Kapitel 18

Ledarskap i kyrkan och osjälviskt tjänande

”Vi är era tjänare i Herren och vill er välgång och hela människosläktets välgång.”

Ur Lorenzo Snows liv

Från oktober 1840 till januari 1843 presiderade Lorenzo Snow över kyrkan i London med omgivningar och vakade över prästadömsledare där. Ibland undervisade han dem personligen och ibland gav han råd brevledes. Mot slutet av sin mission i England skrev han brev till två ”presiderande äldster i grenar i London”, ledare som i stort sett fungerade som grenspresidenter gör i dag. I sitt brev berättade han om en upplevelse tillsammans med en annan grensledare i området.

Äldste Snow skrev att ledaren inte hade ”några yttre fel”. Mannen var ”ivrig att främja saken” och hade förmågan att se till att ”var och en var på sin plats och gjorde sin plikt”. Han var flitig och ”strävsammare i verket än de alla”. Men trots att mannen utåt sett var trofast hade grenen ständigt problem som tycktes kretsa kring honom. Äldste Snow försökte under en tid sätta fingret på problemet, och han tillrättavisade grenens medlemmar milt för att de inte stödde sin ledare. Men sedan började han undra om ledaren ”kanske hade någon dold inre drivfjäder som han inte [var] medveten om, som även om den inte var synbar” på ett eller annat sätt ledde till svårigheterna i grenen. Äldste Snow berättade:

”Därför bad jag att Herren skulle ge mig urskillningens gåva i saken. Min bön besvarades och jag upptäckte att brodern hade något slags halvt dold självupphöjelsens ande i sig som styrde många av hans handlingar. Han kunde till exempel skicka i väg en broder till ett avtalat möte men hade en dold önskan att själv ta åt sig äran för mötet. Om brodern inte gick dit och mötet inte blev av så tillrättavisade han den försumlige, inte därför att Herrens verk kanske hade blivit lidande eller brodern gått miste om en välsignelse, utan därför att man inte hade åtlytt och därigenom visat ringaktning för honom. I [ett] fall när ett antal döptes av en broder så gladdes han storligen, inte så mycket därför att personer fördes in i förbundet, utan därför att det skedde under hans överinseende. Han önskade hemligt att inte någon under honom skulle äras såvida inte hans eget namn nämndes i sammanhanget.”

Äldste Snow gjorde iakttagelsen att om en grensmedlem lyckades med en uppgift men inte i varje detalj hade följt ledarens anvisningar, låg ”missunnsamheten … på lur under det gillande som kom till uttryck”. Han fortsatte: ”Den här anden var dold, dess verkningar inte genast synbara men skulle komma i öppen dag om den inte hölls i schack. Det var en ond inre drivfjäder som till sist skulle göra brodern oanvändbar. Den vållade honom onödigt besvär när han utförde uppgifterna i sin kallelse, och var också en källa till ständigt obehag i hans sinne. Han var angelägen om att främja Guds sak men alltid på ett sådant sätt att man tydligt skulle se hans hand i allt. Han var ivrig att ge goda råd och anvisningar men noga med att alltid sätta hela sitt namn under dem.”

Äldste Snow skrev inte det här brevet för att brännmärka den lokale ledaren. Syftet med brevet var att hjälpa andra ledare att ”se, känna igen och undvika” den högmodsande han beskrivit. Han varnade och sade att många ”som uppriktigt tror att de själva är helt fria från den här självupphöjelsens ande, till sin förvåning skulle upptäcka att det var den som drev på dem och fick dem att göra mycket av det de gör”.

Efter att ha kommit med den varningen, sade han: ”För att bli det som Gud önskar att vi ska bli, måste vi vänja vårt sinne vid att glädjas åt att se att det går lika bra för andra som för oss själva, glädja oss åt att se Sions sak stärkas oavsett med vilka händers hjälp Försynen låter det ske. Vårt hjärtas port måste vara stängd för avund när vi ser ett svagare redskap än vi kallas till större ära. Vi måste vara nöjda med att ära en lägre kallelse tills vi blir kallade till en högre, vara nöjda med att göra små saker och inte göra anspråk på att få äran att göra stora saker.” Han jämförde kyrkan med en stor byggnad, med enskilda heliga som ingående delar i byggnaden och sade att vi ”aldrig ska känna att vi är för höga och resliga för att ibland fällas, kanthuggas och yxas till så att vi kan passas in i den plats som vi ska inta i den andliga byggnaden”.

Äldste Snow avslutade brevet med dessa ord: ”Om bara en presiderande äldste skulle försöka bli det som han kan och bör bli, göra sig av med själviska principer, alltid handla för sitt folks bästa, vara ödmjuk, inte försöka göra för mycket på kort tid eller vara för stor innan han hunnit växa, så skulle han aldrig vara rådlös hur han ska ära sin kallelse på rätt sätt, inte heller skulle han någonsin sakna Guds kraft att förverkliga hans avsikter.”¹ [Se förslag 1 på sidan 220.]

Lorenzo Snows lärdomar

Herren har gett sin kyrkas ledare ett gudomligt uppdrag: ”Var en herde för mina får.”

Må varje man i officiell ställning som Gud förlänat sitt heliga och gudomliga prästadöme tänka på vad Frälsaren sade till de tolv apostlarna strax innan han gick till Faderns närhet: ”Var en herde för mina får.” [Joh 21:16–17.] Och han fortsatte att säga det tills det bedrövade apostlarna att han uppmanade dem på det här sättet. Men han sade: ”Var en herde för mina får.” Det vill säga: ”Gå ut av allt hjärta, helga er helt och hållet åt min sak. Människorna i världen är mina bröder och systrar. Jag känner starkt för dem. Ta hand om mitt folk. Var en herde för min hjord. Gå ut och predika evangelium. Jag ska belöna er för alla era uppoffringar. Tro inte att ni kan göra ett för stort offer för att utföra det här verket.” Han uppmanade dem innerligt att utföra detta verk. Och nu uppmanar jag alla som bär detta prästadöme, de presiderande stavsämbetsmännen och biskoparna och högrådet, att gå ut och vara en herde för hjorden. Intressera er för dem … Verka för dem. Tänk inte på hur ni kan öka ert personliga anseende. Då ska Gud ge er uppenbarelse på uppenbarelse, ingivelse på ingivelse och lära er hur ni tillförsäkrar de sista dagars heliga välsignelser i timligt och andligt avseende.² [Se förslag 2 på sidan 220.]

Ledare och lärare har kallats att följa Frälsarens exempel och tjäna kärleksfullt, inte att upphöja sig själva.

Varför kallas [en] man till president i en grupp? Är det för att han ska skaffa sig inflytande och sedan använda det inflytandet till att upphöja sig själv? Nej, tvärtom, han kallas att verka i en sådan ställning enligt samma princip som Guds Son gjorde när prästadömet gavs till honom: genom offer. För sin egen skull? Nej, för gruppens bästa som han presiderar över. Kan det komma att krävas av honom att han offrar sig själv på korset som Frälsaren gjorde? Nej, men att han blir sina bröders tjänare, inte deras herre, och verkar för deras välgång och bästa. Inte för att för sin egen del och för familjens och släkt och vänners del utöva det inflytande han fått, utan för att högakta alla sina bröder, som har rättigheter liksom han har, och sträva att vara till välsignelse och nytta för alla alltefter de gåvor och den värdighet de må ha och på så vis hos sig själv utveckla den faderskänsla som alltid finns i Faderns bröst …

Alla som predikar bland [de] heliga bör inse varför de fått prästadömet, bör veta och helt förstå varför de kallats till ett visst ämbete, nämligen för att de skulle verka i vår Mästares anda som var allas tjänare, så att de lär sig att med samma tillgivenhet tänka och sätta värde på allas välgång liksom sin egen … Då förstår de den djupare innebörden av de två stora buden, på vilka Frälsaren sade att ”hela lagen och profeterna [hänger]”, nämligen att älska Herren av hela vår förmåga och kraft, av hela vårt förstånd, och vår nästa som oss själva [se Matt 22:37–40].³

Be en bön innan du [undervisar], enligt följande: Be Herren att du ska kunna säga något i ditt tal som gagnar dem du vänder dig till. Tänk inte på om det blir något som ger dig ära eller inte, tänk bara på att du har fått i uppgift att hålla tal och att åhörarna önskar höra något som blir till nytta för dem. Detta kan bara komma från Herren. Oroa dig inte över om … de som lyssnar på dig ska säga att du höll ett vackert tal. Ägna inte en tanke åt det utan gör dig av med all själviskhet som kan finnas i ditt sinne, så att Herren kan inge dig något som blir till nytta för människorna.⁴ [Se förslag 3 på sidan 220.]

Visa ledare uppskattar andras förmåga och ger dem tillfällen att tjäna.

När [en ledare] fått en plats i folkets hjärtan och de vet att han är ärlig och redbar, att han vill främja Guds verk och deras intressen, att han är villig att göra varje offer som kan komma att krävas av honom, då har [den ledaren] folkets förtroende. Men när han en gång äger detta heliga förtroende, vad kan han då göra för att de ska vara tillfreds? För de vill ju alla, mer eller mindre, att det hela tiden ska gå framåt. Låt den mannen kalla de dugligaste bröderna till hjälp och låt dem dela hans ansvar. Förmåga är nämligen något som vanligtvis är utspritt på många och sällan återfinns hos en enda person. Den behöver bara få möjlighet att utvecklas. Till den ene skulle han till exempel kunna säga: ”Broder NN, du är mer lämpad att inneha det eller det ämbetet än jag”, eller till den andre: ”Du är den mest kvalificerade för den här avdelningen”, och så vidare tills han fått fram allas förmåga. Genom ett sådant tillvägagångssätt skulle folkets förtroende för honom öka, inte minska.⁵ [Se förslag 4 på sidan 220.]

