Kapitel 3

Livslång omvändelse: Sträva framåt i sanningens principer

”Vi bör införliva vår religion i oss själva, i den del av oss som vi inte kan lägga av oss.”

Från Lorenzo Snows liv

Lorenzo Snow döptes och konfirmerades i juni 1836. Om sitt spirande vittnesbörd erinrade han sig: ”Jag trodde att de [de sista dagars heliga] hade den sanna religionen och jag gick med i kyrkan. Så långt var min omvändelse helt enkelt en fråga om sunt förnuft.”¹ Han mindes: ”Jag var helt övertygad om att jag hade gjort det som var klokt för mig att göra under rådande omständigheter.”² Även om han en tid nöjde sig med denna insikt kom han snart att längta efter en särskild manifestation av den Helige Anden. Han sade: ”Jag hade inte haft någon manifestation, men jag förväntade mig en.”³

”Denna manifestation följde inte omedelbart efter mitt dop som jag väntat”, erinrade han sig. ”Men även om den ägde rum något senare, så skedde det då mera fullkomligt, påtagligt och förunderligt än till och med mina största förhoppningar fått mig att tro. En dag, ett par veckor efter mitt dop, medan jag satt och studerade, började jag fundera över att jag inte hade fått kunskap om sanningen i verket — att jag inte varit med om uppfyllelsen av löftet att ’om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud’, [se Johannes 7:17] och jag började känna mig illa till mods.

Jag lade mina böcker åt sidan, gick ut ur huset och vandrade omkring på fälten under det nedslående inflytandet av en dyster, glädjelös ande, medan ett obeskrivligt moln av mörker tycktes omge mig. Det hade varit min vana att vid dagens slut dra mig tillbaka till en träddunge ett kort stycke från min bostad för enskild bön. Men den här gången kände jag ingen benägenhet att göra detta.

Bönens anda hade lämnat mig och himlarna tycktes som mässing över mitt huvud. När jag slutligen insåg att den vanliga tidpunkten för min enskilda bön hade kommit, bestämde jag mig för att inte försumma min kvällsandakt. För formens skull knäböjde jag som jag hade för vana på min vanliga, undanskymda plats, men jag kände mig inte som jag brukade.

Jag hade knappt öppnat munnen i ett bemödande att be, förrän jag hörde ett ljud alldeles ovanför mitt huvud likt frasandet av en sidenklädnad. Omedelbart därefter steg Guds ande ned över mig, omslöt fullständigt hela min varelse och fyllde mig från hjässan till fotabjället, och åh, vilken glädje och lycka jag kände! Inga ord kan beskriva den nästan ögonblickliga förvandlingen från ett tätt moln av själsligt och andligt mörker till en strålglans av ljus och kunskap, som den gången förlänades mitt förstånd. Jag fick därefter en fullkomlig kunskap om att Gud lever, att Jesus Kristus är Guds Son och att det heliga prästadömet och evangeliets fullhet återställts.

Det var ett fullständigt dop — ett påtagligt dop enligt den himmelska principen eller den Helige Andens utgjutande. Den hade en ännu verkligare och mer fysisk inverkan på varje kroppsdel hos mig än nedsänkningen i vatten. Den skingrade för all framtid, så länge som förnuft och minne varar, all möjlighet till tvivel eller fruktan beträffande det historiska faktum att ’barnet från Betlehem’ verkligen är Guds Son, och även det faktum att han nu uppenbaras för människornas barn och överbringar kunskap, densamma som på den apostoliska tiden. Jag var helt tillfreds, vilket jag också borde vara, för mina förväntningar hade mer än förverkligats, jag tror att jag tryggt kan säga till oändlig grad.

Jag kan inte säga hur länge jag förblev i detta ymniga flöde av lycksalig glädje och gudomlig upplysning, men det dröjde flera minuter innan den celestiala härlighet som fyllde och omgav mig så småningom började avta. När jag steg upp från min knäböjande ställning, med hjärtat fyllt av större tacksamhet mot Gud än jag kan uttrycka, kände jag — visste jag att han hade förlänat mig vad bara en allsmäktig varelse kan förläna — det som är av större värde än all världens rikedomar och hedersbetygelser.”⁴

Lorenzo Snow förblev trofast mot det vittnesbörd han fick den dagen, och han verkade flitigt för att öka sin andliga kunskap och hjälpa andra att göra detsamma. ”Alltsedan dess”, sade han, ”har jag försöka att leva på ett sådant sätt att jag inte förlorar hans helige Ande utan får ständig vägledning av den. Jag har försökt att bli kvitt själviskhet och felaktiga ambitioner och bemödat mig om att verka för hans sak.”⁵ Han förkunnade: ”Så länge som minnet varar och förnuftet finns kvar på sin tron, kan jag aldrig tillåta att det kraftfulla vittnesbördet och kunskapen som förmedlades till mig förblir tyst.”⁶ [Se förslag 1 på sidan 68.]

