En bön för barnen
Som föräldrar kan vi skapa stabilitet i livet … med kärlek och tro, som förs vidare till nästa släkte, ett barn i taget.
Mot slutet av den första dagen då den uppståndne Jesus undervisade de trofasta nephiterna, vände han sin uppmärksamhet mot en mycket speciell skara lyssnare som ofta inte når upp till våra ögon, ja, ibland syns de nästan inte alls.
Det står i de heliga skrifterna: ”Han befallde dem att hämta sina små barn …
När de hade knäfallit på marken … föll han på knä på marken, och se, han bad till Fadern, men det varom han bad kan ej skrivas … så stort och underbart … [var] det … [som] Jesus [sade] till Fadern …
”… När Jesus hade slutat bedja till Fadern, stod han upp. … och … grät … och han tog deras små barn ett efter ett och välsignade dem och bad [igen] till Fadern för dem.
När han gjort detta grät han åter. Han [sade] till de församlade … Sen edra små!”
Vi kan inte exakt känna till de känslor Frälsaren hade under denna känslofyllda stund, men vi vet att han var ”bekymrad” och att han ”suckade inom sig” över de nedbrytande inflytanden som alltid omger de oskyldiga barnen.1 Vi vet att han kände ett stort behov av att be för och välsigna barnen.
Med tanke på de tider vi lever i, oavsett om farorna är globala eller lokala eller finns i enskilda människors liv, ber också jag för barnen. Ibland ter det sig som om en sjö av frestelser och överträdelser håller på att dränka dem. Den bara sköljer över dem innan de med framgång kan motstå den, innan de ens borde behöva ta itu med den. Och ofta verkar åtminstone en del av dessa krafter som är i rörelse vara omständigheter som vi inte har någon kontroll över.
Vi kanske inte råder över en del av dem, men jag vittnar, med tro på den levande Guden, att han råder över dem. Han lever och prästadömets makt är i rörelse på båda sidor av slöjan. Vi är inte ensamma och vi darrar inte som om vi vore övergivna. När vi gör vår del kan vi leva efter evangeliet och försvara dess principer. Vi kan förkunna för andra om den säkra vägen, den frälsande sanningen, det glädjefyllda livet.2 Vi kan personligen omvända oss i allt vi behöver omvända oss från och när vi har gjort allt, kan vi be. I allt detta kan vi vara till välsignelse för varandra och särskilt för dem som behöver vårt skydd mest av alla – barnen. Som föräldrar kan vi skapa stabilitet i livet på det sätt som det alltid har gjorts – med kärlek och tro, som förs vidare till nästa släkte, ett barn i taget.
När jag uppsänder en sådan bön för de små, skulle jag vilja tala om en viss aspekt av deras trygghet. När jag gör det, talar jag varsamt och kärleksfullt till kyrkans alla vuxna medlemmar, var sig de är föräldrar eller inte, som har en benägenhet att vara cyniska eller skeptiska, som i fråga om fullständig hängivenhet verkar en aning tveksamma, som på kyrkans doktrinära campingplats alltid vill sätta upp sina tält i ytterkanten av den religiösa tron. Till alla sådana medlemmar – som vi älskar och önskar att de ville flytta tälten närmare oss – säger jag: Snälla ni, var medvetna om att hela kostnaden för en sådan inställning inte alltid förfaller till betalning under er livstid. Nej, tråkigt nog kan delar av detta vara som en slags obegränsad statsskuld, där era barn och barnbarn får betala betydligt dyrare än ni någonsin hade för avsikt.
I den här kyrkan finns det enormt utrymme – och skriftlig befallning – för studier och inlärning, för jämförelse och övervägande, för diskussion och väntan på ytterligare uppenbarelse. Vi lär oss alla ”rad på rad, bud på bud”3 med målsättningen att uppnå sann religiös tro som leder till ett sant kristuslikt leverne. Vad beträffar detta finns det inte plats för tvång eller manipulation, eller för hotelser eller hyckleri. Men inget barn i den här kyrkan borde hysa något som helst tvivel om sina föräldrars hängivenhet mot Herren Jesus Kristus, återställelsen av hans kyrka, och levande profeter och apostlar som, både nu och förr, leder kyrkan enligt ”Herrens vilja … Herrens sinne … Herrens ord … och Guds kraft till frälsning”.4 När det gäller en sådan grundläggande tro, ursäktar sig inte profeterna när de ber oss om enighet, ja, likformighet, i den bemärkelsen som profeten Joseph Smith så vältaligt använde det senare ordet.5 Hur som helst är det så som äldste Neal Maxwell sade till mig en gång när vi samtalade i en korridor: ”Det verkar inte ha funnits något anpassningsproblem när Röda havet delade på sig.”
