Har jag sagt …?
Jag vittnar om att det viktigaste och mest meningsfulla som ni kommer att göra i ett evigt perspektiv, är att bygga ett heligt hem och fostra en stark familj i kärlek.
För nästan tre år sedan gifte sig en av våra döttrar och flyttade omgående med sin make som skulle läsa medicin i en stad långt borta. Hon lämnade tryggheten hemma för att starta en egen familj. Jag tänkte: Har jag lärt henne allt hon behöver veta? Vet hon vad det är som är viktigast i livet? Är hon förberedd för att skapa ett lyckligt hem?
När jag såg henne köra i väg, kom jag att tänka på en liten dagbok som jag gav henne när hon fyllde sjutton. Den hade titeln ”Har jag sagt att …?” I den skrev jag ner de råd som jag ofta hade gett henne under våra sena kvällssamtal. När hon och hennes make åkte i väg mot sitt liv tillsammans, kom jag på tre tillägg till dagboken, som skulle hjälpa henne med den förändring som är viktigare och svårare än att flytta långt bort: den att starta ett eget hem och en egen familj. Låt mig dela med mig av dessa tankar till henne och till alla er ungdomar i kyrkan, för att undervisa och vittna om hur viktig familjen är.
För det första, har jag sagt … hur du kan göra ditt hem till en fridfull hamn och en stark fästning? Du bör följa det mönster du bevittnade när du kom in i Herrens hus, och ”[bygga] ett hus … för bön, för fasta, för tro, för lärdom … för ordning” (Läran och förbunden 109:8). När vi följer detta mönster råder det stor frid i våra hem i en värld med allt större kaos.
Se på det exempel som era far- och morföräldrars hem var. Våra mor- och farföräldrar fostrade sina ”barn i ljus och sanning” (L&F 93:40). Pappas hus var ett hus för lärdom. Han sade under sin fars begravning att han aldrig hade undervisats om en evangelieprincip i kyrkan som han inte redan hade fått undervisning om hemma. Kyrkan var ett tillägg till hans hem. Mitt hem var ett ordningens hus. Det var av största vikt (trots mångas pressade tidsschema) att vi åt frukost och middag tillsammans. Måltiderna betydde mer än att bara fylla på bränsle. Det var ett viktigt tillfälle att ge näring åt både anden och kroppen.
Det är små saker som skapar ett lyckligt hem – sådana saker som att hålla bön, säga ”förlåt”, uttrycka tacksamhet, läsa en bra bok tillsammans. Minns du hur vi skrattade och grät när vi byggde trädgårdsstaketet? Minns du hur vi sjöng varje gång vi åkte bil så att vi inte skulle gräla? Minns du hur vi fastade för ett viktigt beslut som en av oss måste fatta och för en annans viktiga prov? I tillkännagivandet om familjen står det: ”Framgångsrika familjer … skapas och bevaras genom principerna tro, bön, omvändelse, förlåtelse, respekt, kärlek, medkänsla, arbete och sund rekreation” (”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, okt 1998, s 24).
I din ungdom skapade du vanor som att be och läsa skrifterna. Dra fördel av dessa vanor och av det du lärde dig, som att laga mat och göra upp en budget. Med rättfärdiga önskningar och husliga förmågor kommer ni att bygga ett hem som är en fridfull hamn och en stark fästning.
För det andra, har jag sagt … att ”barn är en HERRENS gåva”? (Ps 127:3). Tillkännagivandet om familjen förkunnar att ”Guds bud till sina barn att föröka sig och uppfylla jorden fortfarande gäller” (Liahona okt. 1998, s 24).Vi hoppas att vår himmelske Fader välsignar er med barn. Många i världen går miste om glädjen och ser barn enbart som ett besvär. Det är sant att föräldraskapet är fysiskt utmattande, känslomässigt påfrestande och psykiskt krävande. Ingen ger dig några bra betyg eller utmärkelser för det du gör som mor. Ibland kanske du undrar: ”Gjorde jag rätt nu? Är det värt allt slit?”
Det är värt det! Alla nutida profeter har vittnat om moderskapets heliga roll. President Spencer W Kimball sade: ”Det är viktigt för er sista dagars heliga kvinnor att förstå att Herren håller moderskap och mödrar heliga och i största aktning” (”Systrars privilegium och ansvar”, Nordstjärnan, apr 1979, s 161). Anden vittnar för min själ att detta är sant.
