Kapitel 15

Trofast, energiskt tjänande i Guds rike

”Om vi vet att vår religion är sann, borde vi vara det hängivnaste folket på hela jorden för den sak som vi anslutit oss till.”

Ur Lorenzo Snows liv

I slutet av 1851 skrev första presidentskapet ett brev där de bad alla medlemmar av de tolv apostlarnas kvorum ”att ordna sina olika missionsangelägenheter” och återvända till Salt Lake City och infinna sig där senast i april 1853.¹ Äldste Lorenzo Snows mission i Italien började därmed närma sig slutet. I februari 1852 gav han en nyomvänd, broder John Daniel Malan, i uppdrag att leda verket i landet och reste med äldste Jabez Woodard till Malta, där han hoppades kunna komma ombord på ett fartyg till Indien. De första missionärerna i det landet verkade där under hans ledning, och det var hans innerliga önskan att få förena sig med dem. Därifrån planerade han att ”göra en världsomsegling” och över Stilla havet återvända hem till västra Förenta staterna.²

Äldste Snows planer ändrades när han och äldste Woodard kom till Malta. Han fick veta att han skulle bli tvungen att vara kvar på ön i flera veckor därför att ett ångfartyg hade fått maskinhaveri på Röda havet. I stället för att klaga över förseningen beslöt han sig för att gripa sig verket an. I ett brev daterat 10 mars 1852 skrev han: ”Jag känner att mycket gott ska komma av det sätt varpå Herren nu kan bestämma hur jag ska använda den tid jag har till mitt förfogande, eftersom jag här är omgiven av ett intressant folk på ett ytterst viktigt arbetsfält, där ett stort verk kommer att utföras, ja, som ska utsträckas till angränsande nationer.” Han rapporterade att han hade skickat efter äldste Thomas Obray, en missionär i Italien, och bett honom att ”komma omgående, och ta med sig ett rejält förråd av traktater och böcker”. Även om äldste Snow inte visste närmare vad han och hans medarbetare skulle göra på Malta så uttryckte han en önskan att grunda en kyrkans gren där. Han sade att detta ”skulle lossa många nationers andliga bojor eftersom malteserna i sina handelsförbindelser är utspridda längs Europas, Asiens och Afrikas kuster”.³

Den 1 maj 1852 skickade äldste Snow ett brev där han rapporterade hur verket gick framåt på Malta. Han skrev: ”Man kommer ständigt hem till oss för att fråga om den här ’främmande religionen’. För några kvällar sedan hade vi i vår bostad på en och samma gång herrar från åtta olika nationer som kommit från olika delar av staden för att samtala med oss om vår lära, bland andra män från Polen och Grekland, och de läser nu våra publikationer med särskilt stort intresse. Två intelligenta och företagsamma unga män, de första frukterna av vår predikoverksamhet på ön, ska hjälpa till att föra verket framåt på ett dugligt sätt. En av dem har vi ordinerat till äldste. Han talar flera språk flytande.”⁴

Äldste Snow förverkligade aldrig sin dröm att verka i Indien och göra en världsomsegling. I stället utförde han flitigt Herrens vilja under sin oförutsedda vistelse på Malta och lade grunden till missionsarbetet där. När han i maj 1852 slutligen gick ombord på ett fartyg så reste han västerut, inte österut, för att följa sina ledares uppmaning att återvända till Salt Lake City. Omkring två månader senare grundade äldste Woodard och äldste Obray en kyrkans gren på Malta.⁵ [Se förslag 1 på sidan 190.]

Lorenzo Snows lärdomar

Eftersom vi har fått evangeliets fullhet är vi Kristi sändebud.

Vi vittnar för hela världen att vi genom gudomlig uppenbarelse vet, ja, genom den Helige Andens uppenbarelser, att Jesus är Kristus, den levande Gudens Son, och att han uppenbarade sig personligen för Joseph Smith liksom han uppenbarade sig för sina apostlar efter sin uppståndelse från de döda, och att han lät honom få veta [de] himmelska och enda sanningar genom vilka människosläktet kan frälsas. Det här … innebär att vi tar på oss ett stort och viktigt ansvar eftersom vi vet att Gud kommer att ställa oss till svars för hur vi handhar det heliga förtroende som han har gett oss.

