David O McKays liv och verksamhet

I april 1951, vid 77 års ålder, blev David Oman McKay den nionde presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Under de nästan 20 år han verkade som president vördades han av kyrkans medlemmar och många andra runt om i världen som en Guds profet. När han vädjade till kyrkans medlemmar att utveckla en kristuslik karaktär och att sprida evangeliet genom både undervisning och exempel, erfor kyrkan snabb tillväxt över hela världen. Förutom hans lärdomar gjorde hans fysiska gestalt ett kraftfullt intryck. Många människor som träffade honom nämnde att han inte bara talade och agerade som en profet, utan också såg ut som en. Även under sina sista år hade han en reslig, imponerande kroppsbyggnad och tjockt, vågigt vitt hår. Hans ansikte utstrålade det rättfärdiga liv som han levde.

En arvedel och barndom med höga ideal

I sina lärdomar som generalauktoritet hänvisade David O McKay ofta med tacksamhet till det arv och det föredöme han fått från sina föräldrar. Hans fars, David McKays, familj hade blivit medlemmar i kyrkan i Thurso, Skottland, år 1850. År 1856 färdades familjen till Amerika, och, efter att ha arbetat och sparat pengar i tre år, färdades de över slätterna till Utah och anlände till Salt Lake City i augusti 1859.¹

Samma år som familjen McKay blev medlemmar i kyrkan i Skottland (1850), omfattade familjen till David O McKays mor, Jennette Evans, det återställda evangeliet i närheten av Merthyr Tydfil i södra Wales. Liksom familjen McKay färdades familjen Evans med båt till Amerika år 1856 och anlände till Utah år 1859. Båda familjerna bosatte sig strax därefter i Ogden, Utah, där David McKay och Jennette Evans träffades och förälskade sig. De vigdes den 9 april 1867 i Endowment House av äldste Wilford Woodruff.²

Den 8 september 1873 i den lilla staden Huntsville, Utah, föddes David O McKay — som tredje barn och förste son till David och Jennette Evans McKay. Hans barndom var lycklig men inte utan prövningar. År 1880 prövades familjens tro av en serie händelser som gav den unge David O McKay tidig mognad. Hans två äldre systrar, Margaret och Ellena, avled båda inom loppet av några dagar, den ena av reumatisk feber och den andra av lunginflammation. Omkring ett år senare fick hans far en missionskallelse till Skottland. David McKay var lite bekymrad för om han skulle acceptera kallelsen, eftersom den innebar att han skulle vara tvungen att lämna sin hustru (som väntade ännu ett barn) ensam med att ta hand om familj och gård. Men när Jennette fick höra kallelsen svarade hon bestämt: ”Naturligtvis ska du acceptera kallelsen, du behöver inte oroa dig för mig. David O och jag kommer att klara av det alldeles utmärkt!”³ Med denna uppmuntran och förvissning om hjälp från grannar och släktingar tog David McKay emot kallelsen. Hans avskedsord till den sjuårige David O löd: ”Ta hand om mamma.”⁴

Genom klok skötsel av Jennette McKay, mångas hårda arbete, och Herrens välsignelser, blomstrade gården trots David McKays tvååriga frånvaro. Under denna tid, och i själva verket under hela sitt liv, var Jennette McKay lika mån om sina barns andliga välfärd: ”Familjebön var en etablerad sedvänja i McKays hem, och när Jennette lämnades ensam med sin lilla familj tycktes det vara en ännu viktigare komponent i de dagliga rutinerna. David [O] undervisades att turas om med att hålla morgon- och kvällsbönen och lärde sig hur viktigt det var med himlens välsignelser i hemmet.”⁵

President McKay talade ofta om sin mor som ett eftersträvansvärt exempel. Vid ett tillfälle sade han: ”Jag kan inte tänka mig någon kvinnlig dygd som min mor inte var i besittning av … För hennes barn, och för alla andra som kände henne väl, var hon vacker och värdig. Även om hon var livlig hade hon ett jämnt och behärskat humör. Hennes mörkbruna ögon visade omedelbart varje ny känsla, vilken hon dock alltid höll under fullständig kontroll … I ömhet, vaksam omtänksamhet, kärleksfullt tålamod, lojalitet mot hemmet och det rätta, tycktes hon för mig under mina pojkår, och för mig nu efter alla dessa år, ha varit enastående.”⁶

