Tro i prövningens stund ger frid och glädje
Hur mörk situationen än ser ut i världen idag, vilka stormar vi än möter personligen, … kan … glädjen bli vår idag.
När Jesus hade undervisat folkmassorna seglade han och hans lärjungar iväg till östra stranden av Galileiska sjön. Det var natt och Frälsaren låg och sov lugnt på en dyna i aktern. Efter ett tag ”kom det en häftig stormby och vågorna slog in i båten”. Lärjungarna blev rädda och väckte honom: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”1 Hans svar var som vanligt lugnt: ”Varför är ni rädda? Så lite tro ni har!”2 ”Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: ’Tig! Var tyst!’ Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.”3
Han som hade skapat jorden befallde åter elementen.4 Lärjungarna frågade förundrat: ”Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?”5
Vi lever i oroliga tider. En häftig storm av ondska rasar över jorden. Ondskans vindar viner omkring oss. Krigets vågor slår mot vår båt. Som Paulus skrev till Timoteus: ”I de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa … och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.6
Det är sant att olycksbådande moln samlas omkring oss, men på samma sätt som Frälsarens ord skänkte frid till apostlarna i båten, kan de skänka frid till oss idag: ”När ni får höra stridslarm och rykten om krig, bli då inte förskräckta. Sådant måste komma, men därmed har slutet ännu inte kommit.”7 ”Om I ären beredda skolen I icke frukta.”8
Till Elia sade Jehova: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren.” Elia lydde, och efter en stark storm och jordbävningar och eld kom slutligen ”ljudet av en svag susning”. Herren frågade Elia, som hade gömt sig i en grotta: ”Vad gör du här, Elia?” Och Elia svarade: ”Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.” Men Herren hade ett viktigt arbete för Elia att utföra och sade därför till honom: ”Gå tillbaka igen.”9 Så Elia gick.
Vi måste också komma ut ur våra trygga grottor, för vi har ett viktigt arbete att utföra. Herren beskyddar oss, hjälper oss och vägleder oss genom sin Andes stilla röst.
Kom ihåg att han lärde Jareds broder hur han skulle tillverka båtar till sin familj, så att de skulle kunna korsa det vidsträckta havets vatten i säkerhet, skyddas från vinden och vågorna och ta sig till det förlovade landet.
Båtarna var ovanligt utformade, men de var mycket säkra: ”När de voro begravna i djupet, kunde vattnet icke skada dem … och intet odjur i havet kunde krossa dem, ej heller kunde någon val skada dem.”10
Men det fanns inget ljus i båtarna. Detta oroade Jareds broder. Han ville inte att hans familj skulle färdas i mörker. Så i stället för att vänta på en befallning tog han problemet till Herren. ”Herren sade till Jareds broder: Vad vill du att jag skall göra, så att I kunnen hava ljus i edra båtar?”11
Svaret som Jareds broder gav på denna fråga krävde hängivet arbete från hans sida: Han klättrade upp på berget Shelem ”och där smälte han ut ur en klippa sexton små stenar.”12 Sedan bad han Herren att röra vid stenarna så att de skulle ge ifrån sig ljus.
Som föräldrar och ledare måste vi komma håg att ”det är icke lämpligt att [Herren] skall befalla i allt.”13 Liksom Jareds broder måste vi noga begrunda våra familjemedlemmars behov, göra upp en plan för att fylla dessa behov och sedan ta vår plan till Herren i bön. Detta kräver tro och ansträngning från vår sida, men Herren hjälper oss när vi söker hans hjälp och gör hans vilja.
Efter sin upplevelse med Herren fortsatte Jareds broder ihärdigt att förbereda sig för den färd som låg framför honom.14 På samma sätt måste vi hörsamma våra profeters ord. De levande profeterna har gång på gång sagt åt oss att sätta vårt liv i ordning – att göra oss skuldfria, att lagra mat och andra förnödenheter, att betala vårt tionde, att skaffa oss en bra utbildning och leva efter buden. Har vi lytt dessa viktiga instruktioner?
När vi ser våra barn och barnbarn i ögonen, ser vi vår tids tvivel och rädsla. Vart dessa dyrbara barn än går i världen hör de talas om arbetslöshet, fattigdom, krig, omoral och brottslighet. De undrar: Hur ska vi klara av dessa problem?
