Välsignad av levande vatten
Levande vatten är läkande. Det ger oss näring och håller oss vid liv. Det ger oss frid och glädje.
I början av sin verksamhet färdades Kristus från Jerusalem till sitt barndomshem i Nasaret i Galileen. Han tog vägen genom Samarien, och trött av sin vandring stannade han för att vila vid Jakobs gamla brunn. När Jesus satt där och väntade, och hans lärjungar gick för att köpa mat i en närliggande stad, kom en samaritisk kvinna fram till brunnen. Ni känner till berättelsen. När Jesus bad om något att dricka, förvånades hon över att en jude bad henne om något sådant. Judar och samariter hade i århundraden ansett sig vara fiender. Men Kristus sade till henne att om hon förstod vem det var som talade till henne, skulle hon be honom om vatten – levande vatten, vatten som skulle stilla hennes törst för alltid. Hon förstod naturligtvis inte detta, och därför sade han:
”Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen.
Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv” (Joh 4:13–14).
Den samaritiska kvinnan tyckte om tanken att aldrig behöva dricka igen. Hon skulle förvisso inte sakna det dagliga arbetet med att bära de tunga vattenkrukorna från brunnen och hem. Men när Kristus vittnade för henne att han var Messias, och när Anden bekräftade för henne att det var sant, började hon förstå att Jesus talade om större sanningar. Hon lät vattenkrukorna stå och sprang iväg för att söka efter andra som kanske ville komma och lyssna. Men jag betvivlar att hon, åtminstone då, helt och fullt förstod – eller att vi fullständigt förstår – vad det betyder att ha en källa med levande vatten inom oss.
Levande vatten är läkande. Det ger oss näring och håller oss vid liv. Det ger oss frid och glädje.
En kvinna jag känner kämpade med vreden mot någon som hade sårat henne och hennes familj. Fastän hon sagt åt barnen att inte känna sig bittra eller stötta, fick hon själv kämpa mot sådana känslor. Efter att enträget ha bett till sin himmelske Fader i veckor, började hon äntligen uppleva en förändring. Hon berättade: ”En dag, mitt under en av mina nästan ständiga böner, kom läkningen. Det var en fysisk känsla som spred sig genom hela kroppen. Efteråt kände jag mig lugn och trygg. Jag visste att oavsett vad som hände, skulle allting bli bra med familjen och mig själv. Vreden försvann och det gjorde också min önskan om vedergällning.”
Det levande vattnet är Jesu Kristi evangelium och dess förmedlare är den Helige Anden. Min vän visste vad som var rätt. Hon hade sagt de rätta orden till familjen. Men endast när hon själv blev ödmjuk nog till att dricka av vattnet och känna den Helige Anden, kunde hon börja läkas.
När jag under det gångna året har träffat många kvinnor – och deras prästadömsledare – har jag fått lyssna till otaliga berättelser om Kristi läkande kraft. Det förekommer så mycket lidande här på jorden, så mycket som orsakar smärta. Jag känner människor som har sänt ut nära och kära till farofyllda platser, och som dagligen ber för deras säkerhet under kriget. Jag talar till föräldrar som ängslas för sina barn, när de tänker på frestelserna de ställs inför. Jag har kära vänner som lider av cellgiftsbehandlingars hemska biverkningar. Jag känner ensamstående föräldrar, övergivna av sin äkta hälft, som ensamma fostrar sina barn. Jag har själv kämpat med depressionens tärande inverkan. Men jag har lärt mig av egen erfarenhet, och jag lär mig av dem jag träffar, att vi aldrig lämnas ensamma. Vi överges aldrig. Det finns en källa med godhet, styrka och tillförsikt inom oss, och när vi lyssnar med förtröstan, byggs vi upp. Vi blir helade. Vi inte bara överlever, vi lär oss att älska livet. Vi skrattar, vi njuter, vi går framåt i tro.
Det levande vattnet ger oss också näring. Jag vittnar för er att precis som Kristus lovat, kommer han till alla som bär på tunga bördor. Han ger oss vila (se Matteus 11:28). Han stöder oss när vi är trötta. En brunn är en källa med rinnande vatten som ständigt erbjuder förnyelse – om vi dricker av det. Stolthet kan förstöra dess verkningskraft, liksom ren försumlighet. Men de som dricker i djupa klunkar blir inte bara själva botade utan blir också en källa för andra, när deras ande ger näring och föda åt en annan.
