Kapitel 7

Trofasthet i prövningens stund: ”Från skuggor till härligt solsken”

”Varje man och kvinna som tjänar Herren, hur trofasta de än är, har sina mörka stunder. Men om de har levt ett liv i trofasthet bryter ljuset fram över dem och de får hjälp.”

Från Lorenzo Snows liv

I februari 1846 tvingades de sista dagars heliga att lämna sina hem i Nauvoo, Illinois. När de förberedde sig för färden västerut till sitt nya utlovade land följde de president Brigham Youngs råd att upprätta bosättningar längs vägen. De bodde i tillfälliga skydd och planterade grödor åt de heliga som skulle följa efter dem. Efter att ha tillbringat en kort tid i staten Iowa på en bosättning vid namn Garden Grove flyttade Lorenzo Snow och hans familj till en plats som de heliga kallade Mount Pisgah, också i Iowa. Den här bosättningen fick sitt namn efter det berg där profeten Mose hade sett sitt folks utlovade land.

Flera månader efter ankomsten till Mount Pisgah blev Lorenzo kallad att presidera över bosättningen. ”Vid den här tidpunkten”, skrev han senare, ”befann sig de heliga i Pisgah i ett ytterst bedrövligt tillstånd, de saknade inte bara mat och kläder, utan också dragare och vagnar att fortsätta resan med. Ett flertal familjer saknade helt och hållet proviant och var beroende av sina medmänniskors välvilja, vilka i de flesta fall, hade små möjligheter att utöva denna dygd. Och förutom allt detta hade bosättningen hemsökts av en ödeläggande sjukdom när det inte fanns tillräckligt med friska att ta hand om de sjuka. Döden följde i dess fotspår, och fäder, mödrar, barn, bröder, systrar och kära vänner föll offer för förgöraren och begravdes utan vidare ceremonier och somliga helt utan lämpliga begravningskläder. Sålunda rådde förutom armod också bedrövelse och sorg.”

Lorenzo hade personlig erfarenhet av dessa prövningar. Han och hans familj utsattes för sjukdom, besvikelser och hjärtesorg, bland annat dog hans nyfödda dotter Leonora. Han skrev: ”Lilla Leonora blev sjuk och dog, och med djup sorg bar vi hennes kvarlevor till hennes tysta viloplats, att lämnas ensam, långt borta från den far och mor som gett henne livet.”

Under dessa omständigheter hjälpte Lorenzo de heliga att utstå sina prövningar med tro. Hans syster Eliza skrev: ”Med outtröttlig energi — med ett sinne rikt på praktiska idéer, och en målmedvetenhet som aldrig gav vika för missmod, visade han sig en situation vuxen som skulle ha förskräckt män av mer ordinär förmåga.” Hon berättade: ”Först och främst agerade han för att inspirera och förena folkets krafter.” Han organiserade männen i arbetsgrupper. En del begav sig till närliggande städer för att förtjäna pengar till proviant och kläder. Andra stannade kvar i lägret där de såg efter sina familjer, planterade grödor och tillverkade och reparerade utrustning som kunde komma till användning i närliggande bosättningar.

Förutom att hjälpa de heliga att samarbeta uppmuntrade Lorenzo dem att bygga upp sig själva andligen och att glädja sig åt god underhållning. ”Under de långa vintermånaderna”, sade han, ”försökte jag hålla modet och hoppet uppe hos de heliga i Pisgah, inte bara genom att hålla möten för gudsdyrkan på olika platser i bosättningen, utan också genom att ordna med och uppmuntra till olika former av lämplig underhållning. …

Som exempel ska jag försöka beskriva ett nöje som jag improviserade fram i min enkla familjebostad där jag hade försökt få in en så stor grupp som möjligt. Byggnaden var på ett plan, [cirka 4,5 x 9 meter] uppbyggd av timmerstockar, med jordtak och bottenplan, i ena änden stod en medelhög skorsten, gjord av torv från moder jord. Enkom för tillfället hade vi täckt golvet med ett tunt lager slät halm, och väggarna hade vi täckt med vita lakan från våra sängar utan bolster.

