Fädernas tro
Sann religion bör inte komma från sådant som behagar människor eller från förfäders traditioner utan från det som behagar Gud, vår evige Fader.
Så underbart det är att få lyssna till Tabernakelkörens vackra sång.
Mina kära bröder och systrar och vänner, det gläder mig att stå här med er i dag och att ha den stora förmånen att få vara medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och att få räknas som en av er.
Jag minns hur jag först reagerade när jag fick detta heliga kall från Herren att verka som den nyaste medlemmen i kyrkans första presidentskap – jag kände mig lyckligt överväldigad. Sedan dess har orden ödmjukhet, tacksamhet och tro fått ny innebörd för mig.
Jag kan försäkra er att ingen blev mer överraskad av min kallelse än mina barn och barnbarn.
I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga söker vi inte efter, men inte heller avböjer vi, kallelser som kommer från Gud genom inspirerade prästadömskanaler. Jag ber att Gud må ge mig styrka och ett förstående hjärta så att jag kan ära detta heliga kall enligt hans vilja och avsikt.
Vi saknar alla president Gordon B Hinckley. Hans inflytande på detta stora verk kommer att fortsätta välsigna oss.
Det är min stora förmån att få samarbeta med president Monson. Jag har känt honom i många år. Han är en man med fantastiska gåvor och talanger. Han är Guds profet. Hans tro och kärleksfulla hjärta når ut till varje nation, tungomål och folk.
Jag är tacksam att få verka med president Eyring, som jag älskar och respekterar som en stor ledare och lärare i Guds rike.
När de tolvs kvorum samlades i det övre rummet i templet i Salt Lake City för att stödja president Monson som kyrkans 16:e president, kände jag förundran över de utomordentliga förmågorna, klokheten och andligheten hos dem jag satt bland. Det fick mig att klarare inse mina egna svagheter. Jag älskar dessa goda män som har så stor tro. Jag är tacksam att jag har fått höja min hand för att stödja dem. Jag älskar också och stödjer äldste Christofferson, den nyaste medlemmen av de tolv.
När Herren kallade Frederick G Williams som rådgivare till profeten Joseph Smith, befallde han honom att vara ”trofast. Sköt det ämbete vartill jag kallat dig. Hjälp de svaga, upplyft de slappnande händerna och styrk de matta knäna.”1 Jag anser att detta råd gäller alla som tar emot kallelser att verka i Guds rike – och förvisso gäller det mig i den här fasen av mitt liv.
Guds profet och vår president
Jag skulle vilja säga några ord om president Thomas S Monson. För några år sedan kom president Monson till en regionkonferens i Hamburg i Tyskland och jag hade äran att göra honom sällskap. President Monson har ett häpnadsväckande minne och vi talade om många av de heliga i Tyskland – och jag förundrades över att han mindes så många så väl.
President Monson frågade om broder Michael Panitsch, före detta stavs-president och sedan patriark och som hade varit en av kyrkans ståndaktiga pionjärer i Tyskland. Jag berättade att broder Panitsch var allvarligt sjuk, att han var sängliggande och inte kunde närvara på våra möten.
President Monson frågade om vi kunde besöka honom.
Jag visste att kort före resan till Hamburg hade president Monson undergått en fotoperation och att han inte kunde gå utan att det gjorde ont. Jag förklarade att broder Panitsch bodde på femte våningen i en byggnad utan hiss. Vi skulle vara tvungna att gå uppför trapporna.
Men president Monson insisterade. Och därför gick vi dit.
Jag minns hur svårt det var för president Monson att gå uppför alla dessa trappor. Han kunde bara ta några trappsteg i taget och sedan måste han vila. Men han beklagade sig inte en enda gång och han ville inte vända om. Eftersom huset hade högt i tak verkade det aldrig ta slut på trapporna, men president Monson fortsatte med glatt mod tills vi kom fram till broder Panitschs lägenhet på femte våningen.
När vi väl kommit dit, hade vi ett härligt samtal. President Monson tackade honom för hängivet arbete och uppmuntrade honom med ett leende. Innan vi gick gav han honom en underbar prästadömsvälsignelse.
Ingen utom broder Panitsch, den närmaste familjen och jag själv såg någonsin denna modiga och kärleksfulla handling.
