Lorenzo Snows liv och verksamhet
När den 21-årige Lorenzo Snow red bort från sitt föräldrahem på sin häst en dag år 1835 satte han kurs mot Oberlin College i Oberlin, Ohio. Han visste inte att han under denna korta resa skulle få vara med om något som skulle förändra inriktningen på hans liv.
När han red nedför gatan i sin hemstad i Mantua, Ohio, mötte han en man som också satt till häst. Denne man, som hette David W. Patten, hade nyligen ordinerats till en Herrens Jesu Kristi apostel. Han var på väg tillbaka till de sista dagars heliga i Kirtland, Ohio, efter att ha utfört en mission. De två männen färdades tillsammans i ungefär fem mil. Lorenzo Snow berättade senare:
”Vårt samtal kom att handla om religion och filosofi, och eftersom jag var ung och haft förmånen att få studera var jag först benägen att inte ta hans åsikter på allvar, särskilt som de inte alltid var iklädda ett grammatiskt riktigt språk, men när han på sitt uppriktiga och ödmjuka sätt fortsatte att utveckla frälsningsplanen för mitt sinne kunde jag inte undgå att känna att han var en gudsman och att hans vittnesbörd var sant.”1
Lorenzo Snow var inte medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga när han träffade äldste Patten, men han kände till några av kyrkans lärdomar. Faktum är att profeten Joseph Smith hade besökt familjen Snows hem, och Lorenzos mor och systrarna Leonora och Eliza hade blivit döpta och konfirmerade som medlemmar i kyrkan. Men Lorenzo hade, som han sade, varit ”upptagen med andra saker” vid denna tidpunkt, och detta var ingenting ”som hade satt djupa spår i hans sinne”.2 Det började förändras när han samtalade med äldste Patten. Om denna upplevelse sade han: ”Detta utgjorde vändpunkten i mitt liv.”3 Han beskrev sina känslor under samtalet:
”Jag kände mig träffad i hjärtat. Uppenbarligen märkte han det för nästan det sista han sade efter att ha burit sitt vittnesbörd var att jag borde vända mig till Herren innan jag gick till sängs och fråga honom själv. Det gjorde jag med följden att sedan den dag då jag träffade denne store apostel har alla mina strävanden utökats och förhöjts på ett gränslöst sätt.”
Äldste Pattens ”absoluta ärlighet, uppriktighet och andliga kraft”4 utövade ett bestående inflytande på en ung man som en dag själv skulle verka som apostel. Och detta stillsamma samtal ledde till andra upplevelser som skulle förbereda Lorenzo Snow att bli president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, Guds språkrör på jorden.
Uppvuxen i ett hem där tro och hårt arbete utövades
Två starka familjer, rika på tro och religiös tradition, kom samman när Oliver Snow gifte sig med Rosetta Leonora Pettibone den 6 maj 1800. Brudgum och brud var ättlingar till några av de första europeiska bosättarna i Förenta staterna — engelska pilgrimer som hade färdats över Atlanten på 1600-talet för att undkomma religiös förföljelse. Oliver och Rosetta tillbringade de första åren av sitt gifta liv i staten Massachusetts, där deras döttrar Leonora Abigail och Eliza Roxcy föddes. Därefter flyttade de till Mantua, Ohio, som på den tiden var en av de bosättningar som låg längst västerut i Förenta staterna. De var den elfte familjen att flytta till området. I Mantua föddes ytterligare två döttrar, Amanda Percy och Melissa, i familjen. Lorenzo, det femte barnet och den förste sonen till Oliver och Rosetta, föddes i Mantua den 3 april, 1814. Senare fick han sällskap av två yngre bröder: Lucius Augustus och Samuel Pearce.5
Med utgångspunkt i familjens traditioner undervisade Oliver och Rosetta sina barn om vikten av tro, hårt arbete och utbildning. När de berättade om de svårigheter som de hade utstått för att upprätta sitt hem lärde sig deras barn att övervinna missmod och att uppskatta Guds välsignelser i sina liv. Eliza skrev: ”Vi kan helt sanningsenligt säga om våra föräldrar att deras redbarhet var oantastlig, att de var pålitliga i allt sitt sociala umgänge och i sina affärsuppgörelser. De uppfostrade noggrant sina barn i flit, sparsamhet och strikt moral.”6 Lorenzo uttryckte tacksamhet för att de alltid bemött honom med ”ömhet och omtanke”.7
När Lorenzo växte upp arbetade han flitigt på att uppnå timliga och intellektuella mål. Hans far var ofta borta från hemmet på ”offentliga uppdrag” i samhället. I Olivers frånvaro lämnades Lorenzo, den äldste sonen, att ta hand om gården — ett ansvar han tog på allvar och framgångsrikt genomförde. När Lorenzo inte arbetade brukade han läsa. ”Hans bok”, sade Eliza, ”var hans ständiga följeslagare.”8
När Eliza blickade tillbaks på Lorenzos personliga utveckling observerade hon följande: ”Alltsedan tidig barndom utövade han den energi och beslutsamhet som har varit utmärkande för hans utveckling senare i livet.”9
Höjde sig över ungdomliga ambitioner
Oliver och Rosetta Snow uppmuntrade till ärlig religiös efterforskning. De lät sina barn inhämta kunskap om olika kyrkor och de öppnade sitt hem för ”de goda och intelligenta från alla församlingar”. Trots denna uppmuntran ägnade Lorenzo ”föga eller ingen uppmärksamhet åt ämnet religion, åtminstone inte tillräckligt för att favorisera någon särskild religion”.10 Han drömde om att bli militär befälhavare och denna dröm överskuggade andra inflytanden i hans liv, ”inte därför att han tyckte om att strida”, skrev historikern Orson F. Whitney, utan därför att han ”lockades av romantiken och ridderligheten i en militär karriär”.11 Men han bytte snart ut denna ambition mot en annan. Han lämnade hemmet och skrev in sig vid det närliggande Oberlin College för att kunna genomföra en ”högskoleutbildning”.12
Under sina studier vid Oberlin utvecklade Lorenzo ett nytt intresse för religion. Fortfarande under inflytande av sitt samtal med äldste Patten begrundade han inte bara det återställda evangeliets lärdomar utan spred dem också vidare till andra vid Oberlin — även till dem som inte studerade till präst. I ett brev till sin syster Eliza, som hade samlats med de heliga i Kirtland, skrev han: ”Jag försäkrar dig att bland prästerna och de blivande prästerna har jag haft en ganska betydande framgång med att förespråka mormonismen. Det är sant att jag inte fått många att konvertera, eftersom jag själv inte har gjort det, men ändå har jag fått några av dem att nästan bekänna att de funnit en del [visdom] i era läror. Att avlägsna de starka fördomarna mot mormonismen från någons sinne som studerar vid Oberlin är inte något man gör i en handvändning.”
I samma brev besvarade Lorenzo en inbjudan han fått från Eliza. Hon hade ordnat så att han skulle kunna bo hos henne i Kirtland och studera hebreiska i en klass där profeten Joseph Smith och några medlemmar av de tolv apostlarnas kvorum deltog. Han sade: ”Det gör mig förtjust att höra att du finner så mycket glädje i Kirtland även om jag för närvarande inte är benägen att byta ut den plats där jag bor mot din. Men om det där finns samma möjligheter till studier så tror jag att jag skulle känna mig benägen att pröva ett byte. Om inte annat vore det mycket intressant för mig, och kanske inte onyttigt, att höra de lärdomar predikade vilka jag så länge har bemödat mig om att försvara och stödja här i Oberlin.”
