Att tillväxa i prästadömet
Prästadömet är den makt och myndighet som delegerats till människan av vår himmelske Fader. Dess myndighet och majestät övergår vår fattningsförmåga.
Vilken oerhörd syn att se ut över detta konferenscenter till trängsel fyllt och tänka på de byggnader över hela världen som är fyllda av prästadömet. Detta är troligen den största sammankomsten av prästadömsbärare i kyrkans historia. Jag antar att det är så, eftersom vi fortsätter att växa varje år.
Min första kontakt med prästadömet var när jag döptes. Jag döptes i en bevattningskanal i den lilla byn Oakley, Idaho. Jag var tillsammans med mina vänner vid den där bevattningskanalen. Vi hade våra overall-badbyxor på oss. De bestod av overaller med avklippta ben så att man inte skulle sjunka, och med hål i fickorna. Vi hade aldrig sett badbyxor i stickat eller annat material. Min far kom ut från Första församlingens möteshus med sina rådgivare. Han bar på en stol, som han ställde bredvid bevattningsdiket. Min far sade: ”David, kom hit, vi ska döpa dig.”
Jag dök i kanalen och simmade huttrande över till andra sidan. Det var september och lite kallt, och småpojkar får gåshud, som ni vet, när man bara har badoverallen på. Min far steg ner i kanalen. Som jag minns det tog han inte av sig skorna eller bytte om, utan gick i med de vanliga skorna på. Han visade hur jag skulle hålla händerna och döpte mig sedan. När jag kom upp ur vattnet kröp vi båda upp på kanalstranden. Jag satt på stolen och de lade händerna på mitt huvud och konfirmerade mig som medlem i kyrkan. Sedan dök jag i kanalen och simmade över till andra sidan till mina vänner.
Detta var min första upplevelse av prästadömet.
Jag vill påminna er om att prästadömet är Guds makt och myndighet delegerad till människan. Låt mig få upprepa detta: Prästadömet är Guds makt och myndighet delegerad till människan. I dessa församlingar här ikväll har vi dem som bär aronska prästadömet, det lägre prästadömet, och de som bär melkisedekska prästadömet, det högre prästadömet. Är det inte intressant att föreställa sig hur Herren och hans himmelska Fader, när de gjorde upp frälsningsplanen, organiserade den för att människorna skulle kunna bli tillräckligt värdiga och tillräckligt hedrade att kunna bära prästadömet och förena sig med den stora skara män som är nödvändig för att åvägabringa vår himmelska Faders eviga avsikter, att åstadkomma odödlighet och evigt liv åt människan – alla utan undantag? Vilken mäktig grupp kräver inte detta!
Några år efter mitt dop, och när jag blivit bättre bekant med några av plikterna i kyrkan, ordinerades jag till aronska prästadömet. Min far, som hade döpt mig, hade under tiden avlidit i en hjärtattack, så därför var det biskopen som förlänade mig aronska prästadömet och ordinerade mig till en diakons ämbete. Jag minns att det kändes underbart när han förlänade mig prästadömet, att jag nu hade skyldigheter och skulle hållas ansvarig för mina handlingar och behöva lära mig saker och ting i hela mitt liv. Jag hade en särskild känsla att jag nu var lite annorlunda, att jag inte helt och hållet skulle vara som mina vänner som inte bar prästadömet eller som de människor som man möter i världen. Jag hade nu vissa plikter, sådant som vi undervisades om i kyrkan på söndagarna när vi satt kring den gamla kolkaminen i möteshusets källare.
På lördagarna brukade vi städa i kyrkan, fylla kolspännerna med kol och se till att byggnaden var redo för söndagens möten. Vi hade saker att uträtta i det lägre prästadömet, i församlingens alla timliga angelägenheter – att samla in fastoffer och utföra plikter åt biskopen. Han och andra ledare brukade undervisa oss om aronska prästadömet och en diakons ämbete, därefter om lärarens och sedan naturligtvis om prästens, när vi fortskred i prästadömet. Det tycktes mig som om jag utvecklade en fördjupad insikt, en vision av det arbete som skulle utföras, och att jag personligen hade ett visst ansvar, även om jag bara var en liten pojke i en liten stad på landsbygden. Det låg någonting mycket betydelsefullt i detta.
När jag var 11 år avled min far och vid hans begravning rördes jag mycket av att lyssna till talen om vilken god man han varit. På kyrkogården, när de sänkte ner kistan i graven och när de började skyffla ner jord och stenar på kistan, stod jag och tittade på och tänkte att han var min hjälte, och jag undrade vad som skulle hända med mig eftersom jag förlorat min far. Jag såg goda män utöva prästadömet och göra det som är rätt – de män som hade hjälpt till med att gräva graven och ta hand om saker och ting – och jag såg hur en god man avvisade en femdollarsedel och lade den tillbaka i min mors hand. Hon hade erbjudit honom en liten summa pengar för att hjälpa till med att gräva graven. Han gjorde en avvärjande gest och sade till min mor: ”Behåll dem, du behöver dem senare.”
Jag skulle vilja förkunna följande för alla er som är församlade ikväll, i aronska och melkisedekska prästadömet: är det inte intressant att i vår himmelske Faders och hans Sons visdom, när de fogade samman allting, att vi i det lägre prästadömet lär oss att utföra timliga sysslor? Vi har timliga plikter som lär oss att på ett ödmjukt, enkelt sätt lära oss de ting som behöver utföras. Detta undervisar oss om tjänande och att lyda Herrens bud och det förbereder oss för att en dag kunna gå vidare till melkisedekska prästadömet, med allt det majestät och den eviga härlighet som detta inbegriper.
