Guds döttrar
Det finns ingen roll i livet som är viktigare eller mer evig än moderskapet.
Bröder och systrar, nyligen genomgick min hustru Barbara en ryggoperation och kunde inte lyfta, vrida sig eller böja sig. Följaktligen har jag lyft mer, vridit mig och böjt mig mer än någonsin tidigare – och det har fått mig att bättre upp-skatta vad kvinnor, och i synnerhet ni mödrar, gör varje dag i hemmet.
Även om kvinnors omständigheter i hemmet skiljer sig åt – de är gifta, ensamstående eller frånskilda, några med barn och andra utan – är de alla älskade av Gud, och han har en plan för att hans rättfärdiga döttrar ska få evighetens rikaste välsignelser.
I dag vill jag inrikta mig i första hand på mödrar, i synnerhet unga mödrar.
Som ung far märkte jag hur krävande det är att vara mor. Jag verkade som rådgivare och sedan som biskop under en tioårsperiod. Under den tiden välsignades vi med sex av våra sju barn. Barbara var ofta helt slut när jag kom hem på söndagskvällen. Hon försökte förklara vad det innebar att sitta längst bak under sakramentsmötet med vår unga familj. Så kom dagen då jag blev avlöst. Efter att ha suttit på förhöjningen i tio år satt jag nu med min familj på bakre bänken.
Församlingens sjungande mödrar stod för musiken, så jag behövde sitta ensam med våra sex barn. Jag har aldrig varit så stressad i hela mitt liv. Jag hade kasperdockor på båda händerna, men det fungerade inte så bra. Barnens cheerios-flingor föll på golvet och det var pinsamt. Målarböckerna tycktes inte roa som de skulle.
När jag kämpade mig igenom mötet med barnen tittade jag upp på Barbara och såg att hon iakttog mig och log. Jag lärde mig att bättre upp-skatta vad hon och alla ni kära mödrar gör så bra och så trofast!
En generation senare, som morfar, har jag sett de uppoffringar som mina döttrar har gjort för att fostra sina barn. Och ytterligare en generation senare ser jag med förundran belastningen på mina son- och dotterdöttrar då de leder sina barn i denna stressiga och krävande värld.
Efter att ha observerat och känt med tre generationer mödrar och tänker på min egen kära mor, vet jag med säkerhet att det inte finns någon roll i livet som är viktigare eller mer evig än moderskapet.
Det finns inte ett fullkomligt sätt att vara en bra mamma. Varje situation är unik. Varje mor har olika slags utmaningar, olika färdigheter och förmågor – och absolut olika barn. Valen är olika och unika för varje mor och varje familj. Många har tillfälle att vara ”heltidsmammor”, åtminstone under barnens utvecklingsår, och många andra önskar att de hade det. Några måste arbeta hel- eller deltid, några kanske arbetar hemma, några delar in sitt liv i perioder: hem och familj och arbete. Det viktiga är att en mor älskar sina barn djupt, att hon i sin hängivenhet mot Gud och sin make prioriterar barnen framför allt annat.
Jag imponeras av de otaliga mödrar som har lärt sig hur viktigt det är att inrikta sig på sådant som endast kan göras under en viss tid i livet. Om ett barn bor hos föräldrarna i 18 eller 19 år är den tiden bara en fjärdedel av förälderns levnad. Och de viktiga utvecklingsåren, barnets tidigaste år, utgör mindre än en tiondel av en förälders normala livslängd. Det är av största betydelse att inrikta sig på barnen under den korta tid de är hos oss och med Herrens hjälp försöka lära dem allt vi kan innan de lämnar hemmet. Detta evigt viktiga arbete åligger mödrar och fäder som likvärdiga makar. Jag är tacksam för att många fäder idag är mer inblandade i sina barns liv. Men jag tror att mödrars instinkter och deras intensiva engagemang i barnens fostran alltid kommer att vara avgörande för deras välbefinnande. Som det står i tillkännagivandet om familjen: ”Moderns främsta ansvar är barnens omvårdnad.” (”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, okt 2004, s 49)
Vi bör komma ihåg att det kan vara svårt att helt och fullt gå upp i moderskapet och sätta barnen främst. Genom min egen erfarenhet av fyra generationer i vår familj och de samtal jag haft med mödrar till små barn runtom i kyrkan, vet jag något om de känslor som åtföljer en mor i hennes beslut att stanna hemma med små barn. Det finns ögonblick av stor glädje och otrolig tillfredsställelse, men det finns också ögonblick då hon känner sig otillräcklig, när det är enformigt och frustrerande. Mödrar kan uppleva att de får föga eller ingen uppskattning för det val de gjort. Ibland tycks inte ens maken ha någon aning om de krav som ställs på hustrun.
Som kyrka känner vi enorm respekt för och tacksamhet mot er mödrar till små barn. Vi vill att ni ska vara lyckliga och framgångsrika i era familjer och få den erkänsla och det stöd ni behöver och förtjänar. Låt mig därför i dag ställa och kort besvara fyra frågor. Även om mina svar kan tyckas väldigt enkla, kan just de enkla sakerna göra en mors liv ytterst givande.
Första frågan: Vad kan du som ung mamma göra för att minska stressen och njuta av familjen mer?
För det första: inse att moderskapets glädje kommer ett ögonblick i sänder. Du kommer att möta svåra och frustrerande tider. Men mitt i svårigheterna finns lysande ögonblick av glädje och tillfredsställelse.
