Kapitel 17

Prästadömet — ”för människosläktets frälsning”

”Det prästadöme vi bär har uppenbarats för människosläktets frälsning. Vi måste ha ett vaket sinne i fråga om prästadömet.”

Ur Lorenzo Snows liv

Äldste Lorenzo Snow ordinerades till apostel den 12 februari 1849. Åtta månader senare kallades han att grunda en mission i Italien. Han gav sig i väg den 19 oktober 1849 tillsammans med andra bröder som blivit kallade. De gjorde den långa resan till fots, till häst och med båt.

De anlände till Italien i juni 1850 och upptäckte där snart att invånarna i de större italienska städerna ännu inte var redo att ta emot evangeliet. Men ett folk som kallades valdensare tilldrog sig hans uppmärksamhet, och han inspirerades att börja verka bland dem. Valdenserna hade i århundraden bott i den avsides Piemonteregionen, en bergsdal strax söder om gränsen till Schweiz och öster om gränsen till Frankrike. De hade grundat sitt samfund utifrån en önskan om religiösa reformer och ägnade sig åt bibelstudier och ett liv i Frälsarens apostlars efterföljd.

Äldste Snow berättade att när han övervägde att predika evangeliet bland valdenserna så ”var det som om en ström av ljus plötsligt trängde in i mitt sinne”.¹ Men trots denna tillförsikt kände han att det vore oklokt att genast påbörja missionsarbetet, eftersom kyrkans fiender hade spritt skrifter bland folket med lögner om kyrkan.² Äldste Snow berättade: ”Eftersom jag kände att Anden ville att vi skulle börja långsamt och försiktigt så underordnade jag mig himlens vilja.”³

Även om missionärerna inte började predika omedelbart, såg äldste Snow till att traktat publicerades på italienska och franska. Dessutom skaffade sig han och hans följeslagare vänner i omgivningen. ”Vi försökte lägga en grund som skulle gagna oss i framtiden”, sade han, ”att i all stillhet, genom att odla omgivningens vänskap, bereda folkets sinnen på att ta emot evangeliet. Likväl var det besynnerligt, och det var inte lite prövande för mitt tålamod, att befinna sig veckor, ja, månader bland ett intressant folk utan att vara aktivt och offentligt engagerad i att förmedla de storslagna principer som jag kommit dit för att förkunna.”⁴

Valdensarnas inställning till kyrkan började ändras påtagligt efter att äldste Snow hade gett en döende pojke en prästadömsvälsignelse. Äldste Snow skrev följande i sin dagbok:

”6 sep. — I dag på morgonen riktades min uppmärksamhet på Joseph Guy, en pojke på tre år, vår värds yngsta barn. Många vänner hade besökt barnet eftersom det av allt att döma låg för döden. Jag besökte honom på eftermiddagen. Ja, döden var i färd med att förstöra hans kropp — hans tidigare friska gestalt var nu alldeles utmärglad, och det var bara genom noggrann iakttagelse som vi kunde upptäcka att han levde.”

Äldste Snow var orolig för lille Joseph Guy och bekymrad över motståndet mot att man predikade evangeliet och vände sig den kvällen till Herren för att få hjälp. Han erinrade sig senare: ”I flera timmar innan jag gick till sängs åkallade jag Herren om att hjälpa oss vid denna tidpunkt. De känslor jag hade vid det tillfället lät sig svårligen utplånas ur minnet.”

”7 sep. — I dag på morgonen föreslog jag … att vi skulle fasta och dra oss undan till bergen och be. När vi gav oss i väg besökte vi pojken. Hans ögon rullade uppåt, hans ögonlock föll ner och slöts. Hans ansikte och öron var avmagrade och hade den marmorliknande blekhet som tyder på att slutet nalkas. Hans kropp var överdragen med dödens kallsvett och hans livskraft nästan förbrukad. Madame Guy och andra kvinnor snyftade, monsieur Guy hängde med huvudet.” Monsieur Guy viskade till äldste Snow och de andra missionärerna och sade: ”Han dör, han dör.”

Äldste Snow fortsatte: ”Efter en kort vila uppe på berget, där det var föga troligt att vi skulle störas, åkallade vi Herren i högtidlig bön och bad att han skulle rädda barnets liv. När jag begrundade den väg vi ville gå, de anspråk vi snart skulle komma med inför världen, betraktade jag denna situation som mycket betydelsefull. Jag känner inte till någon uppoffring som det är möjligt för mig att göra, som jag inte vore villig att göra för att Herren skulle uppfylla våra önskningar.”

