Ståndaktiga i våra förbund
Att vara ståndaktig i Kristus betyder att vi håller förbunden … När vi gör detta … lyfts vår ande och våra hjärtan fylls med kärlek.
Alltsedan jag fick kallelsen för bara sex månader sedan, har jag känt en djup, gudagiven kärlek till er, mina kära systrar. Min stora önskan för er unga kvinnor överallt är att ni ska veta att ni är älskade – inte bara av mig, utan också av era föräldrar och ledare, och särskilt av er himmelske Fader.
Ibland är det svårt att känna att man är älskad. En ung kvinna jag känner såg ut att lyckas bra med allt hon företog sig. Hon hade just vunnit valet till elevkåren, hon hade provsjungit för madrigalkören och blivit antagen, och hon hade blivit korad som skönhetsdrottning vid juniorelevernas skolbal. Hon kom hem från skolan en dag och kastade sig gråtande på sängen. Hennes mamma frågade vad som stod på och dottern utbrast: ”Jag känner mig helt misslyckad. Ingen tycker om mig. Jag har inga talanger. Jag hänger inte med i skolan, och dessutom är jag ful.” Ingen kunde ha anat att hon kände sig osäker, ensam och otillräcklig, men många tonåringar känner på det här sättet tid efter annan.
Och en del ungdomar kämpar med ännu större och påtagligare problem. Bland de unga kvinnor jag känner finns det till exempel en flicka vars mamma ligger döende i cancer. En annan har föräldrar som är skilda. En flicka stannar hemma på helgerna medan alla hennes vänner är ute och rumlar om. En ung kvinna blev handikappad genom en olycka. En flickas pappa har kallats in i det militära. En duktig syster oroar sig över sin egensinnige bror.
Vad kan vara till hjälp för dessa ungdomar som har sådana varierande och stora problem? Temat för veckoträffarna i år, som vårt möte i kväll handlar om, ger oss ett svar. Det lyder: ”Därför måsten I sträva framåt med ståndaktighet i Kristus och hava ett fullkomligt klart hopp samt kärlek till Gud och alla människor” (2 Nephi 31:20). Jag älskar denna vers. Den beskriver hur vi ska ta itu med livets problem. När jag strävar framåt med hopp och kärlek, känner jag också hopp och kärlek.
Att vara ståndaktig i Kristus betyder att vi håller förbunden. Varje vecka förnyar vi våra dopförbund att ta på oss hans namn, att ”alltid minnas honom” och att ”hålla alla hans bud” (se L&F 20:77). Vi är ståndaktiga i Kristus när vi gör detta, vår ande lyfts och våra hjärtan fylls med kärlek. Enkelt sagt känner jag hopp och kärlek när jag håller förbunden.
Min unga vän, som jag kallar Lindsey, behövde hopp. Hon bodde i ett hem där varken Anden eller kärlek fanns. Hennes vänner var vilda och även många av hennes ledare i Unga kvinnor betraktade henne bara som ett ”projekt”. Men djupt inom sig kände hon att Herren älskade henne, trots att hennes situation var så beklagansvärd. Hon koncentrerade sig på att alltid minnas honom. Hon valde att inte vara tillsammans med vännerna när de höll på med något som inte var bra. Hon försökte be till sin himmelske Fader i ostördhet i sitt eget sovrum för hon ville känna hans Ande. Något inom henne ville göra det som var gott, ville hålla hans bud. Fastän hon hade så lite kunskap och stöd från utomstående, försökte hon hålla dopförbunden. Hon inspirerades att sträva framåt, och hon kände att Gud älskade henne.
Herren har lovat att han inte ska glömma oss, ty han har upptecknat oss på sina händer (se Jesaja 49:16). Och vi lovar att vi inte ska glömma honom, ty vi har upptecknat honom i vårt hjärta.
De tidiga heliga lärde sig detta under svårigheterna i Missouri. Herren rådde dem att ”tåligt förbida Herren, ty edra böner hava nått Herren Seabots öron … Därför lovar han eder med ett oåterkalleligt förbund, att de skola bliva uppfyllda, och alla edra sorger skola samverka till edert bästa” (L&F 98:2–3). Detta löfte tog inte bort deras prövningar, men det gav dem tröst och hopp inför framtiden.
Likaså strävade Abraham ståndaktigt framåt och förlitade sig på de löften Gud gett honom. Varje gång jag läser om Abrahams vandring till berget Moria för att offra Isak, upplever jag hans ångest. Han kände inte till slutet på denna prövning som vi gör från vårt historiska perspektiv. Han vandrade in i det okända. Ändå var han ståndaktig. Han levde på löftet om att Herren skulle välsigna honom. Hur nervös han än må ha känt sig, hindrade det honom inte från att sträva framåt med ståndaktighet i Kristus.
Likt de heliga i Missouri visste Lindsey att även om hennes situation var beklagansvärd, så hade Gud inte gett upp hoppet om henne. Hans kärlek var orubblig. Hon lät trösta sig av hans kärleks ”oåterkalleliga förbund” – att ”alla edra sorger skola samverka till edert bästa” (L&F 98:3). Liksom för Abraham var hennes väg inte heller lätt att vandra, ändå strävade hon framåt. När hon gjorde det fick hon hjälp. En exceptionell ledare i kyrkan älskade och vägledde henne. Hon kom närmare sin himmelske Fader och fann så småningom en ung man som älskade henne, lärde henne mycket om evangeliet och gifte sig med henne.
