Förberedelse för missionärsarbete
Hur viktigt är det inte för fäder och söner att arbeta tillsammans på grunden till sonens förberedelser för missionen.
Vid en stavskonferens nyligen talade en återvänd missionär om ämnet förberedelse för missionärstjänst. Han använde en liknelse med en far som sade till sin son: ”Vad härligt det ska bli när du spelar din första basketmatch, då kan du lära dig dribbla och skjuta.” Han jämförde detta med en far som sade till sin son: ”Vad härligt det ska bli när du går ut som missionär, då kan du lära dig att bli en bra människa och att undervisa om evangeliet.” Den här jämförelsen påverkade mig mycket när jag tänkte över mitt eget liv.
När jag var pojke var min största önskan att spela basket. Lyckligtvis hade jag en far som var ivrig att se till att hans son fick som han ville. Pappa och jag övade grunderna i passning och dribbling timme efter timme i vårt lilla kök. Jag lyssnade på matcherna som vårt collegelag spelade på radio och drömde om att en dag spela basket i college. Att gå ut som missionär var inte något jag tänkte på än, och följaktligen lade jag inte ner så mycket arbete på missionärsförberedelser. I ett försök att skapa balans i mitt liv accepterade min pappa – som inte haft något ämbete i kyrkan på många år – uppgiften att bli min scoutledare. Han gjorde allt han skulle, och tack vare hans hängivenhet fick en del av mina vänner och jag Eagle Scout-utmärkelsen. Jag inser nu att scouting är en utmärkt förberedelse för missionstiden.
Mina pojkdrömmar besannades när jag kom med i basketlaget vid Utah State University. Under mitt andra år vid Utah State blev jag god vän med en återvänd missionär. Tack vare hans exempel började jag iaktta mina skolkamrater, också dem som spelade i basketlaget, och insåg att de jag helst ville bli lik var de som hade verkat som missionärer. Under min gode väns vänliga och kärleksfulla ledning – och säkerligen tack vare min mors böner och föredöme – förändrades mina önskningar. Efter mitt andra år vid Utah State kallades jag att verka som missionär i Västra Canadamissionen.
Tre månader in på min missionstid utsågs en ny missionär från Idaho till att bli min kamrat. Vi hade bara varit tillsammans några dagar när jag insåg något mycket betydelsefullt: min nye kollega kunde evangeliet, medan jag bara kunde diskussionerna. Vad jag önskade då att jag förberett mig som missionär lika ihärdigt som jag förberett mig som basketspelare. Min kamrat hade förberett sig för sin missionstid under hela sitt liv och var genast en viktig del av laget. Hur viktigt är det inte för fäder och söner att arbeta tillsammans på grunden till sonens förberedelser för missionen.
Jag tror det är lämpligt att jämföra basketboll med missionsarbete. Basketboll innefattar inte bara den tid när man tävlar mot ett rädda lag på begränsat, utan även timmarna av rätt sorts träning och övning. Det stora arbetet med att rädda själar är inte begränsat till de två år när man är ute som missionär utan kräver snarare åratal av rättfärdigt leverne och förberedelse för att kvalificera sig som heltidsmissionär.
Den 11 januari 2003, som en del av en världsomspännande utsändning av ledarutbildning, undervisade president Gordon B Hinckley prästadömsledarna om missionsarbete. Hans ord har fått oss alla att fundera över vårt eget ansvar att sprida evangeliet. President Hinckley sade: ”Tiden har kommit, bröder, då vi måste höja kraven på dem som kallas att verka som Herrens Jesu Kristi ambassadörer i världen” (”Missionary Service”, First Worldwide Leadership Training Meeting, jan 2003, s 17).