Dessa år i aronska prästadömet var intressanta år i mitt liv. Jag lärde mig alltid nya saker och fick alltid en starkare förståelse och känsla för evangeliet och vårt ansvar att föra ut detta budskap till hela världen. I denna process lärde vi oss att umgås med andra människor. Ibland känner vi det som att människorna inte accepterar oss eftersom vi har högre normer. Det finns saker som vi inte gör. Vi har visdomsordet, vilket hjälper oss att leva ett hälsosammare liv, ett liv som hjälper oss att mogna till män och ha de normer och ideal och sätt att leva som större delen av världen skulle vilja ha. Jag har funnit att om man lever det liv som man bör leva så lägger människor märke till det och blir imponerade av våra trosuppfattningar och att man då utövar ett inflytande på andra människors liv. När de upptäcker att de inte behöver hänge sig åt att röka eller dricka eller använda marijuana, de droger som påverkar världen på ett negativt sätt, då påverkar ni dessa människor genom ert exempel.
När ni bibehåller era normer blir ni värdiga att vigas i templet. För övrigt är detta kyrkans 173:e årliga generalkonferens, och i förbigående kan jag nämna att min hustru och jag har varit gifta i 73 år. Det år vi gifte oss bör alltså kyrkan ha hållit sin 100:e årliga konferens. Jag kan minnas att när jag höll Rubys hand över altaret i templet – och lyssnade till orden i beseglings- ceremonin – hade jag en speciell känsla i mitt hjärta, inte bara av dess helighet utan av ansvaret att leva som jag borde, att ta hand om henne och våra barn och därefter våra barnbarn, och därefter de andra generationer som skulle följa. Jag var besluten att leva på ett sätt som var värdigt en person som ärar prästadömet och sitt äktenskapsförbund.
När vi ikväll kommer samman som prästadömsbärare, tänk bara på det ansvar var och en av oss har med tanke på det som kommer att hända i denna värld – troligen nya ting som vi inte är medvetna om idag – när detta krig är över och läget har normaliserats. Det finns så mycket för oss att göra. Om vi ska kunna göra det måste vi vara värdiga det prästadöme vi bär så att vi kan hjälpa till med att leda kyrkan när den går framåt, kanske på ett större sätt än vi någonsin gjort tidigare. Vilken dag det ska bli!
För ett antal år sedan, när jag befann mig i marinen under andra världskriget, blev jag beordrad att inställa mig vid marinens operationsbas på Pearl Harbor. Min familj förde mig till Treasure Island i San Francisco-bukten, där jag steg ombord på planet, ett gammalt sjöflygplan, en så kallad panamerikansk klipper. Ombord på detta plan fanns en del höga officersläkare som skulle förbereda och bygga upp läkarvården i samband med slaget om Tarawa som skulle äga rum inom några veckor. På grund av min grad fick jag sova i en sovsäck längst bak i detta flygplan, där jag kunde se styrbordsmaskinerna när vi flög över San Francisco under den militära mörk-läggningen. Det var mörkt när vi flög ut över Stilla havet och jag trodde att styrbordsmaskinen på det gamla panamerikanska flygplanet hade fattat eld. När jag såg detta kunde jag inte sova på hela flygturen.
Under denna sömnlösa natt funderade jag över mitt liv, om jag hade levt upp till de möjligheter som skulle bli mina och de ansvar som var mina som bärare av melkisedekska prästadömet – ansvaret att vara ett exempel och att leva som jag borde för att kunna uppfylla de kallelser som jag skulle kunna få. Under denna sömnlösa natt granskade jag mig själv, min inställning, och undrade om jag gjorde allt som jag kunde göra. Även om jag alltid tagit emot de kallelser jag fick i kyrkan undrade jag om jag uppfyllde dem av allt mitt hjärta, själ, sinne och styrka och om jag levde upp till det ansvar, de välsignelser, som jag fick ta emot som bärare av melkisedekska prästadömet och vad som kunde förväntas av alla dem som tog emot denna välsignelse.
När jag ser tillbaka på denna sömnlösa natt tackar jag Herren för hans välsignelser och för allt som jag haft förmånen att vara engagerad i. Jag försöker alltid att efter bästa förmåga leva efter evangeliet, att göra allting som jag kallas att göra av hela mitt hjärta, själ, sinne och styrka, att uppfylla de kallelser som kommer till mig så att jag kan vara kvalificerad att göra vadhelst jag en dag kommer att bli ombedd att göra.
När vi denna kväll hedrar prästadömet vill jag att ni unga män i prästadömet beslutar er att leva så som ni borde göra. Snärj inte in er i några av de dårskaper som äger rum i världen, utan betänk det ni har blivit anförtrodda. Jag vill återigen upprepa att prästadömet är den makt och myndighet som vår himmelske Fader har delegerat till människan. Dess myndighet och majestät övergår vår fattningsförmåga.
Jag vittnar om, jag bär vittnesbörd om, att detta verk är sant. Jag är glad över att så här i slutet av mitt liv kunna stå upp och bära vittne om att evangeliet är sant, det evangelium som jag har vittnat om i hela mitt liv, alltsedan mitt dop ända tills nu. Jag älskar Herren. Jag älskar vår himmelske Fader och detta verk. Jag bär vittne om detta verks sanning.
Och till alla er prästadömsledare: lev som ni bör. Vi är annorlunda, och det är inte bra om ni är som alla andra eftersom ni bär Guds prästadöme, med dess stora löften, välsignelser och förväntningar.
Detta verk är sant. I Jesu Kristi namn, amen