Föräldrar kan helt enkelt inte flirta med skepticism eller cynism och sedan bli förvånade när deras barn utvecklar denna flirt till en blomstrande romans. Om det är risk för att barnen i sin trosåskådning sveps med floden av intellektuella strömningar eller kulturella strömvirvlar, måste vi som deras föräldrar se till att säkrare än någonsin vara fast förankrade vid omisskännliga förtöjningar som alla i vårt eget hushåll klart känner igen. Det är inte till någons hjälp om vi också störtar nerför vattenfallet, och ropar i vattendånet på vägen ner att vi verkligen visste att kyrkan var sann och att nycklarna till prästadömet verkligen fanns där, men att vi inte ville förtrycka någons frihet att tro vad de ville. Nej, vi kan knappast förvänta oss att barnen ska komma tryggt i hamn om inte föräldrarna själva vet var de ska förankra sin egen båt. Jesaja använde en gång en liknande bild när han om de otroende sade: ”[Deras] tåg hänger slaka, de håller inte masten stadig, seglet är inte spänt”.6
Jag tror att somliga föräldrar inte förstår att även om de känner sig trygga i tanken om sitt eget vittnesbörd, kan de trots detta göra det alltför svårt för sina barn att upptäcka den tron. Vi kan vara tämligen aktiva medlemmar som går till kyrkans möten, men om vi inte lever redbart efter evangeliet och förmedlar till våra barn den mäktiga övertygelse vi har om att återställelsen är sann och att Gud har väglett kyrkan från den första synen fram till denna timme, då kanske dessa barn, till vår sorg men inte vår överraskning, inte blir till synes aktiva medlemmar som går till kyrkan, eller ibland ens något i närheten av detta.
För inte så länge sedan träffade syster Holland och jag en fin ung man som kommit i kontakt med oss efter att ha experimenterat med det ockulta och prövat på många orientaliska religioner, allt i ett försök att hitta en religiös tro. Han medgav att hans far inte trodde på något alls. Men hans farfar, sade han, var faktiskt medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. ”Men han var inte särskilt engagerad”, sade den unge mannen. ”Han var alltid ganska cynisk när det gällde kyrkan”. Från en farfar som är cynisk till en son som är agnostisk till en sonson som nu desperat letar efter det som Gud redan en gång gett till hans familj! Vilket klassiskt exempel på varningen som äldste Richard L Evans gav en gång i tiden.
Han sade: ”Ibland gör en del föräldrar misstaget att tro att de kan slappna av lite i fråga om uppförande och likformighet eller kanske ha en så kallad frisinnad syn på grundläggande och fundamentala ting – i tron att lite slapphet eller efterlåtenhet inte spelar någon roll – eller de kanske inte undervisar om eller går till kyrkan, eller kanske har kritiska åsikter. Somliga föräldrar … verkar tro att de kan ta det lite lugnare med grundläggande principer utan att det påverkar familjen eller familjens framtid. Men”, sade han, ”om en förälder har kommit bara en aning ur kurs, är det troligt att barnens kursändring blir större på grund av förälderns exempel.”7
Att leda ett barn (eller någon annan!), om än av misstag, bort från trofasthet, bort från lojalitet och bergfast tro bara för att vi vill vara smarta eller oberoende, är något som ingen förälder eller någon annan någonsin fått rättighet att göra. Inom religionen är ett skeptiskt sinne inte något finare än ett troende hjärta, och analys av till exempel skönlitteratur kan visa sig vara nedbrytande för en familj som längtar efter tro i hemmet. En sådan avvikelse från den sanna kursen kan vara förvillande långsam och obemärkt i sin genomslagskraft. Det är som någon sade: ”[Om man höjer temperaturen på] badvattnet … en grad var tionde minut, hur vet [man] då när man ska börja skrika?”8
När Israels forntida barn skulle sätta upp sitt heliga tabernakel i Sinais öken, befalldes de att förlänga tältlinorna och göra tältpluggarna starka.9 Varför då? Stormar uppstår regelbundet i livet. Så rätta till det och sätt fast det, rätta sedan till det och sätt fast det igen. Till och med då vet vi att en del barn kommer att fatta beslut som orsakar sorg hos deras föräldrar. Mammor och pappor kan göra allt rätt och ändå ha barn som går på avvägar. Den moraliska handlingsfriheten gäller fortfarande. Men även under sådana smärtsamma stunder är det en tröst för er att veta att era barn kände till er orubbliga tro på Kristus, på hans sanna kyrka, på prästadömets nycklar och på dem som innehar dem. Det är då en tröst för er att veta att om era barn väljer att lämna den raka och smala vägen, gör de det i visshet om att deras föräldrar trofast stannade kvar på den. Dessutom är det mycket troligare att de återvänder till denna väg när de kommer till besinning10 och påminner sig om det kärleksfulla föredöme och den milda undervisning ni gav dem där.