När David O McKay blev ombedd att namnge den största man som han någonsin träffat, svarade han utan att tveka: ”Min far.”⁷ Efter återkomsten från sin mission verkade hans far som biskop i Edens och Huntsvilles församlingar från 1883 till 1905.⁸ David McKay Sr återgav många upplevelser och bar sitt vittnesbörd för sin unge son. President McKay erinrade sig: ”Som pojke satt jag och lyssnade till vittnesbördet från den man som jag sätter större värde på, som ni vet, än någon annan man i världen, och denna förvissning ingöts i min ungdomliga själ.”⁹ Kraften i hans fars föredöme och vittnesbörd var till stöd för honom när han tillväxte i kunskap om sanningen.

I vardagslivet undervisade president McKays far honom om sådant som gav honom styrka och som blev en del av hans undervisning som apostel. Han berättade en gång om en upplevelse han hade när han samlade in hö med sina bröder. Det tionde hölasset skulle ges som tiondegåva till kyrkan. David O McKays far bad pojkarna hämta det tionde hölasset från en bättre plats än den de hade hämtat det andra höet ifrån. Hans far sade: ”Det är det tionde lasset, och endast det bästa är gott nog åt Gud.” Åratal senare sade David O McKay att det var den ”mest verksamma predikan om tionde som jag har hört i hela mitt liv”.¹⁰ Hans far lärde honom också att respektera kvinnor. President McKay sade till ungdomarna: ”Jag kommer ihåg min fars förmaning då jag som tonåring började uppvakta en ung flicka: ’David, uppför dig mot den unga damen som du skulle vilja att någon ung pojke uppför sig mot din syster.’”¹¹

Senare i sitt liv, medan han verkade som president för kyrkan, gav han följande hyllning till sina föräldrar: ”Jag är tacksam för ädla föräldrars kloka och omtänksamma uppfostran … det var ett skydd som hindrade mig från att gå in på vägar som skulle ha lett mig till ett helt annorlunda liv! Varje år växer min uppskattning och kärlek till en alltid vakande, älskad mor och en ädel far.”¹²

Ungdom

Som ung man kallades David O McKay att verka i presidentskapet för diakonernas kvorum. På den tiden hade diakonerna i församlingen i uppgift att hålla kapellet rent, hugga ved till kapellkaminerna och att förvissa sig om att änkorna i församlingen alltid hade ved att elda med.¹³ Han sade till kvorummedlemmarna att han ”var medveten om sin otillräcklighet i detta ämbete när han såg att andra var mer kapabla att inneha det än han själv … [men att] han ville sträva vidare med Herrens hjälp.”¹⁴ Denna inställning var typisk för den ödmjukhet varmed han accepterade kallelser under hela sitt liv.

Som biskopens son hade han möjlighet att träffa ledare i kyrkan som besökte familjens hem. Vid ett tillfälle, i juli 1887, kom patriarken John Smith på besök och gav honom hans patriarkaliska välsignelse. (David O var 13 år vid denna tidpunkt.) Efter välsignelsen lade patriark Smith sina händer på den unge mannens skuldror och sade: ”Min pojke, du har någonting att göra förutom att spela kula.” David gick senare in i köket och sade till sin mor: ”Om han tror att jag ska sluta spela kula så misstar han sig.” Hans mor lade arbetet åt sidan och försökte förklara vad broder Smith hade menat. Även om varken David O McKay eller hans mor exakt visste vad som väntade honom i framtiden, så visade upplevelsen att Herren hade större ansvar i beredskap åt den unge mannen.¹⁵

Under sin tonårstid fortsatte han att tjäna i kyrkan och inhämta kunskap och erfarenhet. År 1889, vid 15 års ålder, blev han kallad att verka som sekreterare i Söndagsskolan i Huntsville församling, ett ämbete han innehade till 1893, då han kallades att verka som lärare i Söndagsskolan. Hans stora kärlek till Söndagsskolan och till undervisning skulle fortsätta i hela hans liv.

Utbildning, missionsverksamhet och äktenskap

David O McKay skrev en gång: ”Det finns tre stora epoker i en människas jordiska liv varpå hennes lycka här och i evigheten kan bero, [nämligen] hennes födelse, hennes äktenskap och hennes val av yrke.”¹⁷ Redan välsignad genom födsel och uppväxt i en rättfärdig familj, hade han i fortsättningen nytta av kloka val angående sin utbildning, sitt yrke och slutligen sitt äktenskap.