Äntligen välsignades hon rikligen med mycket av det hon längtat efter tidigare i livet. Hon fann att hon kunde ha Anden i sin egen familj och uppfostra rättfärdiga barn. Där hon förut känt sig isolerad och försummad, kände hon sig nu omgiven av kärlek. Det var en följd av att hon strävade framåt medan hon tåligt väntade på Herren. Att vara ståndaktig i Kristus gav hopp till Lindsey, ett hopp vi alla får när vi kämpar med livets problem och svårigheter. Orden som kören sjunger i kväll uppmuntrar oss att komma till Kristus.
”Vad än mig sker i livet här, förtröstar jag på Herren kär.
Han är min starkhet och min vän, min tillflykt undan fienden.
Du vilsegångna, trötta själ, till Kristus kom, han vill dig väl.
Den Herre skriften talar om, till honom kom! Till honom kom!”
(”Come Unto Him”, Hymns, nr 114).
Att hålla förbunden ger oss hopp att fortsätta framåt, samtidigt som det förändrar hjärtat. Herren lärde i Jeremia: ”Detta är det förbund som jag … skall sluta … Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan” (Jeremia 31:33). Förbund gör våra hjärtan större och låter oss känna ”kärlek till Gud och alla människor”. (2 Nephi 31:20.) Kom ihåg att när vi håller våra förbund känner vi både hopp och kärlek.
Jesus undervisade i Bergspredikan om sådana hjärtedygder som kärlek, förlåtelse och medkänsla. Han lärde oss att som hans lärjungar ta på oss hans namn och egenskaper. Detta förändrar vårt hjärta och välsignar våra relationer med andra. Äldste Marvin J Ashton sade: ”När vi blir verkligt omvända till Kristus, hängivna honom, så inträffar en intressant sak: vår uppmärksamhet riktas mot våra medmänniskors välfärd, och vårt sätt att behandla varandra blir fyllt med större tålamod, vänlighet [och] milt accepterande” (”Tungan kan vara ett skarpt svärd”, Nordstjärnan jul 1992, s 20).
Kan ni vara mer ståndaktiga i Kristus i ert eget hem, med er egen familj? När ni lovar att ta på er hans namn och egenskaper, betyder det att ni bör tala mjukare, uppträda lite vänligare, tjäna era syskon mer osjälviskt och mer öppet uppskatta och hjälpa era föräldrar.
Vår son gjorde detta för länge sedan när vi var på semester. Vi hade rest många mil för att besöka ett vackert slott. När vi äntligen kom fram var en av våra yngsta döttrar trött och vresig. Hon vägrade lämna bilen för att gå den korta biten till slottet som vi rest så långt för att titta på. Nästan alla i familjen blev otåliga på henne. Men med stor vänlighet lät vår fjortonårige son henne rida på hans rygg upp till slottet. Problemet löstes tack vare hans stillsamma sätt att uttrycka sin kärlek. Minnet av detta är nu ännu starkare än besöket på slottet.
Ibland har vi svårast för att visa vårt bästa jag i vårt eget hem. Det kräver ihärdiga ansträngningar att ”sträva framåt”. Men när ni håller era förbund, kommer ni att lära er att mer fullständigt älska dem ni är evigt förbundna med. Då kommer ni också att kunna visa kärlek till andra utanför er familjekrets.
För några år sedan bodde vår familj i Brasilien en kort tid. Två veckor före vår planerade hemresa, råkade vi ut för en trafikolycka. När vi körde hem i ösregnet efter sakramentsmötet, kom vi till en gatukorsning. Plötsligt körde en bil ut bakom en parkerad bil och rammade oss från sidan. Som tur var blev det inga personskador i någon av bilarna, men båda bilarna blev ordentligt tillbucklade. När min man John klev ur bilen för att diskutera situationen med den andre föraren, påminde jag honom flera gånger att det inte var vårt fel. Han kom snart tillbaka och körde långsamt hem till den lilla bondgård vi bodde på. Hela vägen hördes ett metalliskt gnissel av något som skrapade mot däcken när de roterade. Den andra bilen följde efter oss. Allt John sade var: ”Jag förklarar senare.”
När vi kom hem tog John fram vårt lilla kuvert med reservpengar, och han gav familjen en summa så att de skulle kunna reparera sin bil. Glada åkte de sin väg. Jag var helt förbluffad. Sedan samlade John familjen. Han bad nästan om ursäkt när han förklarade varför han handlat som han gjort. ”Jag vet att det inte var vi som var skuld till olyckan, men medan jag gjorde upp med den här familjen hade jag bara en tanke i huvudet. Drygt en timme tidigare hade jag ingått förbund med min himmelske Fader om att alltid handla som han skulle göra. Jag visste att om han befann sig i min situation, skulle han visa medkänsla med den här familjen och göra allt han kunde för att hjälpa dem.” Vilket föredöme denne make och far var! Han hade kommit ihåg sina förbund. Genom att handla med kristuslik kärlek, mjukade han upp allas hjärtan.
Jag vittnar för er att när jag kommer ihåg mina förbund varje dag, känner jag hopp och kärlek. Jag vet att ståndaktighet i Kristus ger mig ett fullkomligt klart hopp och kärlek i hjärtat till Gud och alla människor.
”Vad önskar Fadern då av oss? Vad säger skriftens ord? Din nästa hjälp, håll ut i tro, var lydig här på jord” (”Han sände sin Son”, Barnens sångbok, s 20–21; Nordstjärnan, apr 1992, LS10). Det är min bön att var och en av oss kommer till honom för att få hopp och för att följa hans kärleksfull exempel, i Jesu Kristi namn, amen