Även om Lorenzo imponerades av lärdomarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga tvekade han att bli medlem i kyrkan. Men han var intresserad. I sitt brev till Eliza ställde han ett flertal frågor om kyrkan. Han sade att det krävdes av de elever som förberedde sig för att bli präster vid Oberlin ”att de ägnade sju år eller mer åt intensiva studier innan de fick tillåtelse att berätta för hedningarna att det finns en Gud i himlen, liksom en advokat som måste inneha vissa kvalifikationer innan han kan utverka tillstånd att yttra sig”. I jämförelse härmed sade han till sin syster: ”Jag förmodar att ditt folk är mer beroende av gudomlig hjälp än av det som akademiskt lärdom erbjuder, när de predikar era lärdomar.” Han uttryckte en önskan att förstå hur Anden verkar och frågade om den Helige Anden kunde ges till människor ”i denna tid av världens historia”. Om människor kunde ta emot den Helige Anden, frågade han, ”förmedlar Gud den genom en andra person”?13 Men andra ord ville han veta om det var nödvändigt med prästadömets myndighet för att ta emot den Helige Anden.
Lorenzo satte värde på den vänskap och den utbildning han fick vid Oberlin College, men han blev alltmer otillfredsställd med den religiösa undervisningen där. Slutligen lämnade han skolan och accepterade sin systers inbjudan att studera hebreiska i Kirtland. Han sade att han endast deltog i den hebreiska klassen för att kunna förbereda sig för att studera vid ett college i östra Förenta staterna.14 Ändå, vilket Eliza noterade, att han förutom att lära sig hebreiska, ”både i sinne och hjärta genomsyrades av den levande tron i det återställda evangeliet”.15 Snart fann han svaren på de frågor som han ställt i Oberlin College, och i juni 1836 döptes han av äldste John Boynton, en av de ursprungliga medlemmarna i de tolv apostlarnas kvorum i denna tidsutdelning. Han konfirmerades också som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga
Omkring två veckor senare frågade en vän honom: ”Broder Snow, har du tagit emot den Helige Anden efter dopet?” Han erinrade sig: ”Den frågan gjorde mig nästan bestört. Faktum var att även om jag kanske hade fått allt jag behövde hade jag inte fått det som jag hade förväntat mig” — med det menade han att även om han hade blivit konfirmerad hade han inte fått en särskild manifestation från den Helige Anden. ”Jag kände mig missnöjd”, sade han, ”inte med vad jag hade gjort utan med mig själv. Med denna känsla återvände jag på kvällen till en plats där jag hade vant mig vid att be mina böner till Herren.” Han knäböjde för att be och fick omedelbart ett svar på sina böner. Ett svar ”som aldrig kommer att utsuddas från mitt minne så länge som det finns ett minne”, förkunnade han senare. ”… Jag fick fullkomlig kunskap om att det finns en Gud, att Jesus, som dog på Golgata, var hans Son och att profeten Joseph hade fått den myndighet som han påstod sig ha. Det tillfredsställande och härliga i denna manifestation går inte att uttrycka i ord! Jag återvände till min bostad. Jag kunde nu vittna för hela världen om att jag visste, genom säker kunskap, att Guds Sons evangelium hade återställts och att Joseph var en Guds profet, bemyndigad att tala i hans namn.”16
Stärkt av denna upplevelse förberedde sig Lorenzo på att bli missionär. Som hans syster Eliza sade ledde hans omvändelse till en förändring av hans strävanden vilket ”öppnade en ny värld för honom”. Hon noterade: ”Istället för jordisk militär ryktbarhet beträdde han nu mästerskapsarenan tillsammans med himmelens arméer.”17
Mötte prövningar som heltidsmissionär
Lorenzo Snow inledde sitt tjänande som missionär i staten Ohio på våren 1837. På samma sätt som med hans beslut att bli medlem i kyrkan krävde hans beslut att verka som heltidsmissionär en förändring av tidigare ståndpunkter och planer. Han skrev i sin dagbok: ”År 1837 övergav [jag] helt och hållet mina älsklingsidéer.”18 Han övergav sin plan att genomföra en ”klassisk utbildning” vid ett college i östra Förenta staterna.19 Han gick också med på att färdas utan lädersäck och bälte—att med andra ord ge sig av utan pengar helt förlitande sig på andra människors godhet för mat och logi. Detta var särskilt svårt för honom eftersom han i sin ungdom alltid hade känt att det var viktigt att betala för sig genom att använda de pengar som han hade hjälpt sin far förtjäna på familjens gård. Han sade: ”Jag var inte van vid att vara beroende av någon annan för mat och logi. Om jag skulle företa en längre resa brukade min far se till att jag hade gott om pengar till mina utgifter när jag gav mig av. Och nu, att ge mig av och be om något att äta och en plats att lägga mitt huvud var en stor prövning för mig, det skilde sig så mycket från min uppfostran.”20 Han ”bestämde sig för att göra det”, men bara därför att han ”blev förvissad om att Gud krävde det”.21
En del av äldste Snows, far- och morbröder, mostrar, fastrar, kusiner och vänner var närvarande vid de första mötena han höll som missionär. Sin första predikan minns han så här: ”Jag var ganska blyg då, och … det var mycket svårt för mig att ställa mig upp där och predika för mina släktingar och de grannar som hade inbjudits. Jag minns att jag bad nästan hela den dag då jag skulle tala på kvällen. Jag gick ut för mig själv och bad Herren att ge mig något att säga. Efteråt berättade min moster för mig att hon nästan darrade när hon såg mig stiga upp för att tala, men jag öppnade min mun och vad jag sade har jag aldrig kunnat minnas, men min moster sade att jag talade utmärkt i omkring tre kvart.”22 Med tacksamhet erinrade han sig: ”Jag trodde och kände en förvissning om att en inspirationens ande skulle ge mig maningar och talförmåga. Jag hade eftersträvat den genom bön och fasta. Jag hade ödmjukat mig inför Herren och åkallat honom i mäktig bön för att få det heliga prästadömets kraft och inspiration. När jag stod inför denna församling vilade den Helige Anden mäktigt på mig, och trots att jag i förväg inte hade en aning om vad jag skulle säga, fylldes mitt sinne med ljus och tankar och de rätta orden så snart jag öppnade munnen för att tala.”23 När han lämnade området hade han döpt och konfirmerat ett flertal släktingar och några vänner.24
Efter att ha delat med sig av evangeliet till familj och vänner fortsatte äldste Snow att i ungefär ett år fortsätta missionera i andra städer och byar. Han rapporterade: ”Under den här missionen reste jag till olika delar av staten Ohio och döpte många personer som har förblivit trofasta mot sanningen.”25
Lorenzo Snow hade inte varit hemma länge efter sin första mission förrän han kände en önskan att predika evangeliet igen. ”Anden i min missionärskallelse vilade så tungt på mitt sinne”, sade han, ”att jag längtade efter att engagera mig i verket.”26 Denna gång predikade han evangeliet i staterna Missouri, Kentucky, Illinois och på nytt i Ohio.
En del människor var fientliga mot äldste Snow och det budskap han förmedlade. Han berättade till exempel om en upplevelse han hade i Kentucky när en grupp människor samlades i ett hus för att höra honom predika. När han hade predikat fick han veta att några av människorna hade planerat att trakassera honom så fort han gett sig av. Han erinrade sig att ”mitt i allt knuffande” i huset var det en av männen ”som av en slump råkade röra vid en av mina rockfickor vilket fick honom att ögonblickligen bli livrädd”. Eftersom han kände något hårt i äldste Snows ficka varnade han genast sina vänner för att missionären var beväpnad med pistol. Äldste Snow skrev senare: ”Detta var tillräckligt — de blivande banditerna övergav sina onda avsikter.” Med viss förnöjelse tillade äldste Snow: ”Den förmodade pistol som hade orsakat deras rädsla, och som var mitt skydd, var min pocketbibel, en värdefull gåva till mig från den högt älskade patriarken, fader Joseph Smith [Sr.]”27
Andra välkomnade äldste Snow och tog emot det budskap han delade med sig av. I en bosättning i Missouri undervisade han fem personer som döptes mitt i vintern. Äldste Snow och andra var tvungna att hugga bort is från en flod för att kunna utföra förrättningen. Trots kylan kom en del av de omvända ”upp ur vattnet klappande händer, högt lovprisande Gud”.28
Äldste Snows första två missioner sträckte sig från våren 1837 till maj 1840. Utdrag från hans brev är betecknande för denna tidsperiod i Herrens tjänst: ”Jag tillbringade resten av vintern [från 1838–1839] med att resa och predika, … med skiftande framgång och bemötande — ibland mottagen på det mest artiga sätt och åhörd med stort intresse, och, vid andra tillfällen, förolämpad och skymfad å det grövsta, men i inget fall värre behandlad än Jesus, som jag påstår mig följa.”29 ”När jag ser tillbaka på det som jag kallades genomgå … är jag fylld av förundran.”30 ”Herren var med mig och jag blev storligen välsignad när jag utförde mitt svåra arbete.” 31
Mission i England
I början av maj 1840 förenade sig Lorenzo Snow med de heliga i Nauvoo, Illinois, men han stannade inte länge där. Han kallades att färdas över Atlanten och utföra en mission i England, och han lämnade Nauvoo samma månad. Innan han gav sig av tog han sig tid att besöka familjerna till några av de nio apostlar som redan verkade i England.