Efter avslutade grundskolestudier i Huntsville studerade han vid Weber Stake Academy i Ogden i två år. Därefter, under skolåret 1893–1894, vid 20 års ålder, återvände han till Huntsville och arbetade som lärare vid stadens grundskola. Ungefär vid denna tidpunkt skänkte hans mormor Evans 2 500 dollar som gåva till vart och ett av sina levande barn. Det var ont om pengar i familjen McKay och grannarna föreslog att David O McKays mor, Jennette, skulle investera pengarna i aktier. Men hon sade bestämt: ”Varje krona ska gå till våra barns utbildning.”¹⁸ Därför, på hösten 1894, färdades han och hans tre syskon (Thomas E, Jeanette och Annie) till Salt Lake City med vagn för att studera vid University of Utah. Vagnen var fylld med mjöl och fruktburkar, och en mjölkko följde med efter vagnen.¹⁹

Om David O McKays universitetsupplevelser skrev hans son Llewelyn: ”Skolan var viktig. Kärleken till kunskapsinhämtande växte med stormsteg, djupa vänskapsband bildades och hans utvecklade känsla för vad som är värdefullt ökade. Han blev president för sin klass och valdes till avskedstalare … Han deltog med entusiasm i idrott och blev högerback i universitetets första fotbollslag. Den viktigaste händelsen under denna tid var hans bekantskap med Emma Ray Riggs.”²⁰

Under det andra året av sin universitetsutbildning hyrde eleverna McKay ett hus av Emma Robbins Riggs, mor till Emma Ray Riggs. En dag stod mor och dotter i fönstret och såg hur David O och Thomas E McKay anlände tillsammans med sin mor. Emma Rays mor kommenterade: ”Där är två unga män som blir goda män till två lyckliga flickor. Se hur omtänksamma de är mot sin mor.” Emma Ray sade då: ”Jag tycker om den mörke”, som var David O McKay. Även om han och Emma Ray Riggs såg varandra vid olika tillfällen så utvecklade de inte en fast relation förrän några år senare.²¹

När David O McKay avslutade sina universitetsstudier på våren 1897 blev han erbjuden arbete som lärare i Salt Lake County. Han var glad över arbetet och ville börja tjäna pengar för att hjälpa resten av familjen. Men vid ungefär samma tidpunkt tog han emot och accepterade en kallelse att verka som missionär i Storbritannien.

Den 1 augusti 1897 avskildes han av president Seymour B Young att verka som missionär på de brittiska öarna. Den första delen av hans mission tillbringades i Stirling, Skottland, där arbetet gick trögt och var svårt. Med flit fullgjorde han sitt arbete och den 9 juni 1898 kallades han att presidera över missionärerna i Skottland. När han fick denna kallelse vände han sig till Herren för att få hjälp. Hans plikter i detta kall gav honom en mognad och erfarenhet som övergick hans ålder och som förberedde honom för framtida tjänande.

En annan betydelsefull händelse ägde rum bara tre månader innan han begav sig hem. I sin ungdom hade han ofta bett om att få en andlig bekräftelse på sitt vittnesbörd. Den 29 maj 1899 var han närvarande vid ett minnesvärt missionärsmöte. Han berättade: minns, som vore det igår, inspirationens intensitet vid detta tillfälle. Alla kände Herrens Andes rika utgjutande. Alla närvarande var verkligen av ett hjärta och ett sinne. Jag hade aldrig tidigare haft en liknande känsla. Det var en manifestation som jag som tvivlande ungdom innerligt hade bett om i hemlighet på kullar och ängar. Det bevisade för mig att uppriktig bön besvaras ’någon gång, någonstans’. Under mötets gång reste sig en äldste upp på eget initiativ och sade: ’Bröder, det finns änglar i rummet.’ Även om det kan tyckas märkligt så var tillkännagivandet inte förvånande. Faktum är att det tycktes helt på sin plats, även om det inte hade fallit mig in att gudomliga varelser var närvarande. Jag visste bara att jag överflödade av tacksamhet över den Helige Andens närvaro.”²² Äldste McKay avslutade sin mission på ett hedervärt sätt och avlöstes i augusti 1899.

