På skattjakt
Lär av det förgångna, förbered för framtiden, lev i nuet.
Som pojke läste jag med förtjusning Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. Jag såg också äventyrsfilmer där några män hade var sin bit av en sliten karta som visade vägen till en nergrävd skatt, om man bara kunde hitta alla bitarna och sätta ihop dem.
Jag minns att jag lyssnade på ett femtonminutersprogram på radion varje vardagseftermiddag. Det program jag talar om var ”Jack Armstrong, en äkta amerikansk pojke”. Det inleddes med en reklamsnutt: ”Har du prövat Wheaties, världens bästa frukost?” Därefter kom med beslöjad, mystisk röst från radion budskapet: ”Vi går nu med Jack och Betty mot den sägenomspunna hemliga ingången till elefanternas begravningsplats, där en skatt ligger gömd. Men vänta! Fara lurar på vägen framför oss.”
Ingenting kunde slita mig från det programmet. Det var som om jag själv ledde sökandet efter den gömda skatten av dyrbart elfenben.
I en annan tid och i andra omständigheter talade världens Frälsare om skatter. I sin bergspredikan förkunnade han:
”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl.
”Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.
Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”1
Den utlovade belöningen var ingen skatt av elfenben, guld eller silver. Inte heller bestod den av land-
områden eller en aktieportfölj. Mästaren talade om rikedomar inom räckhåll för alla – ja, outsäglig glädje här och evig lycka härefter.
Idag har jag valt att ta fram de tre bitarna av er skattkarta för att vägleda er till er eviga lycka. De är:
-
Lär av det förgångna.
-
Förbered för framtiden.
-
Lev i nuet.
Låt oss se på varje del av kartan för sig.
För det första: Lär av det förgångna.
Vi har alla en arvedel – vare sig det är pionjärfäder, senare omvända eller andra som hjälpt till att forma vårt liv. Denna arvedel är en grund som byggts av uppoffringar och tro. Vi har förmånen och ansvaret att bygga på denna fasta och stabila grund.
Karen Nolen berättar i New Era 1974 om Benjamin Landart, som 1888 var femton år gammal och en framstående violinist. Att bo på en gård i norra Utah med sin mor och sju syskon var ibland svårt för Benjamin, eftersom han fick mindre tid än han hade önskat att spela på sin fiol. Ibland brukade hans mor låsa in fiolen tills han gjort sina sysslor på gården, så svår var frestelsen att spela för Benjamin.
På hösten 1892 ombads Benjamin resa till Salt Lake City för att provspela för en plats i territoriets orkester. För honom var det en dröm som infriats. Efter flera veckors övning och böner for han till Salt Lake City i mars 1893 till den länge emotsedda provspelningen. När dirigenten, Mr Dean, hört Benjamin spela, talade han om för honom att han var den bäste violinist han hört väster om Denver. Han ombads komma till Denver kommande höst för repetitioner och fick veta att han skulle tjäna tillräckligt för att försörja sig plus en del att sända hem.
En vecka efter den glada nyheten kallade emellertid Benjamins biskop honom till sitt kontor och frågade om han inte kunde skjuta upp orkesterplanerna några år. Han sade till Benjamin att innan han började tjäna pengar fanns det något han var skyldig Herren. Så bad han Benjamin ta emot en missionärskallelse.
Benjamin tyckte nästan att avståendet från chansen att spela i territoriets orkester var mer än han kunde stå ut med, men visste också vilket beslut han skulle fatta. Han lovade biskopen att om han hade någon möjlighet att få fram pengar till en mission, så skulle han acceptera kallelsen.
När Benjamin berättade för sin mor om kallelsen, blev hon överlycklig. Hon berättade för honom att hans far alltid hade velat gå ut som missionär, men hade dött innan han fått möjlighet. Men när de diskuterade hur missionen skulle finansieras, mulnade hennes ansikte. Benjamin sade att han inte ville låta henne sälja ännu mer av deras mark. Hon studerade hans ansikte en stund och sade sedan: ”Ben, det finns ett sätt att få fram pengarna. Vår familj äger en enda sak som är tillräckligt värdefull för att räcka till en mission. Du får sälja fiolen.”
Tio dagar senare, den 23 mars 1893, skrev Benjamin i sin dagbok: ”Jag vaknade i morse och tog fram min fiol ur dess fodral. Hela dagen spelade jag den musik jag älskade. På kvällen, när det skymde och jag inte längre såg att spela, lade jag tillbaka instrumentet i dess fodral. Det får räcka. I morgon reser jag till min mission.”