För att finna svar ser de oss i ögonen och lyssnar på våra ord. Hör de oss tala trofast och hoppfullt, trots vår tids prövningar?
De behöver se att vi fortsätter att be och läsa skrifterna tillsammans, att vi håller familjens hemafton och familjeråd, att vi verkar trofast i våra kallelser i kyrkan, att vi går till templet regelbundet och att vi håller våra förbund. När de ser hur vi trofast håller buden minskar deras rädsla, och deras förtroende för Herren stärks.
När vi visar vår tro i prövningens stund försäkrar vi dem om att motståndarens raseri inte är livshotande. Jesus bad till sin Fader för oss: ”Inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.”15 Denna bön besvaras i vår himmelske Faders egen tid, enligt vår tro.
Under tiden finns det en mening och ett syfte med jordelivets prövningar. Tänk på profeten Joseph Smith. I hela sitt liv fick han utstå överväldigande motstånd – sjukdom, olyckor, fattigdom, missförstånd, falska anklagelser och förföljelse. Man kan frestas att fråga: ”Varför skyddade inte Herren sin profet från sådana hinder? Varför gav han honom inte obegränsade resurser och täppte till munnen på hans anklagare?” Svaret är: Var och en av oss måste gå igenom vissa prövningar för att bli lik vår Frälsare. I jordelivets skola lär vi oss ofta genom smärta och prövningar, men det är meningen att lärdomarna ska förädla och välsigna och stärka, inte förstöra. Herren sade till den trofaste Joseph:
”Min son, frid vare med din själ! Dina motgångar och lidanden skola endast vara ett ögonblick.”16
”Om du nedkastas i djupet, om böljorna sammansvärja sig mot dig, om skarpa vindar bliva dina fiender, om himlarna samla sitt mörker och alla elementen förena sig för att hämma din väg … så vet, min son, att allt detta skall giva dig erfarenhet och tjäna dig till godo.”17
Trots de många prövningar som profeten Joseph mötte, åstadkom han stora ting i samband med evangeliets återställelse i de sista dagarna. Joseph kom till insikt om, och han har lärt oss, att när han kämpade med en prövning lät Frälsaren honom inte förgås. Likaså, när vår tro prövas är det ett ovärderligt tillfälle att upptäcka hur mycket Mästaren bryr sig om våra själars välfärd och hjälper oss att härda ut till änden.
I vår tid sträcks Herrens stödjande arm ut mot oss genom förordningarna i hans heliga tempel. Profeten Joseph sade till de tidiga heliga i Nauvoo: ”Ni behöver en begåvning, bröder, så att ni må vara beredda och dugliga till att övervinna allt.”18 Hur rätt hade han inte! Välsignelserna som templets förbund medförde och kraften som de sista dagars heliga blev begåvade med, gjorde det möjligt för dem att uthärda sina prövningar i tro. När pionjären Sarah Rich hade kommit fram skrev hon: ”Om det inte hade varit för den tro och kunskap som förlänades oss i templet … skulle vår resa ha varit som … att ta ett språng ut i mörkret.”19
Jag blir rörd av omfattningen av de prövningar som Frälsaren fick uppleva. Fastän han var Faderns Enfödde försökte lömska människor ta hans liv allt från det han föddes. Under hela sin verksamhet åtföljdes han av en storm av rykten, lögner och förföljelser vart han än gick.
Veckan före hans död gör särskilt stort intryck på mig: Översteprästerna ifrågasatte hans myndighet, försökte snärja honom och planerade två gånger att döda honom. I Getsemane, medan hans lärjungar sov, led han för hela mänsklighetens synder och blödde ur varje por. Han blev förrådd, fängslad, förhörd, slagen och bespottad. Efter att ha förhörts av det stora rådet hånades han av Herodes och fördes till slut till Pilatus, där han tvingades stå inför en vredgad folkmassa. Piskad och försedd med törnekrona tvangs han bära sitt kors till Golgata. Spikar slogs genom hans händer och fötter. Hans kropp lyftes upp mellan två rövare. Soldater kastade lott om hans jordiska ägodelar och han fick vinäger att släcka törsten med. Efter sex timmar20 överlämnade han sin ande i sin Faders hand, gav upp andan och dog.