Under sin mission hade han brevväxlat med Emma Ray Riggs, eller ”Ray” (”strålen”, ö a) som han ömt kallade henne. (Hennes föräldrar hade en solstråle i åtanke när de namngav henne.) Deras relation började blomstra under brevväxlingen mellan Skottland och Salt Lake City. Han fann i henne en person som var hans jämlike i varje avseende, bland annat i intelligens, social förmåga och andliga egenskaper.

Hon hade fortsatt sin utbildning medan David O McKay var på mission, och efter att ha utexaminerats som lärare tog hon anställning vid Madison School i Ogden, Utah.²³ Vid samma tidpunkt, hösten 1899, blev han medlem i lärarkollegiet vid Weber Stake Academy. Under detta skolår träffades de ofta i en park mellan deras skolor. Det var här, i december 1900, som han friade till henne. Hon frågade: ”Är du säker på att jag är den rätta?” Han sade att han var säker.²⁴ Den 2 januari 1901 blev Emma Ray Riggs och David O McKay första par att vigas i Salt Lake-templet under det tjugonde århundradet.

En legendarisk lärare

År 1902, vid 28 års ålder, blev han rektor vid Weber Stake Academy. Trots många administrativa åligganden fortsatte han att aktivt engagera sig i elevernas utbildning. Han var fortsatt hängiven till utbildning under hela sitt liv eftersom han trodde att ”sann utbildning inte bara försöker göra män och kvinnor till goda matematiker, skickliga lingvister, djupsinniga vetenskapsmän eller briljanta litterära begåvningar, utan också till ärliga personer med dygd, måttlighet och broderlig kärlek. Den försöker frambringa män och kvinnor som lovordar sanning, rättvisa, visdom, generositet och självkontroll som de främsta kännetecknen på ett framgångsrikt liv.”²⁵

Han ansåg att utbildning var viktigt för alla människor. Han verkade som rektor under en tid då mycket få kvinnor fick högre utbildning. På tal om kvinnans viktiga roll skrev han följande: ”Inte mycket har sagts om den roll som kvinnor spelade i det västromerska rikets bosättning. I detta gör vi bara som män har gjort i alla tider. Kvinnor bär hushållets bördor, har störst ansvar för barnens uppfostran, inspirerar sina män och söner till att uppnå framgång, och medan de senare blir offentligt hyllade så fortsätter de hustrur och mödrar som verkligen förtjänar uppmärksamhet och beröm med att le förnöjt åt sin ouppmärksammade bedrift.”²⁶ När han arbetade vid Weber Stake Academy betonade han vikten av utbildning för bägge könen, och antalet kvinnliga elever ökade starkt under hans ämbetsperiod.

Under de år han verkade som professionell pedagog och administratör vid Weber Stake Academy, verkade han också i presidentskapet för Weber stavs Söndagsskola, där han utvecklade nya program. Vid den tidpunkt då han kallades till Söndagsskolans presidentskap fick organisationen föga formell vägledning från kyrkans ledarskap på generalnivå. Som andre assisterande chef — med ansvar för klassrumsundervisningen — började David O McKay omedelbart förbättra undervisningen och inlärningen genom att använda metoder som han lärt sig som yrkesverksam pedagog. En ledare i Söndagsskolan beskrev hans arbete på följande sätt:

”Först sammankallade han stavens kommittémedlemmar till möten varje vecka. Han tränade medlemmarna i att göra lektionsöversikter och i att välja en målsättning för varje lektion. Han tränade dem i att organisera och illustrera målsättningen. Han betonade lektionsframställningen och målsättningens tillämpning i varje barns liv. Detta följdes av ett månatligt … möte som församlingens alla lärare och ämbetsmän i Söndagsskolan blev ombedda att komma till, efter att tidigare ha läst igenom de lektioner som skulle behandlas … Som ett resultat av dessa … möten, gick lärarna hem med en ’bunt anteckningar’ om var och en av den kommande månadens fyra lektioner … [Dessa] möten blev mycket populära och vart och ett av dem hade en närvaro på 90 till 100 procent.”²⁷

Nyheten om den stora framgång som Söndagsskolan i Weber stav hade spreds snabbt. President Joseph F Smith, som vid denna tidpunkt också verkade som ledare på generalnivå för Söndagsskolan, imponerades av David O McKays nyskapande tankar om undervisning och inbjöd honom att skriva en artikel till Juvenile Instructor, en tidning för Söndagsskolan.²⁸