Det finns två aspekter av att höja kraven på missionärerna som vi bör begrunda. Den första är tidig förberedelse av unga män och kvinnor. I sitt brev som presenterade vissa förändringar i Unga mäns och Unga kvinnors program sade första presidentskapet: å ungdomar arbetar på dessa mål, utvecklar de förmågor och egenskaper som leder dem till templet och bereder dem för livstids tjänande av sina familjer och Herren” (första presidentskapets brev, 28 september 2001). Lyssna uppmärksamt på orden ”utveckla förmågor och egenskaper”. Som föräldrar och ledare till ungdomar behöver vi hjälpa dem att ta reda på dessa förmågor och egenskaper.
Den andra aspekten gäller personlig värdighet, som kommer av att hålla Guds bud. En del unga män har fått för sig att de kan bryta buden, bekänna för biskopen ett år innan de planerar att gå ut som missionärer och sedan vara värdiga att verka. Omvändelseprocessen innebär mer än en planerad bekännelse och en vänteperiod. Vi hör ofta följande fråga från dem som överträtt buden: ”Hur länge måste jag vänta innan jag kan gå ut som missionär?” Kom ihåg att omvändelse inte bara är en fråga om att vänta. Frälsaren sade: ”I skolen offra ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande till offer åt mig. Den som kommer till mig med ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande, skall jag döpa med eld och den Helige Anden” (3 Nephi 9:20).
Det är nu vi bör tända den elden. President Hinckley har sagt: ”Vi kan helt enkelt inte tillåta att sådana som inte är kvalificerade vad gäller värdighet går ut i världen för att sprida evangeliets glada budskap” (First Worldwide Leadership Training Meeting, jan 2003, s 17). Vi förstår nu av första presidentskapets uttalande om missionsarbete att det finns överträdelser som gör att unga män och kvinnor inte kan kallas som missionärer. (”Uttalande om missionsarbete” från första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum, 11 december 2002.)
President James E Faust har sagt: ”Vissa saker i livet måste vara absoluta. Det finns sådant som man aldrig bör göra, gränser som aldrig bör överskridas, löften som aldrig bör brytas, ord som aldrig bör talas och tankar som aldrig bör ges näring” (”Redbarhet, många dygders moder”, Nordstjärnan, okt 1982, s 100).
Ribban för missionsarbete har höjts. ”De personer som inte uppfyller de fysiska, psykiska och känslomässiga krav som ställs på en heltidsmissionär befrias därigenom från detta ansvar… . De kan kallas att verka i andra givande ämbeten” (”Uttalande om missionsarbete” från första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum, 11 dec 2002). Vi tror att med de riktlinjer som första presidentskapet har framlagt, blir det en ökning av antalet heltidsmissionärer, som är värdiga och beredda att tjäna.
Inom idrotten ser vi ofta stora idrottsmän som vi beundrar, och vi försöker öka vår förmåga så att vi liknar dem. I vårt andliga liv har vi också stora föredömen att efterlikna. Störst är vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, som svarade på Thomas fråga: ”Hur kan vi då känna vägen?” (Joh 14:5).
I skriften läser vi: ”Jesus sade till honom: Jag är vägen” (Joh 14:6). I Andra Nephi läser vi: ”Följ mig. Men, mina älskade bröder, kunna vi väl följa Jesus, med mindre vi äro villiga att hålla Faderns befallningar?” (2 Nephi 31:10).
Mina unga vänner, det finns många som följer Frälsarens väg som ni kan välja som föredömen när ni förbereder er för att verka som missionärer. Ni finner dem i er familj, bland era vänner och era ledare i kyrkan. Än i dag räknar jag bland mina största välsignelser de kära vänner som var ett gott föredöme för mig genom att de följde Frälsaren.
Det är min bön att ni unga män ska vara hängivna era rättfärdiga önskningar så att ni får framgång i allt ni gör och att ni ska bli, som äldste M Russell Ballard har sagt: ”Den bästa generationen missionärer i kyrkans historia” (”Den bästa generationen missionärer”, Liahona, nov 2002, s 47).
Jag vittnar, som president Hinckley nyligen sade om missionsarbete, att ”det finns inget större värv” (First Worldwide Leadership Training Meeting, jan 2003, s 21). I Jesu Kristi namn, amen