Exempel på rättfärdighet
Det är vårt ansvar att leva vårt liv på ett sådant sätt att vi är exempel på rättfärdighet.
Idag inser jag att ni, mina bröder, både här i konferenscentret och på tusentals andra platser, utgör den största samlingen prästadömsbärare någonsin. Vi är medlemmar i det största brödraskapet i hela världen. Vi är så lyckligt lottade och välsignade att få bära Guds prästadöme.
Vi har fått undervisning och blivit upplyfta av de inspirerade budskap som givits. Jag ber om er tro och böner när jag delger er de tankar och känslor jag haft på senare tid när jag förberett mig för att tala till er.
Som bärare av prästadömet har vi placerats på jorden under orostider. Vi lever i en komplicerad värld med strömmar av konflikter överallt. Politiska intriger ödelägger nationers stabilitet, tyranner griper efter makt, och vissa samhällsskikt tycks vara för alltid nedtrampade, berövade sina möjligheter och överlämnade åt en känsla av misslyckande.
Vi som ordinerats till Guds prästadöme kan betyda mycket. När vi uppfyller kraven för att få hjälp av Herren kan vi utbilda pojkar, vi kan förbättra människor, vi kan åstadkomma mirakel i hans heliga tjänst. Våra möjligheter är obegränsade.
Det är vår uppgift att vara goda exempel. Vi stärks av sanningen att den största kraften i vår värld i dag är Guds kraft då den verkar genom människan. När vi är ute i Herrens ärenden, bröder, är vi berättigade till Herrens hjälp. Glöm aldrig bort den sanningen. Denna gudomliga hjälp är, naturligtvis, beroende av vår värdighet. Vi måste fråga oss: Är mina händer rena? Är mitt hjärta rent? Är jag en värdig Herrens tjänare?
Vi omringas av så mycket som är avsett att föra vår uppmärksamhet bort från det som är dygdigt och gott, och fresta oss med det som gör oss ovärdiga att utöva det prästadöme vi bär. Jag talar inte endast till de unga männen i aronska prästadömet, utan till män i alla åldrar. Frestelser kommer av varierande slag under hela vårt liv.
Bröder, är vi berättigade under alla tillfällen att utföra de heliga ansvar som hör till det prästadöme vi bär? Unga män –- ni som är präster –- är ni rena i kropp och ande när ni sitter vid sakramentsbordet på söndagen och välsignar sakramentets symboler? Ni unga män som är lärare, är ni värdiga att förbereda sakrament? Diakoner, när ni delar ut sakramentet till kyrkans medlemmar, gör ni det i medvetande om att ni är andligen berättigade till att göra det? Förstår var och en av er till fullo vikten av alla de heliga ansvar ni utför?
Mina unga vänner, var starka. Människofilosofier omringar oss. Syndens ansikte bär ofta överseendets mask. Låt det inte bedra er, bakom den fasaden gömmer sig sorger, olycka och smärta. Ni vet vad som är rätt och vad som är fel, och inget kamouflage, oavsett hur tilldragande det är, kan ändra på det. Överträdelsens natur är densamma. Om dina så kallade vänner uppmanar dig att göra något du vet är fel –- måste du vara den som står för det rätta, även om du är ensam om det. Ha det moraliska modet att vara ett ljus för andra att följa. Ingen vänskap är viktigare än ditt rena samvete, din moraliska renhet –- och det är en makalös känsla att veta att man gör det man fått i uppgift att göra med full förtröstan om att man är värdig att göra det.
Bröder i melkisedekska prästadömet, strävar ni flitigt varje dag att leva som ni bör? Är ni vänliga och kärleksfulla mot hustru och barn? Är ni ärliga mot era medmänniskor –- under alla tider och i alla omständigheter?
Om någon av er har halkat åt sidan finns det personer som vill hjälpa er att återigen bli rena och värdiga. Er biskop eller grenspresident är ivrig och villig att hjälpa, och kommer att med förståelse och medkänsla göra allt i sin makt att hjälpa er under omvändelseprocessen, så att ni än en gång kan stå i rättfärdighet inför Herren.
