Stå på din tilldelade plats
Må vi sträcka oss efter och rädda dem som har hamnat vid sidan av, så att inte en enda dyrbar själ går förlorad.
Vi har samlats denna afton som en mäktig grupp prästadömsbärare, både här i konferenscentret och på andra platser runtom i världen. Somliga bär det aronska prästadömet, andra det melkisedekska prästadömet.
President Stephen L Richards som verkade som rådgivare till president David O McKay sade: ”Prästadömet definieras vanligen som ’Guds kraft delegerad till människor’.” Han fortsätter: ”Jag anser att denna definition är riktig. Men i praktiken definierar jag gärna prästadömet som tjänande och kallar det ofta ’den fullkomliga planen för tjänande’. Det är ett redskap för tjänande, och den man som låter bli att använda det kan komma att förlora det, för genom uppenbarelse har vi tydligt och klart fått veta att den som försummar prästadömet ’skall icke anses värdig att behållas’.”1
I Pioneers stav i Salt Lake City, där jag fick både aronska och melkisedekska prästadömet, lärde man oss att bli förtrogna med skrifterna, bland annat kapitlen 20, 84 och 107 i Läran och förbunden. I dessa kapitel lär vi oss om prästadömet och kyrkans styrelseform.
I kväll vill jag betona en vers i kapitel 107: ”Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt.”2
President Harold B Lee sade ofta: ”När man blir prästadömsbärare, blir man Herrens ombud. Vi bör betrakta vår kallelse som att vi går Herrens ärenden.”3
I dessa kapitel lär vi oss också vilka plikter kvorumpresidentskap har och det faktum att vi ansvarar för andra förutom oss själva.
Jag tror fullt och fast att kyrkan i dag är starkare än den någonsin varit. Våra ungdomars aktivitetsnivå vittnar om att detta är en generation som tror och är hängiven sanningen. Ändå finns det några som hamnar vid sidan av, som finner andra intressen som får dem att försumma sina plikter i kyrkan. Vi får inte förlora sådana dyrbara själar.
Det finns ett växande antal blivande äldster som inte kommer till kyrkans möten och inte har uppgifter i kyrkan. Denna situation kan och måste vi råda bot på. Det är vår uppgift. Vi måste ofördröjligen dela ut uppgifter och göra en kraftansträngning.
Presidentskapen i aronska prästadömets kvorum kan under biskopsrådets och de kvorumrådgivandes ledning bemyndigas att kontakta och rädda dem.
Herren sade: ”Kommen ihåg att själarna äro dyrt aktade i Guds ögon … och huru glädjer han sig icke över den själ som omvänder sig!”4
Ibland tycks uppgiften överväldigande. Vi kan fatta mod genom det som Gideon i forna dagar upplevde, som med sin lilla styrka skulle kämpa mot midjaniterna och amalekiterna. Ni kommer ihåg hur Gideon och hans här stod inför överväldigande styrkor som var vida överlägsna både i fråga om utrustning och antal. Domarboken i Gamla testamentet säger att denna förenade fiende, midjaniterna och amalekiterna ”låg där i dalen, talrika som gräshoppor. Deras kameler var oräkneliga, talrika som sanden på havets strand”.5 Gideon vände sig till den Allsmäktige Guden för att få kraft.
Till sin förvåning fick Gideon höra av Herren att hans styrkor var för talrika för att Herren skulle överlämna fienden i deras hand, för de kunde ju då säga: ”Min egen hand har räddat mig.”6 Gideon blev instruerad att meddela folket: ”Den som är förskräckt och rädd, må vända om och skynda sig från Gileads berg. Då vände 22 000 man av folket tillbaka, och bara 10 000 stannade kvar.”7
Då sade Herren: ”Folket är fortfarande för talrikt.”8 Han instruerade Gideon att föra ner folket till vatten för att iaktta hur de drack av vattnet. De som läppjade på vattnet placerades i en egen grupp och de som föll ner på knä för att dricka i en annan. Herren sade till Gideon: ”Med de trehundra män som har läppjat av vattnet skall jag rädda er och ge midjaniterna i din hand. Alla de övriga kan bege sig hem, var och en till sitt.”9
Gideon återvände till sina styrkor och sade till dem: ”Stå upp, Herren har gett midjaniternas läger i er hand.”10 Och han delade de trehundra männen i tre grupper och gav dem alla horn i händerna och tomma krukor med facklor inne i krukorna. Han sade till dem:
”Se på mig och gör som jag! Så snart jag har kommit till utkanten av lägret, skall ni göra som jag.