Det rätta sättet att leda är med ödmjukhet, genom föredöme och med stark känsla för andras välgång.

Det rätta sättet att styra de heliga är inte med auktoritär maktutövning, utan genom att tjäna dem, ödmjukt, klokt, vänligt, och undervisa dem, snarare genom föredöme än i teorin. Även om man vore vältalig som en ängel när man undervisade dem, så undervisar ens goda vanor, goda föredöme, ens handlingar mycket mer verkningsfullt, om de tydligt visar att man ständigt och helhjärtat har människornas bästa för ögonen.⁶

Om ni är lika trofasta och eniga som första presidentskapet och de tolv är trofasta och eniga, om ni följer oss som vi följer Kristus, ska det gå er väl. Vi är fast beslutna att göra vår plikt och tjäna Herren och arbeta för hans folks bästa och för att hans verk ska bli utfört. Vi är era tjänare i Herren och vill er välgång och hela människosläktets välgång.

Herren har inte utvalt de stora och lärda i världen att utföra hans verk på jorden. Det är inte de som fått sin utbildning vid ett universitet eller ett prästseminarium som Herren har utvalt att sköta sin kyrkas angelägenheter, utan enkla män som är hängivna hans sak, som är villiga att låta sig vägledas av den Helige Anden och som av nödvändighet vill ge Gud äran eftersom de vet att de ingenting kan göra av sig själva. Jag kan försäkra er, bröder och systrar, att jag inte hade någon som helst ambition att ta på mig det ansvar som nu vilar på mig. Hade det funnits ett redbart sätt att slippa undan hade man aldrig påträffat mig i mitt nuvarande ämbete. Jag har aldrig bett att få det, inte heller har jag någonsin bett någon av bröderna att hjälpa mig att få det. Herren uppenbarade för mig och bröderna att det var hans vilja, och jag har ingen önskan att dra mig undan ett ansvar eller avböja ett ämbete som Herren kräver av mig att jag ska inneha.⁷

Jag ska sträva efter att vara till nytta för er och för Guds rike. Jag ska tjäna er efter bästa kunskap och förstånd när det gäller sådant som kommer att gagna er i samband med den Allsmäktiges intressen. Det ska jag göra, Herren är min hjälpare.⁸ [Se förslag 5 nedan.]

Förslag till studier och diskussion

Tänk på följande när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna v–vii för ytterligare hjälp.

Hur skulle Lorenzo Snows brev till ledare i England (sidorna 213, 215–216) också kunna gälla oss? Vad kan till exempel bli följden om vi har en ”självupphöjelsens ande” i våra ämbeten i kyrkan? Hur ärar vi våra kallelser utan att ära oss själva?
Studera avsnittet som börjar mitt på sidan 216. Hur kan ledare vara ”en herde för” Kristi hjord? Hur har kyrkans ledare varit ”en herde” för dig? Vilka karaktärsegenskaper beundrar du hos de här ledarna?
Läs president Snows varningsord om självupphöjelse (sidan 217). Gå därefter igenom hela andra stycket på sidan 215. Varför bör vi titta närmare på våra motiv när vi tjänar? Begrunda i bön dina motiv till att tjäna i kyrkan.
Begrunda stycket på sidan 218. Hur påverkas en församling eller gren av att ledare låter andra medlemmar dela ansvar? Vad har du sett för resultat när medlemmar i kyrkan med olika förmåga och erfarenhet verkar för ett gemensamt mål?
President Snow sade: ”Det rätta sättet att styra de heliga är inte med auktoritär maktutövning” (sidan 219). Vad kan bli följden av auktoritär maktutövning av kyrkans ledare? Av föräldrar? Vad kan bli följden av ödmjukt ledarskap?

Skriftställen: Matteus 6:24; 20:25–28; 23:5; Markus 10:42–45; Johannes 13:13–17; 2 Nephi 26:29; 28:30–31; Mosiah 2:11–19; 3 Nephi 27:27; L&F 46:7–11; 50:26; 121:34–46

Undervisningstips: ”Frågor som skrivits på tavlan före lektionen hjälper eleverna att börja tänka på ämnet redan innan lektionen börjar” (Undervisning: Den högsta kallelsen, s. 93).

Trofasta ledare i kyrkan följer Herrens uppmaning till Petrus: För mina får på bete.” (Joh 21:16-17)

”Förmåga är något som vanligtvis är utspritt på många och sällan återfinns hos en enda person.”