Ett barn och en lärjunge
Herren förlitar sig på sina sanna lärjungar. Han sänder förberedda människor till sina förberedda tjänare.
Alla som ingått dopförbundet har lovat att förkunna evangeliet till andra.1 Ibland antar rädslan för att bli avvisad eller för att väcka anstöt sådana enorma proportioner att det ter sig omöjligt för oss. Ändå finns det medlemmar som med lätthet tar sig över denna barriär. Jag har noggrant iakttagit dem under mina resor. Jag kan föreställa mig en del av dem nu.
Lördagen är torgdag världen över. Från landsbygden i Ghana, i Ecuador och i Filippinerna åker otaliga människor in till någon stad för att sälja sina jordbruksprodukter och sin hemslöjd. De samspråkar med dem de möter på vägen. Och de pratar med varandra när de står i sina stånd och väntar på kunder. Mycket av pratet handlar om kampen för tillvaron, om hur svårt det är att ta sig ur fattigdomen, och ibland om faror.
Bland folket på vägen och på torget finns det medlemmar i kyrkan. Mycket av det de pratar om med dem de möter liknar det man hör överallt i världen. ”Varifrån kommer du?” ”Är det där din son du har med dig?” ”Hur många barn har du?” Men det finns en skillnad hos kyrkans medlemmar. Det är något man lägger märke till i deras ögon och i deras ord. De lyssnar noggrant som om de verkligen bryr sig om svaren på frågorna och personen framför sig.
Om samtalet varar längre än några minuter, börjar de prata om sådant som är av största vikt för dem båda. De börjar samtala om sådant som bringar glädje och om sådant som bringar sorg. Och samtalet kommer in på deras förhoppningar inför det här livet och nästa. Kyrkans medlemmar ger uttryck för en stilla förtröstan. Inte alltid, men ibland, får kyrkans medlemmar frågan: ”Varför är du så lugn och rofylld?” ”Hur kan du känna till dessa saker som du säger att du gör?”
Då kommer det ett lugnt svar. Kanske att det handlar om vår himmelske Fader och hans Son, Jesus Kristus, som visade sig för den unge pojken, Joseph Smith. Eller kan det handla om den uppståndne Frälsarens kärleksfulla gärning, som den beskrivs i Mormons bok, när han besökte vanliga människor som hade tro på honom och som älskade honom som vi gör.
Om ni kunde höra ett sådant samtal, som handlar om andliga ting på ett torg eller en gata, kanske ni skulle undra: ”Hur kan jag göra så? Hur kan jag bli bättre på att dela med mig av min tro till dem som ännu inte känner det jag känner?” Det här är en fråga som varje medlem bör ställa sig. Den frågan finns i tankarna hos varje biskop och grenspresident i kyrkan som nu har ansvaret att leda missionärsarbetet bland sitt folk. Svaret är själva grunden till skörden som kommer att äga rum.
Jag har noggrant och under bön studerat dem som är anmärkningsvärt trofasta och verksamma vittnen om Frälsaren och hans kyrka. Deras föredöme är inspirerande. En enkel man kallades som president för en liten gren. Det fanns så få medlemmar att han inte kunde förstå hur grenen skulle kunna fungera. Han gick till en skogsdunge för att be. Han frågade Gud vad han skulle göra. Svaret kom. Han och de få medlemmarna började inbjuda sina vänner att besöka kyrkans möten. Inom ett år hade hundratals gått ned i dopets vatten och blivit medborgare i Herrens kyrka.
Jag känner en man som är på resande fot nästan varje vecka i sitt arbete. Varje dag finns det missionärer någonstans i världen som undervisar någon han har mött. Det finns en annan man som inte låter sig nedslås av hur många han måste kontakta innan han hittar någon som vill bli undervisad av missionärerna. Det spelar ingen roll hur ofta han blir avvisad, det enda som betyder något är glädjen hos dem vars liv förändrats.
Det finns inte något särskilt mönster i deras bemödanden. Det finns ingen gemensam teknik. Somliga har alltid med sig en Mormons bok som de kan ge bort. Andra bestämmer sig för att vid ett visst datum ha funnit någon som missionärerna kan undervisa. En annan har gjort upp frågor som får andra att berätta vad de känner är viktigast i livet. Alla har bett om att få veta vad de ska göra. Alla verkar få olika svar, som passar just dem och de människor som de träffar.
Men på ett sätt är de alla lika. Det är följande: De har samma syn på sig själva. De kan göra vad de blivit inspirerade att göra tack vare denna kunskap om sig själva. Om vi vill göra det som vi ska göra, måste vi bli lika dem på åtminstone två sätt. För det första känner de att de är älskade barn till en kärleksfull himmelsk Fader. Till följd av detta är det lätt för dem att ofta vända sig till honom i bön. De förväntar sig att få hans personliga vägledning. De lyder saktmodigt och ödmjukt, som barn till en fullkomlig förälder. Han är nära dem.