När han besökte Brigham Youngs familj såg han att det saknades tätningar mellan timmerstockarnas springor vilket gjorde att de var ”utsatta för vindar och stormar”. Syster Young var trött eftersom hon just återvänt från ett fruktlöst sökande efter familjens mjölkko. Trots sina svåra omständigheter sade hon till äldste Snow: ”Du ser hur jag har det men berätta för honom [min make] att han inte behöver oroa sig det minsta för mig — jag vill att han ska stanna kvar på sitt arbetsfält tills han är hedervärt avlöst.” Starkt berörd av syster Youngs ”fattiga, utblottade tillstånd” ville äldste Snow hjälpa till: ”Jag hade inte mycket pengar — inte tillräckligt för att föra mig till en tiondel av avståndet till mitt arbetsfält, och trots att detta var kvällen före min avfärd visste jag inte hur jag skulle få resten av pengarna. Jag tog fram ur min ficka en del av min ringa penning … men hon vägrade ta emot den. Jag försökte ihärdigt övertala henne men hon fortsatte att vägra — delvis avsiktligt och delvis av en tillfällighet hamnade pengarna på golvet och letade sig in genom öppningarna på de lösa bräderna, vilket löste tvisten, och när jag tog farväl lämnade jag åt henne att plocka upp dem vid lägligt tillfälle.” 32
Från Illinois färdades äldste Snow till New York där han bordade ett skepp för att segla över Atlanten. Under den 42 dagar långa resan vräkte tre våldsamma stormar in mot skeppet. Omgiven av rädda, gråtande passagerare förblev äldste Snow lugn, förlitande sig på att Gud skulle beskydda honom. När skeppet förankrade i Liverpool, England, var äldste Snows hjärta ”fyllt av största tacksamhet mot honom som bevarar och uppehåller dem som han kallar och sänder ut som frälsningens tjänare till jordens nationer”. 33
Efter att ha verkat som missionär i England i cirka fyra månader fick äldste Snow ytterligare ett ansvar. Han utsågs att verka som president för London Conference, en kallelse som påminner om den som en distriktspresident har idag. Han fortsatte att predika evangeliet och han övervakade också prästadömsledarnas arbete, till exempel grenspresidenterna i området. När han verkade i denna ledarställning rapporterade han ofta till äldste Parley P. Pratt, en medlem av de tolvs kvorum och president för missionen. Han skrev till många personer som ”ställde frågor om frälsningens väg”, om ett rum ”som var överfullt” under ett söndagsmöte och om ”glädjen att få döpa [nyomvända] in i vår Herre och Frälsares Jesu Kristi hjord”. Entusiastisk och optimistisk om verket sade han: ”Trots att Sion är omringat av varje sort av egenmäktig ogudaktighet börjar det att bryta fram och jag är övertygad om att det inte dröjer länge förrän det blir en skinande lampa i denna stad.”34
”London-konferensen” åtnjöt betydande tillväxt med äldste Snow som president. Medan äldste Snow gladde sig över sin framgång kämpade han också med ledarskapets ansvar. I ett brev till äldste Heber C. Kimball i de tolv apostlarnas kvorum erkände han att dessa svårigheter hade lett honom till att ”ta itu med sitt ledaransvar på ett sätt som skilde sig från allt jag gjort tidigare”.35 Han sade till äldste Kimball: ”Du och äldste [Wilford] Woodruff sade att detta skulle bli en erfarenheternas skola, vilket redan är ett faktum. … Ända sedan jag kom hit har något nytt ständigt visat sig bland de heliga. Så snart en sak var till ända dök något annat upp.” Han delade med sig av en sanning som han snabbt hade lärt sig i sitt nya ansvar: ”Jag kan inte ta itu med svårigheterna [om jag inte] i hög grad får hjälp av Gud.”36 Han uttryckte en liknande känsla i ett brev till äldste George A. Smith i de tolvs kvorum: ”Det lilla jag har gjort kommer inte från mig själv utan från Gud. En sak som jag har fått fullständig insikt om medan jag strävat efter att ära min kallelse som lärare i Israel är att jag av mig själv inte vet något eller kan göra något. Jag inser också tydligt att ingen helig kan ha framgång utan lydnad mot de instruktioner och råd som han får från dem som är satta att presidera i kyrkan. Jag är övertygad om att så länge jag lyder hans lagar kommer Herren Gud att uppehålla och stödja mig i mitt ämbete. … När jag vandrar i ödmjukhet inför honom ger han mig kraft att råda i rättfärdighet och i uppenbarelsens anda.” 37
Förutom att predika evangeliet och verka som president för London Conference skrev äldste Snow en religiös traktat, en broschyr, för att hjälpa missionärerna förklara det återställda evangeliet. Denna traktat som fick titeln The Only Way to Be Saved (Den enda vägen till frälsning) översattes senare till ett flertal språk och användes under hela andra delen av 1800-talet.
Äldste Snow verkade i England till januari 1843. Innan han gav sig av fullgjorde han en uppgift som han fått av president Brigham Young. I marginalen till en av sidorna i hans dagbok skrev han ner sitt enda omnämnande av detta uppdrag: ”Överlämnade två exemplar av Mormons bok till drottning Victoria och prins Albert på uppdrag av pres. B. Young.”38
När äldste Snow lämnade England ledde han en grupp brittiska sista dagars heliga som skulle emigrera till Nauvoo. Han skrev i sin dagbok: ”Jag förde befäl över ett kompani på tvåhundrafemtio personer, varav många var mina nära vänner som hade anslutit sig till förbundet under min ledning. Den situation jag nu befann mig i när jag färdades över havet omgiven av vänner var mycket avundsvärd i jämförelse med den ensamhet jag befann mig i två och ett halvt år tidigare.”39 Äldste Snows upplevelser på skeppet Swanton visade hans ledarförmåga och hans tro på Gud. Följande redogörelse är hämtad från hans dagbok:
”Jag kallade samman [de heliga] och genom enhälligt bifall delade jag in dem i grupper och undergrupper, utsåg lämpliga ledare för varje grupp och upprättade regler för hur gruppen skulle styras. Jag upptäckte att det fanns ett flertal högpräster och ungefär trettio äldster ibland oss, och eftersom jag visste att många äldster har en tendens att göra sådant som bättrar på deras rykte, om de inte kan göra det på ett sätt så måste de pröva på ett annat. Därför drog jag slutsatsen att det är säkrare att själv bestämma reglerna och följaktligen utsåg jag så många som möjligt till det ena eller det andra uppdraget och gjorde dem alla ansvariga. Hela gruppen samlades varje kväll i veckan till bön. Vi predikade två gånger i veckan, hade möten på söndagarna och tog sakramentet.
Vår kapten, som jag ville utveckla en vänskaplig relation till, verkade mycket avståndstagande och reserverad. … Jag kunde lätt förnimma att han hyste fördomar mot oss i sitt sinne.—Vi hade varit ute på havet i omkring två veckor och under denna tid hade inga allvarligare incidenter ägt rum, mer än vad som är vanligt på havet, när följande inträffade.