President Monson kunde ha valt att vila mellan våra långa och ständiga möten. Han kunde ha bett att få se några av Hamburgs vackra sevärdheter. Jag har ofta tänkt på hur anmärkningsvärt det var att bland alla sevärdheter i staden, var den han ville se en bräcklig och sjuk medlem i kyrkan som trofast och ödmjukt tjänat Herren.
President Monson kom till Hamburg för att undervisa och välsigna folket i ett land och det är precis vad han gjorde. Men på samma gång inriktade han sig på den enskilde, namn efter namn. Hans breda och vidsträckta vision har grepp om en världsomfattande kyrkas invecklade beskaffenhet, men på samma gång har han också känsla för den enskilde.
När aposteln Petrus talade om Jesus, som hade varit hans vän och lärare, sade han enkelt: ”Han … gick omkring och gjorde gott.”2
Jag anser att samma sak kan sägas om mannen vi idag stödde som Guds profet.
Fädernas tro
Jag förundrar mig över den varierande bakgrunden hos kyrkans medlemmar. Ni kommer från alla samhällsskikt – alla kulturer, språk, politiska förhållanden och religiösa traditioner.
En sådan mängd av livserfarenheter har fått mig att reflektera över budskapet i en av våra psalmer, ”Fädernas tro”. I refrängen upprepas dessa ord: ”Fädernas goda, starka tro, alltid du skall i hjärtat bo.”3
Fädernas tro – jag älskar detta begrepp.
Det får många av kyrkans medlemmar att tänka på tappra pionjärer som övergav bekvämligheten i hem och hus och färdades i vagn eller gick till fots tills de nådde fram till Stora Saltsjödalen. Jag älskar och hedrar tron och modet hos dessa första pionjärer i kyrkan. På den tiden bodde mina egna förfäder en hel ocean härifrån. Ingen av dem bodde i Nauvoo eller i Winter Quarters och ingen av dem färdades över slätterna. Men som medlem i kyrkan gör jag med tacksamhet och stolthet anspråk på detta pionjärarv som mitt eget.
Med samma glädje gör jag anspråk på arvet från nutida pionjärmedlemmar som bor i alla länder och vars egna berättelser om ihärdighet, tro och uppoffringar ger denna sista dagars psalm om Guds rike nya och härliga verser.
När min egen familj begrundar orden ”fädernas tro” är det ofta den lutherska tron som vi först tänker på. Under många släkten tillhörde våra förfäder denna trosåskådning. Faktum är att min son nyligen upptäckte att en av våra släktlinjer kan spåras tillbaka till Martin Luther själv.
Vi hedrar och respekterar uppriktiga själar från alla religioner, var eller när de än levde, som älskade Gud, utan att ens ha tillgång till evangeliets fullhet. Vi höjer våra röster i tacksamhet över deras osjälviskhet och mod. Vi hyllar dem som bröder och systrar, barn till vår himmelske Fader.
Vi tror att det är en grundläggande mänsklig rättighet ”att dyrka Gud den Allsmäktige i enlighet med vårt samvetes bjudande och erkänner alla människors rätt till samma förmån, att tillbedja hur, var eller vad de vill”.4
Det finns många trosläror och traditioner som härrör från våra fäder
När nu Jesu Kristi återställda kyrka går framåt över hela jordklotet – nu med över 13 miljoner medlemmar – får ”fädernas tro” en vidare innebörd. För en del kan det avse deras familjetradition i ett av hundratals kristna samfund, för andra kan det avse trossamfund och traditioner i Mellanöstern, Asien eller Afrika.
Jag har tillbringat större delen av mitt liv på platser i världen där kyrkans medlemmar är en liten minoritet. Under de perioderna lärde jag mig att ofta att när människor får kunskap om det återställda evangeliet är de imponerade av det, och många vill även bli medlemmar. Men de tvekar att göra sina förfäder besvikna – de känner att de borde vara trogna mot sina fäders tro.
Jag minns när jag som ung man en söndag såg en ny familj i vårt möteshus – en ung mor med två döttrar. Det dröjde inte länge förrän dessa tre lät döpa sig och blev medlemmar i kyrkan.
Jag känner till deras omvändelse mycket väl eftersom den äldsta dottern hette Harriet, och hon blev senare min hustru.
Harriets mor Carmen, som nyligen förlorat sin make, blev under en tid av begrundan intresserad av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Efter att ha studerat lärdomarna visste Carmen och hennes döttrar att kyrkan var sann och förberedde sig för dopet.