Författaren Anna Quindlen påminner oss om att inte rusa förbi dessa flyktiga ögonblick: Hon sade: ”Det största felet jag gjorde [som förälder] är ett fel som de flesta av oss gör … jag levde inte tillräckligt i nuet. Det är särskilt uppenbart nu då ögonblicket är borta och bara fångats på bild. Det finns ett foto av [mina tre barn] där de sitter en sommardag i gräset på en filt i skuggan av gungorna, sex, fyra och ett år. Jag önskar att jag kunde komma ihåg vad vi åt och vad vi pratade om och hur de lät och hur de såg ut när de sov den kvällen. Jag önskar att jag inte hade haft så bråttom till nästa sak: middag, bad, bok, säng. Jag önskar att jag hade satt mer värde på att göra och mindre på att få gjort.” (Loud and Clear [2004], s 10–11)
För det andra: planera inte in för mycket för dig eller dina barn. Vi lever i en värld som är full av möjligheter. Om vi inte ser upp kan vi upptäcka att varenda minut är fullpackad med umgängesliv, kurser, träning, bokklubbar, klippböcker, ämbeten i kyrkan, musik, sport, Internet och tv-program. En mamma berättade för mig att hennes barn hade 29 saker inplanerade varje vecka: musiklektioner, scouting, danser, sporttävlingar, dagläger, fotboll, konst, och så vidare. Hon kände sig som en taxichaufför. Till slut kallade hon till familjeråd och sade att ”något måste bort – vi har inte tid för oss själva och ingen tid för varandra”. Familjer behöver ostrukturerad tid för att utveckla djupa relationer och verkligt föräldraskap. Ta er tid att lyssna, skratta och leka tillsammans.
För det tredje: när du försöker dra ner på extra åtaganden, se då till att finna tid för dig själv, tid för egna talanger och intressen. Välj en eller två saker som du vill lära dig eller göra, något som utvecklar dig, och ta dig tid för dem. Man kan inte pumpa vatten ur en tom brunn, och om du inte avsätter lite tid till det som fyller dig på nytt, har du allt mindre att ge andra, även dina barn. Undvik alla slags missbruk av droger. Du har fel om du tror att de hjälper dig att få mer gjort. Och tillåt dig inte att fastna i det som är bortkastad tid, sådant som dövar sinnet, som tv-såpor eller surfning på Internet. Vänd dig till Herren i tro så får du veta vad du ska göra och hur du ska göra det.
För det fjärde: be, studera och undervisa om evangeliet. Be intensivt för dina barn och om din uppgift som mamma. Föräldrar kan uppsända unika och underbara böner eftersom de ber till allas vår eviga Förälder. ”Vi är förvaltare av dina barn, Fader. Hjälp oss fostra dem så som du vill att de ska fostras.”
Den andra frågan: Vad mer kan en man göra för att stötta sin hustru, sina barns mor?
För det första: visa särskild upp-skattning och ge större erkännande för allt din hustru gör varje dag. Lägg märke till saker och ting och tacka henne – ofta! Planera in kvällar tillsammans – bara ni två.
För det andra: ha en återkommande tid när du pratar med din hustru om varje barns behov och hur du kan hjälpa till.
För det tredje: ge din hustru ledigt en dag då och då. Ta över hushållet så att hon slipper sina dagliga göromål. Genom att ta över en tid får du mycket större uppskattning av det som din hustru gör varje dag. Du får förmodligen lyfta, vrida dig och böja dig en hel del!
För det fjärde: kom hem från arbetet och ta aktiv del i familjen. Låt inte arbete, vänner eller idrott gå före att lyssna på, leka med och undervisa dina barn.
Den tredje frågan: Vad kan barn, också små barn, göra? Nu till er barn, var snälla och lyssna nu, för det finns några enkla saker som ni kan göra för att hjälpa er mamma.
Du kan plocka upp dina leksaker när du har lekt färdigt, och när du blir lite äldre kan du bädda din säng, hjälpa till att diska och göra andra saker – utan att bli tillsagd.
Du kan tacka henne oftare för en god måltid, efter en godnattsaga eller efter att ha fått rena kläder i byrålådan.
Men mest av allt kan du ofta krama din mamma och säga att du älskar henne.
Den sista frågan: Vad kan kyrkan göra?
Det finns mycket kyrkan erbjuder mödrar och familjer, men i dag vill jag bara säga att biskopsrådet och församlingsrådet bör vara uppmärksamma och hänsynsfulla när det gäller krav i fråga om tid och resurser på unga mödrar och deras familjer. Lär känna dem och visa omdöme i det ni ber dem göra under den här tiden i deras liv. Almas råd till hans son Helaman gäller för oss i dag: ”Se, jag säger dig, att medelst små och enkla medel uträttas mycket stort.” (Alma 37:6)
Jag hoppas att ni kära systrar, gifta eller ensamstående, aldrig undrar om Herren och kyrkans ledare värdesätter er. Vi älskar er. Vi högaktar er och uppskattar ert inflytande när det gäller att bevara familjen och medverka till kyrkans tillväxt och andliga vitalitet. Låt oss minnas att ”familjen har en central roll i Skaparens plan för sina barns eviga bestämmelse”. (Familjen: Ett tillkännagivande för världen) Skrifterna och profeters och apostlars undervisning hjälper alla i familjen att förbereda sig på att vara tillsammans nu och i all evighet. Jag ber att Gud ständigt ska välsigna kyrkans kvinnor så att de finner glädje och lycka i sin heliga roll som Guds dotter.
Som avslutning vill jag vittna om president Monsons kallelse som profet. Jag har känt honom sedan han var 22 och jag 21. Det är 58 år. Jag har sett hur Herrens hand förberett honom för den här dagen, för att presidera över kyrkan som vår profet och president. Och jag lägger mitt vittnesbörd till alla andra som givits under denna konferens, om hans speciella ämbete som kyrkans president, och jag vittnar tillsammans med alla andra om att Jesus är Kristus och att detta är hans kyrka. Vi utför hans verk. Detta vittnar jag om i Herren Jesu Kristi namn, amen.