När de återvände till familjen Guy den eftermiddagen gav äldste Snow pojken en prästadömsvälsignelse. De besökte familjen några timmar senare, den här gången hade Josephs far ”ett leende på läpparna av tacksamhet” och sade att pojken mådde mycket bättre.

”8 sep. 8. Barnet mår så bra att föräldrarna kunde vila, vilket de inte hade gjort på ett bra tag. I dag kunde de lämna honom och sköta sina angelägenheter.” När Josephs mor uttryckte sin glädje över att hennes pojke mådde bättre, sade äldste Snow: ”Det var himlens Gud som gjorde det här för dig.”

”Från den stunden började han bli bättre”, erinrade sig äldste Snow, ”och jag är innerligt tacksam mot vår himmelske Fader att jag kan säga att pojken efter några dagar steg upp och förenade sig med sina kamrater.”⁵

Efter den här upplevelsen kände äldste Snow att omständigheterna nu var så ”gynnsamma som man kunde förvänta sig” för att Herrens verk skulle gå framåt bland folket. Den 19 september 1850, på dagen elva månader efter att han hade rest hemifrån för att tjäna i Italien, sade han till sina följeslagare att de nu skulle ”påbörja [sin] offentliga verksamhet”. Än en gång gick de upp på ett berg, där äldste Snow invigde landet för predikandet av det återställda evangeliet.⁶

Äldste Snows ord till madame Guy — ”det var himlens Gud som gjorde det här för dig” — återspeglar hans undervisning om prästadömet under ett långt liv. Han påminde de heliga om att det är genom prästadömsbärarnas arbete som ”Guds härlighet och makt uppenbaras” till andras nytta.⁷ [Se förslag 1 på sidan 211.]

Lorenzo Snows lärdomar

Prästadömsbärare är den Allsmäktiges budbärare, med myndighet som delegerats från himlen att utföra heliga förrättningar.

Vi, de sista dagars heliga, gör anspråk på att av Gud ha fått det eviga evangeliets fullhet. Vi gör anspråk på att vara i besittning av det heliga prästadömet: Guds delegerade myndighet till människan, och det är med det prästadömet som vi utför dess förrättningar på ett sätt som han godkänner.⁸

Varje människa som ödmjukar sig inför Gud och efter omvändelse blir nedsänkt i vatten till syndernas förlåtelse, får genom handpåläggning den Helige Andens gåva. Kan jag ge henne den? Nej, jag utför bara själva nedsänkningen till syndernas förlåtelse som en Allsmäktiges budbärare som delegerats myndighet. Jag sänker bara ner henne i vatten, vilket jag har myndighet att göra. Jag lägger bara händerna på henne för mottagandet av den Helige Anden, sedan bekräftar Gud från sin boning min myndighet, att jag är hans budbärare, och förlänar den personen den Helige Anden.⁹

När [jag har] döpt personer och utfört det heliga prästadömets förrättningar så har Gud bekräftat de förrättningarna genom att sända den Helige Anden, vilken gav kunskap åt personerna som jag utförde förrättningarna för och övertygade dem om att myndigheten blivit delegerad från himlen. Och varje äldste som gått ut för att predika detta eviga evangelium och som verkat i enlighet med sin kallelse, i dess anda, kan bära samma vittnesbörd: att Guds härlighet och makt uppenbarats på ett övertygande sätt för dem som han utförde dessa heliga förrättningar för. Detta är vårt vittnesbörd, detta var den persons vittnesbörd [år 1830] som trädde fram och gjorde anspråk på att Gud hade gett honom myndighet att döpa andra till syndernas förlåtelse och lägga händerna på dem för mottagandet av den Helige Anden, vilket skulle ge dem kunskap från de eviga världarna om att han innehade den myndigheten. Denne person var Joseph Smith. Han förlänade den här myndigheten som han fått av heliga änglar åt andra personer som sändes ut för att vittna för världen att de som skulle ta emot dessa heliga förrättningar, skulle få ett vittnesbörd från den Allsmäktige om att de här männen var bemyndigade att utföra dem. Detta är vårt vittnesbörd, och detta är mitt vittnesbörd inför detta folk och inför världen.¹⁰