Liksom apostlarna, efter att ha fått sitt uppdrag av Frälsaren, trädde fram inför världen för att predika evangeliet om riket för alla folk och lovade den Helige Andens gåva genom handpåläggning åt alla som trodde på deras ord, så träder också vi fram. Liksom apostlarna i kraft av sitt uppdrag mitt uppe i förföljelse och motstånd förkunnade med visshet att evangeliet är en Guds kraft som frälser var och en som tror och lyder, så förkunnar också vi det. Liksom apostlarna predikade att det för frälsning krävs tro på Herren Jesus Kristus, dop till syndernas förlåtelse och mottagande av den Helige Anden genom handpåläggning av dem som är vederbörligen bemyndigade, så predikar också vi det. Liksom apostlarna blev vittnen om Herren Jesus Kristus genom den Helige Andens kraft och trofast förde ut hans evangelium till icke-judarna, så har vi genom samme Helige Ande blivit vittnen om honom, och eftersom vi har kallats med samma gudomliga och heliga kallelse tar vi också på oss samma ansvar.

Genom att ta på oss det här ansvaret tar vi på oss alla de plikter som ett Kristi sändebud har och blir ansvariga för våra egna handlingar och för hur vi använder gåvor, talanger och förmåga som Herren har gett oss.⁶ [Se förslag 2 på sidan 190.]

Medlemskap i kyrkan är ett kall att hjälpa andra till frälsning

När Herren kallar en person eller en grupp ut ur världen är det inte alltid i avsikt att gynna just den personen eller den gruppen. Herren har inte för ögonen bara det fåtal människors frälsning som kallas sista dagars heliga … utan alla människors frälsning, både levande och döda. När Herren kallade Abraham gav han honom vissa löften om den härlighet som han och hans efterkommande skulle få, och i de här löftena finner vi följande anmärkningsvärda ord: att i honom och hans avkomma skulle alla jordens folk bli välsignade [se 1 Mos 22:15–18; Abraham 2:9–11] … Herrens plan var att välsigna inte bara honom och hans efterkommande utan jordens alla familjer ……

När Jesus kom var det inte som ett offer i enbart Israels intresse, för Abrahams, Isaks och Jakobs efterkommande, utan i hela människosläktets intresse, för att i honom alla människor skulle kunna bli välsignade, för att i honom alla människor skulle kunna bli frälsta. Hans mission var att sörja för att hela människosläktet och inte enbart Israel skulle kunna få det eviga evangeliets förmåner, inte enbart de som bor på jorden, utan också de i andevärlden …

Vi har samma prästadöme som Jesus hade och måste göra det som han gjorde: offra egna önskningar och känslor. Kanske inte lida martyrdöden som han, men vi måste göra offer för att kunna utföra Guds avsikter och vara världens frälsare, annars är vi inte värdiga det heliga prästadömet. Gud vill göra oss till frälsare inte bara för de många som bor på jorden nu utan också för många i andevärlden. Han ger oss inte bara möjlighet att frälsa oss själva, utan gör oss också dugliga att hjälpa till att återlösa många av den Allsmäktiges barn.⁷ [Se förslag 3 på sidan 190.]

Varje kallelse och plikt är viktig i Herrens verk

Frågan är om vi inser vårt ansvar, om vi helt förstår det verks natur som vi har åtagit oss att utföra. Ibland får jag den uppfattningen att somliga av våra bröder, äldster i Israel, är alltför snara och villiga att dra sig undan de plikter som åvilar dem på grund av förbunden de slutit. Den tro som de en gång hade tycks nästan helt förbrukad, och de verkar slå sig till ro och vara stillsamt belåtna med att vara medlemmar i kyrkan blott till namnet.

Det finns andra som tror att eftersom deras namn inte är vittbekanta, eftersom kanske … deras levnads sfär är liten och trång, att det därför inte spelar någon större roll vilka vanor de lägger sig till med eller vad slags föredömen de är för bröderna. Men om de hade förtroendeposter och till exempel var kyrkans president eller dennes rådgivare eller tillhörde de tolvs kvorum eller var högrådets eller högprästernas eller sjuttios president, så skulle de anse det viktigt hur de betedde sig. Häri röjer de sin stora svaghet eller okunnighet. Antingen är deras lampa på väg att slockna eller också insåg de inte vad de ingick när de tog på sig evangeliets plikter.