Många av er minns president N Eldon Tanner som verkade som rådgivare åt fyra av kyrkans presidenter. Han var ett orubbligt exempel på rättfärdighet under sin industriella karriär, som regeringstjänsteman i Canada och alltid i sitt personliga liv. Han gav oss följande inspirerade råd:
“Inget kan ge större glädje och framgång än att leva i enlighet med evangeliets lärdomar. Var ett exempel, var ett gott inflytande …
Var och en av oss har blivit förutordinerade till något arbete som [Guds] tjänare, till vilken han funnit det lämpligt att ge sitt prästadöme och makten att handla i hans namn. Kom alltid ihåg att människor vänder sig till er för att få ledning och ni påverkar enskildas liv på gott eller ont, och det inflytandet märks genom många kommande.”1
Mina bröder, jag upprepar att som bärare av Guds prästadöme är det vårt ansvar att leva vårt liv på ett sådant sätt att vi är exempel på rättfärdighet som andra kan följa. När jag begrundade hur vi bäst kan vara sådana exempel påmindes jag om en erfarenhet jag hade för flera år sedan under en stavskonferens. Under den allmänna sessionen lade jag märke till en ung pojke som satt med sin familj på första bänkraden i stavscentret. Jag satt på förhöjningen. Under mötet märke jag att om jag korsade benen så gjorde den unge mannen samma sak. Om jag ändrade ställning och korsade benen åt andra hållet så gjorde han det också. Jag lade händerna i knäet, och han gjorde sammalunda. Jag vilade hakan i handen, och det gjorde han med. Oavsett vad jag gjorde så härmade han mina rörelser. Det fortsatte tills det var dags för mig att tala till församlingen. Jag beslöt mig för att testa honom. Jag tittade rakt på honom, försäkrade mig om att han var uppmärksam och viftade med öronen. Han försökte göra likadant, men lyckades inte! Han kunde inte riktigt vifta med sina öron. Han vände sig till sin far som satt bredvid honom och viskade något till honom. Han pekade på sina öron och sedan på mig. När hans far tittade på mig, uppenbarligen för att se om jag viftade med öronen, satt jag allvarsamt med korsade armar, absolut stilla. Fadern tittade klentroget tillbaka på sin son, som såg lite tillintetgjord ut. Till slut gav han mig ett generat leende och ryckte på axlarna.
Jag har tänkt på den upplevelsen under åren som gått när jag begrundat hur vi, särskilt när vi är unga, har en benägenhet att imitera våra föräldrars, ledares och jämnårigas exempel. Profeten Brigham Young sade: ”Vi bör aldrig tillåta oss att göra något som vi inte vill se våra barn göra. Vi bör vara ett sådant exempel som vi vill att de ska följa.”2
Till er som har pojkar, eller som är ledare för pojkar, säger jag: Sträva efter att vara det slags exempel som pojkarna behöver. Fadern bör naturligtvis vara det främsta exemplet och pojken som välsignats med en värdig far är sannerligen lyckligt lottad. Men även en exemplarisk familj, med en ihärdig och trofast far och mor, behöver allt stöd de kan få av goda män som verkligen bryr sig om dem. Det finns också pojkar som inte har en far, eller vars far inte för närvarande är det exempel som behövs. För dessa pojkar tillhandahåller Herren ett nätverk av hjälpare inom kyrkan –- biskopar, rådgivare, lärare, scoutledare och hemlärare. När Herrens program följs och fungerar på rätt sätt är ingen ung man i kyrkan utan goda mäns inflytande i sitt liv.
Effektiviteten hos en inspirerad biskop, rådgivare eller lärare har väldigt lite att göra med yttre symboler av makt eller överflöd av jordiska ägodelar. De ledare som har störst inflytande är oftast de som får hjärtan att brinna med en hängivenhet till sanningen, som gör lydnad mot våra ansvar till det yttersta tecknet på manlighet, som under vardagliga händelser får våra pojkar att se den person de kan bli.
Vi får inte glömma vårt främsta föredöme, vår Frälsare Jesus Kristus. Hans födelse var förutsagd av profeter. Änglar kungjorde hans jordiska verksamhet. Han “växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom.”3
Han döptes av Johannes i Jordanfloden och påbörjade sedan sin officiella verksamhet. Satans ordklyveri vände Jesus ryggen till. Han vände sig mot de ansvar hans Fader givit honom och gav dem sitt hjärta och sitt liv. Och vilket syndfritt, osjälviskt, ädelt och gudomligt liv det var. Jesus verkade. Jesus älskade. Jesus tjänade. Jesus vittnade. Det finns inget bättre exempel att ta efter. Låt oss börja nu, ja, ikväll, att göra detta. Låt oss för alltid kasta bort vårt gamla jag och med det nederlag, förtvivlan, tvivel och otro. Låt oss vända oss mot ett nytt liv –- ett liv av tro, hopp, mod och glädje. Ingen uppgift tycks då för svår, inget ansvar väger för tungt, ingen plikt är en börda. Allt blir möjligt.
