Sörj för själens liv
Verkligt omvända lärjungar, fastän ofullkomliga, strävar efter ”själens liv” alla dagar, i alla årtionden, mitt i allt förfall och all förödelse.
Inom globala händelsers tumult – händelser som vi inte helt kan undgå att påverkas av – ligger människans sanna och ständiga kamp: huruvida vi, mitt i alla världsliga bekymmer, verkligen ska välja – som Herren säger – att ”sörja för … själens liv” (se L&F 101:37). Hur engagerade vi än är i händelserna omkring oss, så pågår denna inre kamp i såväl lugna som oroliga tider. Vare sig vi förstår det eller inte, så är detta den oföränderliga jordiska frågeställningen – från släktled till släktled.
När vi strävar efter att hålla Guds bud, ”förnyas vår inre människa dag för dag” (2 Kor 4:16). Då kommer vi att även under dåliga dagar kunna ”bevara [vår själ]” oberoende av yttre omständigheter (se Ord 19:16). Vi fattar visserligen somliga inre beslut att ”sörja för” och ”bevara” vår själ under eljest händelselösa tider, vilket var fallet med den förlorade sonen. Han hade matat svinen dag för dag men så kom den där dagen när han slutligen ”kom … till besinning” (Luk 15:17). Vad som än annars hände just den dagen i detta ”främmande land” (Luk 15:13), så hade den återfunne sonen börjat besinna sig och drog den bestämda slutsatsen: ”Jag vill stå upp och gå till min far” (Luk 15:18). Förändring följde på begrundan. Likafullt skulle en förbipasserande knappast ha lagt märke till en hemåtvändande svinaherde, även om ting av evig betydelse hade hänt denne.
Vid andra tillfällen är samspelet mellan det yttre och det inre mer märkbart. Pilatus tog itu med vad som verkade vara en lokal osämja kring en viss Jesus från Nasaret. Hans förlikning med Herodes – som varit Pilatus fiende (se Luk 23:12) – var utan tvekan en politisk nyhet bland de initierade. Han var tveksam, men gav efter för en uppviglad folkhop och frigav Barabbas i stället för Jesus. Med nytvättade men smutsiga händer tycks Pilatus ha återvänt till Caesarea. Men Kristus fortsatte till Getsemane och Golgata, till den plågsamma men frigörande universella försoningen varigenom miljarder och åter miljarder människor skulle uppstå.
I dag uppstår krigsmoln här och där, och de regnar över rättfärdiga och orättfärdiga, men den stora gåva Kristus gav, uppståndelsens härliga gåva, strömmar ner över oss alla! Det är med försoningen som med de vita gässen på vågtopparna som inte avslöjar vad som händer djupt under ytan: globala och evigt betydelsefulla ting ägde rum i en liten örtagård och på en oansenlig kulle.
Det som sker i Guds verk sker ofta i tysthet. Till exempel: Vad det än var för ekonomiska skäl som fick Joseph Smiths familj att flytta från New England till norra delen av staten New York, så leddes de – utan att veta om det – till heliga plåtar som grävts ner i kullen Cumorah och som väntade på att bli ”ännu ett testamente om Kristus” ”så länge jorden står” (2 Nephi 25:22).
Så även om vår tid är fylld av konflikter, är det ändå vården av ”själens liv” som betyder mest. Fastän vissa händelser orsakar avgöranden som kan få människor att handla rätt eller fel, kan yttre oroligheter inte ursäkta oss från inre förpliktelser, även om somliga verkar ta sådant lätt. Att strider bryter ut här och där innebär inte att vi kan bryta våra förbund! Så till exempel kan äktenskapsbrott inte bortförklaras med att det pågår ett krig och att en del hustrur och män är åtskilda. Det finns ingen fotnot till sjunde budet som lyder: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott utom i krigstid” (se 2 Mos 20:14).
Under ett annat krig rådde president David O McKay kyrkans medlemmar i det militära att ”hålla sig moraliskt rena” mitt under ”krigets omänsklighet” (Conference Report, apr 1969, s 153).
Även om folk reser sig mot folk, ger inte detta kompanjoner rätten att under sådana stormiga tider resa sig mot sina partner eller mot sina aktie-ägare genom att stjäla eller bära falskt vittnesbörd och därigenom överträda åttonde och nionde buden – till vilka det inte heller finns några ursäktande fotnoter (se 2 Mos 20:15–16).
Ett osäkert världsläge rättfärdigar inte omoral, och kaos i livet överskyler inte våra synder och fördunklar inte heller Guds allseende öga. Dessutom är militära segrar ingen ersättning för vår egen seger i kampen för självkontroll. Inte heller kan människors intensiva hat minska Guds fullkomliga och återlösande kärlek till alla sina barn. Inte heller kan stundens förblindande töcken förändra det faktum att Kristus är världens ljus!