Vi får i en av Frälsarens liknelser veta att himmelriket är likt en man som lämnade sin förmögenhet åt sina tjänare när han skulle resa utomlands. En gav han fem talenter, en annan två och en tredje en. Den som hade fått fem talenter gick och satte dem i omlopp och tjänade fem talenter till och fördubblade den andel som han hade anförtrotts, och den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som fått en talent gick och grävde ner den i marken och gömde sin herres pengar. Med all sannolikhet tyckte han att det ansvar han fått var så ringa att han inte kunde göra särskilt mycket, och därför ville han inte göra bruk av en sådan obetydlig talent. [Se Matt. 25:14–30.] Passar inte det här in på somliga av våra äldster? Någon av dem menar: ”Jag är bara snickare, eller skräddare, eller kanske bara en murarhantlangare, därför kan det inte spela någon större roll hur jag uppför mig eller om jag ärligt fullgör mina plikter i min enkla sfär. Men det vore en helt annan sak om jag hade en ansvarsfull och framskjuten ställning.”

Stopp, min broder! Låt dig inte luras av sådana frestande tankar. Det är sant, du är kanske bara en murarhantlangare, men kom ihåg att du är en äldste i Israel, du är ett Herren Jesu Kristi sändebud, och om du fullgör dina plikter så äger du något som världen varken kan ge eller ta ifrån dig. Och du ansvarar inför Gud för hur ärligt du gör bruk av den talent som han har satt dig att förvalta, vare sig den är stor eller liten.

Du utövar ett visst inflytande, och hur ringa det än må vara så påverkar det någon person eller flera, och du hålls mer eller mindre ansvarig för följderna av det inflytande du utövar. Du är därför, vare sig du inser det eller ej, av betydelse inför Gud och människor, något som inte kan förbises och som du inte kan avlösas från om du önskar stödja det namn du bär.

Och vilka framtidsutsikter har den personen? Jag säger att om han ärar sin kallelse och visar sig vara trofast i fråga om det förtroende han fått, så är hans framtidsutsikter att få frälsning och upphöjelse i Guds rike lika goda som någon annans. Om han förstår sin ställning och lever därefter har han lika goda framtidsutsikter som någon annan människa som någonsin levt på jorden, från fader Adams dagar tills nu. Och det är lika viktigt för honom att uppföra sig väl i enlighet med den sfär han rör sig i som för någon som kanske kallats att verka i en högre ställning, eller med andra ord, som kanske satts till förvaltare över ett större antal talenter …

Herren kräver inte lika mycket av den som bara har fått en talent som av den som har fått flera, utan kräver endast av honom alltefter vad han har fått. Alla bör därför sporras att utöka de talenter som var och en har. Den som bara har en talent bör göra bruk av den och inte gömma den i jorden, det vill säga, må den som kanske bara har getts ringa förmåga att utveckla sig inte beklaga sig över att naturen inte har varit lika generös mot honom som mot hans mer gynnade broder. Låt oss alla vara nöjda med vår lott i livet. Är den inte vad vi skulle önska, bör vi sträva att förbättra den med tillbörlig flit, och vi bör alltid vara tacksamma för vår jordiska tillvaro och i all synnerhet för Guds ande som vi har fått genom att lyda evangeliet …

Jag minns att jag läste en anekdot … om en man som vunnit ryktbarhet på grund av sin vishet och patriotism men som på grund av andras avundsjuka gavs en tjänst som ansågs förödmjukande. Det sägs att när han påbörjade sin tjänstgöring han då yttrade följande tänkvärda ord: ”Om tjänsten inte gör heder åt mig så ska jag göra heder åt tjänsten.” Vi skulle undvika många svårigheter och vårt tillstånd och vår situation skulle vara mycket mer hoppingivande, om vi alla gjorde heder åt det ämbete vi kallats att verka i. Vi får veta att Herren själv gjorde kläder åt våra urföräldrar, eller med andra ord: att han vid det tillfället var skräddare, och också att Jesus Kristus var snickare. Frälsaren måste ha varit en hedervärd och ärlig snickare, annars hade han aldrig förtjänat den ställning som han senare innehade. Om vi kunde få bröderna och systrarna att inse vikten av att verka ärligt och trofast i sina respektive ämbeten, så skulle många av de irritationer och besvär vi nu upplever kunna förhindras, och Guds verk skulle rulla fram med fördubblad hastighet och alla hans avsikter skulle förverkligas snabbare. Dessutom skulle vi som ett folk vara mer redo än vi nu är för uppenbarelsen av hans vilja …