Du kommer att lära dig, som jag har gjort, att föräldraskap inte bara är en utmaning, utan att det också ger oss livets största glädjeämnen. Glädjen kommer när en femåring under familjens hemafton återger en berättelse ur skrifterna med fullständiga och korrekta detaljer eller när ett barn trofast läser Mormons bok varje kväll. Jag blir glad när min hejaklacksledare är modig nog att tala om för sin grupp att en ny rörelse som de ska lära sig är olämplig, och när en dotter som är missionär skriver om sitt vittnesbörd om evangeliet. Jag blir glad när jag ser en dotter som läser för en blind kvinna och en son som tjänar i templet. Vid dessa ögonblick känner jag mig som den älskade Johannes gjorde: ”Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen” (3 Joh 1:4). Har jag sagt … att jag älskar att vara mamma av hela min själ?
Slutligen, har jag sagt … att kärlek är den grundläggande dygden när man ska bygga ett starkt hem? Vår himmelske Fader exemplifierar det mönster som vi bör följa. Han älskar oss, undervisar oss, har tålamod med oss och har gett oss vår handlingsfrihet. President Hinckley sade: ”Kärleken är nyckeln – kärlek som frikostigt visas i barndomen och under de svårhanterliga ungdomsåren … Det krävs uppmuntran, det vill säga att vi är snara att ge beröm och sena att kritisera” (”Vänj den unge vid den väg han bör vandra”, Nordstjärnan, jan 1994, s 57). Ibland förväxlas disciplin (som betyder undervisning) med kritik. Barn liksom människor i alla åldrar förbättrar sitt uppförande i större utsträckning av kärlek och uppmuntran än av felfinneri.
När en ung man jag känner hade långt hippie-hår under sina tonår, valde hans föräldrar att i stället inrikta sig på hans goda arbetsmoral och hans vänlighet mot behövande människor. Så småningom valde han själv att klippa håret. Han fick en god utbildning, verkade i kyrkan och följde i sin egen familj mönstret att genom kärlek få barnen att göra det rätta.
Vi visar inte bara vår kärlek till våra familjemedlemmar genom att undervisa dem på ett positivt sätt, utan också genom att ge dem av vår tid. För någon tid sedan läste jag en artikel som hette ”Putting Children Last” som handlade om föräldrar som talar om sina barn som om de vore någonting för planeringskalendern. 15 minuter varje kväll om möjligt, en schemalagda lekstund en gång i veckan och så vidare (se Mary Eberstadt, Wall Street Journal, 2 maj 1995). Jämför det med en mor som lovade högtidligt att skänka sina barn inte bara kvantitet i fråga om tid utan framför allt kvalitet. Hon insåg att en kärleksfull relation kräver att man ständigt och fortlöpande samtalar, leker, skrattar och arbetar. Jag tror också att föräldrar och barn behöver ta del av varandras vardagliga, vanliga upplevelser. Så jag känner till era förestående prov och ni känner till mina lektionsförberedelser. Jag är med och tittar på era matcher och ni hjälper mig att laga middag i köket. Vi är viktiga i varandras liv och absorberar kärlek genom vardagsupplevelser.
Och kärleken håller genom livets prövningar. Aposteln Paulus lärde: ”Kärleken är tålig”… [Den] fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig” (1 Kor 13:4, 7, 8). Jag iakttog en mors tålmodiga kärlek till sin alkoholiserade son. Hon slutade aldrig att be för honom och finnas där för honom. På äldre dagar ”kom han [slutligen] till besinning” (Luk 15:17), fick fast arbete och använde sin händighet till att renovera sin mors hus.
Många familjer kämpar med egensinniga barn. Vi kan hämta tröst i ”den eviga beseglingen av trofasta föräldrar” som kommer att få barnen ”tillbaka till fållan” (Orson F Whitney, i Conference Report, apr 1929, s 110). Vi får aldrig sluta älska dem, be för dem och förtrösta på vår himmelske Faders omsorg.
Jag säger dessa saker till min dotter, ja, till alla ungdomar i kyrkan, i er övergång till denna nya fas i ert liv. Jag vittnar om att det viktigaste och mest meningsfulla som ni kommer att göra i ett evigt perspektiv, är att bygga ett heligt hem och fostra en stark familj i kärlek. Denna familjeenhet kommer att välsigna samhället och hålla genom evigheten. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen