I dag
Om vi lever idag så att vi kan göra anspråk på försoningens renande nåd, får vi leva för evigt hos Gud.
För tre veckor sedan steg jag in i gårdagen. I det ögonblicket återupptäckte jag idag. Och det är om idag som jag vill tala.
Ett uppdrag i kyrkan förde mig över Stilla havets vidsträckta vatten till landet Vietnam. För mig var detta mer än en flygtur över ett hav. Det var en resa bakåt i tiden. För mer än 40 år sedan kämpade jag på slagfälten i det landet som infanteriofficer. Minnen av denna plats, över de gångna årtiondena, hade etsats in i mitt minne, minnen av folket och mina vapenbröder. Jakob skrev: ”Våra liv [har förrunnit] liksom en dröm.” (MBJakob 7:26) Så var det för mig. Och nu återvände jag från minnenas sal till platsen där minnena skapats, efter nästan ett halvt sekel. När jag utfört mitt uppdrag för kyrkan var jag fast besluten att återigen besöka dessa slagfält. Tillsammans med min kära hustru for jag på pilgrimsfärd.
Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig att hitta efter så många år. Det jag fann var mycket oväntat. Istället för ett krigshärjat folk såg jag en ung och livskraftig befolkning. Istället för en landsbygd översållad av bombkratrar fann jag fridfulla grönskande åkrar. Till och med djungeln hade förnyats. Jag förmodar att jag delvis förväntade mig att se gårdagen, men jag fann idag och löftet om en ljus framtid. Jag påmindes om att ”om aftonen gästar gråt, om morgonen kommer jubel”. (Ps 30:5)
När jag återigen gick på fälten och längs en djungelstig hörde jag inom mig ekot av maskingevärens smatter, granatsplittrens vinande ljud och knallar av handeldvapen. Jag såg åter-igen mina vänners solbrända unga ansikten, som ”gav sitt liv för det de trodde på”. (Abraham Lincoln, tal vid Gettysburg) Och jag tänkte på en viss vän och en viss dag – en enda dag, den 3 april 1966. Palmsöndagen. Det var påsk – nästan exakt 42 år sedan.
Vår infanteribataljon hade varit i Vietnam i flera månader. Jag var löjtnant och ledde en gevärspluton. Vi deltog nästan dagligen i strider. Då den dagen grydde var vår bataljon djupt inne på fientlig mark. Mycket tidigt sände vi ut en spaningspatrull på omkring tio man. En av dem var furir Arthur Morris. Flera av männen sårades under eldstrid, däribland furir Morris som fick ett mindre köttsår. Till sist kom patrullens män haltande tillbaka till vår frontlinje.
Vi begärde via radio en evakueringshelikopter för de skadade. När vi förde de sårade männen ombord på helikoptern bad jag även furir Morris att stiga ombord. Han avböjde. Jag bad honom igen. Återigen avböjde han. Jag bad honom ännu en gång. Ännu en gång vägrade han. Till slut sade jag: ”Furir Morris, gå ombord på den där helikoptern.”
Han tittade på mig och bad med fast blick – ”Snälla” – och sade sedan det som alltid kommer att hemsöka mina minnen: ”De kan inte döda en seg gammal räv som mig.”
Scenen har etsat in sig i mitt minne som en krigstavla: Djungelgläntan, helikopterns otåligt piskande rotorblad, pilotens spända blick och min väns vädjan att få stanna hos sina män. Jag gav efter. Jag skickade iväg helikoptern med dess livlina mot framtiden. Innan solen gick ner den dagen låg min käre vän furir Arthur Cyrus Morris död på marken, genomborrad av fiendekulor. Som ett eko i mitt minne hörde jag om och om igen hans utrop: ”De kan inte döda, de kan inte döda, de kan inte döda …”
Naturligtvis hade han på ett sätt ohyggligt fel. Jordelivet är så skört. Ett enda hjärtslag, ett enda andetag, skiljer oss från denna värld och nästa. Ena stunden var min vän en stark, levande person, nästa stund hade hans odödliga ande flytt och lämnat hans jordiska tabernakel som en hög av livlöst stoft. Döden är en ridå vi alla måste gå igenom, och liksom furir Arthur Morris vet ingen av oss när det är vår tur. Av alla utmaningar vi möter är kanske den största en falsk känsla av att jordelivet varar för alltid, och dess tvilling – att vi kan skjuta upp till morgondagen med att söka och ge förlåtelse, vilket enligt Jesu Kristi evangelium är ett av huvudskälen till vår vistelse på jorden.
Denna djupa sanning förutsägs av Amulek i Mormons bok:
”Ty se, detta liv är tiden, då människorna måste bereda sig att möta Gud, ja se, detta livets dag är dagen, på vilken människorna skola utföra sina arbeten …
[Därför] beder jag eder, att I icke uppskjuten eder bättringsdag ända till det sista …
Ty samma ande, som är i besittning av edra stofthyddor den stund I gån ut ur detta liv, samma ande har makt att taga dem i besittning i den eviga världen.” (Alma 34:32–34; kursivering tillagd)
Vilket träffande uttryck Amulek använder – detta livets dag! Aposteln Jakob uttryckte det så här: ”Ni vet inget om morgondagen. Vad är ert liv? Ni är en rök, som syns en liten stund och sedan försvinner.” (Jak 4:14) Och den vi är då vi lämnar detta liv är den vi är när vi går in i nästa. Jag är tacksam över att vi har idag.
Furir Morris hade ohyggligt fel, men han hade också strålande rätt! Vi är verkligen odödliga, eftersom Kristi försoning övervinner döden, både den fysiska och den andliga. Och om vi lever idag så att vi kan göra anspråk på försoningens renande nåd, får vi leva för evigt hos Gud. Detta liv är inte så mycket en tid att få och samla på sig som det är en tid att ge och att bli. Jordelivet är det slagfält där rättvisan och barmhärtigheten möts. Men de måste inte mötas som motståndare, för de är förlikade genom Jesu Kristi försoning för alla som använder idag på ett klokt sätt.
Det krävs endast av er och mig att vi både söker och ger förlåtelse – att både omvända oss och visa kristlig kärlek till andra – så att vi kan gå in genom dörren som Frälsaren håller upp och korsa tröskeln från detta liv till upphöjelse. Det är idag vi måste förlåta andra deras ”överträdelser”, i visshet om att Frälsaren sedan förlåter oss våra. Som Lukas så betecknande skrev: ”Var barmhärtiga.” (Luk 6:36) Fullkomligheten kanske undflyr oss här, men vi kan vara barmhärtiga. När allt kommer omkring är omvändelse och förlåtelse bland Guds främsta krav på oss.
Med min pilgrimsfärd i det förflutna fullbordad, såg jag ut över dagens fridfulla fält och såg i deras bördighet framtidens löfte. Jag tänkte på min vän furir Arthur Cyrus Morris. Jag tänkte på den ödesdigra palmsöndagen för länge sedan. Och jag var djupt tacksam för påskmorgonens Frälsare, som ger oss liv, som nedsteg under allt så att vi kan resa oss över allt – i framtiden – om vi bara tar vara på idag. I Jesu Kristi namn, amen.