Lorenzo Snows lärdomar

Att förvärva ett vittnesbörd är en god början för sista dagars heliga.

Den grund varpå vi har placerat vår tro på är storslagen och härlig. Detta har jag personlig kunskap om. Jag hade bara varit i den här kyrkan en kort tid innan jag lyckades säkerställa den mest säkra kunskap om att det finns en Gud, att det finns en Son, Jesus Kristus, och att Gud erkänner Joseph Smith som sin profet. Det var en kunskap som ingen människa kan förmedla. Den kom genom uppenbarelse från den Allsmäktige. Detta är en mycket bra startpunkt för en sista dagars helig, och det är något som var och en som har någon som helst ambition att utvecklas på denna väg, vid ett eller annan tillfälle kommer att behöva. Han kommer att hamna i omständigheter av ett sådant slag att han behöver styrka, och den styrkan är en följd av kunskapen om det faktum att den väg han färdas på leder honom till förverkligandet av hans högsta och bästa önskningar.⁷

Bröder och systrar, det finns en del saker som ni och jag borde tänka på. Tiden har kommit då det anstår varje man och varje kvinna att själva ha kunskap om den grundval som de står på. Vi bör alla eftersträva att komma lite närmare Herren. Det är nödvändigt att vi förkovrar oss och inhämtar fullständig kunskap om det som vi mer fullständigt bör förstå. Detta är varje sista dagars heligs förmån.⁸ [Se förslag 2 på sidan 68.]

Vi kan öka vår tro och vår andliga kunskap.

Män och kvinnor kan öka sin andliga kunskap, de kan utvecklas i takt med sin ålder.⁹

Jag känner att de sista dagars heliga går framåt, att de tar emot undervisning. Vi kommer högre och högre upp. Vi går framåt till ett högre tillstånd, till en högre sfär, vi undervisas på ett sådant sätt att världslig visdom med alla sina bedrifter och falska lärdomar och principer inte utövar något inflytande på sista dagars heliga. De höjer sig nämligen över mänskliga teorier och hypoteser och svingar sig upp till sanningar som upplyfter sinnet, upphöjer förståndet och förankrar dem mer och mer i livets och härlighetens sanna principer. Vi är i våra hjärtan fyllda med dessa sanningar och vi vet inte dagen eller stunden då vår tro blev större, men vi känner när vi ser tillbaka på den gångna veckan, månaden eller året, att vi har utvecklas i tro och i kunskapen om tron och Guds kraft. Vi vet att vi har kommit närmare Gud och vi känner att vi har gemenskap med Gud vår Fader.¹⁰ [Se förslag 3 på sidan 68.]

Om vi önskar öka vår tro och vår andliga kunskap måste vi anstränga oss.

Var och en måste lära sig att förlita sig på sin egen kunskap och inte vara beroende av någon. Var och en måste vara fullständigt oberoende, vara helt och hållet beroende av Gud. Det beror på honom själv om han ska kunna hejda flodvågen av problem och övervinna de hinder som är utströdda på livets väg för att förhindra hans framsteg. En man eller kvinna kan få kunskap genom den Helige Andens maningar genom att närma sig Gud, och vår tro ökar i förhållande till hur flitiga vi är.¹¹

Det är omöjligt att gå framåt i sanningens principer, att gå framåt i himmelsk kunskap, [om vi inte] utövar våra förståndsgåvor och gör lämpliga ansträngningar. Det finns ett ställe i Läran och förbunden där ett missförstånd från Oliver Cowderys sida upptecknats, som berör denna princip. Herren lovade honom gåvan att översätta forntida uppteckningar. På samma sätt som med många av oss idag missuppfattade han hur denna gåva ska utövas. Han trodde att allt han behövde göra, eftersom Gud hade lovat honom denna gåva, var att låta sinnet förbli overksamt och vänta tills tankarna kom spontant. Men när dessa uppteckningar lades fram inför honom förmedlades ingen kunskap, de var på sätt och vis fortfarande förseglade, för han fick ingen förmåga att översätta.