Lev efter evangeliet så demonstrativt ni kan. Håll förbunden, som era barn vet att ni har ingått. Ge prästadömsvälsignelser. Och bär ert vittnesbörd!11 Ta inte för givet att era barn på något sätt förstår vad ni tror på av sig själva. Profeten Nephi sade i slutet av sitt liv att de hade skrivit om Kristus och bevarat sina övertygelser angående hans evangelium för att ”förmå våra barn … på det våra barn må veta … [och tro på] den rätta vägen”.12
Som Nephi kan vi fråga oss vad våra barn vet. På grund av oss? Personligen? Vet våra barn att vi älskar skrifterna? Ser de att vi läser dem och markerar dem och håller fast vid dem i det dagliga livet? Har våra barn någonsin oväntat öppnat en stängd dörr och funnit oss på knä i bön? Har de hört oss inte bara be med dem utan också be för dem bara av den anledningen att vi älskar dem? Vet våra barn att vi tror på fasta som något mer än bara ett obligatoriskt umbärande den första söndagen varje månad? Vet de att vi har fastat för dem och för deras framtid under dagar då de inte visste om det? Vet de att vi älskar att vara i templet, inte minst för att det skapar ett band med dem som varken döden eller helvetets härskaror kan bryta? Vet de att vi älskar och stöder ledare på lokal och general nivå, hur ofullkomliga de än må vara, för deras villighet att ta emot en kallelse de inte sökte efter, för att bevara en rättfärdighetsnorm de inte själva upprättat? Vet dessa barn att vi älskar Gud av allt vårt hjärta och att vi längtar efter att få se hans Enfödde Sons ansikte och falla ned vid hans fötter? Jag ber att de vet det.
Bröder och systrar, våra barn tar sin kurs in i framtiden med vår drivkraft och med vår riktning. Och när vi med blicken ängsligt följer pilens bana och tänker på allt det onda som kan ändra dess kurs efter att den lämnat vår hand, hämtar vi mod när vi minns att den viktigaste jordiska faktorn som avgör pilens bestämmelse är stabiliteten, styrkan och den fasta vissheten hos den som håller i bågen.13
Carl Sandburg sade en gång: ”Ett spädbarn är bevis på Guds åsikt att livet borde fortsätta.”14 För både spädbarnets framtid och er egen, var starka. Var troende. Fortsätt älska dem och vittna för dem. Fortsätt be för dem. Dessa böner kommer att höras och besvaras då ni minst anar det. Det finns ingen som Gud med större villighet sänder hjälp till än ett barn – och barnets förälder.
”Och [Jesus] … sade till dem: Sen edra små!
De [lyfte] sina ögon mot himmelen och sågo himlarna öppna och änglar nedstiga … som om det vore mitt i eld. De kommo ned och omringade dessa små, och de voro omringade av eld, och änglarna betjänade dem.”15
Må det alltid vara så ber jag innerligt – för barnen – i Jesu Kristi namn, amen