Kaptenens steward, en ung tysk, råkade ut för en olycka som var livshotande. Eftersom den unge mannen var mycket moralisk, sansad och stabil, han hade färdats med kaptenen på ett flertal resor, hade han storligen lyckats tillvinna sig kaptenens, befälens och besättningens tillgivenhet. De heliga hade också blivit mycket fästa vid honom. Sålunda hade utsikten att han skulle dö … framkallat en stark känsla av sorg på hela skeppet.
Han hade blödningar ur munnen vilka åtföljdes av svåra kramper och konvulsioner. Till sist, efter att ha prövat många olika botemedel till ingen nytta, hade allt hopp om att han skulle överleva försvunnit. Sjömännen blev, innan de gick till sängs, anmodade av kaptenen att ge sig in i hytten en och en och ta farväl av honom, vilket följaktligen gjordes utan den minsta förväntan om att se honom i livet nästa morgon. Många ögon var fuktiga av tårar när de återvände från hytten.
Syster Martin [en av de heliga på skeppet] hade när hon satt ensam vid hans sängkant uttryckt för honom sin önskan att jag skulle kallas dit för att välsigna honom så att han kanske kunde bli återställd. Till detta gav han sitt villiga samtycke. Jag låg och sov i min kojplats när budet kom. Klockan var ungefär 12 på natten. Jag reste mig omedelbart upp och gick till hytten, [och] på vägen mötte vi förste styrman, som just hade träffat honom. När han passerat mig mötte han broder Staines och påpekade för honom att Mr. Snow skulle lägga sina händer på stewarden. ’Men’, sade han (med ett sorgset tonfall), ’det är ingen idé, det är slut med stackaren nu.’ ’O’, sade äldste Staines, ’Herren kan bota honom genom handpåläggning.’ ’… Tror du det?’ genmälde sjömannen i hjärtats enkelhet.
När jag gick vidare mötte jag kaptenen i hyttdörren. Det såg ut som om han hade gråtit. ’Jag är glad att du kom, Mr. Snow’, sade han, ’även om det inte är någon idé, för det måste snart vara slut för stewarden.’ Jag gick in i hans rum och satte mig ner vid hans säng. Hans andhämtning mycket kort och såg ut som om han var döende. Han kunde inte tala högt men visade genom tecken att han önskade att jag skulle välsigna honom. Det verkade som om han hade hustru och två barn i Hamburg, Tyskland, vilka var beroende av honom för sitt uppehälle. Han verkade mycket bekymrad för dem.
Jag lade mina händer på hans huvud och omedelbart efter välsignelsen reste han sig upp i sittande ställning, slog samman händerna och lovprisade högt Herren för att ha blivit botad. Mycket snart därefter steg han upp från sin säng och gick ut från hytten och ut på däck.
Nästa morgon var alla förbluffade över att se att stewarden var vid liv, häpna över att se honom kunna sköta sina sysslor som vanligt. Sjömännen bedyrade samfällt att det var ett underverk, de heliga visste det och gladde sig och prisade Herren. Kaptenen trodde det fullt och fast och kände sig djupt tacksam och hans hjärta knöts samman med vårt alltsedan denna tidpunkt. Han beviljade oss alla förmåner som låg i hans makt att ge oss och var ständigt uppmärksam på våra behov, besökte alla våra möten, köpte och läste våra böcker. Styrmännen gjorde detsamma och när jag lämnade dem i New Orleans [Louisiana] lovade de att de skulle låta döpa sig. Jag fick ett brev omkring ett år därefter från överstyrmannen som berättade att de hade … uppfyllt löftet. Kaptenen tillkännagav också sin avsikt att ta emot evangeliet någon gång i framtiden och att bo hos de heliga. Stewarden döptes när vi nått fram till New Orleans och när vi skildes åt gav han mig en Bibel i present, som nu är i min ägo.”40
Äldste Snow skrev: ”Flera av sjömännen grät när vi slutligen lämnade Swanton. Faktum är att det kändes mycket högtidligt för oss alla.”41 Från New Orleans bordade äldste Snow och hans medsyskon bland de heliga en färja och färdades upp för Mississippi-floden. De kom fram till Nauvoo den 12 april 1843.
Fortsatt hängivenhet mot Herrens verk
Efter att ha verkat som heltidsmissionär under nära sju år såg Lorenzo Snow att det fanns möjlighet till ett annat slags tjänande under en tid. Under vintern 1843–1844 erbjöds han arbete som lärare av den lokala skolstyrelsen. Han antog erbjudandet även om han visste att många av eleverna ”skröt om att misshandla lärare och förstöra skolor”. Han kom fram till att sättet att vinna elevernas respekt var att visa respekt för dem. Hans syster Eliza berättade: ”Han bemötte de här pojkarna som om de var mycket respektabla gentlemän. … Han försökte särskilt inpränta i dem en känsla av att han var verkligt intresserad av dem” och att han ville ”hjälpa dem att gå framåt i sina studier. … På det sättet, genom vänlighet och övertalning, mjuknade de — deras förtroende var vunnet och med tålamod och fortsatta bemödanden förvandlades de skrupelfria råskinnen till respektfulla elever, och långt innan terminen var slut hade de gjort förvånansvärda framsteg och var målmedvetet studieinriktade.”42
År 1844 fick han ett nytt uppdrag i kyrkan. Han utsågs till att resa till Ohio och övervaka en kampanj för att välja Joseph Smith som president för Förenta staterna. Profeten hade blivit besviken över det sätt varpå de sista dagars heliga hade behandlats av Förenta staternas regering, och han hade skrivit till de aktuella presidentkandidaterna för att få veta deras inställning till kyrkan. Otillfredsställd med deras svar hade han beslutat att själv kandidera som president.
De tolvs kvorum utsåg Lorenzo Snow och andra att ”bilda en politisk organisation runt om i Ohio för att kampanja för Joseph som president.”43 Genom att göra det höjde de medvetenheten om hur de heligas konstitutionella rättigheter hade blivit kränkta. Lorenzo sade att ”det var en mycket intressant tid” för honom.44 En del gick till våldsamt angrepp mot profetens kandidatur, medan andra kände att Joseph Smith kunde leda nationen till framgång och välstånd.
”Mitt i denna häftiga konfrontation”, erinrade sig Lorenzo Snow, ”avbröts plötsligt de framsteg jag gjorde av en väl bekräftad rapport om mordet på profeten och hans bror Hyrum.”45 Han återvände till Nauvoo ”med sorgset hjärta”.46
Även under denna tragiska tid arbetade de heliga flitigt på att bygga upp Guds rike. Som Lorenzo senare påpekade: ”Under den Allsmäktiges vägledning gick riket framåt.”47 De fortsatte att predika evangeliet och stärka varandra och de arbetade tillsammans på att avsluta tempelbygget i sin stad.
När Lorenzo Snow gick samman med de heliga i Nauvoo var han besluten att aldrig gifta sig utan istället ägna sitt liv åt att predika evangeliet. Han syster Eliza observerade senare: ”Att ägna hela sin tid, alla sina talanger och sitt allt till verket var hans allt uppslukande intresse.” Han kände att familjelivet på något sätt skulle ”minska hans användbarhet” i Herrens verk.48
Lorenzos syn på äktenskap och familj började att förändras år 1843 när han hade ett enskilt samtal med profeten Joseph Smith på Mississippiflodens strand. Profeten vittnade om den uppenbarelse som han fått om månggifte. Han sade till Lorenzo: ”Herren kommer att öppna en väg för dig att ta emot och åtlyda lagen om celestialt äktenskap.”49 I och med detta råd började Lorenzo förstå att äktenskapet var en befallning från Herren och en väsentlig del av vår himmelske Faders plan för lycka.
År 1845 ingick Lorenzo Snow i månggifte, som då praktiserades i kyrkan, genom att gifta sig med Charlotte Squires och Mary Adaline Goddard. Han beseglades senare till ytterligare kvinnor. Hans hängivenhet mot sina hustrur och barn blev en del av hans hängivenhet till Herrens verk.