Hur vi skulle få tillräckligt med ljus i vårt rum var inte alldeles enkelt, det krävde en hel del av vår uppfinningsförmåga. Men vi lyckades. Från den grop där de var nedgrävda valde vi ut de största och vackraste rovorna — gröpte ut innehållet och satte korta ljus i dem, placerade dem på bestämda avstånd runt väggarna och hängde upp andra i innertaket, som var gjort av jord och rör. De här ljusen skänkte en mycket fridfull, stillsam … atmosfär och ljuset som reflekterades genom de där rovorna gav ett mycket pittoreskt sken.

Under kvällens aktiviteter berömde flera av mina vänner på varmast tänkbara sätt, mig och min familj för den goda smak och uppfinningsrikedom som dessa unika och billiga arrangemang visade prov på.”

Lorenzo minns att ”timmarna förflöt i livad och glad stämning”. Han och hans gäster underhöll varandra med tal, sånger och recitationer. Han sade: ”När det hela var över tycktes alla fullkomligt nöjda och de gav sig därifrån glada som om de inte var hemlösa.”¹ [Se förslag 1 på sidan 115.]

Lorenzo Snows lärdomar

Prövningar och motgångar bidrar till vår andliga utveckling och förbereder oss för celestial härlighet.

Det är omöjligt för oss att utarbeta vår frälsning och genomföra Guds avsikter utan prövningar eller offer.²

Prövningar och bedrövelser har varit de sista dagars heligas lott. Gud avsåg att det skulle vara så. Jag vågar påstå att i den [förjordiska] andevärlden, när det föreslogs att vi skulle komma till denna prövotid och genomgå de erfarenheter vi nu genomgår, var inte utsikterna så helt och hållet trevliga och angenäma som man skulle ha kunnat önska. Ändå råder det inget tvivel om att vi där insåg och tydligt förstod, att för att uppnå upphöjelse och härlighet var detta en nödvändig erfarenhet. Oavsett hur oangenäm den kan ha verkat för oss var vi villiga att foga oss efter Guds vilja och följaktligen är vi här.³

Herren har i sitt hjärta beslutat att han ska pröva oss tills han vet vad han kan göra med oss. Han prövade sin Son Jesus. … Innan denne [Frälsaren] kom till jorden hade Fadern noga iakttagit honom och visste att han kunde lita på honom när världarnas frälsning stod på spel. Han blev inte besviken. Det är likadant med oss. Han prövar oss och fortsätter att pröva oss för att kunna placera oss i höga positioner i livet och lägga på oss de heligaste ansvar.⁴

Om vi lyckas med att klara av nära förestående svåra prövningar med bevarad trofasthet och redbarhet kan vi när dessa prövningar är över förvänta oss ett stort och mäktigt utgjutande av Anden och Guds kraft — en storslagen begåvning för alla som förblivit trogna sina förbund. …

Några av våra bröder har funderat över om de i det kommande livet kan känna sig värdiga eller känna full gemenskap med profeter och heliga i forna tider, vilka utstod och prövningar och förföljelser, och med de heliga … som fick utstå lidanden i Kirtland, i Missouri och i Illinois. Dessa bröder har beklagat sig över att de inte fick vara med om dessa dramatiska umbäranden. Om några av dessa är närvarande vill jag trösta er med att säga att ni inte behöver vänta länge på att få liknande möjligheter, tills ni blir nöjda. Ni och jag kan inte fullkomliggöras utan lidande: Jesus kunde det inte [se Hebr. 2:10]. I sin bön och i sin ångest i Getsemane örtagård förebådade han den reningsprocess som är nödvändig för dem som aspirerar på att säkerställa ett celestialt rikes härlighet. Ingen bör försöka komma undan genom att hänge sig åt kompromisser av något slag.⁵

Det finns inget annat sätt för de heliga att utvecklas andligen och förberedas för en arvedel i det celestiala riket, än genom prövningar. Det är den process varigenom kunskapen utökas och den universella freden slutligen etableras. Det [har] sagts att om vår omgivning vore helt och hållet fredlig och framgångsrik så skulle vi vara likgiltiga. Det är ett tillstånd som skulle vara allt många människor skulle önska sig, de skulle inte behöva sträcka sig efter det som hör evigheten till.⁶

Oavsett om vi ser det ur enskild eller kollektiv synvinkel har vi lidit och vi kommer att lida igen, varför? Därför att Herren kräver det av våra händer för att vi ska bli heliggjorda.⁷ [Se förslag 2 på sidan 114.]

