Kapitel 2

Människans dubbelnatur

Frågan är då: Vilket ger oss ett mer överflödande liv — att göda vår fysiska natur eller utveckla vårt andliga jag? Är det inte detta som är det verkliga problemet?

Introduktion

I ett generalkonferenstal år 1949 återgav president McKay följande berättelse:

”Det finns en gammal berättelse … som handlar om en stor konstnär som anlitades att göra en muralmålning till katedralen i en siciliansk stad. Ämnet var Kristi liv. I många år arbetade konstnären flitigt och slutligen var målningen klar, förutom de två viktigaste personerna, kristusbarnet och Judas Iskariot. Han sökte vida omkring efter modeller för dessa två personer.

En dag medan han promenerade i en gammal del av staden stötte han på några barn som lekte på gatan. Bland dem fanns en tolvårig pojke vars ansikte berörde målarens hjärta. Det var en ängels ansikte — ett mycket smutsigt sådant, kanske, men det var det ansikte han behövde.

Konstnären tog med sig barnet hem och dag efter dag poserade barnet tålmodigt till dess att kristusbarnets ansikte var fullbordat.

Men målaren lyckades inte finna en modell för Judas. I många år, rädd för att hans mästerverk skulle förbli ofullbordat, fortsatte han sitt sökande.

En eftermiddag, på ett värdshus, såg målaren en spöklik och trasigt klädd figur vackla över tröskeln och ramla på golvet, tiggande om ett glas vin. Målaren lyfte upp honom och såg in i ett ansikte som gjorde honom häpen. Det tycktes bära märkena av varje tänkbar synd hos människosläktet.

’Kom med mig’, sade konstnären, ’jag ska ge dig vin, mat och kläder’.

Nu hade han till sist funnit sin modell för Judas. Under många dagar och sena kvällar arbetade konstnären ihärdigt med att avsluta sitt mästerverk.

Allteftersom arbetet pågick genomgick modellen en förändring. En märklig spändhet ersatte den dvalliknande slöheten, och hans blodsprängda ögon stirrade med skräck på det målade porträttet av honom själv. En dag, när målaren förnam den oro som hans modell kände, gjorde han ett uppehåll i sitt arbete och sade: ’Min son, jag skulle vilja hjälpa dig. Vad bekymrar dig så?’

Modellen snyftade och begravde ansiktet i händerna. Efter en lång stund blickade han med vädjande ögon upp mot den gamle målarens ansikte.

’Kommer du verkligen inte ihåg mig? För många år sedan var jag din modell för kristusbarnet!’”

Efter att ha återgett denna berättelse sade president McKay: ”Oavsett om det är en sann eller påhittad berättelse är det den lär sant beträffande livet. Den nedgångne mannen gjorde ett felaktigt val i sin ungdom, och genom att söka tillfredsställelse i ett utsvävande liv sjönk han allt lägre och lägre till dess han låg i rännstenen.”²

David O McKays lärdomar

Var och en av oss har två motsatta naturer: den fysiska och den andliga.

Människan har en tvåfaldig natur, och hennes liv är en Guds plan. Det är ett grundläggande faktum som vi bör ha i åtanke. Människan har en naturlig kropp och en andlig kropp. Skrifterna klargör mycket tydligt detta faktum:

”Gudarna danade människan av jordens stoft och togo hennes ande (det vill säga, människans ande) och införde den i henne, och inblåste livsanden i hennes näsa och människan blev en levande själ.” [Abraham 5:7]

Människans kropp är därför bara det tabernakel i vilket hennes ande bor. Många, alldeles för många, är benägna att betrakta kroppen som människan, och följaktligen inrikta sina ansträngningar på att tillfredsställa kroppens lustar, dess begär och lidelser. Alltför få inser att den verkliga människan är en odödlig ande, det vill säga ”intelligens eller sanningens ljus” [se L&F 93:29], och att den levde som ett enskilt väsen innan kroppen föddes, med alla dess särskiljande drag som, efter det att kroppen upphör, fortsätter att reagera på sin jordiska omgivning. Frälsaren sade:

”Jag har utgått från Fadern och kommit till världen. Nu lämnar jag världen och går till Fadern.” (Joh 16:28)

På samma sätt som Kristi förut existerande Ande levandegjorde en kropp av kött och ben, så kommer den förut existerande anden av varje människa som föds till den här världen att göra detsamma. Vill du ha detta i åtanke som livets första grundläggande sanning?