Herrens apostel

Betoning på undervisning och inlärning

Den 9 april 1906, efter att ha verkat sex år i Weber stavs Söndagsskola, ordinerades han till apostel vid 32 års ålder. Dessutom inröstades han strax därefter som andre assistent i generalpresidentskapet för Söndagsskolan. Därefter blev han förste assistent år 1909, och president för hela Söndagsskolan från 1918 till 1934. Samma innovationer som han använde i Weber stavs Söndagsskola tillämpades snart i hela kyrkan. Eftersom han insåg behovet av enhetliga lektioner skrev han boken Ancient Apostles, som utformades till en av Söndagsskolans första lektionsböcker.

Äldste McKays namn blev synonymt med Söndagsskolan under de år han verkade i de tolvs kvorum, och han skrev fortfarande lektioner för Söndagsskolan när han blev kyrkans president. När han verkade för att förbättra evangelieundervisningen var han ofta inriktad på barnen. Med hans egna ord kommer barn ”från Fadern rena och obefläckade, utan inneboende fördärv eller svagheter … Deras själar är lika rena som oskrivna blad varpå ska skrivas en livstids strävanden och bedrifter.”²⁹ Han ansåg att Söndagsskolan hade en nyckelroll i att undervisa och uppbygga karaktären hos barn och ungdomar.

Världsresa och president för den europeiska missionen

Andra erfarenheter förberedde David O McKay för att slutligen leda en världsomfattande kyrka. I december 1920 avskildes han och äldste Hugh J Cannon, redaktör för Improvement Era, av president Heber J Grant och hans förste rådgivare, president Anthon H Lund, till att göra en rundresa till samtliga missioner och skolor i kyrkan över hela världen. Under rundresan, som varade ett år, färdades de ungefär 10 000 mil (mer än jordens dubbla omkrets), och undervisade och välsignade kyrkans medlemmar över hela världen. Trots svårigheter som sjösjuka, hemlängtan och andra prövningar under resan, hade de en framgångsrik mission och anlände hem på julaftonen, 1921. Under dagarna efter sin ankomst lämnade de en fullständig rapport till president Grant och avlöstes med heder.³⁰ Under den första generalkonferensen efter deras återkomst förkunnade president Grant:

”Jag gläder mig över det faktum att broder McKay är med oss idag. Broder McKay har färdats runt jordklotet sedan han var senast på en konferens — har besökt våra missioner i nästan varje del av världen och har återvänt, som varje missionär återvänder som går ut för att förkunna evangeliet och kommer i kontakt med världens människor och med alla trosåskådningar i världen, med större insikt, kunskap och vittnesbörd om gudomligheten i det verk som vi är engagerade i.”³¹

När det var äldste McKays tur att tala på konferensen sammanfattade han sina resor med ett starkt vittnesbörd: ”När vi lämnade hemmet … såg vi med stor oro och ängslan fram emot den resa som låg framför oss … Den intensiva medvetenheten om vårt ansvar att på ett godtagbart sätt fullgöra president Grants, hans rådgivares och de tolvs önskningar, vilka hedrat oss med denna kallelse, fick oss att söka Herren så som jag aldrig sökt honom förut, och jag vill denna eftermiddag säga att det löfte som Mose gav till Israels barn strax innan de gick över Jordanfloden, in i det utlovade landet, har vi fått uppleva uppfyllelsen av. När vi sökte Herren av all vår själ kom han till vår hjälp och vårt stöd.”³²

Strax efter sin återkomst från världsrundturen kallades han till president för den europeiska missionen. Han åkte till Liverpool i november 1922. Det var under denna kallelse som han började lära ut principen att ”varje medlem är en missionär”, vilket han också senare använde sig av som kyrkans president. Som missionspresident omorganiserade han missionärerna i grupper, och lät flera missionärer verka som resande äldster för att hjälpa till att utbilda de andra missionärerna i bättre undervisningsmetoder. En av hans största utmaningar var att ta udden av negativ publicitet. Hans metod var att personligen kontakta redaktörerna, samtala med dem och be om en likvärdig möjlighet att framställa sanningen om kyrkan. En del redaktörer avvisade hans begäran, men många var mycket välvilliga mot honom.³³ Hans skicklighet att bemöta media visade sig vara till stor välsignelse för kyrkan under hans tid som missionspresident och under hela hans verksamhet.