Fyrtiofem år senare, den 23 juni 1938, skrev Benjamin i sin dagbok: ”Det bästa beslut jag någonsin fattat i mitt liv var att avstå från något jag älskade högt för den Gud jag älskade ännu mer. Han har aldrig glömt mig för detta.”2
Lär av det förgångna.
För det andra: Förbered för framtiden.
Vi lever i en föränderlig värld. Tekniken har förändrat nästan varje del av vårt liv. Vi måste klara av de här framstegen – och dessa omvälvande förändringar – i en värld som våra förfäder inte kunde drömma om.
Kom ihåg Herrens löfte: ”Om I ären beredda skolen I icke frukta.”3 Fruktan är framstegens dödsfiende.
Förberedelse och planering behövs, så att vi inte slarvar bort vårt liv. Utan mål kan man inte nå verklig framgång. En av de bästa definitioner på framgång jag funnit låter ungefär så här: Framgång är ett fortlöpande förverkligande av värdiga ideal. Någon har sagt att problemet med att inte ha något mål är att man kan springa hela livet fram och tillbaka på banan utan att någonsin korsa mållinjen.
För många år sedan sjöngs en romantisk, fantasifull ballad som innehöll frasen: ”En önskan gör allting bra, så önska, och allt blir som det ska.”4 Jag vill ha sagt här och nu att önskningar inte kan ersätta grundlig förberedelse när det gäller livets prövningar. Förberedelser är jobbiga, men absolut nödvändiga för framgång.
Vår färd in i framtiden blir ingen jämn motorväg som sträcker sig härifrån till evigheten. I stället blir det vägskäl och kurvor på vägen, för att inte tala om oväntade gupp. Vi måste be varje dag till en kärleksfull himmelsk Fader, som vill att var och en av oss ska lyckas i livet.
Förbered för framtiden.
För det tredje: Lev i nuet.
Ibland låter vi våra tankar på morgondagen ta upp alltför mycket av i dag. Dagdrömmar om det förgångna och längtan efter framtiden kan ge tröst men kan inte ersätta att leva i nuet. Detta är möjligheternas dag, och vi måste gripa den.
Professor Harrold Hill ger i Meredith Willsons The Music Man varningen: ”Om du samlar på morgondagar, kanske du finner att du bara har en mängd tomma gårdagar.”
Det blir ingen morgondag att minnas om vi inte gör något i dag, och för att leva helt och fullt i dag, måste vi göra det som är allra viktigast. Låt oss inte skjuta upp det som betyder mest.
Jag läste nyligen om en man som strax efter sin hustrus bortgång öppnade hennes byrålåda och där fann ett klädesplagg som hon köpt när de besökt östra delen av Förenta staterna nio år tidigare. Hon hade aldrig haft det på sig, utan sparat det till något särskilt tillfälle. Nu skulle förstås det tillfället aldrig komma.
Den här mannen berättade det hela för en vän och sade: ”Spara aldrig något för ett särskilt tillfälle. Varje dag i ditt liv är ett särskilt tillfälle.”
Vännen sade senare att de orden förändrat hennes liv. De hjälpte henne att sluta skjuta upp sådant som var viktigt för henne. Hon sade: ”Nu är jag mer med min familj. Jag använder kristallglas varje dag. Jag har nya kläder på mig till snabbköpet, om jag känner för det. Jag håller på att sluta använda orden ’nån gång’ och ’endera dan’. Nu tar jag mig tid till att ringa mina släktingar och nära vänner. Jag har ringt gamla vänner för att ordna upp gamla meningsskiljaktigheter. Jag talar om för min familj hur mycket jag älskar dem. Jag försöker att inte försena eller skjuta upp någonting som kan få oss att skratta och bli glada. Och varje morgon säger jag till mig själv att det här kan bli en alldeles särskild dag. Varje dag, varje timma, varje minut är något särskilt.”
Ett underbart exempel på den här filosofin återgavs av Arthur Gordon för många år sedan i en tidskrift. Han skrev:
”När jag var omkring 13 år och min bror 10, hade far lovat att ta med oss på cirkus. Men vid lunchtiden kom ett telefonsamtal: han var tvungen ta itu med något brådskande på stan. Vi förberedde oss på besvikelsen. Men så hörde vi honom säga i luren: ’Nej, jag kommer inte. Det får vänta.’
När han kom tillbaks till bordet, log mor. ’Cirkusen kommer tillbaks, vet du’, sade hon.