Förra året dog en kär vän till familjen. Lucile var 89 år gammal och hade varit änka i över tjugo år. Hon var inte rik, inte berömd och de flesta i världen visste inget om hennes bortgång. Men hennes familj gjorde det. Hennes grannar gjorde det. Medlemmarna i församlingen gjorde det. Alla som fått ta del av hennes kärlek, upplevde att hennes bortgång försvagat världen. Under åren Lucile var änka, hade hon gått igenom svårigheter, däribland ett älskat barnbarns död och olika krämpor som kommit med åren. Men Lucile fortsatte att vårda sig om alla hon kände med sin ande, med bakverk, täcken och filtar och med humor och god vilja. Och hon älskade att tjäna i templet. En vårdag 1981 skrev hon i sin dagbok: ”Idag, halv fyra på morgonen, när jag gick uppför gången till templet, såg jag flaggan vaja för vinden. Jag såg upp mot den vackra himlen och tänkte på hur lycklig jag kände mig över att vara där. Jag tyckte synd om alla människor som sov och gick miste om en vacker dags gryning.”
De flesta av oss tycker inte att världen ”gryr” halv fyra på morgonen, och vi är fullkomligt nöjda med att vända oss om i sängen och låta Lucile tycka synd om oss. Men vilken attityd! Endast det goda som flödar i en persons inre kan förklara det. Ägde hon denna renhet i anden när hon var 15, 25, eller ens 55? Jag vet inte. De flesta av oss måste antagligen lyssna till den Helige Anden en hel livstid innan vi känner Guds röst så väl, och innan vi förlitar oss på det levande vattnet så pass att vi dricker av det hela dagen igenom – särskilt en dag som börjar halv fyra. Men jag tror att det levande vattnet uppehöll Lucile under dessa långa år när hon kunde ha gett efter för självömkan, och hennes liv, hennes ande, gav näring till alla hon kände.
Det levande vattnet kan ge frid och glädje även när källan inom oss verkar ha sinat. Nyligen hörde jag talas om en kvinna vars son, som led av känslomässiga störningar, dog helt oväntat. Familjen var förkrossad. Mamman kunde inte föreställa sig att hon någonsin skulle kunna känna sig lycklig igen. Men hon välsignades genom den hjälp hon fick av en ung kvinna, en av hennes tidigare Laurel-flickor, som nu var en ung syster i Hjälpföreningen och hennes besökslärare. Denna syster sade: ”Du hjälpte mig, nu vill jag hjälpa dig – och vi ska ta oss igenom detta tillsammans.” Frid, och till och med glädje, började fylla hennes liv igen.
Det kanske tar hela livet – ja, ännu längre – att fullständigt förädla våra andar, men det levande vattnet är tillgängligt för alla, även för de unga. Jag känner mig inspirerad av att se unga kvinnor i kyrkan, som efter att ha fått andlig utbildning från barndomen blir medlemmar i Hjälpföreningen och genast ger ökad styrka till mer erfarna kvinnor. Jag blir lycklig när jag ser samma unga kvinnor inse hur mycket de kan lära sig av kvinnor som är äldre än de själva. Frid kommer till oss från Herren, men vi kan hjälpa varandra att känna den friden när vi delar våra bördor och glädjeämnen.
Kristi löfte är enkelt och storslaget: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa” (Joh 14:27). Bröder och systrar, det råder tumult och kaos runt omkring oss. Ekonomiska system är i kris, familjer kämpar och vi lever, som president Hinckley har sagt, ”i farofyllda tider” (”Tiderna vi lever i”, Liahona, jan 2002, s 83). Men det levande vattnet ger oss likväl frid och glädje.
När vi lever i rättfärdighet, när vi har gjort allt vi kan, är tillförsikten en av gåvorna vi får. Herren säger till oss: ”Varen lugna och veten att jag är Gud” (L&F 101:16). Mitt i tumultet måste vi stanna upp. Vi måste lyssna på Anden som säger oss att ”allt är väl”, (”Kom, kom Guds folk”, Psalmer, nr 19) liksom de första heliga var tvungna att göra. Det finns skäl att känna oro, men det finns än större anledning att vara lugna.
Den samaritiska kvinnan såg in i Kristi ögon, lyssnade på hans röst och kände igen honom, fastän de flesta andra vid den tiden förkastade allt han undervisade om. Vi känner honom också, eller vi kan göra det, om vi låter hans läkande kraft, hans livgivande styrka, hans frid och glädje, genomsyra oss som ”en källa, som flödar fram och ger evigt liv”. Att var och en av oss må så göra, är min bön i Jesu Kristi namn, amen