Kapitel 16

”För att vi ska bli ett”

”Den Allsmäktiges röst kallade oss ut ur tillståndet av förvirring … för att vi skulle förenas och ingå ett underbart broderskap där vi skulle älska varandra som oss själva.”

Ur Lorenzo Snows liv

Innan de heliga drevs bort från Nauvoo höll de ledande bröderna i kyrkan ett möte i templet. De slöt förbund att ”aldrig upphöra med [sina] ansträngningar, med alla de medel och det inflytande som stod till buds, förrän alla heliga som tvingades lämna Nauvoo skulle ha slagit sig ner på en samlingsplats för de heliga”.¹ President Brigham Young var fast besluten att hålla detta förbund. År 1849 inrättade han Ständiga emigrationsfonden, vilken byggde på principen att kyrkan lånade pengar till heliga som emigrerade med överenskommelsen att de skulle betala tillbaka lånen efter att ha kommit till Utah och fått arbete där.

President Young kallade äldste Lorenzo Snow och andra att samla in pengar till fonden. Det var svårt för äldste Snow att be de heliga om bidrag. De var fattiga efter att ha drivits från plats till plats innan de slog sig ner i Saltsjödalen. Han skrev i sin dagbok: ”När jag skulle samla medel från de heliga som efter att ha blivit rånade och utplundrade gjort en resa på över 160 mil och just slagit sig ner i ett obevattnat och ödsligt hörn av den stora ’amerikanska öknen’, så var det ett allt annat än lätt uppdrag. Med ytterst få undantag hade de föga eller intet att avvara.” Men vart äldste Snow än kom gav de allt de kunde ge. Han sade: ”Mitt hjärta fylldes av stor glädje när jag överallt såg och upplevde ansträngningarna och beredvilligheten att ge av det ytterst lilla, frikostigheten och storsintheten mitt i fattigdom, det varmhjärtade mottagande jag fick också där armod rådde. En man insisterade på att jag skulle ta hans enda ko. Han sade att eftersom Herren hade befriat honom och välsignat honom så att han kunde lämna hemlandet och komma till ett fredligt land, så kände han att han enbart gjorde sin plikt när han gav sin enda ko och gjorde vad han förväntade sig att andra skulle göra om rollerna var ombytta.”

Efter att ha samlat bidrag i norra Utah gjorde äldste Snow följande iakttagelse: ”De heliga hade öppna hjärtan, och med tanke på deras omständigheter gav de frikostigt och rikligt och — det behöver jag väl knappast säga — också glatt.²

Även om de hade lite att ge enskilt så blev deras förenade insats till välsignelse för många människor. Ständiga emigrationsfonden kom att vidgas utöver det ursprungliga syftet och hjälpte fler än enbart de kyrkans medlemmar som hade varit i Nauvoo. Den fortsatte i 38 år och hjälpte tiotusentals nyomvända i många olika länder att samlas med andra heliga. [Se förslag 1 på sidan 200.]

Lorenzo Snows lärdomar

När vi är förenade i evangeliet visar Herren världen sina egenskaper genom oss.

Jesus bad till sin Fader att de som Fadern hade tagit ut ur världen och gett honom skulle vara ett såsom han och Fadern var ett. Han säger: Jag ber att du ska ge dem samma kärlek som du har för mig, så att jag kan vara i dem och du i mig, för att alla ska vara ett. Det ligger något mycket viktigt i det här, och vi måste öva oss i det tills vi blir som Fadern och Sonen: ett i allt.³

Vi ser i de verser jag läste [Joh 17:19–21] att det är viktigt och nödvändigt att apostlarna är enade för att Herrens avsikter ska kunna sättas i verket i världen. För om inte apostlarna och de som trodde på dem var enade kunde världen inte tro på Frälsarens kallelse och avsikter. Därför bad Jesus till Fadern att alla som Fadern hade gett honom skulle vara ett liksom han och Fadern var ett, för att världen skulle tro att Fadern hade sänt honom. Det var det Herren ville åstadkomma genom Israel när han förde ut dem ur fångenskapen i Egypten. Han ville göra dem till ett enat folk, ett egendomsfolk, ett folk som Gud kunde ära och respektera, för att världen skulle tro och få de välsignelser som han ville ge dem, eftersom hela människosläktet är hans barn. Om Israel hade uppfyllt hans krav så hade världen otvivelaktigt dragit stor nytta av det, och Guds avsikter hade mer fullständigt kunnat sättas i verket. Herren ville visa sina egenskaper, himlens egenskaper, och ville genom Israel utsträcka sin kärlek och sina välsignelser till hela människosläktet, men Israel ville inte lyda hans röst …

Om det finns oenighet ibland oss, om vi är splittrade i andligt eller timligt avseende, kan vi aldrig vara det folk som Gud har avsett oss att bli. Inte heller kan vi någonsin bli redskap i hans hand att få världen att tro att det heliga prästadömet har blivit återställt och att vi har det eviga evangeliet. För att kunna sätta Guds avsikter i verket måste vi göra som Jesus: rätta vår egen vilja efter Guds vilja, inte bara i en sak, utan i allt, och leva på ett sådant sätt att vi bär Guds vilja inom oss.⁴ [Se förslag 2 på sidan 200.]

Enighet är livsviktig i kyrkan och i våra familjer

Vi bör ha större enighet ibland oss än vi har i dag. Det råder fullkomlig enighet i de tolvs kvorum. Bör det inte råda fullkomlig enhet i det kvorumet? Säkerligen skulle alla svara: Jo, det bör råda fullkomlig enhet i de tolv apostlarnas kvorum … Och det råder också fullkomlig enighet i första presidentskapet. Bör det inte göra det? Alla svarar: Naturligtvis bör det göra det. Och bör det inte råda fullkomlig enighet ibland de sju presidenterna för de sjuttio? Naturligtvis. Vi svarar alla jo. Bör det inte råda fullkomlig enighet i högråden i Sions olika stavar? Naturligtvis bör det göra det, och det finns ett sätt att åstadkomma den enigheten. Och detsamma gäller för de andra organisationerna och kvorumen. Bör det inte råda fullkomlig enighet i stavspresidentskapen? Naturligtvis, och om jag vore stavspresident så skulle jag inte få någon ro förrän jag uppnått enighet med mina rådgivare. Bör det inte råda enighet i biskopsråden? Visst borde det det.

Och vad är än viktigare? Bör det inte råda enighet i familjen? … Jo, absolut. Och varför skulle någon man vara nöjd eller en make och familjefar få någon ro förrän han uppnått fullkomlig enighet, det vill säga, så fullkomlig enighet som möjligt? Och när det gäller den saken bör fadern bli så fullkomlig som en man någonsin kan bli här i livet inför sin familj. Och hustrun bör bli så fullkomlig som en kvinna någonsin kan bli här i livet. Då är de förberedda och kan hjälpa sina barn att bli så fullkomliga som de vill och kan bli. Och fadern och modern bör vara mycket försiktiga. Hustrun bör aldrig inför barnen yttra sig respektlöst om sin make. Om hon anser att maken har handlat orätt (det kan han ha gjort) så bör hon aldrig prata om det inför barnen. Hon bör ta honom avsides och vänligt nämna hans fel för honom, men aldrig yttra sig respektlöst om honom inför barnen. Detsamma gäller för fadern. Han har ingen rätt att yttra sig respektlöst om hustrun inför hennes barn. Jag ber att Gud ska ge maken och hustrun kraft och förstånd att ändra sig när det gäller sådant. Jag vet att många av de svårigheter som nu visar sig, den respektlöshet vi finner ibland ungdomar i fråga om prästadömet, härrör från svårigheter i familjekretsen. Modern har yttrat sig respektlöst om fadern inför barnen eller omvänt. Jag vet att det är så.⁵ [Se förslag 3 på sidan 200.]

Vi förenas när vi hjälper varandra att finna frid och lycka.

Vi pratar mycket om principen att älska vår nästa som oss själva. Vi pratar om den och funderar ibland över den, men begriper vi verkligen innebörden av den och inser att svårigheten ligger hos oss själva? Vi måste inse att vi måste handla efter vissa principer genom vilka vi kan förenas med varandra som ett folk, principer genom vilka våra känslor kan förenas med varandra, för att vi ska bli ett. Och det här kan aldrig åstadkommas om inte vissa saker görs, saker som kräver ansträngning från vår sida.