Var i världen finner man en grupp präster som vågar resa samma anspråk som våra äldster gör? Var är den man eller den grupp av män som vågar träda fram inför världen och säga att de har bemyndigats av Gud att utföra bestämda förrättningar för folket, genom vilka dessa kan få uppenbarelse från Gud? Var och en som kom med en sådan lära skulle snart bli avslöjad om han var en bedragare. Han skulle försätta sig i en farlig situation och skulle snart bli upptäckt om han inte hade en sådan myndighet. Men våra äldster vågar göra ett sådant anspråk … Gud har sänt sina heliga änglar från himlen och återställt myndigheten till människan att utföra evangeliets förrättning[ar].¹¹ [Se förslag 2 på sidan 211.]

Prästadömet hjälper oss att finna lycka i det här livet och evigheten igenom.

Prästadömet har återställts och har förlänats människan för att alla som vill vara goda och lyckliga, genom det här medlet också ska få den förmånen. Evangeliet lär oss hur vi blir stora, goda och lyckliga. Syftet med Kristi evangelium är att vi ska lära oss allt som är nödvändigt för vår nuvarande och framtida välgång.

Vi har de här målen för ögonen i dag och bör ständigt ha dem för ögonen. Tänk på de senaste tjugofem åren eller enbart de senaste tio åren. Många, många har tillhört kyrkan under den tidsperioden. Lägg märke till vad vi har åstadkommit. Vi ser nu längre och förstår mer och är därför bättre rustade för det som ska ske på jorden än vi var för tio, femton, tjugo eller tjugofem år sedan. Vi vet hur vi ska vara till nytta, vet hur vi gör saker och ting så som de ska göras …

Syftet med prästadömet är att göra alla [människor] lyckliga, att sprida kunskap så att de i sin tur ska göra alla delaktiga av samma välsignelser.¹²

Just därför har det heliga prästadömet blivit förlänat i vår tid, för att Guds heliga ska få vägledning och fullkomnas här, och i förhållande till hur vi uppnått intelligens i den här världen och redbarhet och trofasthet … ska det upphöjda tillstånd vara som vi ska träda fram i bakom förlåten.¹³

Herren har sagt att han ska ge oss allt han har, och det i enlighet med den ed och det förbund som tillhör prästadömet [se L&F 84:33–44]. Ingen bör tvivla på vad Jesus säger, och han tillkännager, vilket vi läser i Johannes Uppenbarelse: ”Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron” [[Upp 3:21]. Kan något sägas som är större än det? Innefattar inte det här allt?¹⁴

Detta evangelium som vi har fått har uppenbarats från himlen, och det prästadöme vi bär har uppenbarats för människosläktets frälsning. Vi måste ha ett vaket sinne i fråga om det.¹⁵ [Se förslag 3 på sidan 211.]

Rättfärdiga prästadömsbärare söker flitigt och energiskt efter andliga gåvor för att kunna tjäna andra.

Jag vill ge några råd, undervisning och uppmaningar till mina bröder i prästadömet. Ni har ett stort och heligt ansvar på era axlar inte bara i fråga om det här släktets frälsning utan också i fråga om många svunna släkten och många kommande. Immanuels rikes härliga baner som åter upprättats i världen måste vecklas ut i varje nation, rike och imperium. Den varnande rösten … måste föras ut till alla folk. Ni är de som Herren har valt ut att göra detta, ja, ni är Josefs horn som ska stånga ihop folket [se 5 Mos 33:13–17]. Ni kan inte verka med iver nog, med flit nog för att ta reda på hur ni på bästa sätt — det sätt som mest gagnar människosläktet och er själva — ärar era heliga kallelser.¹⁶

Det finns män i den här kyrkan som har lika goda hjärtan och känslor som andra män någonsin haft, men som saknar tro och energi och därför inte får det som det är deras förmån att kunna få. Om deras tro, energi och beslutsamhet skulle motsvara deras goda känslor och önskningar, deras ärlighet och godhet, skulle de vara mäktiga män i Israel, och sjukdomar och krämpor och den ondes makt skulle fly för dem som agnar för vinden. Vi säger att vi är ett bra folk och att vi inte bara håller stånd utan också gör stora framsteg i fråga om rättfärdighet. Utan tvivel är det så. Men jag vill betona för er, mina bröder och systrar, att det finns äldster bland oss som har getts andliga gåvor som skulle kunna komma till användning med den Helige Andens hjälp. Evangeliets gåvor måste utvecklas genom flit och uthållighet. Ibland när de forntida profeterna önskade någon särskild välsignelse eller någon viktig kunskap, uppenbarelse eller syn så fastade de och bad i flera dagar och till och med i veckor i det syftet.¹⁷