Må Gud välsigna och hjälpa er, mina bröder och systrar, att alltid handla som förståndiga förvaltare över det som ni har anförtrotts.⁸ [Se förslag 4 på sidan 190.]

När vi tjänar Gud trofast, energiskt och gladlynt stärker han oss och hjälper oss till framgång.

Jag säger er: Människor bör tjäna Gud trofast, energiskt och gladlynt … Det finns tillfällen då personer hamnar i omständigheter i vilka det är mycket svårt om inte omöjligt att ha en gladlynt inställning. Men de tillfällena är mycket få.⁹

Om vi vet att vår religion är sann, borde vi vara det hängivnaste folket på hela jorden för den sak som vi anslutit oss till. Eftersom vi vet eller borde veta att det evangelium vi har fått utlovar allt som våra hjärtan kan önska sig, om vi är trofasta, borde vi vara synnerligen trofasta, hängivna, energiska och målmedvetna i fråga om att förverkliga Herrens avsikter och önskemål som han tid efter annan uppenbarar för sina tjänare. Vi bör inte vara ljumma eller försumliga i fråga om att sköta våra plikter utan av hela vår själ och kraft försöka sätta oss in i och förstå våra kallelser och det verk som vi deltar i.

När Jesus var på jorden befallde han sina lärjungar att gå ut och predika evangeliet utan börs eller lädersäck, att inte göra sig bekymmer för vad de skulle äta eller dricka eller vad de skulle klä sig med. De skulle helt enkelt gå ut och vittna om det som hade uppenbarats för dem. Genom att göra det försäkrade de sig om den Allsmäktiges välsignelser, och alla deras bemödanden åtföljdes av framgång. De kunde inte annat än lyckas, ingen makt kunde komma i vägen för dem och hindra dem från att ha den säkraste framgång, eftersom de gick ut i den Allsmäktiges väldiga kraft för att göra hans vilja, och det var hans sak att stödja och stötta dem och att tillhandahålla allt de behövde för att kunna lyckas. Genom att lyda Herrens befallningar försäkrade de sig om livets välsignelser och förmånen att få uppstå på den första uppståndelsens morgon, och de hade vissheten att ingen jordisk makt framgångsrikt skulle kunna bekämpa dem i deras arbete. Sådana framtidsutsikter hade jag också velat ha om jag vore i deras situation, eller i någon annan situation, ty för den eftertänksamme är föreställningen om en slutlig seger ytterst tilltalande vilken strävan det än är frågan om.

Men om apostlarna i stället för att göra det som de hade blivit befallda att göra hade fått för sig att de genom att göra något annat kunde uppfylla samma syfte, skulle de inte ha lyckats lika väl i sin verksamhet. Inte heller skulle de ha haft den visshet om framgång som utan tvivel var en källa till ständig glädje och tillfredsställelse i alla de prövningar och all den förföljelse de utsattes för.

Hade apostlarna eller de sjuttio på Jesu tid fått för sig att de kunde fullgöra de uppdrag de fått genom att bygga en ark som Noa gjorde eller spannmålsmagasin och lagra säd som Josef, då skulle de tagit grundligt miste.

Josef i Egypten kallades att utföra vissa plikter som ålades honom. Han kallades inte att predika evangelium utan börs eller lädersäck utan att bygga spannmålsmagasin och att använda det inflytande han ägde hos kungen, adeln och Egyptens folk och lagra livsmedel inför en hungersnöd … Men om Josef hade satt i gång att bygga en ark i stället, så hade han inte godtagits av Herren, inte heller skulle han ha räddat egyptierna eller sin fars familj. När Noa fick befallning att bygga en ark, antag att han då hade byggt spannmålsmagasin. Då hade han och hans familj inte blivit räddade. Så i fråga oss om själva, när det krävs att vi utför plikter … vad det än kan krävas av oss att vi gör i den Allsmäktiges rike, så måste vi handla i enlighet med dessa krav och utföra plikterna, för att finna villigt öra hos vår Gud.¹⁰ [Se förslag 5 på sidan 190.]