För det andra är de tacksamma lärjungar till den uppståndne Jesus Kristus. De har ett eget vittnesbörd om att försoningen är verklig och nödvändig för alla. De har känt sig renade genom dopet av dem som har myndighet och genom att de mottagit den Helige Anden. Och tack vare den frid de upplevt, är de som Mosiahs söner som ”åstundade … att frälsning skulle förkunnas för varje skapad varelse, ty de kunde ej uthärda tanken på att någon människosjäl skulle förgås. Blotta tanken på att en själ skulle lida ändlös pina, kom dem att skälva och bäva.”2
De som lätt och ofta talar om det återställda evangeliet, värdesätter vad det har betytt för dem. De tänker ofta på den stora välsignelsen. Det är minnet av gåvan de har fått som gör att de ivrigt önskar att andra ska få den. De har känt Frälsarens kärlek. För dem är följande ord en daglig, ständig verklighet:
”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.
Vi älskar därför att han först har älskat oss.”3
Men även efter det att den sanne lärjungen har känt denna kärlek, kan han eller hon ibland känna sig ängslig. Aposteln Johannes uttryckte sig klart om detta: Rädslan försvinner när vi är fullkomnade i kärlek. Vi kan be om att få den fullkomliga kärlekens gåva. Vi kan be med tillförsikt att vi ska få känna Frälsarens kärlek till oss och till alla vi möter. Han älskade oss och dem tillräckligt för att kunna betala priset för alla våra synder. Det är en sak att tro på det. Det är något mycket större att få våra hjärtan förändrade så att vi ständigt förnimmer det. Befallningen att be om att få känna Frälsarens kärlek är också ett löfte: Lyssna:
”Därför, mina älskade bröder, om I icke haven kärlek, ären I intet, ty kärleken förgår aldrig. Hållen eder därför fast vid kärleken, vilken är den största av allt, ty allt annat måste upphöra –
men den kärlek, som är Kristi rena kärlek, förbliver evinnerligen, och den som på den yttersta dagen befinnes hava den, med honom är allt väl.
Därför, mina älskade bröder, bedjen till Fadern av allt hjärta, att I mån vara fyllda med denna kärlek, som han har utgjutit över alla som äro hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare, att I mån vara Guds söner, att när han uppenbaras, vi skola bliva honom lika, ty vi skola se honom såsom han är, att vi måtte hava detta hopp och att vi måtte bliva renade, alldeles såsom han är ren.”4
Herren förlitar sig på sina sanna lärjungar. Han sänder förberedda människor till sina förberedda tjänare. Ni har haft upplevelsen, precis som jag har, av att träffa människor som ni varit säker på att ni inte träffat av en tillfällighet.
Jag har en vän som varje dag ber om att få träffa någon som är förberedd att ta emot evangeliet. Han bär alltid med sig en Mormons bok. Kvällen före en kortare resa bestämde han sig för att inte ta med sig någon bok, utan i stället ta med sig ett utdelningskort. Men på morgonen kom en andlig ingivelse: ”Ta med dig en Mormons bok.” Han lade en i sin väska.
En kvinna han kände satt bredvid honom på planet och han undrade: ”Är det hon?” Hon åkte med samma plan på tillbakaresan. Han tänkte: ”Hur ska jag börja prata om evangeliet?”
Men i stället var det hon som sade: ”Du betalar tionde till din kyrka, eller hur?” Han sade att det gjorde han. Hon sade att hon borde betala tionde till sin kyrka, men att hon inte gjorde det. Och sedan sade hon: ”Vad är Mormons bok?” Han förklarade att det var en skrift, ännu ett testamente om Jesus Kristus, översatt av profeten Joseph Smith. Hon verkade intresserad. Så han stack ner handen i väskan och sade: ”Jag kände mig manad att ta med mig den här boken. Jag tror den är till dig.”
Hon började läsa den. När de skildes åt, sade hon: ”Du och jag måste prata mer om det här.” Vad min vän inte kunde veta, men Gud visste, var att hon letade efter en kyrka. Gud visste att hon hade betraktat min vän och undrat vad det var med hans kyrka som gjorde honom så glad. Gud visste att hon skulle fråga om Mormons bok och han visste att hon var villig att få undervisning av missionärerna. Hon var förberedd. Det var min vän också. Och det kan du och jag också vara.
Er värdighet och er önskan kommer att lysa i ert ansikte och i era ögon. Ni kommer att visa iver för Herrens kyrka och hans verk och det kommer att synas. Ni kommer att vara hans lärjunge dygnet runt i alla situationer. Ni behöver inte bygga upp ert mod för att under ett enda stort tillfälle kontakta någon och sedan inte göra det fler gånger. Det faktum att de flesta inte är intresserade av det återställda evangeliet kommer att ha föga inverkan på det ni gör och säger. Att tala om det ni tror på, kommer att bli en del av vad ni är.
Min far var sådan. Han var vetenskapsman. Han höll föreläsningar runt om i världen. En gång läste jag ett tal som han hade hållit på en stor vetenskaplig sammankomst. I talet om sin vetenskap hänvisade han till skapelsen och en Skapare. Jag visste att mycket få, om någon alls, i den åhörarskaran hade samma tro som han. Jag sade med förundran och beundran: ”Pappa, du bar ditt vittnesbörd.” Han tittade på mig förvånat och sade: ”Gjorde jag?”
Han hade inte ens vetat om att han varit modig. Han talade helt enkelt om det han visste var sant. När han bar sitt vittnesbörd visste även de som förkastade det, att han inte gjorde det avsiktligt utan att det var en del av honom. Han var det han var, var han än befann sig.
Detta är kännetecknande för varje person som frimodigt och verksamt förkunnar evangeliet. De ser sig själva som barn till en kärleksfull, levande Fader i himlen. Och de betraktar sig som Jesu Kristi lärjungar. De behöver inte anstränga sig för att be. Det är naturligt för dem. De behöver inte anstränga sig för att minnas Frälsaren. Hans kärlek till dem och deras kärlek till honom är alltid hos dem. Det är sådana de är och så ser de på sig själva och på människorna omkring dem.
För oss kan detta verka som att det krävs en stor förändring, men vi kan vara säkra på att den kommer. Denna förändring hos enskilda medlemmar äger rum överallt i kyrkan i alla nationer. Detta är den härliga tid som förutsagts av profeter sedan skapelsen. Det återställda evangeliet kommer att förkunnas för alla nationer. Frälsaren gav följande ord till profeten Joseph Smith:
”Jag sände ut min ängel … och han flög fram uppe i himlarymden med det eviga evangeliet. Han uppenbarade sig för några och överlämnade det åt människorna och skall visa sig för många som bo på jorden.
Detta evangelium skall predikas för alla nationer, släkten, tungomål och folk.”5
Oavsett vilka oroligheter som uppstår, kan vi veta att Gud kommer att begränsa dem så att hans löften ska gå i uppfyllelse. Det är han, och inte bara människor, som har det slutliga herraväldet över nationerna och över händelseförloppen för att hans syftemål ska kunna gå i uppfyllelse. Bland alla folk och i alla nationer kommer han att resa upp människor som verkar med absolut övertygelse om att de är Guds barn och som blivit renade lärjungar till den uppståndne Kristus i hans kyrka.
För några år sedan talade jag till missionärerna på missionärsskolan i Japan. Jag lovade dem att det skulle ske en stor förändring i den nationen. Jag sade att antalet medlemmar som entusiastiskt berättar för dem de möter om sitt vittnesbörd om det återställda evangeliet skulle öka starkt. Min tanke var då att de skulle få mod till detta genom att kyrkan blev föremål för en större beundran i det landet. Jag vet nu att det stora undret, den mäktiga förändringen, kommer att ske i medlemmarnas inre, inte i världen runt omkring dem.
De och medlemmarna över hela jorden kommer att älska och lyssna och tala och vittna tack vare förändrade hjärtan. Biskopar och grenspresidenter kommer att leda dem genom sitt eget föredöme. Skörden av själar kommer att bli stor och den vilar tryggt i Herrens händer.6
Ska ni bli delaktiga i detta underverk går det inte att vänta tills ni känner er närmare er himmelske Fader eller tills ni är säkra på att ni blivit renade genom Jesu Kristi försoning. Be om möjligheter att få träffa människor som känner på sig att det kan finnas något bättre i livet. Be om att få veta vad ni kan göra för att hjälpa dem. Era böner kommer att besvaras. Ni kommer att få träffa människor som Herren har förberett. Ni kommer att förnimma och säga saker som övergår allt ni tidigare upplevt. Och med tiden kommer ni att känna att ni kommer närmare er himmelske Fader och ni upplever den rening och förlåtelse som Frälsaren lovar sina trofasta vittnen. Och ni kommer att känna Guds godkännande, i visshet om att ni har gjort det han bett er om, tack vare att han älskar er och litar på er.
Jag är tacksam för att få leva i en tid som denna. Jag är tacksam för att jag vet att ni och jag är älskade barn till en förhärligad himmelsk Fader. Jag vittnar om att Jesus är Kristus, att han är min och er Frälsare, och Frälsaren för alla människor vi möter. Fadern och Sonen kom till profeten Joseph Smith. Nycklarna till prästadömet återställdes och den sista stora insamlingen har inletts. Jag vet att detta är sant.
I Jesu Kristi namn, amen