De heliga fortsatte att bygga upp Guds rike i Nauvoo, men förföljelserna fortsatte. I februari 1846, under vinterkylan, tvingade pöbelhopar dem att överge sina hem och sitt tempel. De inledde en lång färd västerut mot ett nytt hem.
Hjälpte de heliga att samlas i Saltsjödalen
Även om Lorenzo Snow och hans familj lämnade Nauvoo med de övriga heliga kom de inte fram till Saltsjödalen förrän mer än ett år efter det första pionjärkompaniet. Liksom större delen av de första pionjärerna bland de sista dagars heliga stannade de på tillfälliga bosättningar längs vägen. Lorenzo och hans familj bodde en kort tid i en bosättning i Iowa vid namn Garden Grove, där de byggde timmerkojor åt de heliga som skulle komma efter dem. Därifrån flyttade de till en bosättning vid namn Mount Pisgah, också i Iowa.
I Mount Pisgah arbetade Lorenzo med sin familj och de andra heliga. Han sörjde återigen för deras behov och deras behov som skulle följa dem på vägen till Saltsjödalen. De byggde timmerhus och till och med odlade säd eftersom de visste att andra troligen skulle inbärga skörden. Under en del av tiden i Mount Pisgah kallades Lorenzo att presidera över bosättningen. När sorg, sjukdom och död plågade folket, bland annat drabbades hans egen familj, arbetade han flitigt på att hjälpa människorna finna hopp, ge stöd åt varandra och förbli lydiga mot Herrens befallningar. 50
På våren 1848 instruerades Lorenzo Snow av president Brigham Young att lämna Mount Pisgah och ta sig till Saltsjödalen. Lorenzo fick åter igen en ledarställning, denna gång som kapten för pionjärkompanier. Kompanierna anlände till Saltsjödalen i september 1848.
Tjänade som medlem i de tolvs kvorum
Den 12 februari 1849 blev Lorenzo Snow kallad till ett möte för de tolv apostlarnas kvorum. Han upphörde omedelbart med sina sysslor och begav sitt till mötet som redan pågick. På vägen undrade han över varför han kallats att inställa sig inför de tolvs kvorum. Han var förbryllad — var han anklagad för något felsteg? Eftersom han visste att han trofast utfört sina plikter slog han ifrån sig denna oro. Men han kunde inte föreställa sig vad som väntade honom. När han kom dit blev han överraskad över att få veta att han kallats att verka som medlem i kvorumet. På samma möte blev han och tre andra — äldste Charles C. Rich, äldste Franklin D. Richards och äldste Erastus Snow, en avlägsen släkting — ordinerade till apostlar. 51
Lorenzo Snows ordination till apostlaskapet påverkade resten av hans liv. Hans kallelse att vara ett ”särskilt vittne om Kristi namn” (se L&F 107:23) påverkade allt han gjorde. Han formulerade senare sina känslor om en apostels individuella ansvar:
”För det första måste en apostel inneha gudomlig kunskap, genom uppenbarelse från Gud, om att Jesus lever — att han är den levande Gudens Son.
För det andra måste han vara gudomligt bemyndigad att utlova den Helige Anden, en gudomlig princip som uppenbarar det som hör Gud till, som tillkännager hans vilja och avsikter, som leder in i all sanning och visar kommande ting, såsom de förkunnats av Frälsaren.
För det tredje är han bemyndigad av Guds kraft att utföra evangeliets heliga förrättningar, vilka bekräftas för varje person genom gudomligt vittnesbörd. Tusentals människor som nu bor i dessa bergsdalar, som tagit emot dessa förrättningar, är levande vittnen om att dessa ord är sanna.”52
Förutom det personliga ansvar som var kopplat till hans kallelse hade äldste Snow en övertygelse om vad det innebär att vara medlem i de tolvs kvorum. Vi, de tolv, har beslutat oss för att upphöra med allt som kan dra bort vår uppmärksamhet från pliktens väg, att vi må vara ett som [första] presidentskapet är ett, och vara bundna tillsammans genom den kärleksprincip som binder samman Guds Son med Fadern.”53
Med denna insikt om sin personliga kallelse och de tolvs uppdrag ägnade äldste Lorenzo Snow sitt liv åt att hjälpa till med uppbyggandet av Guds rike på jorden. Han besvarade kallelsen genom att tjäna på många olika sätt och på många olika platser.
Den italienska missionen
Under generalkonferensen i oktober 1849 kallades äldste Snow att upprätta en mission i Italien. Även om han inte kände till landet och dess kultur och språk tvekade han inte att acceptera kallelsen. Mindre än två veckor efter konferensen var han redo att ge sig av efter att ha gjort sitt bästa för att se till att hans hustrur och barn skulle det de behövde under hans frånvaro.
När han och andra missionärer färdades till östra Förenta staterna, där de bordade ett skepp för att färdas över Atlanten, vändes hans tankar både till hans familj och till människorna han snart skulle betjäna. I ett brev till sin syster Eliza skrev han: ”Många motstridiga känslor uppfyllde mitt bröst. … Vi kom längre och längre bort från den kraftfulla magneten — HEMMET! men vi visste att det verk som vi var engagerade i handlade om att föra ljus till dem som befinner sig i mörker, och i dödskuggans dal, och våra hjärtan brann av kärlek och våra tårar torkades bort.” 54
Äldste Snow och hans följeslagare kom fram till Genua, Italien, i juli 1850. De insåg att det Herrens verk skulle gå långsamt framåt. Äldste Snow skrev: ”Jag är ensam och en främling i denna väldiga stad, 1300 mil från min älskade familj, omgiven av ett folk med vars seder och egenheter jag är helt obekant. Jag har kommit för att upplysa deras sinnen och undervisa dem om rättfärdighetens principer, men jag ser inga möjligheter till att uppnå detta syfte. Framtiden ser mörk ut.” Bekymrad över det folks ”dårskaper … ogudaktighet, stora okunnighet och vidskepelse” som han kallats att betjäna skrev han: ”Jag ber min himmelske Fader att se till detta folk i nåd. O Herre, låt dem bli föremål för ditt medlidande, att de alla inte måtte förgås. Förlåt deras synder, och låt mig bli känd ibland dem, att de må lära känna dig och veta, att du sänt mig för att upprätta ditt rike. … Har du inte några utvalda bland detta folk till vilka jag blivit sänd? Led mig till dessa, så kommer ditt namn att vederfaras ära, genom Jesus, din Son.”55
Äldste Snow fann dessa ”utvalda” bland en grupp som kallades valdensare. Valdensarna bodde i en bergsdal i Piemonte-regionen, precis söder om gränsen mellan Italien-Schweiz och öster om gränsen mellan Italien-Frankrike. Deras förfäder hade förföljts och drivits från plats till plats eftersom de trodde på de forntida apostlarnas auktoritet och ville följa apostlarnas lärdomar istället för att ansluta sig till de religioner som var rådande.
I ett brev till president Brigham Young skrev äldste Snow att valdensarna under århundradenas lopp hade fått utstå ”okunnighetens mörker och grymhet” och ”deras orubblighet påminde om en klippas i det stormiga havet”. Men strax före de sista dagars heliga missionärernas ankomst till Italien började valdensarna åtnjuta ”en period av djupt lugn” och de tycktes ha mer religiös frihet än andra i Italien. ”Sålunda”, observerade han, ”öppnades vägen bara en kort tid innan missionen öppnades och ingen annan del av Italien styrs av så gynnsamma lagar”.