Herrens verk är ibland svårt men skänker stor glädje.

Vi upplever åtskilligt i samband med det här verket som inte är angenämt, men verket skänker stor glädje. När vi ser tillbaka på vårt beslut att ägna oss åt sanningens sak och hålla våra förbund så känner vi stor glädje därför att andan i våra kallelser vilar mäktigt över oss. Utan den andan kan vi inte hålla jämna steg med Guds rike.¹¹

Vi bör förnya våra förbund inför Gud och de heliga änglarna, att vi med Guds hjälp ska tjäna honom mer trofast under påföljande år än vi gjort tidigare, att vårt privatliv och vårt liv utåt, våra handlingar och den anda och det inflytande vi utövar ska stämma överens med mottot ”Guds rike eller intet”. Jag hoppas … att vi ska hänge oss helt åt att tjäna Gud och upprätta Sion på jorden, att arbeta ivrigt i sanningens och rättfärdighetens intresse på jorden tills det har blivit en glädje för oss att göra det, så att det blir en andra natur hos oss att tjäna Gud och hålla hans bud och lyda den celestiala lagen, så att vi får ha den Helige Anden i våra hjärtan i så hög grad att vi kan övervinna världen och så att den celestiala lagen blir fast förankrad i vårt sinne och i vårt handlande. Jag hoppas också att vi ska förstå oss själva och våra förmåner, så att vi i detta livet kan försäkra oss om en ansenlig del av de välsignelser som tillhör den celestiala lagen och vilka kan åtnjutas i den celestiala härligheten.¹² [Se förslag 6 på sidan 190.]

Förslag till studier och diskussion

Tänk på följande när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna v–vii för ytterligare hjälp.

Läs skildringen på sidorna 181–182. Hur skulle du beskriva Lorenzo Snows inställning i fråga om att tjäna Herren? Fundera på vad du kan göra för att följa hans exempel.
Fundera över det avsnitt som börjar längst ner på sidan 183. Varför tror du medlemskapet i kyrkan medför så stort ansvar? Vad innebär det för dig att vara ett Kristi sändebud?
President Snow sade att våra kallelser i kyrkan är möjligheter att ”hjälpa till att återlösa” Guds barn (sidan 184). Hur skulle den insikten kunna påverka hur vi tjänar i kyrkan?
President Snow sade att vi bör tjäna flitigt oavsett hur ringa vår uppgift tycks vara (sidorna 184–187). När upplevde du att någon ärade en till synes ringa kallelse eller uppgift?
Läs det nästa sista stycket på sidan 187. Hur påverkar tro, energi och gladlynthet vårt tjänande?
Läs sista avsnittet i kapitlet (sidan 189). När har du upplevt den glädje som tjänande i Herrens rike skänker? Hur kan vi finna glädje i vårt tjänande även då våra uppgifter inte är angenäma? Vad kan vi göra för att hjälpa barn och ungdomar att tjäna Herren trofast?

Skriftställen: Psaltaren 100:2; 1 Korintierbrevet 12:12–31; Jakob [MB] 1:6–7; 2:3; Mosiah 4:26–27; L&F 64:33–34; 72:3; 76:5–6; 107:99–100; 121:34–36

Undervisningstips: ”Lyssna uppriktigt på elevernas kommentarer. Ditt exempel kommer att uppmuntra dem att lyssna noga på varandra. Om du inte förstår någons inlägg, så säg till. Du kan säga: ’Jag är inte säker på att jag förstår. Kan du förklara det en gång till?’ eller ’Kan du ge mig ett exempel på vad du menar?’” (Undervisning: Den högsta kallelsen, s. 64.)

Äldste Lorenzo Snow

”Om du fullgör dina plikter så äger du något som världen varken kan ge eller ta ifrån dig.”