Be i tro

Äldste David A Bednar

i de tolv apostlarnas kvorum

Meningsfull bön kräver både helig kommunikation och hängivet arbete.

Jag vill inbjuda den Helige Anden att bistå oss när vi begrundar en princip som kan göra våra böner mer meningsfulla – evangelieprincipen att be i tro.

Jag önskar ta upp tre exempel på att be i tro i meningsfull bön och tala om det vi kan lära av dessa exempel. När vi talar om bön vill jag betona ordet meningsfull. Det är stor skillnad mellan att framsäga orden i en bön och att engagera sig i meningsfull bön. Jag antar att vi alla redan vet att bönen är väsentlig för vår andliga utveckling och trygghet. Men det vi vet återspeglas inte alltid i det vi gör. Och även om vi inser hur viktig bönen är, kan vi alla arbeta på att göra våra personliga böner och familjeböner mer ihärdiga och givande.

Be i tro och handla

Det klassiska exemplet på att be i tro är Joseph Smith och den första synen. När den unge Joseph ville veta sanningen om religion läste han följande verser i Jakobs brevs första kapitel:

”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.

Men han skall be i tro utan att tvivla.” (Jak 1:5–6)

Lägg märke till kravet att be i tro. Som jag förstår det betyder det inte att bara be i tro utan också att handla i tro, den dubbla förpliktelsen att både vädja och verkställa, kravet att kommunicera och handla.

Begrundan över denna bibeltext ledde Joseph till att bege sig till en skogsdunge nära sitt hem för att be och söka andlig kunskap. Lägg märke till de frågor som styrde Josephs tankar och bön.

”Mitt i denna ordstrid och detta meningsutbyte sade jag ofta till mig själv: Vad kan man göra? Vilket av alla dessa samfund är det rätta, eller har de alla orätt? Om något av dem är det rätta, vilket är det då och hur skall jag kunna få veta det? …

Min avsikt med att gå och rådfråga Herren var att få veta vilken av alla sekterna, som var den rätta, på det jag måtte veta, vilken jag skulle sluta mig till.” (Joseph Smiths skrifter, 2:10, 18)

Josephs frågor inriktade sig inte bara på vad han ville veta utan också på vad han skulle göra! Han frågade inte bara: ”Vilken kyrka är sann?” Hans fråga löd: ”Vilken kyrka ska jag sluta mig till?” Joseph gick till en lund för att be i tro och han var fast besluten att handla.

Sann tro inriktas i och på Herren Jesus Kristus och leder alltid till rättfärdiga gärningar. Profeten Joseph Smith lärde att ”tro är den uppenbarade religionens första grundsats och grundvalen till all rättfärdighet” och att den också är ”handlingsprincipen hos alla intelligenta varelser”. (Lectures on Faith, [1985], s 1) Gärningar i sig själva utgör inte tro på Frälsaren, men att handla enligt riktiga principer utgör det centrala i tron. Således är ”tro utan gärningar … död”. (Jak 2:20.)

Profeten Joseph förklarade vidare att ”tro är inte bara en handlingsprincip utan också en kraftprincip hos alla intelligenta varelser, vare sig i himlen eller på jorden.” (Lectures On Faith, s 3) Därför leder tro på Kristus till rättfärdiga gärningar som ökar vår andliga förmåga och kraft. När vi förstår att tro är en handlings- och kraftprincip, inspirerar det oss till att utöva vår moraliska handlingsfrihet i enlighet med evangeliets sanningar. Det får oss att inbjuda de återlösande och stärkande krafterna från Frälsarens försoning till vårt liv och utökar kraften inom oss att göra mycket av egen fri vilja. (Se L&F 58:28.)

Jag har länge varit intresserad av sanningen att meningsfull bön kräver både helig kommunikation och hängivet arbete. Välsignelser kräver vissa ansträngningar av oss innan vi kan få dem, och bönen, som ”ett slags arbete … är det utsedda medlet för att uppnå de allra högsta välsignelserna”. (Bible Dictionary, ”Prayer”, s 753.) Vi strävar framåt och håller ut i bönens hängivna arbete när vi, efter att ha sagt ”amen”, handlar i samklang med det vi har sagt till vår himmelske Fader.

Att be i tro kräver ärlighet, ansträngning, beslutsamhet och ihärdighet. Låt mig beskriva vad jag menar och sedan ge er en uppmaning.

Vi ber med rätta om trygghet och framgång för heltidsmissionärerna över hela världen. Och ett vanligt inslag i många av våra böner är att be att missionärerna ska ledas till enskilda personer och familjer som är beredda att ta emot återställelsens budskap. Men i slutändan är det mitt och ert ansvar att hitta människor som missionärerna kan undervisa. Missionärerna ska undervisa på heltid och du och jag ska hitta personer på heltid. Och du och jag som livstidsmissionärer borde inte be att heltidsmissionärerna ska göra vårt jobb!

Om du och jag verkligen ber i tro, som Joseph Smith gjorde – om vi ber i avsikt att handla och inte bara uttala ord – då kommer arbetet att förkunna evangeliet att gå framåt på ett förunderligt sätt. En sådan bön i tro skulle kunna innehålla följande inslag:

Tacka vår himmelske Fader för lärdomarna och förordningarna i Jesu Kristi återställda evangelium som ger oss hopp och lycka i livet.
Be om att modigt och djärvt kunna öppna munnen och berätta om evangeliet för vår släkt och för våra vänner.
Vädja till vår himmelske Fader om att hjälpa oss hitta de personer och familjer som vill ta emot vår inbjudan att undervisas av missionärerna i vårt hem.
Lova att göra vår del i dag och den här veckan och be om hjälp att övervinna ängslan, rädsla och tveksamhet.
Söka urskillningens gåva – om ögon som ser och öron som hör missionärsmöjligheter när de inträffar.
Be innerligt om styrka att handla så som vi vet att vi borde.

Vi bör uttrycka tacksamhet och be om andra välsignelser i en sådan bön – som vi sedan avslutar i Frälsarens namn. Och därefter sätter vi igång med det hängivna arbetet med utgångspunkt i den bönen.

Samma mönster av helig kommunikation och hängivet arbete kan tillämpas i våra böner för de fattiga och behövande, för de sjuka och nödställda, för släktingar och vänner som går igenom svårigheter och för dem som inte kommer till kyrkans möten.

Jag vittnar om att bönen blir meningsfull när vi ber i tro och handlar. Jag inbjuder oss alla att be i tro om vårt gudagivna uppdrag att förkunna evangeliet. När vi gör det, lovar jag att dörrar ska öppnas, och vi ska ges välsignelsen att känna igen och handla enligt de möjligheter som uppstår.

När vår tro har bestått provet

Mitt andra exempel betonar vikten av att härda ut tills vår tro bestått provet. För några år sedan reste en familj till Europa från Förenta staterna. Strax efter framkomsten blev deras trettonårige son mycket sjuk. Föräldrarna trodde först att hans magbesvär orsakats av trötthet efter den långa flygresan, och därför fortsatte familjen sin resa.

Under dagens lopp blev sonens tillstånd allt värre. Han blev mer och mer uttorkad. Fadern gav sonen en prästadömsvälsignelse men han blev inte märkbart bättre.

Flera timmar gick och modern knäböjde vid sonens sida och vädjade till sin himmelske Fader om att pojken skulle bli bättre. De befann sig långt hemifrån i ett främmande land och visste inte var de skulle söka läkarvård.

Modern frågade sonen om han ville be med henne. Hon visste att det inte räckte med att bara vänta på den begärda välsignelsen, de måste också fortsätta att handla. Hon förklarade att välsignelsen han fått fortfarande gällde och föreslog att de återigen skulle be som de forna apostlarna gjorde: ”[Herre], ge oss mer tro.” (Luk 17:5) I bön uttryckte de sitt förtroende för prästadömets makt och beslutsamheten att fortsätta göra vad Herren än krävde för att välsignelsen skulle infrias – om den välsignelsen var i enlighet med Guds vilja och plan. Kort efter denna enkla bön blev sonen bättre.