Även om gåvan att översätta hade förlänats kunde han inte slutföra arbetet, helt enkelt därför att han inte lyckades anstränga sig tillräckligt inför Gud för att utveckla gåvan inom sig. Han blev mycket besviken, och Herren, i sin godhet och barmhärtighet, upplyste honom om hans misstag i följande ordalag —

”Se, du har inte förstått. Du antog att jag skulle ge dig den, när det enda du tänkte på var att be till mig. Men se, jag säger dig, att du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt, och om det är rätt skall jag få ditt hjärta att brinna inom dig”, o.s.v. [Se L&F 9.]

Vi befinner oss i samma situation i våra åtaganden. Om vi förväntar oss att utvecklas, att gå framåt i det verk som är omedelbart förestående, och slutligen förvärva dessa gåvor och härligheter, att uppnå det upphöjda tillstånd som vi förväntar oss, så måste vi tänka och begrunda, vi måste anstränga oss, och detta till det yttersta av vår förmåga. ¹²

Vi borde … se till att själva få Anden, och inte vara nöjda med att vandra i ljuset såsom det återspeglas av andra. Den borde vara införlivad i vår andliga organism. …

Den som försöker lära sig att spela flöjt finner det först svårt att hitta tonerna, och för att spela en melodi rätt krävs det en hel del flit och tålamod. Han måste fortsätta, stanna till, gå tillbaka och börja på nytt, men efter en tid kan han, genom en hel del ansträngningar, behärska melodin. När han efteråt uppmanas att spela denna melodi föreligger inget behov av att komma ihåg var man ska placera fingrarna, utan han spelar den naturligt. Först var det inte naturligt. Det krävdes en hel del tålamod och arbete innan det blev naturligt att spela hela melodin.

Det är på exakt samma sätt med det som hör Gud till. Vi måste anstränga oss och gå från nåd till nåd, att få gärningens lag så införlivad i vår organism att det blir naturligt att göra det som krävs av oss.¹³ [Se förslag 4 på sidan 69.]

När vi gräver djupt i det som hör Gud till och förblir trofasta blir vår religion en del av vårt väsen.

Det ligger en fara i att vara nöjd med ytliga framsteg, med att bara gå framåt i det yttre. Vi talar om att vandra i Andens ljus och att känna dess närvaro, men gör vi detta? Vi bör gräva djupt i det som hör Gud till, lägga vår grundval på klippan tills vi kommer till det vatten som i oss kommer att vara en det eviga livets källa.¹⁴

Det finns män ibland oss som den Allsmäktiges Ande en gång vilade mäktigt på, vars intentioner en gång var goda och rena som änglars, och som ingick förbund med Gud om att de skulle tjäna honom och hålla hans bud under alla omständigheter. … Men hur står det nu till med några av dessa äldster? De har inga sådana känslor idag. Deras kärlek är inriktad på världsliga ting, på det som Herren har möjliggjort för dem att få i sin ägo. De väntar nu tills de blir kallade, och när de blir kallade lyder de i många fall mer av en önskan att behålla sin ställning och position, än av innerlig kärlek till det verk som de har kallats till.

Detta gäller alla, oavsett hur väl de började. Låter de sina tankar och känslor rusa efter världen och dess vägar så är det ett obestridligt bevis på att de älskar världen mer än de älskar Herren och hans verk på jorden. När vi har tagit emot det eviga evangeliets ljus, tagit del av det goda i riket och blivit Israels säd och arvingar till stora och härliga löften, bör vi verka med trofasthet och flit för att genomföra vad Gud har för avsikt att genomföra genom oss. Vi bör vara män och kvinnor av tro och kraft såväl som goda gärningar, och när vi upptäcker att vi på något sätt är vårdslösa eller likgiltiga bör vi vara medvetna om det så att vi kan bättra oss och återvända till pliktens väg.¹⁵

Ingenting kan vara mer dåraktigt än föreställningen att en man eller kvinna kan lägga av sin religion som en kappa eller klädnad. Det finns inte något sådant som att lägga av sig sin religion såvida man inte lägger av sig själv. Vi bör införliva vår religion i oss själva, i den del av oss som vi inte kan lägga åt sidan. Om det kan finnas något sådant som att lägga av sig sin religion så kommer den personen, i det ögonblick han gör det, att hamna på en plats som han inte vet något om. Han överlämnar sig åt mörkrets makter, han är inte på sin egen mark, han har ingenting där att göra. Det är långt under Israels äldsters värdighet att svära, ljuga och dricka sprit, de borde höja sig över sådant. Låt oss avstå från allt ont och leva av varje ord som utgår från Guds mun [se L&F 98:11]. Låt oss hålla fast vid varje plikt som vi tilldelats med ambition och energi så att vi ständigt inom oss kan ha vår Guds ande, sanningens ljus och Jesu Kristi uppenbarelser.¹⁶