Eftersom äldste Snow ville lära sig mer om detta folk gick han till biblioteket och fann en bok om dem. Han berättade: ”Bibliotekarien som jag vände mig till informerade mig om att han hade ett bokverk med sådan information som jag begärde, men den hade just tagits därifrån. Han hade knappt avslutat meningen förrän en dam kom in med en bok. ’O’, sade han, ’vilket märkligt sammanträffande, den här gentlemannen har just frågat efter den boken.’ Jag övertygades snart om att detta folk var värdigt att få höra det första tillkännagivandet om evangeliet i Italien.”56
Äldste Snow och hans kamrater var måna om att predika evangeliet i Piemonte-regionen, men de kände att de skulle gå försiktigt fram, odla vänskapsband och visa folket att de var pålitliga. När de kände att de upprättat goda relationer till folket klättrade de upp på ett närliggande berg och sjöng ”lovsånger till himlens Gud” och uppsände en bön och invigde Italien för missionsarbete. De uttryckte också sin personliga hängivenhet till verket och äldste Snow gav prästadömsvälsignelser till sina följeslagare för att hjälpa dem i deras ansvar. Inspirerad av sin upplevelse på berget kallade äldste Snow platsen för Mount Brigham. 57
Även efter denna upplevelse gick det nästan två månader innan någon uttryckte en önskan att bli medlem i kyrkan. Den 27 oktober 1850 gladde sig missionärerna över att till sist se det första dopet och konfirmationen i Italien.58 Äldste Snow rapporterade senare: ”Arbetet här är långsamt och tröttsamt. … Inte desto mindre har kyrkan upprättats. Trädet har planterats och det sprider sina rötter.” 59
En kväll hade äldste Snow en dröm som hjälpte honom förstå vad det var för slags mission han skulle utföra i Italien. I drömmen fiskade han med sina vänner. ”Vi var förtjusta över att se stora och vackra fiskar på vattenytan, överallt omkring, väldigt långt bort”, sade han. Vi såg hur många kastade ut sina nät och linor men de tycktes alla stå still medan vi var i ständig rörelse. Men vi passerade dem upptäckte jag att en fisk hade fastnat på min krok och jag trodde att det kanske skulle störa denne mans känslor att jag liksom tagit den från hans händer. Men vi fortsatte och kom till stranden. Jag drog då upp min lina och var inte lite förvånad och generad över hur lite jag hade fått. Jag tyckte det var märkligt, bland en sådan väldig skara av ädel, högkvalitativ fisk, att jag skulle ha fått en så liten fångst. Men all min besvikelse försvann när jag upptäckte att dess kvaliteter var av ett högst utmärkt slag.” 60
Äldste Snows dröm var profetisk. Han fick inte se ett stort antal omvända i Italien, och, som en annan missionär senare observerade, de som tog emot evangeliet var ”inte rika och adliga”.61 Men äldste Snow och hans kamrater var redskap i Herrens händer till att föra in goda, trofasta människor till Guds rike — människor som uttryckte tacksamhet för att de hade ”börjat vandra på vägen mot ett nytt och ändlöst liv”.62 Och som ett resultat av äldste Snows ledarskap blev Mormons bok översatt till italienska.
Nästan ett och ett halvt sekel senare talade en annan apostel, äldste James E. Faust, om de män och kvinnor som förenade sig med kyrkan tack vare det arbete som äldste Snow och hans kamrater hade utfört: ”Några var med i de första handkärrekompanierna som kom till Saltsjödalen. … Många av deras efterkommande har skött den nyupprättade kyrkans vingårdar, och gör idag en stor insats för den världsomspännande kyrkan med sina förfäders tro på att apostlarna innehar de nycklar som aldrig rostar.”63
Byggde upp kyrkan
Äldste Snow utförde senare andra missioner. Han ärade sin kallelse som medlem i de tolv apostlarnas kvorum genom att verka ”under kyrkans [första] presidentskaps ledning … för att bygga upp kyrkan och ordna med alla dess angelägenheter i alla nationer” (L&F 107:33).
År 1853 kallades Lorenzo Snow av president Brigham Young att leda en grupp familjer till en bosättning i Box Elder County i norra Utah. Den befintliga bosättningen var liten, oorganiserad och vacklande. Äldste Snow gick genast till verket genom att organisera människorna i enlighet med principerna för helgelselagen såsom den lärts ut av profeten Joseph Smith. Människorna etablerade en blomstrande stad som äldste Snow gav namnet Brigham City till president Youngs ära. Genom att arbeta tillsammans och stödja varandra byggde invånarna upp en skolverksamhet, fabriker, ett bevattningssystem, ett merkantilsystem och till och med ett teatersällskap. Även om de inte efterlevde fullheten av helgelselagen var de vägledda av dess principer och de visade vad ett samhälle kan uträtta genom samarbete och hårt arbete. ”Det fanns inga lättingar i Brigham City” skrev president Snows dotter Leslie. ”En period av aktivitet och framgång var rådande som troligen aldrig uppnåtts av någon bosättning i staten.”64
Äldste Snow och hans familj bodde i Brigham City i många år. Han presiderade över de heliga där och lämnade dem då och då för att utföra korta missioner på andra ställen. År 1864 var han borta i ungefär tre månader medan han utförde en kort mission på Hawaiiöarna. Han begav sig dit med äldste Ezra T. Benson, som också var medlem i de tolv apostlarnas kvorum, och äldsterna Joseph F. Smith, Alma Smith och William W. Cluff.65 Åren 1872–1873 åtföljde äldste Snow och andra president George A. Smith, förste rådgivare i första presidentskapet, på en nio månader lång resa genom delar av Europa och Mellanöstern däribland ett besök i det heliga landet. De gav sig dit på begäran av president Brigham Young som hoppades att deras rättfärdiga inflytande skulle bidra till att förbereda andra nationer för att ta emot det återställda evangeliet.66 År 1885 kallades äldste Snow att besöka ett flertal grupper av indianer i nordvästra Förenta staterna och staten Wyoming. Från augusti till oktober upprättade han missioner där och organiserade ledare för kyrkan för att hjälpa dem som blivit döpta och konfirmerade.
Tempeltjänst
President Heber J. Grant, kyrkans sjunde president, observerade att president Lorenzo Snow ”ägnade år av sitt liv åt att verka i templet”.67 Denna kärlek till tempeltjänsten inleddes under president Snows första tid som omvänd och fördjupades under hans tjänande som apostel. Han var närvarande vid möten i templet i Kirtland strax efter sitt dop och sin konfirmation. Senare accepterade han entusiastiskt kallelsen att samla in donationer till tempelbygget i Nauvoo. När templet i Nauvoo var byggt verkade han som förrättare där och hjälpte de sista dagars heliga med att ta emot sin begåvning och beseglande förrättningar innan deras uttåg västerut. Hans ansvar i templet fortsatte och utvidgades när han kallades att verka som apostel. Han talade vid invigningen av templet i Logan, Utah. När president Wilford Woodruff invigde templet i Manti, Utah läste president Snow invigningsbönen under de följande dagarnas möten. När slutstenen placerades högst upp på spiran till Salt Lake-templet ledde han en stor folkskara i hosiannaropet. När Salt Lake-templet hade invigts verkade han som dess förste tempelpresident.
På president Snows åttioårsdag publicerade en lokal tidning följande hyllning: ”Under sina dagars afton är han fortfarande verksam och nitisk i den stora sak som han gett sina tidigare år åt. Han fortsätter inom templets heliga område det härliga arbete som han och hans medarbetare har hängett sig åt — ett arbete som är av en sådan stor betydelse för denna av synd och död plågade värld.”68
Betjänade enskilda
När president Snow färdades från plats till plats och undervisade stora folkgrupper tog han sig tid att betjäna enskilda och familjer. När han till exempel i mars 1891 verkade som president för de tolv apostlarnas kvorum talade han vid en konferens i Brigham City. Mitt i hans tal lades en lapp på talarstolen. Ett ögonvittne sade att han ”slutade tala, läste meddelandet och förklarade därefter för de heliga att det var en kallelse att besöka en del människor som var i djup sorg”. Han ursäktade sig och lämnade talarstolen.