När vi förblir trofasta under prövningar och frestelser visar vi att vi älskar Gud mer än vi älskar världen.

Bland våra prövningar finns frestelser varigenom vi kan visa hur mycket vi värdesätter vår religion. Ni känner till den erfarenhet Job hade av detta. Han fick kunskap om uppståndelsen och om Återlösaren, och han visste att även om han skulle dö så skulle han i de sista dagarna, se sin Återlösare på jorden [se Job 19:25–26]. De frestelser som han utsattes för visade att han satte större värde på dessa himmelska belöningar än något annat …

… Eftersom Gud är vår vän behöver vi inte vara rädda. Kanske måste vi också i fortsättningen utsättas för många situationer som är obehagliga. Genom dem kan vi visa änglarna att vi älskar det som hör Gud till mer än det som hör världen till.⁸ [Se förslag 3 på sidan 114.]

När vi förblir trofasta stärker Herren oss så att vi kan övervinna frestelser och uthärda prövningar.

Det kan hända att många av er utstår svåra prövningar för att er tro ska bli fullkomlig, för att er självtillit ska stärkas, för att er kunskap om himlens krafter ska utvidgas, och detta innan er återlösning äger rum. Om ett stormmoln glider fram över horisonten … om du erbjuds lidandets bittra bägare och tvingas dricka ur den, om Satan släpps lös i din omgivning med alla sina förföriska konster av bedrägeri och list, om den starka obarmhärtiga förföljelsens arm lyfts upp mot dig — då, i den stunden, lyft upp ditt huvud och gläd dig över att du är räknad värdig att lida med Jesus och heliga profeter och vet att tiden för din återlösning är nära.

Jag känner, mina bröder och systrar, för att uppmuntra er av hela mitt hjärta. Var vid gott mod — var inte modlösa, var förvissade om att dagen snabbt närmar sig när era tårar kommer att torkas, era hjärtan tröstas och ni får äta frukterna av ert arbete. …

Var ärliga, var dygdiga, var hedervärda, var saktmodiga och ödmjuka, modiga och dristiga och sträva efter enkelhet. Var som Herren, håll fast vid sanningen trots eld eller svärd, tortyr eller död.⁹

Alltsedan den tidpunkt då vi tog emot evangeliet fram tills nu har Herren tid efter annan gett oss prövningar och svårigheter, om vi kan kalla dem så, och ibland har dessa prövningar varit av ett slag som har gjort att vi haft det mycket svårt att ta emot dem utan att knorra och gnälla. Men vid sådana tillfällen har Herren välsignat oss och gett oss tillräckligt av sin Ande för att vi ska kunna övervinna frestelser och uthärda prövningar.¹⁰

Varje man och kvinna som tjänar Herren, oavsett hur trofasta de kan vara, har sina mörka stunder. Men om de har levt ett liv i trofasthet bryter ljuset fram över dem och de får hjälp.¹¹

Allt vad som krävs för att vi ska vara fullkomligt trygga under alla prövningar eller förföljelser är att göra Herrens vilja, att vara ärliga, trofasta och visa hängivenhet mot de principer vi har tagit emot. Göra rätt mot varandra, inte inkräkta på någon människas rättigheter, leva av varje ord som utgår från Guds mun. Då kommer hans Helige Ande att hjälpa och bistå oss i alla situationer och vi kommer att utgå ur det rikligen välsignade i våra hem, i våra familjer och på våra åkrar — på alla tänkbara sätt kommer Herren att välsigna oss. Han kommer att ge oss kunskap på kunskap, intelligens på intelligens, visdom på visdom.

Må Gud välsigna sitt folk. Må vi vara trofasta mot oss själva, trofasta mot de principer vi har tagit emot och se till varandras bästa av hela vårt hjärta. Då kommer Gud att utgjuta sin Ande över oss och vi kommer att avgå med seger till sist.¹² [Se förslag 3 på sidan 114.]

När vi ser tillbaks på svåra tider inser vi att våra prövningar har fört oss närmare Gud.