Frågan är då: Vilket ger oss ett mer överflödande liv — att göda vår fysiska natur eller utveckla vårt andliga jag? Är det inte detta som är det verkliga problemet?³

Att hänge sig åt den fysiska människans begär och önskningar tillfredsställer bara för stunden och leder till olycka, elände och tänkbar förnedring; medan andlig utveckling skänker ”en glädje utan ånger”.

I sitt brev till galaterna räknar Paulus upp ”köttets gärningar”, som han kallar dem, och ”Andens frukt”. Lägg märke till denna klassificering: Köttets gärningar visar sig på följande sätt:

”Otukt, orenhet, lösaktighet,

avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror,

illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet,

trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot.

De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.

Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden.” (Gal 5:19–25)⁴

Det finns någonting högre än det köttsliga livet; nämligen, den andliga sfär där det finns kärlek, den mest gudomliga egenskapen i den mänskliga själen. Där finns också sympati, vänlighet och andra egenskaper.⁵

Det finns någonting inom [människan] som manar henne att höja sig över sig själv, att kontrollera sin omgivning, att behärska kroppen och allt det fysiska och leva i en högre och vackrare värld.⁶

Människan har en högre bestämmelse än att bara leva djuriskt. Och det är att beröras av anden! Varje man och kvinna som har upplevt detta har ett vittnesbörd om att människan har en tvåfaldig natur. Hon har en kropp, liksom alla djur har. Men hon har någonting som bara kommer från hennes Fader i himlen, och hon är berättigad, är mottaglig för viskningar, mottaglig för påverkan från sin gudomlige förälder genom den Helige Anden, förmedlaren mellan oss och Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus.⁷

Livet är ett prov för att se vilken av våra två naturer som vi vill följa och utveckla.

Människans jordiska existens är enbart ett prov för att se om hon vill koncentrera sina ansträngningar, sitt sinne, sin själ, på det som bidrar till hennes fysiska naturs bekvämlighet och tillfredsställelse, eller om hon vill göra förvärvandet av andliga egenskaper till sitt livs mål.

”Varje ädel impuls, varje osjälviskt uttryck för kärlek, varje tappert lidande för det som är rätt, varje uppoffring av jaget för något högre, varje lojalitet mot ett ideal, varje osjälvisk hängivenhet för en princip, varje hjälpsam handling mot mänskligheten, varje handling av självbehärskning: varje gång vi visar själsligt mod som inte besegras av undanflykter eller beräkning, utan vi gör gott för det godas egen skull — det är andlighet.”⁸

Det finns i människan något gudomligt som strävar att föra henne framåt och uppåt. Vi tror att denna inneboende kraft är anden som kommer från Gud. Människan levde innan hon kom till denna jord, och hon är här nu för att sträva efter att fullkomna sin inneboende ande. Någon gång i livet är varje människa medveten om sin önskan att komma i kontakt med den Oändlige. Hennes ande sträcker sig mot Gud. Denna känsla är universell och alla människor borde bokstavligen vara engagerade i samma stora verk — att söka efter och utveckla andlig frid och frihet.”⁹

Valmöjligheten är given, antingen lever vi i den fysiska världen som djur, eller använder det som jorden erbjuder oss till att leva i den andliga värld som leder oss tillbaka till Guds närhet.

Detta betyder konkret:

Om vi väljer själviskhet eller om vi förnekar oss själva till förmån för andra,

om vi hänger oss åt lustar och begär, eller om vi utvecklar återhållsamhet och självkontroll.