Meddelandet kom från en invånare i Brigham City vid namn Jacob Jensen. Där stod att Jacobs dotter Ella hade dött den dagen efter att i en vecka kämpat med scharlakansfeber. Broder Jensen hade skrivit meddelandet helt enkelt för att informera president Snow om detta dödsfall och att be honom vidta arrangemang för begravningen. Men president Snow ville genast besöka familjen, även om detta krävde av honom att han förkortade sitt tal och lämnade ett möte där han presiderade. Innan president Snow lämnade mötet bad han Rudger Clawson, som då var president för Box Elder stav, att följa med honom.
Jacob Jensen återgav vad som hände när president Snow och president Clawson kom fram till hans hem:
”Efter att ha stått vid Ellas sängkant i en eller två minuter frågade president Snow om vi hade någon invigd olja i huset. Jag var mycket förvånad men jag sade att jag hade det och hämtade den åt honom. Han överlämnade flaskan med olja till broder Clawson och bad honom att smörja Ella. [President Snow] uttalade sedan bekräftelsen av smörjelsen.
Under bekräftelsen gjorde särskilt några av orden som han använde intryck på mig, och jag kan lätt minnas dem nu. Han sade: ’Kära Ella, jag befaller dig, i Herrens Jesu Kristi namn, att återvända och leva, din mission är inte över. Du ska få leva för att utföra en stor mission. ’
Han sade att hon skulle få leva för att fostra en stor familj och vara till tröst för sina föräldrar och vänner. Jag har en tydlig hågkomst av dessa ord. …
… När president Snow var klar med välsignelsen vände han sig till min hustru och mig och sade: ’Nu behöver ni inte gråta och sörja mer. Allt kommer att gå bra. Broder Clawson och jag har bråttom och måste ge oss iväg, vi kan inte stanna, men ni måste ha tålamod och vänta, och inte sörja, eftersom allt kommer att gå bra. ’ …
Ella förblev i detta tillstånd i mer än en timme efter det att president Snow hade bekräftat smörjelsen på henne, eller mer än tre timmar allt som allt efter det att hon dött. Vi satt där och tittade vid hennes sängkant, hennes mor och jag, när hon plötsligt öppnade ögonen. Hon såg sig omkring i rummet, såg oss sittande där, men hon tittade fortfarande efter någon annan, och det första hon sade var: ’Var är han? Var är han?’ Vi frågade: ’Vem? Var är vem?’ ’Broder Snow, naturligtvis’, svarade hon. ’Han kallade mig tillbaka. ’”69
När Ella hade varit i andevärlden hade hon känt en sådan frid och lycka att hon inte hade velat återvända. Men hon åtlydde president Snows röst. Från den dagen tröstade hon familj och vänner och hjälpte dem förstå att de inte behövde sörja sina nära och kära som hade gått bort.70 Senare gifte hon sig, fick åtta barn och verkade trofast i sina kallelser i kyrkan.71
Ledde kyrkan som Herrens profet, siare och uppenbarare
Den 2 september 1898 avled president Wilford Woodruff efter att ha verkat som president för kyrkan i mer än nio år. President Lorenzo Snow, som då verkade som president för de tolv apostlarnas kvorum, befann sig i Brigham City när nyheten nådde honom. Han tog tåget till Salt Lake City så fort han kunde eftersom han visste att ansvaret för kyrkans ledarskap nu vilade på de tolvs kvorum.
President Snow, som kände sig otillräcklig men redo att följa Herrens vilja, begav sig till Salt Lake-templet för att be. Som svar på sin bön fick han besök av Herren själv. President Snow vittnade senare om att han ”verkligen såg Frälsaren … i templet och samtalade med honom ansikte mot ansikte”. Herren sade till honom att han omedelbart skulle gå till verket med att omorganisera första presidentskapet, inte vänta som hade gjorts då tidigare presidenter för kyrkan hade gått bort.72 President Snow inröstades av de tolvs kvorum som president för kyrkan den 13 september 1898, varefter han började verka som president. Han inröstades av kyrkans medlemmar den 9 oktober och avskildes som kyrkans femte president den 10 oktober.
Genom president Snows exempel och genom de uppenbarelser han tog emot kom de sista dagars heliga att lära känna honom som sin profet. De som tillhörde andra trosåskådningar kom också att respektera honom som en sann gudsman.
Samspel med de sista dagars heliga
President Snow presiderade ofta vid stavskonferenser när han var president för kyrkan. När han träffade de heliga uttryckte han sin kärlek och respekt för dem. Hans ord och handlingar visade att även om han insåg heligheten i sin kallelse så satte han sig inte över de människor som han tjänade.
Vid en stavskonferens var president Snow närvarande vid ett särskilt möte för barnen i staven. Barnen var inbjudna att bilda en välordnad rad så att de kunde komma fram till profeten en i taget och skaka hand med honom. Innan de gjorde det ställde han sig upp och sade: ”När ni skakar hand med mig vill jag att ni ska titta upp i mitt ansikte för att ni alltid ska minnas mig. Nu är jag inte bättre än någon annan man, men Herren har gett mig ett stort ansvar. Ända sedan Herren gav sig själv tillkänna för mig, vilket han gjorde högst fullkomligt, har jag bemödat mig om att utföra varje plikt som åvilar mig. Det är på grund av det höga ämbete som jag innehar som jag vill att ni ska minnas mig, minnas att ni har skakat hand med presidenten för Jesu Kristi kyrka. Jag hoppas att ni inte ska glömma bort att be för mig och mina rådgivare, presidenterna Cannon och Smith, och för apostlarna.”73
President Snows son LeRoi återgav följande från en stavskonferens i Richfield, Utah: ”President Lorenzo Snow och Francis M. Lyman [i de tolvs kvorum] var närvarande vid en stavskonferens i Richfield. Efter inledningspsalmen frågade stavspresidenten broder Lyman vem han skulle kalla att hålla inledningsbön. Broder Lyman sade: ’Fråga president Snow’, vilket innebar att han skulle fråga president Snow om vem som skulle hålla bönen. Men istället bad stavspresidenten president Snow att uppsända bönen. President Snow svarade älskvärt, och innan han höll bönen uttryckte han sin glädje över att han blivit kallad och sade att det var längesedan han fått denna förmån. Det sägs att han uppsände en underbar inledningsbön.”74
Samspel med andra trosuppfattningar
President Snows inflytande sträckte sig längre än till hans medsyskon bland de heliga. När människor från andra trosuppfattningar mötte honom kom de att respektera honom och den kyrka han representerade. Pastor W. D. Cornell, en präst i en annan kyrka, besökte Salt Lake City och hade förmånen att tillbringa tid med president Snow. Han skrev:
”Jag fördes till hans vördnadsbjudande närhet av hans artiga och erfarna sekretare, och fann mig själv skakande hand med en av de mest sympatiska och älskvärda män jag någonsin träffat —en man som hade den ovanliga förmågan att fördriva all känsla av obehag i hans närhet — han var en mästare i konversationens konst, med en sällsynt fallenhet som gjorde det möjligt för honom att få en att känna sig välkommen i hans sällskap.