Mina unga bröder, när ni har motgångar, när det ser mörkt ut, gör då er plikt, så blir ni starka och kraftfulla män. Sjuka blir botade under era händer, onda andar flyr för er, döda står upp. Och allt som någonsin gjorts av män sedan Adams dagar kommer ni också att kunna göra genom Guds makt och med rätt iver.¹⁸

Vi måste ivrigt eftersträva renhet, dygd, äktenskaplig trohet, gudsfruktan, annars kan vi inte vinna kronan. Dessa principer måste införlivas med oss, vävas in i vår kropp och vårt sinne och bli del av oss, så att vi blir en tyngdpunkt, en sanningens, redbarhetens, rättens och barmhärtighetens källa, en källa till allt som är gott och stort, så att från oss ljuset, livet, kraften och lagen kan komma att leda, styra och hjälpa till att rädda en vilsegången värld och som Guds söner vara ombud för vår Fader i himlen. Vi väntar oss att vid uppståndelsen få utöva vårt prästadömes kraft, men den kan bara utövas i förhållande till hur vi uppnått dess rättfärdighet och fullkomning. Dessa kvalifikationer måste eftersträvas och förvärvas. På uppståndelsens morgon kommer vi bara att vara i besittning av det vi förvärvade här i världen! Gudaktighet kan inte förlänas, den måste förvärvas, något som den religiösa världen märkligt, ja, sorgligt nog tycks vara omedveten om. Sträva efter att vara till nytta för andra så ska andra sträva efter att vara till nytta för er. Och den som vill vara stor måste sätta sig in i andras önskningar och behov och bli allas tjänare.¹⁹

Som Guds heliga, äldster i Israel, bör vi vara villiga att lägga ner tid och arbete, göra varje offer som krävs för att förvärva de andliga egenskaper vi behöver för att vara till stor nytta i våra olika kallelser. Må Herren fylla varje hjärta med insikt om vikten av allt detta så att vi flitigt och energiskt söker de gåvor och den förmåga som utlovas i det evangelium som vi lytt.²⁰ [Se förslag 4 nedan.]

Förslag till studier och diskussion

Tänk på följande när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna v–vii för ytterligare hjälp.

Läs skildringen på sidorna 203–205. Hur kan en bärare av melkisedekska prästadömet förbereda sig att ge en prästadömsvälsignelse? Vad kan vi alla göra för att förbereda oss att få en prästadömsvälsignelse?
Läs stycket nedtill på sidan 206. Hur uppenbaras Guds makt för oss genom prästadömets förrättningar?
Hur hjälper prästadömets förrättningar och välsignelser oss att finna lycka i det här livet? Hur hjälper de oss att uppnå evig lycka? Fundera över president Snows lärdomar på sidan 208 i samband med de här frågorna.
Gå igenom de andliga gåvor som president Snow på sidorna 209–211 uppmuntrade prästadömsbärare att utveckla. Vad tror du det innebär att utveckla en andlig gåva? Hur relaterar det här rådet till alla medlemmars strävan i kyrkan?

Skriftställen: Jakobs brev 5:14–15; Alma 13:2–16; L&F 84:19–22; 128:8–14; Trosartiklarna 1:3, 5

Undervisningstips: … ”För att hjälpa eleverna förbereda sig på att besvara frågor, kanske du innan något läses eller framförs vill berätta för dem att du kommer att vilja höra deras åsikter. … Du kan till exempel säga: ’Lyssna när jag läser det här avsnittet, så att ni kan berätta vad ni tycker är mest intressant i det.’ Eller: ’Se om ni kan förstå vad Herren säger oss om tro, när vi läser skriftstället’” (Undervisning: Den högsta kallelsen, s. 69).

Ett nutida fotografi av Piemonteregionen i Italien där äldste Lorenzo Snow var missionär i början av 1850-talet.

Prästadömets förrättningar och förbund blir till välsignelse för alla trofasta medlemmar i kyrkan.

De forntida apostlarna Petrus, Jakob och Johannes förlänade Joseph Smith och Oliver Cowdery melkisedekska prästadömet.