Om vi väljer tygellöshet eller kyskhet,

om vi befrämjar hat eller utvecklar kärlek,

om [vi] utövar grymhet eller godhet,

om vi är cyniska eller optimistiska — hoppfulla,

om vi är trolösa — illojala mot dem som älskar oss, mot vårt land, mot kyrkan eller mot Gud — eller om vi är lojala,

om vi är svekfulla eller ärliga, om vi står vid vårt ord,

om [vi har] en skvalleraktig eller behärskad tunga.¹⁰

Om en människa förblir tillfredsställd med vad vi kallar den animaliska världen, tillfredsställd med vad den animaliska världen kan ge henne, och utan motstånd ger efter för sina egna böjelser och lidelser och glider allt djupare ned i den fysiska njutningens värld, eller om hon genom självbehärskning höjer sig mot intellektuella, moraliska och andliga glädjeämnen beror på vilka slags val hon gör varje dag, nej, varje timme av sitt liv.¹¹

Vilken parodi på den mänskliga naturen när en person, eller grupp, som trots att de är begåvade med förmåga att höja sin mänskliga värdighet till nivåer som lägre varelser inte kan urskilja, ändå är nöjda att ge efter för sina djuriska instinkter, utan att lägga ner ansträngningar på att uppleva glädjen i den godhet, renhet, självkontroll och tro som är en följd av lydnad mot moraliska regler! Vad tragiskt det är när människan, som gjordes ”lite lägre än änglarna och kröntes med ära och härlighet” (se King James Bible; Ps 8:5), nöjer sig med att kräla på djurens nivå.¹²

Jorden i all dess majestät och förunderlighet är inte skapelsens avslutning och ändamål. ”… Min härlighet”, säger Herren själv, ”är att åvägabringa odödlighet och evigt liv för människan.” (Moses 1:39) Och människan, då hon utövar handlingsfrihetens gudomliga gåva, bör känna sig bunden till plikten, bör känna skyldigheten, att bistå Skaparen med att uppfylla detta gudomliga ändamål.

Livets sanna ändamål är inte att bara existera, roa sig, vinna berömmelse eller rikedom. Livets sanna syfte är mänsklighetens fullkomning genom personliga ansträngningar, under vägledning av Guds inspiration.

Det rätta livet är ett gensvar på det bästa inom oss. Att endast leva för begär, nöjen, högmod, penningförvärv, och inte för godhet och vänlighet, renhet och kärlek, poesi, musik, blommor, stjärnor, Gud och det eviga hoppet, är att beröva sig själv livets verkliga glädje.¹³

Andlighet kräver självkontroll och umgänge med Gud.

Andlighet, vår sanna målsättning, är medvetenhet om seger över jaget och om gemenskap med den Oändlige.¹⁴

Andlighet manar till att övervinna svårigheter och vinna mer och mer styrka. Att känna hur ens förmågor utvecklas, hur sanningen utvidgar själen, är en av livets mest sublima erfarenheter. Att vara sann mot sig själv och lojal mot höga ideal utvecklar andlighet. Det verkliga provet på all religion är vad den skapar för slags människa. Att vara ”ärliga, sanna, kyska, barmhärtiga och dygdiga och att göra gott mot alla” [se Trosartikel 13] är dygder som bidrar till själens högsta förfining. Det är det ”gudomliga i människan, den enastående, krönande gåva som gör honom till kung över allt skapat”.¹⁵

Den som … har för avsikt att göra den värld bättre som han lever i, som önskar bidra till familjens och sina medmänniskors lycka, och som gör allting i avsikt att förhärliga Gud, kommer att utveckla sin andlighet i den mån som han förnekar sig själv för att uppnå dessa ideal. Faktum är att det endast är i den grad som han gör detta, som han kommer att höja sig över den animaliska världens nivå.¹⁶

Andlighet och moral, som det lärs ut av de sista dagars heliga, är fast förankrat i grundläggande principer, principer som världen aldrig kan undfly även om den skulle vilja, och den första grundläggande principen är tro på — som för de sista dagars heliga är kunskap om — Guds personliga existens. Sista dagars heliga barn har lärts att vara medvetna om honom, att be till honom som en som kan lyssna och höra och känna som en jordisk far kan lyssna, höra och känna, och de har i sig själva fått djupt inpräntat, från deras mödrar och fäder, det verkliga vittnesbördet att denna personliga Gud har talat i denna tidsutdelning. Detta är en realitet.¹⁷

Jag bär vittne om att kommunikationens kanal är öppen, och Herren är redo att vägleda och vägleder sitt folk. Gör detta det inte värt att motstå frestelsen att söka efter tillfällen att tillfredsställa sina begär eller fåfänga som en del gör, och när de gör det, förtjäna att bli utesluten från kyrkan, bara för att tillfredsställa en nyck eller en lidelse? Det är upp till dig — två vägar är öppna. En leder till anden, det andens vittnesbörd som är i harmoni med skapelsens ande, den Helige Anden. Herrens ande levandegör varje ande, i kyrkan eller utanför den. Genom honom lever vi och har vår tillvaro, men den Helige Andens vittnesbörd är en särskild förmån. Det påminner om att ställa in radion och lyssna till en röst från andra sidan världen. Människor som inte befinner sig på denna våglängd kan inte höra den, men du kan höra den, du hör denna röst och är berättigad till denna röst och dess vägledning och den kommer till dig om du gör din del. Men om du ger efter för dina instinkter, dina önskningar, dina passioner, och inbillar dig att du genom noggranna planer ska komma undan med det, då ser det mörkt ut. Du har uppnått tillfredsställelse av dina begär, men du har förnekat anden, du har skurit av kommunikationen mellan din ande och den Helige Anden.¹⁸

Jag kan inte tänka mig något högre och mer välsignat ideal än att leva i Anden på ett sådant sätt att vi kan kommunicera med den Evige.¹⁹

När Gud blir det centrala i vårt liv, blir vi medvetna om en ny avsikt med vårt liv — andlig utveckling. Jordiska ägodelar är inte längre den främsta målsättningen i livet. Att ge efter för, nära och tillfredsställa kroppen som vilket djur som helst, är inte längre det främsta målet med vår jordiska tillvaro. Gud betraktas inte längre i perspektivet vad vi kan få ut av honom, utan snarare efter vad vi kan ge honom.

Endast genom att fullständigt hänge oss åt vårt inre liv kan vi höja oss över själviskhetens och tarvlighetens dragningskraft. Vad anden är för kroppen, det är Gud för anden. När anden lämnar kroppen är den livlös, och när vi eliminerar Gud från vårt liv då tynar andligheten bort …

Låt oss bestämma oss för att vi från och med nu ska bli män och kvinnor med högre och mer fullödig karaktär, mer medvetna om våra svagheter, mer vänliga och förstående inför andras ofullkomligheter. Låt oss bestämma oss för att utöva mer självkontroll i våra hem, att vi ska kontrollera vårt humör, våra känslor och våra tungor att de inte ska överskrida gränserna för rätt och renhet, att vi ska göra mer för att utveckla den andliga sidan av vårt liv och inse hur beroende vi är av Gud för framgång i detta liv.²⁰

Gud Faderns realitet, Jesu Kristi, den uppståndne Herrens realitet, är en sanning som bör uppfylla varje mänsklig själ. Gud är lika säkert det centrala i det mänskliga sinnet som att solen är det centrala i denna värld, och när vi känner hans faderskap, när vi känner hans närhet, förnimmer Frälsarens gudomlighet, följer sanningarna i Jesu Kristi evangelium lika naturligt som dag på natt, natt på dag.²¹

Förslag till studier och diskussion

Varför är det nödvändigt att vi både har en fysisk och en andlig natur? Hur kan våra önskningar och begär användas på både ett gott och ont sätt?
President McKay lärde att livet är ett prov för att se vilken natur vi vill följa (se s 14–16). På vilka sätt upplever vi konflikt mellan vår fysiska och vår andliga natur? Vilka val kan vi göra varje dag för att åtnjuta sådana andliga gåvor som kärlek, glädje och frid? (Se s 13–18.)
Vad menas med den ”naturliga människan”? (Mosiah 3:19) Varför är den naturliga människan fiende till Gud? Vad måste göras för att ”avkläda sig” den naturliga människan? (Se s 16–18.)
Vilka inflytanden gör att många människor inriktar sitt liv på att endast tillfredsställa sin fysiska natur? Varför är det ibland svårt att inrikta sig på andliga ting?
Vilka är några till synes mindre fel som kan hämma vår andlighet? Hur kan självkontroll bidra till att vår andlighet ökar? (Se s 16–18.)
Hur påverkar ditt förhållande till Gud din andlighet? (Se s 16–18.) Vad kan du göra för att inrikta ditt liv på Gud Fadern och Jesus Kristus?

Skriftställen som hör till detta ämne: Job 32:8; Andra Nephi 2:27–29; Mosiah 16:1–5; Abraham 3:24–25