President Snow är en kultiverad person i sinne, själ och kropp. Hans språk är utsökt, diplomatiskt, vänskapligt och lärt. Hans sätt att agera visade att han studerat vid fina skolor. Hans ande är saktmodig som ett barn. Man presenteras för honom. Man är nöjd med honom. Man samtalar med honom, man tycker om honom. Man stannar länge hos honom, man älskar honom.” Pastor Cornell vände sig till sina läsare, som uppenbarligen hade fördomar mot kyrkan: ”Och ändå är han ’mormon’! Ja, om ’mormonismen’ någonsin lyckas med att göra en grov, brutal man av president Snow har den verkligen mycket att göra. Om ’mormonismen’ har varit den formgivande kraften som har givit världen en man som är så lugn och disciplinerad som han är, med ett så utvecklat intellekt, måste det sannerligen finnas något gott i ’mormonismen’ trots allt.” 75
En annan präst, pastor Prentis, skrev också om ett möte med president Snow: ”Det ansikte som talar om en själ där Fridens furste regerar är hans bästa vittne. Då och då i ett liv tillbringat med att studera människor har jag funnit ett sådant vittne. Ett sådan ansikte såg jag idag … jag hade förväntat mig att finna intellektualitet, välvilja, värdighet och lugn inskrivet i ansiktet på presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, men när jag presenterades för president Lorenzo Snow var jag för ett ögonblick förbluffad. … Hans ansikte utstrålade fridens kraft, hans närvaro en fridens välsignelse. I hans ögons fridfulla djup fanns inte bara ’den tysta bönens hem’ utan också den andliga kraftens boning. När han talade om det ’fasta profetiska ordet’ och vissheten i det hopp som han har, och den okuvliga tro som har besegrat livets tragiska prövningar och svårigheter, bevittnade jag känslospelet och studerade med fascination de subtila skiftningarna som talade så tydligt om hans själs verkningar och den märkligaste känsla kom över mig, att jag ’stod på helig mark’: att denne man inte agerade utifrån de vanliga motiven av politik, intressen eller opportunism, utan han ’agerade annorlunda än andra människor’. … Om mormonkyrkan kan frambringa sådana vittnen föreligger det inget större behov av en skicklig skribent eller en vältalig predikant.” 76
Uppenbarelse om tionde
President Lorenzo Snow är kanske mest känd för en uppenbarelse han tog emot om tiondelagen. I maj 1899 kände han sig manad att resa till S:t George, Utah, med andra ledare i kyrkan. Även om han inte visste varför de behövde ge sig av reagerade han och hans bröder omedelbart på maningen och inom två veckor befann de sig i S:t George. Den 17 maj, efter att ha kommit fram till S:t George fick president Snow en uppenbarelse om att han skulle predika tiondelagen. Påföljande dag tillkännagav han följande för de heliga: ”Herrens ord till er är inte något nytt, utan helt enkelt följande: TIDEN HAR NU KOMMIT FÖR VARJE SISTA DAGARS HELIG, SOM RÄKNAR MED ATT VARA BEREDD FÖR FRAMTIDEN OCH HÅLLA SINA FÖTTER FAST PÅ EN SÄKER GRUND ATT GÖRA HERRENS VILJA OCH BETALA HANS TIONDE TILL FULLO. Detta är Herrens ord till er, och det ska vara Herrens ord till varje samhälle i Sions land.”77
Efter att ha framburit detta budskap i S:t George förmedlade presidenten och hans reskamrater samma budskap i städer i södra Utah och i andra samhällen mellan S:t George och Salt Lake City. När de återvände den 27 maj hade de hållit 24 möten i vilka president Snow hade framfört 26 tal och skakat hand med 4417 barn. De hade färdats 676 kilometer med tåg och 494 kilometer med häst och vagn.78 President Snow var upplivad av erfarenheten och var angelägen om att fortsätta predika tiondelagen runt om i kyrkan. ”Jag är så nöjd med resultatet av detta besök”, sade han, ”att jag överväger att resa genom alla Sions stavar i en nära framtid”.79 Han presiderade vid många stavskonferenser där han lovade de heliga att lydnad mot denna lag skulle förbereda kyrkans medlemmar att ta emot timliga och andliga välsignelser.80 Han lovade också att lydnad mot tiondelagen skulle göra det möjligt för kyrkan att bryta sig loss från skuldsättning.81
Över hela kyrkan reagerade medlemmarna på president Snows råd med förnyad hängivenhet. Historikern Orson F. Whitney, som senare skulle verka som medlem i de tolvs kvorum, skrev år 1904: ”Effekten av rörelsen var ögonblicklig. Tionde och offergåvor flödade in med en omedelbarhet och generositet som inte hade funnits på åratal, och på många sätt förbättrades kyrkans tillstånd och dess framtidsutsikter ljusnade. President Snow hade tidigare åtnjutit sitt folks kärlek och förtroende och nu utökades och intensifierades dessa goda känslor.”82 President Heber J. Grant, som var medlem i de tolvs kvorum när president Snow tog emot uppenbarelsen om tionde, förkunnade senare: ”Lorenzo Snow blev medlem i kyrkans presidentskap vid åttiofem års ålder, och det han åstadkom under de påföljande tre åren är verkligen enastående att begrunda. … Under tre korta år lyckades denne man — som enligt världslig uppfattning var för gammal att kunna utföra något, denne man som inte sysslat med ekonomiska affärer, som under flera år ägnat sitt liv åt att arbeta i templet — med att få kontroll över Kristi kyrkas finanser, genom den levande Gudens inspiration, och under dessa tre år förändrades allting, ekonomiskt sett, från mörker till ljus.” 83
Bar vittnesbörd under de sista dagarna av sin verksamhet
Den 1 januari 1901 var president Snow närvarande vid ett särskilt möte i Salt Lake-tabernaklet för att välkomna det tjugonde århundradet. Människor av alla religioner var inbjudna att delta. President Snow hade förberett ett budskap till evenemanget men han kunde inte själv läsa det eftersom han var svårt förkyld. Efter inledningspsalm, en inledningsbön och en sång som sjöngs av Tabernakelkören ställde sig president Snows son LeRoi upp och läste budskapet, med titeln ”En hälsning till världen från president Lorenzo Snow”.84 De avslutande orden i budskapet åskådliggjorde president Snows känslor för Herrens verk:
”I mitt åttiosjunde år på jorden känner jag mig fylld av uppriktig önskan om mänsklighetens bästa. … Jag lyfter mina händer och nedkallar himmelens välsignelse över jordens invånare. Må solens strålar ovanifrån le mot er. Må markens skatter och jordens frukter frikostigt bringas fram för ert bästa. Må sanningens ljus jaga bort mörkret från era själar. Må rättfärdigheten öka och orättfärdigheten minska. … Må rätten triumfera och korruptionen utplånas. Och må dygd, kyskhet och heder segra till dess ondskan övervinns och jorden renas från ogudaktighet. Låt dessa tankar, som mormonernas röst bland Utahs berg, gå ut till hela världen, och må alla människor veta att vår önskan och vårt uppdrag är att välsigna och frälsa hela människosläktet. … Må Gud förhärligas i den seger han kommer att vinna över synd, sorg, elände och död. Frid vare med er alla!” 85
Den 6 oktober 1901 stod president Lorenzo Snow upp och talade till sina medsyskon under den avslutande sessionen av generalkonferensen. Han hade varit sjuk under en tid och när han kom fram till talarstolen sade han: ”Mina kära bröder och systrar, jag förundrar mig över att jag dristar tala till er den här eftermiddagen.” Han lämnade ett kort budskap om ledarskap i kyrkan. Därefter yttrade han de sista orden som kyrkans allmänna medlemskap skulle höra från honom: ”Må Gud välsigna er. Amen.”86
Fyra dagar senare dog president Snow av lunginflammation. Efter begravningsgudstjänst i Salt Lake-tabernaklet begravdes hans kropp på en kyrkogård i hans älskade Brigham City.
Lorenzo Snows far, Oliver Snow
Lorenzo Snow döptes och konfirmerades i Kirtland, Ohio, i juni 1836, två månader efter det att templet i Kirtland, på bilden här, invigdes.
Äldste Lorenzo Snow
Många tidiga heliga emigrerade från Europa för att förena sig med de heliga i Amerikas förenta stater.
På skeppet Swanton, helades en svårt skadad man omedelbart efter en välsignelse av äldste Lorenzo Snow.
Lorenzo Snow verkade som ledare över pionjärkompanier som anlände till Saltsjödalen år 1848.
Kängor, skor, seldon och hattar gjordes i denna byggnad i Brigham City, Utah.
Första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum år 1898. Översta raden, vänster till höger: Anthon H. Lund, John W. Taylor, John Henry Smith, Heber J. Grant, Brigham Young Jr., George Teasdale, Rudger Clawson, Marriner W. Merrill. Mellersta raden: Francis M. Lyman, George Q. Cannon, Lorenzo Snow, Joseph F. Smith, Franklin D. Richards. Nedersta raden: Matthias F. Cowley, Abraham O. Woodruff.