Inröstad i första presidentskapet

På hösten 1934 inröstades han som andre rådgivare till president Heber J Grant. President J Reuben Clark Jr, som hade verkat som president Grants andre rådgivare, blev förste rådgivare. Fastän president McKay kom till första presidentskapet med en gedigen bakgrund i kyrkan kände han sig ändå liten inför kallelsen den dag han inröstades. Han sade: ”Självfallet är jag överväldigad. Under de senaste dagarna har jag haft svårt att kontrollera mina tankar och känslor. Den glädje, den goda känsla, som bör åtfölja den höga utnämning som har kommit mig till del, har i viss mån motverkats av insikten om det tunga ansvar som följer på kallelsen till första presidentskapet.”³⁴ Även efter att många år ha verkat som generalauktoritet erkände han att ”det alltid mer eller mindre är en prövning för mig att ställas inför en församling”, med insikt om omfattningen av sitt ansvar.³⁵

Under president McKays första år i första presidentskapet utsattes kyrkans medlemmar för den svåra depressionstiden. År 1936 tillkännagav första presidentskapet officiellt kyrkans trygghetsprogram, som senare skulle komma att heta kyrkans välfärdsprogram. Som ivrig förespråkare för välfärd betonade president McKay att andlighet och välfärd är synonyma begrepp: ”Det är viktigt att förse den med kläder som saknar kläder, att ge tillräckligt med mat åt dem vars matbord är klent försett, att ge arbete åt dem som desperat kämpar mot den förtvivlan som kommer av påtvingad sysslolöshet, men när allt kommer omkring så är de största välsignelserna som kyrkans trygghetsplan medför andliga. Det ligger mer andlighet i att ge än i att få. Den största andliga välsignelsen kommer av att hjälpa en annan människa.”³⁶

Efter president Grants död år 1945 blev George Albert Smith president för kyrkan och kallade president McKay att verka som hans andre rådgivare. Hans plikter fortsatte i stort sett på samma sätt som tidigare, med nya möjligheter och utmaningar som ständigt uppstod. Ett av de mest krävande projekten han företog sig var en utnämning till ordförande för Utahs hundraårsfirande, vilket inbegrep många månader av planering mitt i hans redan tunga arbetsbörda. Det delstatliga firandet, som kulminerade i juli 1947, hyllades som en stor framgång. En lokal tidning rapporterade följande:

”Rodney C Richardson, samordnare för Kaliforniens hundraårsfirande, kom till Salt Lake City för att studera Utahs hundraårsfirande, vilket han hade hört vara ’det bäst planerade i nationen. Avsaknaden av kommersialism är ett av de utmärkande dragen i Utahs hundraårsfirande. Det har varit ett sant historiskt firande.’” Förutom lovorden från Kalifornien var det ett flertal andra stater som skrev och begärde planläggning och annan litteratur som hörde ihop med firandet.³⁷

Allteftersom president George Albert Smiths hälsa blev sämre fick hans två rådgivare allt större ansvar. På våren 1951 beslutade sig president McKay och hans hustru Emma Ray att köra från Salt Lake City till Kalifornien för en mycket välbehövlig semester. Under deras uppehåll den första natten i S:t George, Utah, vaknade president McKay med en tydlig känsla av att han borde återvända till Salt Lake City. Några dagar senare drabbades president George Albert Smith av ett slaganfall och avled den 4 april 1951.

Profet för en världsomfattande kyrka

Missionsarbete och kyrkans tillväxt

Efter att ha verkat 45 år som apostel blev David O McKay kyrkans nionde president den 9 april 1951, med Stephen L Richards och J Reuben Clark Jr som rådgivare. År 1952 introducerade första presidentskapet den första officiella proselyteringsplanen för heltidsmissionärer. Avsikten med programmet var att det skulle öka heltidsmissionärernas effektivitet genom en standardisering av de lektioner som skulle användas vid undervisningen av undersökare. Programmet innehöll fem lektioner med titlarna ”Mormons bok”, ”Historisk grundval för återställelsen”, ”Specifika lärdomar i kyrkan”, ”Kyrkans medlemmars ansvar”, och ”Att bli medlem i kyrkan”.³⁸