”’Jag vet’, sade far, ’men det gör inte barndomen.’”5
Äldste Monte J Brough i de sjuttios första kvorum berättar om en sommar i hans barndomshem i Randolph, Utah, när han och hans yngre bror Max bestämde sig för att bygga en koja i ett stort träd på bakgården. De planerade sitt livs underbaraste skapelse. De samlade ihop byggnadsmaterial från hela grannskapet och bar upp det till den plats i trädet där två grenar utgjorde en idealisk plats för en koja. Det var svårt, och de var ivriga att bli färdiga. Visionen av den färdiga trädkojan gav dem en stark motivation att fullborda projektet.
De arbetade hela sommaren och till sist på hösten, strax innan skolan skulle börja igen, var kojan klar. Äldste Brough säger att han aldrig ska glömma känslan av glädje och tillfredsställelse de kände när de äntligen kunde njuta frukten av sitt arbete. De satt i kojan, såg sig om några minuter, klättrade ner från trädet – och kom aldrig tillbaka dit. Det färdiga projektet, hur underbart det än var, lyckades inte behålla deras intresse ens en dag. Med andra ord: Planeringen, insamlandet, byggandet och arbetet – inte det färdiga projektet – var det som gav den bestående tillfredsställelse och glädje de upplevde.
Låt oss avnjuta livet medan vi lever det och, liksom äldste Brough och hans bror Max, finna glädje i färden.
Det gamla talesättet ”uppskjut aldrig till morgondagen vad du kan göra i dag” är dubbelt viktigt i fråga om att uttrycka kärlek och tillgivenhet – i ord och handling – till släktingar och vänner. Författarinnan Harriett Beecher Stowe sade: ”De bittraste tårar som gjuts över graven är över ord som lämnats osagda och handlingar som lämnats ogjorda.”6
En poet har i en vers beskrivit sorgen över för alltid förlorade möjligheter. Jag citerar en del här:
Ett kvarter bort har jag en vän,
som jag har planer på att besöka se’n.
Men dagar och veckor och månader går,
innan jag vet ordet av har det gått ett år.
Jag hinner aldrig träffa min gode vän,
för tiden flyr och jag kan inte fånga den… .
Morgondagen kommer och morgondagen går,
avståndet mellan oss växer och består.
Bara ett kvarter bort, men utom räckhåll känner jag –
telegrammet kommer:
Jim dog idag.
Kanske är det vad vi förtjänar till sist:
Ett kvarter bort en vän som vi mist.7
För lite över ett år sedan bestämde jag mig för att inte längre skjuta upp att besöka en kär vän som jag inte sett på många år. Jag hade tänkt hälsa på honom i Kalifornien, men det hade inte blivit av.
Bob Biggers och jag träffades när vi båda tjänstgjorde vid staben på flottans utbildningscenter i San Diego, Kalifornien, mot slutet av andra världskriget. Vi blev goda vänner ända från början. Han besökte Salt Lake City en gång innan han gifte sig och vi höll kontakten per brev efter det att jag muckade 1946. Min hustru Frances och jag har utväxlat julkort varje år med honom och hans hustru Grace.
Slutligen, i början av januari 2002, planerade jag in ett besök på en stavs-konferens i Whittier i Kalifornien, där paret Biggers bor. Jag ringde till min vän Bob, som nu är 80, och ordnade så att Frances och jag kunde träffa honom och Grace så att vi kunde prata om gamla tider.
Det blev ett underbart besök. Jag hade med mig ett antal fotografier som hade tagits när vi låg i flottan tillsammans för över 55 år sedan. Vi pekade ut dem vi kände och utbytte adresser så gott vi kunde. Bob är inte medlem i kyrkan, men han mindes att han varit på ett sakramentsmöte med mig för länge sedan när vi var stationerade i San Diego.
När Frances och jag tog farväl av Bob och Grace, kände jag en överväldigande känsla av frid och glädje över att äntligen ha sett till att än en gång träffa en vän som jag mindes med värme under alla dessa år.
En dag får vi alla slut på morgondagar. Låt oss inte skjuta upp sådant som är viktigast.
Lev i nuet.
Nu har ni skattkartan på plats: Lär av det förgångna, förbered för framtiden, lev i nuet.
Jag slutar där jag började: Från vår Herre och Frälsare:
”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl.
”Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.
Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” 8
Mina bröder och systrar, ur djupet av min själ bär jag ett personligt vittnesbörd: Gud är vår Fader, hans Son är vår Frälsare och Återlösare, vi leds av en profet för vår tid, ja, president Gordon B Hinckley.
I Jesu Kristi namn, amen