Hur skulle ni gå till väga för att förenas med varandra? Hur skulle en man kunna gå till väga för att förenas med sin nästa? Hur skulle två män som har med varandra att göra men utan att vara bekanta kunna gå till väga för att vinna varandras vänskap och tillgivenhet? Något måste göras, men inte bara av den ene utan också av den andre. Det vore inte rätt att en av dem fick göra allt själv. Det räcker inte att bara en av dem besvarar dessa känslor. Nej, för att de ska kunna bli ett i fråga om känslor och tillgivenhet krävs det att båda handlar …

Något måste göras av [båda] parterna för att de ska vinna varandras vänskap och för att vi ska förenas med varandra som ett folk …

Vidga ert sinne så att ni förstår och tänker på era vänners bästa, på dem som ni har runtomkring er, och om ni kan vara till nytta för era vänner så var det. Gör det, så ska ni upptäcka att ni snabbare får de saker ni behöver än om ni enbart ägnade tiden åt att skaffa er dessa saker utan tanke på era vänners bästa. Jag vet att det här är en bra och viktig princip …

Vi måste inse att det är vår uppgift att lära oss att hjälpa vår omgivning finna frid och lycka, att aldrig tillåta oss att trampa vår nästas känslor och rättigheter under fötterna. Om en man går och trampar en broders rättigheter under fötterna, hur lång tid skulle det ta honom att förstöra det förtroende som ditintills hade funnits mellan dem? Och när det en gång förstörts hur lång tid tar det då att på nytt bygga upp den känsla som en gång fanns mellan dem? Det tar lång, lång tid. Det är det här vi ska rikta blicken på. Så känner jag det. I varje tanke, i varje rörelse, i varje fundering i det fördolda ska vi tänka på vår omgivnings bästa och på att den precis som vi har rättigheter och förmåner. Det här bör vara stadigt förankrat i vårt sinne.

Ta till exempel en man som ständigt tänker på omgivningens bästa och låt honom ivrigt önska att hans bröder ska bli välsignade i fråga om allt de äger och har. Då skapar han på det här sättet lycka hos sig själv och hos omgivningen. Låt en man göra raka motsatsen och klandra och riva ner i stället för att vara till välsignelse och verka till förmån för andra. Gör han då samma framsteg? Förvisso inte.

Om vi känner att det är vår plikt att arbeta mer målmedvetet än tidigare på att vinna förtroende, om det står i vår makt att ge timliga välsignelser och förmåner, då bör vi göra det för att vinna omgivningens vänskap. Endast så och på inget annat sätt kan vi vara förenade med varandra och visa att vi hyser vänskapliga och broderliga känslor. Vi måste visa dessa känslor i våra handlingar … i stället för att skaka hand med någon och säga Gud välsigne dig och sedan dagen därpå inte bry oss om det vi sade tidigare utan trampa hans ömmaste känslor under fötterna. ⁶

När en man inte är villig att göra uppoffringar för sina bröders skull, när han vet att han inkräktar på sina bröders känslor … är den mannen inte uppriktig inför Gud. Och var är hans kärlek till sin broder?

När en broder inte är villig att lida för sin broder, hur ska han då kunna visa att han älskar sin broder? Jag säger att det är på grund av vår dåraktighet och svaghet som vi inte har tålamod med våra bröder utan genast hämnas om de inkräktar på våra rättigheter. Om de trampar oss på tårna så trampar vi genast på deras … När jag ser en broder som någon försyndat sig mot och ser honom vända sig om och angripa den skyldige, då säger jag hur långt bort från pliktens väg har inte den brodern kommit, och jag säger till honom att du måste lära dig att behärska dig, annars kan du inte bli frälst i Guds rike. ⁷

Jag ska läsa några stycken ur Läran och förbunden:

”Mina lärjungar i forna dagar sökte sak mot varandra och förlät inte varandra i sina hjärtan. Och för detta onda led de bedrövelser och tuktades svårt.

Därför säger jag er att ni bör förlåta varandra, ty den som inte förlåter sin broder hans överträdelser är fördömd inför Herren, ty den större synden vilar på honom.” [L&F 64:8–9.] …

Som jag läser här fanns det något som Frälsarens lärjungar inte åstadkom — de lyckades inte skapa den enighet i andligt och känslomässigt avseende som de borde ha haft. Herren tillrättavisade dem på grund av det. Herren kräver att människor ska förlåta varandra, ja, sjuttio gånger sju gånger. Och även om motparten inte ber om förlåtelse så ska vi förlåta … Den som inte förlåter sin broder, får vi veta, på honom vilar den större synden, det vill säga, han är en större syndare än den som försyndade sig mot honom. Herren kräver att vi älskar vår nästa som oss själva, vilket kan vara rätt svårt i många situationer, ändå måste vi uppnå den graden av fullkomlighet, och det ska vi också göra.⁸ [Se förslag 4 på sidan 200.]

När vi förenas med varandra i evangeliet så tillväxer vi i ljus och intelligens och förbereder oss för att bo i Guds närhet.

Vi bör vara förenade liksom David och Jonatan och handla som de: med ett hjärta [se 1 Sam 18:1], ja, hellre bli av med en arm än att såra varandra. Vilket mäktigt folk vi skulle vara om vi befann oss i ett sådant tillstånd, och vi måste komma dithän, hur svaga våra vänskapliga känslor än må vara för tillfället. Jag säger er att den dagen kommer då vi måste vara förenade med varandra på det här sättet om vi någonsin ska få se Guds närhet. Vi måste lära oss att älska vår nästa som oss själva. Vi måste sysselsätta oss med det här, hur långt ifrån det vi än är för närvarande. Vi måste lära oss de här principerna och se till att de blir stadigt förankrade i vårt bröst. Jag ser det här tydligt, och det är skälet till att jag talar om de här sakerna på det sätt som jag gör, för jag vill inplanta dem i de heligas sinnen, för att de ska finnas där bland deras alldagliga känslor.⁹

Den Allsmäktiges röst kallade oss ut ur tillståndet av förvirring, vilket är Babylon, för att vi skulle förenas och bilda ett underbart broderskap i vilket vi skulle älska varandra som oss själva. När vi avviker från det syftet så drar sig Guds ande bort från oss i proportion till avvikelsen. Men om vi fortsätter att fullgöra de förbund vi ingick när vi tog emot evangeliet så finns det en motsvarande tillväxt i ljus och sanning, och det är också en effektiv förberedelse för det som ska komma. Och tack vare vår trofasthet och vår trohet mot förbunden som vi slutit blir den grund vi står på lik himlens pelare — orubblig.¹⁰ [Se förslag 5 på sidan 200.]

Förslag till studier och diskussion

Tänk på följande när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna v–vii för ytterligare hjälp.

Läs Lorenzo Snows upplevelser i samband med Ständiga emigrationsfonden (sidorna 193–194). Vilka möjligheter har vi i kyrkan i dag att ge pengar eller förnödenheter och hjälpa andra? Hur hjälper det här oss att bli ett?
Begrunda president Snows lärdomar om varför Herren vill att vi ska vara förenade (sidorna 194–195). Varför tror du att det är sannolikare att andra får ett vittnesbörd om Herren och hans återställda kyrka när de ser att vi är förenade? Hur skulle deras känslor kanske förändras om de såg att vi är splittrade?
Studera avsnittet som börjar nedtill på sidan 195. På vilket sätt gäller det här i våra hem? Fundera på vad du kan göra för att uppmuntra till större enighet i familjerelationer.
Hur kan vi uppleva enighet i Hjälpföreningen eller i vårt prästadömskvorum även när vi har olika intressen och åsikter? (Se exempel på sidorna 195–196.) Hur har du vunnit på enighet i din familj? På enighet i kyrkan? På enighet i orten där du bor?
Varför tror du att kärleken till varandra kan göra oss till ett ”mäktigt folk”? Hur påverkar kärleken till varandra vårt sätt att leva? När du funderar över eller diskuterar de här frågorna gå då igenom de två sista styckena i kapitlet (sidorna 199–200).

Skriftställen: Psaltaren 133; Johannes 13:34–35; Romarbrevet 12:5; Mosiah 18:21; 4 Nephi 1:15–17; L&F 51:9; Moses 7:18

Undervisningstips: ”Den högsta, övertygande, omvandlande kraften i evangelieundervisning kommer till uttryck när en inspirerad lärare säger: ’Jag vet genom den Helige Andens kraft, genom att den Helige Anden uppenbarat det för min själ, att de lärdomar jag undervisat om är sanna’” (Bruce R. McConkie, citerad i Undervisning: Den högsta kallelsen, s. 43).

Innan de heliga lämnade Nauvoo slöt prästadömsledare förbund att hjälpa alla de heliga som ville emigrera.

”Bör det inte råda enighet i familjen? … Jo, absolut.”