När vi begrundar det Herren tidigare har gjort för oss, i vår nuvarande situation och för våra framtidsutsikter, vilket välsignat folk vi är! Ibland har jag tänkt att en av de främsta dygder en sista dagars heliga kan vara i besittning av är tacksamhet mot vår himmelske Fader för det som han har förlänat oss och den väg som han lett oss fram på. Det kan vara så att vandringen på denna väg inte alltid har varit den mest angenäma, men vi har efteråt upptäckt att dessa omständigheter som har varit mycket obehagliga ofta har visat sig vara till störst nytta för oss.¹³

Varje prövning en människa går igenom är, om hon visar sig trofast under denna prövning, till ära för Gud och hennes religion. I slutet av denna prövning har personen kommit närmare Gud, närmare genom att tron, visdomen, kunskapen och kraften har ökat, och sålunda kan hon med större tillit åkalla Herren om det som hon önskar. Jag har känt personer som har bävat inför tanken att behöva utstå vissa prövningar och som när de har gått igenom dem har sagt att de med större förtröstan kan närma sig Herren och be om sådana välsignelser de önskar sig. …

Vi har all anledning att glädja oss och vara fyllda med glädje och tillfredsställelse, trots de svårigheter vi utsätts för av vår omgivning. Och hur långt har vi kommit, hur mycket kunskap har vi fått och hur mycket mer kan vi bära nu än för ett, två eller fem år sedan. Kan vi uthärda mer nu än för bara några år sedan? Herren har stärkt oss och hjälper oss att tillväxa. Det påminner om spädbarnet som växer upp och inte vet hur det gradvis har blivit allt starkare och fått en större kropp. Det är större det här året än förra året. På samma sätt är det med vår andliga utveckling. Vi känner oss starkare idag än vi gjorde för ett år sedan.¹⁴

De uppoffringar du har gjort, de umbäranden du har genomlidit och allt du tvingats försaka kommer att … bli betydelselösa och du kommer att bli glad över den erfarenhet du har fått genom dem. … Vissa saker måste vi lära oss genom det vi genomlider, och kunskap som är förankrad på det sättet, även om processen är smärtsam, är av stort värde för oss i nästa liv. …

… Jag vet att ert liv inte alltid varit idel solsken. Ni har utan tvekan utstått många prövningar, kanske genomgått stor bedrövelse, men med fortsatt redbarhet kommer ni snart att komma fram ur skuggorna till den celestiala världens härliga solsken.¹⁵ [Se förslag 4 nedan.]

Förslag till studier och diskussion

Tänk på följande när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna v–vii för ytterligare hjälp.

Begrunda redogörelsen på sidorna 107–110. Hur kunde många av de heliga i den här redogörelsen vara glada trots sina umbäranden? Vad kan vi göra för att uppmuntra dem som utsätts för prövningar?
Studera president Snows lärdomar om varför vi måste utstå prövningar (s. 110–111). Vad tror du menas med att ”sträcka oss efter det som hör evigheten till”? Varför tror du att många inte ”sträcker sig efter det som hör evigheten till” utan prövningar?
Hur bör vi reagera på prövningar och frestelser? (Några exempel finns på sidorna 113–114.) Hur hjälper Herren oss i svåra tider?
Läs det sista stycket i det här kapitlet. Vad har du lärt dig av de svårigheter och utmaningar du varit med om?
Sök efter ett eller två uttalanden i det här kapitlet som ger dig hopp. Vad är det du tycker om i de uttalanden som du har valt? Fundera över hur du kan dela med dig av dessa sanningar till en familjemedlem eller vän som behöver uppmuntran.

Skriftställen: 5 Mos. 4:29–31; Ps. 46:1; Johannes 16:33; Rom. 8:35–39; 2 Kor. 4:17–18; Mosiah 23:21–22; 24:9–16; L&F 58:2–4

Undervisningstips: Du kan kontakta några deltagare i förväg och be dem förbereda sig på att berätta om upplevelser som har anknytning till kapitlet. Innan du undervisar från det här kapitlet kan det till exempel vara till hjälp att be några förbereda sig på att berätta vad de lärt av sina prövningar.

När de sista dagars heliga drevs ut från sina hem i Nauvoo var det många som gladde sig mitt i sina lidanden.

En av de sista dagars heliga som bosatte sig i Mount Pisgah ritade denna skiss i en dagbok.

Vårt vittnesbörd om Jesus Kristus kan uppehålla och trösta oss när tiderna är svåra.