När jag och alla som jag har med mig blåser i hornen, skall ni också blåsa i hornen runt omkring hela lägret och ropa: För Herren och för Gideon!” Sedan sade han att de skulle följa honom. Hans exakta ord löd: ”Ni ska göra som jag.”11
På signal av ledaren blåste Gideons män i hornen och krossade krukorna och ropade: ”Herrens och Gideons svärd!” Skrifterna redogör för utgången av denna avgörande drabbning: ”Men de stod stilla, var och en på sin plats”, och de vann seger.12
Hemundervisning är en del av vår tids räddningsplan. När president David O McKay presenterade den för generalauktoriteterna sade han: ”Hemundervisning är ett av våra mest angelägna och mest givande tillfällen att visa omsorg om och inspirera, råda och vägleda vår Faders barn … Det är ett gudomligt tjänande, en gudomlig kallelse.”13
I områden där melkisedekska prästadömet inte är tillräckligt starkt kan stavspresidenter och biskopar i samråd med missionspresidenten använda heltidsmissionärer till att besöka mindre aktiva medlemmar och familjer där inte alla tillhör kyrkan. Detta väcker inte bara missionärsandan till liv på nytt i hemmet, utan är också en idealisk möjlighet att få bra hänvisningar.
Under årens lopp har jag besökt många stavar runtom i världen. Det fanns stavar där församlings- och stavs- ledare, av nödtvång eller av pliktkänsla, slutade vrida händerna, kavlade upp skjortärmarna och gick till verket – med Herrens hjälp – och fick dyrbara män att bli behöriga till att få melkisedekska prästadömet och med hustru och barn komma till templet för att få sin begåvning och beseglas.
Jag vill kortfattat nämna flera sådana exempel:
Vid ett besök i Millcreeks stav i Salt Lake City för några år sedan fick jag veta att över etthundra bröder som hade varit blivande äldster hade ordinerats under året som gått. Jag frågade president James Clegg om hemligheten bakom hans framgång. Han var försynt och ville inte ta åt sig äran, men en av hans rådgivare avslöjade att president Clegg, när han insåg den utmaning han stod inför, hade åtagit sig att själv ringa till varje blivande äldste och bestämma en tid när de kunde träffas privat för ett samtal. Under samtalet nämnde president Clegg Herrens tempel och de frälsande förordningar och förbund som betonas där. Han avslutade med den här frågan: ”Skulle inte du vilja ta med dig din kära hustru och dina dyrbara barn till Herrens hus, så att ni kan få vara tillsammans som familj i all evighet?” Det bekräftades, aktiveringen inleddes och målet uppnåddes.
År 1952 var majoriteten av familjerna i Rose Parks 3:e församling medlemmar vars fäder eller makar bar det aronska prästadömet snarare än det melkisedekska prästadömet. Brent Goates kallades till biskop. Han bad en mindre aktiv broder i församlingen, Ernest Skinner, att hjälpa till att aktivera de 29 vuxna bröderna i församlingen som hade lärarens ämbete i aronska prästadömet och att hjälpa dessa män och deras familjer att komma till templet. Eftersom han själv var mindre aktiv var broder Skinner till en början ovillig, men sade till sist att han skulle göra vad han kunde. Han började besöka de mindre aktiva vuxna lärarna och försökte hjälpa dem inse sin funktion som prästadömsbärare i hemmet och som makar och fäder i familjen. Han lyckades snart vinna några av de mindre aktiva bröderna för sin sak och få dem att hjälpa honom i sin uppgift. En efter en blev de helt aktiva igen och tog med sig familjen till templet.
En dag lämnade församlingskamrern sin plats i kön framför snabbköpskassan för att gå och hälsa på den siste i gruppen som gick till templet. Mannen sade på tal om att han var den siste: ”Jag stod och såg på hur alla i gruppen blev aktiva i församlingen och gick till templet. Om jag bara hade kunnat föreställa mig hur vackert det var i templet och hur det skulle förändra mitt liv för evigt, skulle jag aldrig ha varit sist av de 29 att beseglas i templet.”
I var och en av dessa skildringar finns fyra faktorer som ledde till framgång:
-
Aktiveringsmöjligheten togs på församlingsnivå.
-
Församlingens biskop var involverad.
-
Kvalificerade och inspirerade lärare tillhandahölls.
-
Var och en fick uppmärksamhet.
Bröder, låt oss minnas kung Benjamins råd: ”När I stån i edra medmänniskors tjänst, [ären] I blott i eder Guds tjänst.”14
Låt oss nå ut till och rädda dem som så mycket behöver vår hjälp och lyfta dem till den högre och bättre vägen. Låt oss koncentrera våra tankar på de behov som prästadömsbärare och deras hustrur och barn har som avvikit från aktivitetens väg. Må vi lyssna till det outtalade budskapet ur deras hjärtan:
Led mig, stöd mig, gå bredvid mig,
så att jag en dag
återvända kan till Gud,
om jag har lytt hans lag.15
Aktivering är ingen uppgift för lättingar eller drömmare. Barn växer, föräldrar åldras och tiden väntar inte på någon. Skjut aldrig upp en ingivelse, utan handla, så kommer Herren att öppna vägen.
Ofta krävs den himmelska dygden tålamod. När jag var biskop fick jag en ingivelse att hälsa på en man vars hustru och barn i viss mån var aktiva. Men mannen hade aldrig låtit sig påverkas. En het sommardag knackade jag på Harold G Gallachers ytterdörr. Jag såg genom myggnätet hur han satt i sin stol och läste dagstidningen. ”Vem är det?” frågade han utan att titta upp.
”Din biskop”, svarade jag. ”Jag har kommit för att lära känna dig och för att be dig att följa med din familj till mötena.”
”Nej, jag är upptagen”, var det hånfulla svaret. Han tittade aldrig upp. Jag tackade honom för att ha lyssnat och gick därifrån.
Familjen Gallacher flyttade till Kalifornien en kort tid senare. Åren gick. En dag, nu som medlem i de tolv apostlarnas kvorum, satt jag och arbetade på mitt kontor när min sekreterare ringde och sade: ”Broder Gallacher som en gång tillhörde din församling skulle vilja prata med dig. Han står här hos mig.”
Jag svarade: ”Fråga honom om han heter Harold G Gallacher och bodde med sin familj på Vissing Place på West Temple och Fifth South.”
Hon sade: ”Det är han.”
Jag bad henne att skicka in honom till mig. Vi hade en trevlig pratstund tillsammans om hans familj. Han sade: ”Jag har kommit för att be om ursäkt för att jag inte reste mig ur stolen och släppte in dig den där sommardagen för många år sedan.” Jag frågade om han var aktiv i kyrkan. Han svarade med ett leende: ”Jag är andre rådgivare i församlingens biskopsråd. Din inbjudan att komma till kyrkan och mitt negativa svar förföljde mig så till den milda grad att jag bestämde mig för att göra något åt saken.”
Harold och jag träffades många gånger innan han gick bort. Broder och syster Gallacher och deras barn har haft många kallelser i kyrkan. Ett av de yngsta barnbarnen verkar nu som heltidsmissionär.
Till de många missionärer som kanske lyssnar i kväll ger jag iakttagelsen att vittnesbördets frön ofta inte genast slår rot och blommar. Bröd som sänds över vattnet kommer ibland tillbaka först efter lång tid. Men det kommer tillbaka.
Jag svarade i telefon en kväll och hörde en röst fråga: ”Är du släkt med äldste Monson som för många år sedan verkade i New England-missionen?”
Jag svarade att så var inte fallet. Den som ringde sade att han hette broder Leonardo Gambardella och talade om att en äldste Monson och en äldste Bonner hade besökt honom för länge sedan och burit vittnesbörd för honom och hans hustru. De hade lyssnat men inte gjort någonting ytterligare för att tillämpa deras lära. Därefter flyttade de till Kalifornien där de tretton år senare fann sanningen på nytt och omvändes och döptes. Broder Gambardella frågade mig om det fanns något sätt han kunde få tag på äldsterna som först hade besökt dem, så att han kunde uttrycka sin djupa tacksamhet för deras vittnesbörd som hade levt kvar hos honom och hans hustru.
Jag gick igenom uppteckningarna. Jag spårade äldsterna. Kan ni föreställa er deras förvåning när jag ringde dem – de var nu gifta och hade egna familjer – och berättade den goda nyheten om hur deras tidiga bemödanden nått sin kulmen. De kom genast ihåg familjen Gambardella. Jag ordnade med en telefonkonferens så att de själva kunde gratulera och välkomna dem in i kyrkan. De gjorde det. Tårar fälldes, men det var glädjetårar.
Edwin Markham skrev dessa rader:
Ett öde delar vi med varandra:
den som är ensam är svag.
Allt vi som bröder skänker till andra
får vi tillbaka en dag.16
I kväll ber jag att alla vi som bär prästadömet ska känna vårt ansvar, att vi var och en, som Gideon fordom gjorde, ska stå på vår tilldelade plats, och som en man följa vår ledare, Herren Jesus Kristus, och hans profet, president Gordon B Hinckley. Må vi sträcka oss efter och rädda dem som har hamnat vid sidan av, så att inte en enda dyrbar själ går förlorad.
I Jesu Kristi namn, amen