För många år sedan berättade jag om en person som hade Frälsaren som exempel, en person som var ståndaktig och sann, stark och värdig under livets stormar. Han ärade modigt sina ämbeten i prästadömet. Han var ett exempel för var och en av oss. Han hette Thomas Michael Wilson, son till Willie och Julia Wilson från Lafayette i Alabama i USA.
När han bara var en tonåring och han och hans familj ännu inte var medlemmar i kyrkan, drabbades han av cancer, följd av smärtsam strålningsterapi och sedan välsignad remission. Sjukdomen fick hans familj att inse att livet inte bara är dyrbart utan också att det ibland är kort. Familjen började hoppas på religionen som en hjälp att klara sig igenom denna prövning. Senare fick de kontakt med kyrkan och alla utom fadern döptes. Efter att ha tagit emot evangeliet längtade unge broder Wilson efter att få bli missionär, trots att han var äldre än de flesta unga män är när de börjar sin mission. När han var 23 år kallades han att verka i Utah-missionen Salt Lake City.
Äldste Wilsons missionärskamrater beskrev hans tro som obetingad, orubblig och oböjlig. Han var ett föredöme för alla. Men efter elva månader som missionär kom sjukdomen tillbaka. Skelettcancer krävde att en arm och ena axeln amputerades. Ändå fortsatte han sitt missionsarbete.
Äldste Wilsons mod och allt uppslukande önskan att stanna kvar på missionsfältet gjorde hans far, som inte var medlem, så rörd att han undersökte kyrkans lära och också blev medlem.
Jag fick veta att en undersökare som äldste Wilson hade undervisat skulle döpas, men sedan ville hon konfirmeras av äldste Wilson som hon beundrade så. Hon åkte tillsammans med några andra till det sjukhus där äldste Wilson låg. Där, med den hand han hade kvar vilande på hennes huvud, konfirmerade äldste Wilson henne som medlem av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Månad efter månad fortsatte äldste Wilson sitt kära men smärtsamma arbete som missionär. Han fick prästadömsvälsignelser, böner uppsändes för honom. Tack vare hans exempel på hängivenhet levde hans medmissionärer närmare Gud.
Äldste Wilsons tillstånd förvärrades. Slutet närmade sig och han skulle återvända hem. Han bad om att få verka i ytterligare en månad. Det beviljades. Han litade till Gud, och den som Thomas Michael Wilson i tysthet litade på öppnade himlens fönster och välsignade honom rikligen. Hans föräldrar Willie och Julia Wilson och hans bror Tony kom till Salt Lake City för att hjälpa sin son och sin bror hem till Alabama. Men det återstod en välsignelse som han hade bett om och längtat efter. Familjen inbjöd mig att komma med dem till Jordan River-templet i Utah där de heliga förrättningar som sammanbinder familjer för tid och evighet utfördes.
Jag tog farväl av familjen Wilson. Jag kan ännu se äldste Wilson framför mig då han tackade mig för att ha följt med dem. Han sade: ”Det spelar ingen roll vad som händer oss här i livet så länge vi har Jesu Kristi evangelium och lever efter det. Det spelar ingen roll om jag undervisar om evangeliet här eller på andra sidan slöjan, så länge som jag får undervisa om det.” Vilket mod. Vilken tillit. Vilken kärlek. Familjen Wilson företog den långa färden hem till Lafayette, där äldste Thomas Michael Wilson gick från detta liv till evigheten. Han begravdes med sin missionärsbricka på sig.
Mina bröder, när vi nu lämnar prästadömets allmänna möte, låt oss alla besluta oss för att förbereda oss för de tillfällen vi får, för att ära prästadömet vi bär genom det arbete vi utför, de liv som vi välsignar och de själar som vi får privilegiet att bidra till att rädda. Ni är ”ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk”4 och ni kan göra saker av stor betydelse. Om dessa sanningar vittnar jag i vår Frälsares Jesu Kristi namn, amen.