Låt oss därför vara som den unge mannen som stod med Elisa på berget. Först förfärades han av fiendens hästar och vagnar omkring dem, men då hans ögon barmhärtigt öppnades såg han ”hästar och vagnar av eld”, vilket bestyrkte att ”de som är med oss är fler än de som är med dem” (2 Kung 6:16, 17). Bröder och systrar, den andliga aritmetiken har inte förändrats!
Våra egna intellektuella brister och bryderier ändrar inte Guds häpnadsväckande förhandskännedom som tar i beräkning våra val som vi är ansvariga för. Mitt i jordiska och fragmentariska kommunikéer och nyhetsrapporter om diverse mänskliga konflikter, lever Gud i ett evigt nu där det förflutna, närvarande och tillkommande ständigt är inför honom (se L&F 130:7). Hans gudomliga beslut är garanterade, eftersom allt han sätter sig före att göra, det gör han också (se Abraham 3:17). Han känner till slutet från begynnelsen! (se Abraham 2:8). Gud kan till fullo ”utföra [sitt] …verk” och alla sina avsikter, vilket inte kan sägas ens om människans mest grundliga planer, eftersom vi så ofta använder vår handlingsfrihet på fel sätt! (se 2 Nephi 27:20).
Gud har försäkrat oss:
”Jag skall leda eder” (L&F 78:18).
”Jag skall vara mitt ibland eder” (L&F 49:27).
Han kommer att vara med oss, bröder och systrar, ”i … [våra] prövostunder” (L&F 3:8), bland annat genom sin levande profet president Gordon B Hinckleys ledning.
Under tiden fortsätter de avgörande stunderna i ”själens liv” att bero på om vi reagerar med sinnlig lystnad eller självförsakelse när vi i vårt dagliga liv väljer mellan mildhet och vrede, barmhärtighet och orättvisa, givmildhet och snålhet.
Krig upphäver inte det andra budet. Det känner inga gränser. De som lever efter det har varken nationella gradbeteckningar eller en viss hudfärg.
Det må vara att vi är hungriga, men vi kan trots det göra som änkan som använde sin sista måltid till att ge Elia något att äta (se 1 Kung 17:8–16). Det är alltid gripande när någon delar med sig trots försakelse och fattigdom. Tidigare i sitt liv hade en underbar biskop i min ungdom, M Thirl Marsh, upprepade gånger under depressionen försökt få anställning vid gruvan. Han var underårig men stor till växten. Han envisades och fick jobbet, men flera av hans vänner anställdes inte. Det visade sig att den unge Thirl, mer än en gång, efter sitt hårda dagsarbete generöst delat sin lön med dessa vänner tills de också blivit anställda. Det är inte att undra på att han senare blev en sådan omtänksam herde för fåren.
När vi begrundar ”själens liv” är det till hjälp om vi strävar efter att uppnå vår egen fulla omvändelse, eftersom evangeliets utsäde först faller ”i god jord” – något som Jesus definierade som dem som har ”ett uppriktigt och gott hjärta” (Luk 8:15). Och en sådan person ”hör ordet” med ”glädje”, ”förstår” det, ”bär frukt” och ”härdar ut” och lär sig slutligen vad det innebär att ”hungra och törsta efter rättfärdighet” (Matt 13:20, 23; Joseph Smith Translation, Matthew 13:21; se också Matt 5:6). Det är mäktig förändring” (Mosiah 5:2). Omvändelse innebär främst att man avkläder sig ”den naturliga människan” och blir en ”Kristi efterföljare” (Mosiah 3:19; Helaman 3:29; se också 2 Kor 5:17). Det är ett arbete som inte sker på en eftermiddag.
Resultatet av denna pågående process innefattar att vi ”icke mera hava någon benägenhet att göra ont, utan alltid gott” (Mosiah 5:2). Det är därför inte att undra på att denna process gör det möjligt för dem som sålunda blivit omvända att stärka sina bröder (se Luk 22:32) och att lyfta andra genom att ”alltid [vara] beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger” (1 Petr 3:15). Sådana rättfärdiga individer utför en annan viktig men stilla tjänst åt mänskligheten: de ingår i den mängd som behövs för att nedkalla Guds välbehövliga välsignelser över hela människosläktet.
Verkligt omvända lärjungar, fastän ofullkomliga, strävar efter ”själens liv” alla dagar, i alla årtionden, mitt i allt förfall och all förödelse. Denna process består av att åvägabringa vår Faders verk (se Luk 2:49; se också Moses 1:39).
Eftersom denna fullständiga omvändelse borde äga rum i vilket fall som helst, kan bistra händelser och oro i själva verket hjälpa oss att fortsätta vår färd eller påskynda den.
Bröder och systrar, mitt i världens oro och bekymmer, låt oss, som vi blivit undervisade, sörja för ”själens liv”. Tack vare Jesu härliga försoning lever den odödliga själen längre än den äldsta stjärna och följaktligen är jordiska händelser flyktiga, även om de är ohyggliga!
Om detta vittnar jag i Jesu Kristi heliga namn, amen!