Stanna kvar på Sions skepp. Om båtar kommer fram till sidan med vackra färger och underbara löften gå inte av skeppet för att komma till stranden med någon annan båt, utan stanna kvar i skeppet. Om du behandlas orätt av någon av dem som befinner sig på skeppet, som inte har rätt ande, kom ihåg att själva skeppet fungerar som det ska. Vi bör inte låta oss bli förbittrade över något som människorna på skeppet kanske gör oss. Skeppet fungerar som det ska och befälen är bra och det kommer att gå väl med oss om vi håller oss till skeppet. Jag kan försäkra er att det kommer att föra er rakt till härlighetens land.¹⁷

Jag ska [framlägga] ett exempel på hur man får denna ande inom sig och håller sig fast för att inte kastas av när stormen kommer. Lägg en gurka i en burk med ättika. Den första timmen, eller under de första 12 timmarna, kommer inte mycket att ha hänt med den. Om du undersöker den finner du att effekten bara syns på skalet, för det krävs längre tid att lägga in den. Den som döps in i denna kyrka blir påverkad, men inte så påverkad att han omedelbart är inlagd. Det upprättar inte lagen om rätt och plikt i honom under de första 12 eller 24 timmarna. Han måste stanna kvar i kyrkan, liksom gurkan i ättikan, tills han är genomsyrad av rätt ande, tills han blir inlagd i ’mormonism’, i Guds lag. Vi måste få detta införlivat i vårt väsen.

… Bröder och systrar, jag … överlämnar till er att noga begrunda och fundera över detta, att be till våra fäders Gud om att utgjuta sin Ande över sitt folk. Ni är de som Herren har utvalt att förhärliga honom i hans närhet, och må Herren välsigna er och fylla er med sin Ande, och må era ögon tydligt kunna urskilja det som rör er frälsning. Och om det finns någon man eller kvinna som inte är tillräckligt vaken, må tiden snart komma då Anden och den Helige Andens kraft ska vara hos dem, att den ska undervisa dem om det förflutna, det närvarande och det kommande, och genom Herrens hjälp inpränta rättfärdighetens och sanningens princip i deras kroppar, att de må vara förberedda för de stormar som är i antågande.¹⁸ [Se förslag 5 på sidan 69.]

Förslag till studier och diskussion

Tänk på följande när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna v–vii för ytterligare hjälp.

Läs om Lorenzo Snows upplevelse på sidorna 59, 61–62. Hur blev ditt vittnesbörd en realitet för dig? Berätta gärna om din upplevelse för en familjemedlem eller för en vän, exempelvis någon du tjänar som hemlärare eller besökslärare.
President Snow sade att ”en mycket bra startpunkt för en sista dagars helig” är att skaffa sig ett vittnesbörd (s. 63). Varför är ett vittnesbörd bara en startpunkt — och inte ett slutgiltigt mål?
I stycket som börjar längst ner på sidan 63 jämför president Snow världslig utbildning med den ”högre” utbildning som Herren erbjuder. Hur kan vi skaffa oss denna ”högre utbildning”? Hur har du blivit välsignad när du har gjort det?
Läs stycket som börjar på sidan 64. När har du behövt ”förlita [dig] på [din] egen kunskap”? Vad kan föräldrar och lärare göra för att hjälpa barn och ungdomar att förlita sig på sin egen kunskap?
Läs president Snows råd i det sista stycket av kapitlet (s. 66–68.) Vad tror du menas med att ”gräva djupt i det som hör Gud till”? Vad tror du menas med att ha vår religion ”införlivad i oss själva”?

Skriftställen: 2 Nephi 31:20; Mosiah 5:1–4, 15; Alma 12:9–10; 3 Nephi 9:20; Moroni 10:5; L&F 50:24

Undervisningstips: ”En ganska stor del av undervisningen i kyrkan utförs så stelt att det blir en föreläsning. Vi reagerar inte så bra på föreläsningar i klassrummet. De går bra på sakramentsmöten och på konferenser, men undervisning kan vara en tvåvägskommunikation så att man kan ställa frågor. Du kan lätt använda frågor i en klass” (Boyd K. Packer, ”Principer för undervisning och inlärning”, Liahona, juni 2007, s. 55).

”Vi bör gräva djupt i det som hör Gud till, lägga vår grundval på klippan tills vi kommer till det vatten som i oss är en det eviga livets källa.”

Strax efter att ha döpts och konfirmerats tog Lorenzo Snow emot en stilla, livsförändrande manifestation av den Helige Anden.

”Män och kvinnor kan öka sin andliga kunskap, de kan utvecklas i takt med sin ålder.”