Men när Carmen berättade det för sin mor, blev modern alldeles förkrossad. ”Hur kan du uppföra dig så trolöst mot dina fäders tro?” frågade hon.
Carmens mor var inte den enda som opponerade sig. Carmens viljestarka syster Lisa var minst lika upprörd över nyheten. Kanske är ordet upprörd inte starkt nog. Hon var mycket arg.
Lisa sade att hon skulle leta reda på de där missionärerna och säga åt dem hur fel de hade. Hon tågade i väg till kapellet, hittade missionärerna och ja, ni gissade rätt, Lisa blev också döpt.
Många år senare fick Carmens mor också ett vittnesbörd om att Jesu Kristi evangelium hade återställts till jorden. En dag sade hon till sina döttrar och barnbarn: ”Jag vill vara i samma himmel som ni.” Hon var i 70-årsåldern när hon också steg ner i dopets vatten och blev medlem i kyrkan.
Vår Faders tro
Vad består då fädernas tro av? Är det våra föräldrars, far- och morföräldrars eller deras föräldrars religion?
Men hur är det med förfädernas tro före dem? Hur är det med Abraham, Isak och Jakob? Är inte de också våra fäder? Tillhör vi inte Israels hus? Hur är det med Noa och Enok och våra första föräldrar Adam och Eva?
Hur är det med Frälsaren och de lärjungar som följde honom?
Vår himmelske Faders tro har varit beständig sedan tidernas begynnelse, ända sedan den här världens grundläggning. Johannes Uppenbararen beskrev ett stort krig i himlen.5 Det handlade om moralisk handlingsfrihet, och det gör det än idag. Alla som någonsin levat på den här jorden var med bland dem som stred mot Satan och stod på Sonens och Faderns sida. Är vi inte därför skyldiga vår himmelske Fader vår lojalitet och trohet?
Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka ”tror [vi] på Gud den evige Fadern, på hans Son Jesus Kristus och på den Helige Anden”.6 Och ”vi tror att hela människosläktet kan frälsas genom Kristi försoning och genom lydnad till evangeliets lagar och förordningar”.7 Vi tror på den stora lycksalighetsplanen, återlösningsplanen, frälsningsplanen, varigenom Guds barn kan uppleva jordelivet och återvända till Faderns närhet – det är en barmhärtig plan som upprättades före jordens grundläggning.
Detta är vår Faders plan och tro!
Jag vittnar om att läran om Jesu Kristi återställda evangelium är vår himmelske Faders tro. Den är hans sanning, uppenbarad för hans tjänare profeterna från fader Adams dagar fram till vår egen tid. Fadern och Sonen uppenbarade sig för Joseph Smith för att återställa vår Faders tro på den här jorden, och den skulle aldrig tas bort igen. Gud vill att alla hans barn ska ta emot den, oavsett bakgrund, kultur eller tradition. Sann religion bör inte komma från sådant som behagar människor eller från förfäders traditioner utan från det som behagar Gud, vår evige Fader.
Fortsatt uppenbarelse är grundläggande för denna tro. Joseph Smiths första bön är ett mäktigt vittnesbörd om detta. Uppenbarelse är en beständig kompass som alltid hjälper oss vara trogna vår himmelske Faders vilja och tro.
Vår himmelske Fader älskar sina barn. Han hör de böner som uppsänds av de ödmjuka och uppriktiga i varje nation, tungomål och folk. Han ger ljus åt dem som söker och hedrar honom och som är villiga att hålla hans bud. Vi förkunnar med glädje att vår Faders tro finns på jorden idag.
Vi inbjuder alla på denna vackra planet att smaka på hans lärdomar och se om de inte smakar ljuvligt, gott och underbart. Vi ber dem som är uppriktiga i hjärtat att inhämta kunskap om denna lära och fråga sin Fader i himlen om den inte är sann. Och genom att göra det kan alla upptäcka, omfatta och vandra i sin Faders sanna tro, och denna tro helar dem.8
Det är vårt budskap till världen.
Jag bär högtidligt vittnesbörd om Gud Fadern, hans Son Jesus Kristus, den Helige Anden och de levande profeterna som innehar nycklarna, som har kommit till oss i obruten ordning från Joseph Smith till Thomas S Monson i dag. I Jesu Kristi namn, amen.