Moderns och sonens trofasta handlande inbjöd den utlovade prästadömskraften och tillfredsställde delvis kravet att vi inte ”motsägen … emedan [vi] icke sen, ty [vi] mottagen ej någon förvissning, innan [vår] tro bestått provet”. (Ether 12:6) Liksom fängelset där Alma och Amulek befann sig inte föll till jorden ”förrän efter deras tro”, och liksom Ammon och hans missionärsbröder inte fick bevittna mäktiga under ”förrän efter deras tro” (se Ether 12:12–15), så blev inte denne trettonårige pojke botad förrän efter deras tro vilket skedde ”i förhållande till deras tro i deras böner”. (L&F 10:47)

Ske inte min vilja utan din

Mitt tredje exempel belyser hur viktigt det är att inse och acceptera Guds vilja i vårt liv. För flera år sedan fanns det en ung far som hade varit aktiv i kyrkan som pojke, men som valt en annan väg under tonåren. Efter att ha tjänat i det militära gifte han sig med en förtjusande flicka och snart välsignades hemmet med barn.

En dag blev deras lilla fyraåriga dotter utan förvarning svårt sjuk och togs in på sjukhus. I förtvivlan och för första gången på många år, knäböjde fadern i bön och bad att hans lilla dotters liv skulle räddas. Men hennes tillstånd förvärrades. Gradvis började fadern förstå att hans lilla flicka inte skulle överleva och långsamt förändrades hans bön. Han bad inte längre om helbrägdagörelse utan om insikt. ”Låt din vilja ske” var nu de ord han sade i sin innerliga bön.

Strax därefter gled hans dotter in i koma, och fadern visste att hennes timmar på jorden var räknade. Stärkta av insikt, förtroende och kraft som översteg deras egen, knäböjde de unga föräldrarna igen och bad att de skulle få omfamna henne ännu en gång medan hon var vaken. Dottern slog upp ögonen och sträckte ut sina svaga armar mot föräldrarna för en sista omfamning. Och sedan var hon borta. Denne far visste att deras böner blivit besvarade –- en vänlig, medlidsam Fader i himlen hade fyllt deras hjärtan med tröst. Guds vilja hade skett och de hade fått kunskap. (Se H Burke Peterson, ”Adversity and Prayer”, Ensign, jan 1974, s 18.)

Att förstå och acceptera Guds vilja i vårt liv är viktiga faktorer för att be i tro i meningsfull bön. Men att bara säga orden ”Låt din vilja ske” räcker inte. Var och en av oss behöver Guds hjälp att överlämna vår vilja till honom.

”Bönen är medlet varigenom Faderns vilja och barnets vilja kommer i överensstämmelse med varandra.” (Bible Dictionary, ”Prayer”, s 752–753) Ödmjuk, innerlig och ihärdig bön gör det möjligt för oss att känna igen och rätta oss efter vår himmelske Faders vilja. Och i detta gav Frälsaren oss det fullkomliga exemplet när han bad i Getsemane örtagård: ”Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din … Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare.” (Luk 22:42, 44)

Avsikten med våra böner borde inte vara att framföra en lång lista på önskemål, utan att för egen del och andras säkerställa de välsignelser som Gud är villig att ge, enligt hans vilja och planer. Varje uppriktig bön hörs och besvaras av vår himmelske Fader, men svaren kanske inte blir som vi tänkt oss eller inte kommer när vi vill eller på det sätt vi förväntar oss. Denna sanning är uppenbar i de tre exempel jag lagt fram idag.

Bönen är en förmån och själens uppriktiga längtan. Vi kan flytta oss bortom rutinmässiga böner med checklistor och engagera oss i meningsfulla böner när vi på rätt sätt ber i tro och handlar, när vi tålmodigt härdar ut medan vår tro sätts på prov och när vi ödmjukt accepterar ”ske inte min vilja utan din”.

Jag vittnar om att vår evige Fader, hans enfödde Son, Herren Jesus Kristus och den Helige Anden är verkliga och gudomliga. Jag vittnar om att vår Fader hör och besvarar våra böner. Må var och en av oss sträva efter att med större beslutsamhet be i tro och därigenom göra våra böner verkligt meningsfulla. Detta är min bön i Herren Jesu Kristi heliga namn, amen.