Nio år senare, år 1961, höll han det första seminariet för samtliga missionspresidenter, som undervisades om att uppmuntra familjer att umgås med vänner och grannar och därefter bjuda hem dem för att få undervisning av missionärerna.³⁹ Genom att betona att ”varje medlem är en missionär” vädjade han till varje medlem att besluta sig för att åtminstone föra in en ny medlem varje år i kyrkan. Detta år upprättades också en språkskola för nyligen kallade missionärer. I och med dessa nya initiativ fick antalet medlemmar i kyrkan och antalet heltidsmissionärer en snabb ökning. Under hans ledning mer än fördubblades antalet stavar (till omkring 500), då nya stavar bildades runt om i världen i sådana länder som Argentina, Australien, Brasilien, England, Tyskland, Guatemala, Mexico, Nederländerna, Samoa, Skottland, Schweiz, Tonga och Uruguay. För att kunna ta emot denna enorma tillväxt blev medlemmar av de sjuttios första kvorum samma år kallade till högpräster så att de kunde presidera vid stavskonferenser, och ämbetet ”de tolvs regionrepresentant” upprättades år 1967.

Resor som president

President McKay reste längre sträckor än samtliga hans föregångare tillsammans. År 1952 inledde han den första av flera viktiga resor — en nio veckor lång rundtur i Europa, där han besökte nio länder och ett flertal missioner. Under första anhalten i Skottland invigde han landets första kapell, som var beläget i Glasgow. Resten av resan höll han ungefär 50 möten med medlemmar i kyrkan, gav otaliga intervjuer och besökte högt uppsatta personer i många länder.⁴⁰ År 1954 reste han till den isolerade missionen i Sydafrika, där han som förste generalauktoritet besökte detta område. Under andra delen av sin resa besökte han kyrkans medlemmar i Sydamerika. År 1955 besökte han södra Stilla havets öar och senare på sommaren samma år återvände han till Europa med Tabernakelkören.

Han kände att hans resor gjorde ”att kyrkans medlemmar fick en starkare insikt om att de inte är isolerade från varandra utan att de verkligen är en del av hela kyrkan”.⁴¹ För första gången började kyrkan verkligen bli global. President McKay förkunnade: ”Må Gud välsigna kyrkan. Den är världsomfattande. Dess inflytande bör påverka samtliga nationer. Må hans Ande påverka människor överallt och fylla deras hjärtan med välvilja och frid.”⁴²

Ett ökande antal tempel

Medan han var i Europa år 1952, vidtog han åtgärder för att bygga nya tempel, de första som skulle byggas utanför Förenta staterna och Canada. Templet i Bern invigdes 1955, och templet i London invigdes år 1958. Dessutom invigdes under hans tid som president templet i Los Angeles, Kalifornien (1956), templet i Hamilton, Nya Zeeland (1958) och templet i Oakland, Kalifornien (1964). Under hans vägledning visades en film i samband med tempelbegåvningen, vilket gjorde att förordningen kunde tas emot på flera språk.

Samordning och konsolidering

År 1960 utsåg första presidentskapet äldste Harold B Lee till att upprätta kyrkans korrelationsverksamhet, i avsikt att samordna och konsolidera kyrkans program, minska överlappningar och öka effektiviteten. Under en generalkonferens sade äldste Lee om detta initiativ: ”Detta är en åtgärd som … har legat president McKay varmt om hjärtat och nu som president för kyrkan råder han oss att fortsätta framåt, att konsolidera för att göra prästadömets, biorganisationernas och de andra enheternas arbete mer ändamålsenligt och mer effektivt för att vi ska kunna ägna vår tid, vår energi och våra ansträngningar åt det primära ändamål för vilket kyrkan själv har organiserats.”⁴³

Ambassadör för kyrkan

Bland människor av andra trosuppfattningar sågs president McKay som en betydelsefull andlig ledare. Han kom regelbundet samman med framstående ledare i världen och lokala ämbetsmän. Han fick också besök av presidenter för Förenta staterna, däribland Harry S Truman, John F Kennedy och Dwight D Eisenhower. Vid ett tillfälle bjöd USA:s president Lyndon B Johnson, som ofta kontaktade president McKay, in honom att komma till Washington D C, för att ge personliga råd i ett antal ämnen som bekymrade honom. Under besöket sade president McKay till honom: ”Låt ditt samvete vägleda dig. Låt människorna veta att du är uppriktig, då kommer de att följa dig.”⁴⁴

Älskad talare och ledare

Med början i sin ungdom och under hela sitt liv studerade president McKay vad stora författare sagt och undervisade ofta från avsnitt som han lärt sig utantill. Han sade till exempel till kyrkans medlemmar: ”Wordsworths hjärta hoppade till när han såg en regnbåge i skyn. Burns hjärta grät när hans plogbill körde över en tusensköna. Tennyson kunde plocka blomman från ’muren med sprickor’ och se, om han i den kunde läsa mysteriet om ’allt vad Gud och människan är’. Alla dessa, och andra stora män, har i naturens verk visat oss Guds skapelse.”⁴⁵

Kyrkans medlemmar älskade att höra president McKay tala. Hans tal innehöll ofta inspirerande berättelser från hans många upplevelser och han uppskattade alltid ett gott skämt. Han tyckte om att berätta om en tidningspojke som skakade hand med honom innan han gick in i en hiss. Pojken sprang därefter uppför trappan för att hälsa på den åldrade profeten när denne kommit till våningen ovanför. Pojken sade: ”Jag vill bara skaka hand med dig en gång till innan du dör.”⁴⁶

I sina generalkonferenstal framhöll han att hemmet och familjen är källan till lycka och det säkraste försvaret mot prövningar och frestelser. Talesättet ”ingen framgång kan uppväga ett misslyckande i hemmet” upprepades ofta när han uppmanade föräldrar att tillbringa mer tid med sina barn och undervisa dem om karaktär och redbarhet. Han lärde: ”Rena hjärtan i ett rent hem är alltid på en visknings avstånd från himlen.”⁴⁷ Han kallade hemmet för ”samhällets grundläggande enhet” och förkunnade att ”föräldraskap är det som påminner mest om gudaskap”.⁴⁸

Han talade om äktenskapets helgd och berättade ofta om den kärlek han kände till sin familj och sin hustru Emma Ray. Deras mer än sextio år långa äktenskap blev en förebild för framtida generationer av sista dagars heliga. Han rådde: ”Låt oss lära ungdomarna att äktenskapsrelationen är en av de mest heliga förpliktelser som människan känner till, eller som människan kan åta sig.”⁴⁹

När hans hälsa började svikta i mitten av 1960-talet tillbringade han mycket av sin tid i rullstol och kallade ytterligare rådgivare till första presidentskapet. Trots sin sviktande hälsa fortsatte han att leda kyrkans angelägenheter och att undervisa, leda och inspirera. Kort före sin död talade han vid ett möte i Salt Lake-templet med kyrkans generalauktoriteter. Äldste Boyd K Packer, som var närvarande vid mötet, återgav händelsen på följande sätt:

”[President McKay] talade om tempelförordningarna och beskrev ceremonierna i detalj. Han förklarade dem för oss. (Detta var inte olämpligt, eftersom vi befann oss i templet.) Efter att ha talat en stund gjorde han ett uppehåll och riktade blicken upp mot taket försjunken i djupa tankar.

”Jag kommer ihåg att han höll sina stora händer framför sig med sammankopplade fingrar. Hans blick var sådan som den ibland är när människor begrundar en djup fråga. Därefter sade han: ’Bröder, jag tror att jag slutligen börjar förstå.’

Här var han, profeten — apostel i över ett halvt århundrade och även då inhämtade han kunskap, han tillväxte. Hans ord: ’Jag tror att jag slutligen börjar förstå’, var till stor tröst för mig.”⁵⁰ Trots sin omfattande insikt i evangeliet och sin erfarenhet i kyrkan, var president McKay tillräckligt ödmjuk för att inse att han fortfarande kunde lära sig och upptäcka djupare insikt.

Efter att ha verkat som Herrens profet i nästan 20 år avled president David O McKay den 18 januari 1970 i Salt Lake City, med sin hustru Emma Ray och fem av sina barn vid sin sida. I en hyllning till honom sade president Harold B Lee att han hade ”lämnat världen rikare och himlen mer härlig genom de rika gåvor han gett bådadera”.⁵¹ Om David O McKays arv sade hans efterträdare, president Joseph Fielding Smith: ”Han var en man med stor andlig kraft, en naturlig ledare för mänskligheten, och en man som var älskad av sitt folk och hedrad av världen. Det kommer alltid att finnas människor som lovordar hans namn.”⁵²