När vi ser på den sista veckan i Frälsarens liv från vårt jordiska perspektiv, kan vårt första intryck vara att den bestod av lidande och undergång. Vi kanske bara ser Frälsarens mor och andra som gråter vid korset, rädda soldater, hur jorden skakade och klipporna rämnade, den brustna förlåten och tre timmar av mörker som täckte landet. En liknande scen av stormar och förödelse utspelade sig i den nya världen. Kort sagt: Vi ser ett fruktansvärt oväder som rasar.
Men titta en gång till – denna gång med trons öga.
Tänk på att Jesus under de sista, mest mödosamma, veckorna i sitt liv undervisade, vittnade, upplyfte, välsignade och stärkte människor runt omkring sig. Han uppväckte Lasarus från de döda, undervisade om sin Fader, rensade templet, gav sju liknelser, såg hur änkan gav sina kopparslantar, undervisade sina lärjungar om tecknen på hans andra ankomst, besökte Simon den spetälskes hus, instiftade sakramentet, tvättade apostlarnas fötter och undervisade sina lärjungar om att älska varandra. Han vittnade om sin gudomlighet som Guds Son och undervisade om Hjälparen – den Helige Anden. I sin översteprästerliga förbön bad han till sin Fader för sina apostlar och alla som trodde på deras ord, ”att deras hjärtan skall vara fyllda av [hans] glädje.”21
Under hans mörkaste stund mattades inte fridens och glädjens ljus. Det blev starkare! Efter sin död visade han sig för Maria från Magdala. Vilken glädje man måste ha känt den morgonen när nyheten spreds: ”Han har uppstått!”22 Senare kom han till kvinnorna på vägen, till Kleopas och en lärjunge som var på väg till Emmaus, till apostlarna och lärjungarna i rummet på övervåningen, till Thomas, som tvivlade, och till andra. Återigen kunde man glädjas åt försoningen och uppståndelsen.23
Men det var inte allt. I en syn såg president Joseph F Smith – en profet, siare och uppenbarare – Frälsarens besök till andevärlden:
”Där voro församlade på en plats en oräknelig skara av de rättfärdigas andar, vilka hade varit trofasta i Jesu vittnesbörd medan de levde i dödligheten …
Alla dessa hade lämnat dödligheten, fasta i hoppet om en härlig uppståndelse … [och] de voro fyllda av glädje och de jublade tillsammans, emedan dagen för deras befrielse var nära.
De voro församlade i väntan på Guds Sons ankomst till andevärlden för att förkunna deras återlösning från dödens bojor.”
Dessa trofasta andar visste att ”deras slumrande stoft [snart] skulle bliva återställt till sin fullkomliga gestalt, ben till ben klädda med senor och kött. Anden och kroppen skulle förenas för att aldrig mer åtskiljas, på det de måtte erhålla glädjens fullhet.”
Och ”medan denna väldiga skara i väntan och samtal gladde sig åt timman för sin befrielse från dödens bojor, visade sig Guds Son och förkunnade frihet för de fångna som hade varit trofasta.”24
Mina bröder och systrar, hur mörk situationen än ser ut i världen idag, vilka stormar vi än möter personligen, i våra hem och i våra familjer, så kan denna glädje bli vår idag. Ibland förstår vi inte varför död, sjukdomar, mentala och fysiska handikapp, personliga tragedier, krig och andra konflikter får förekomma. En del av detta är nödvändiga delar av vår jordiska prövotid. Annat, som Enok förutsåg, är en del av förberedelserna för Frälsarens andra ankomst, när ”himlarna [skola] förmörkas och en mörkrets slöja täcka jorden, himlarna skola skälva och likaså jorden och det skall bliva stort trångmål bland människobarnen, men”, sade Herren, ”jag skall bevara mitt folk”. Och när Enok såg allt detta ”fylldes [han] med glädje”.25
Denna morgon, när tiden då vi firar Frälsarens födelse och uppståndelse är här, bär jag med glädje särskilt vittnesbörd om att han kom till världen, att han led för våra synder och att han ska återvända. Vår tro på honom och lydnad mot hans bud ger oss fullkomligt klart hopp”26 och skingrar hopplöshetens mörker och förtvivlans dysterhet i dessa oroliga tider. Den som hade kraft att lugna jordens element, har kraft att lugna våra själar och ge oss en tillflykt i stormen: ”Frid, var lugn.”27
Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen