Se tillbaka och gå framåt
Tillsammans ska vi gå framåt och utföra hans verk.
Det har varit en givande session. Budskapen har varit inspirerande, musiken vacker och vittnesbörden innerliga. Jag tror att ingen som deltog i den här sessionen kommer att glömma det – på grund av Anden som vi känt.
Mina älskade bröder och systrar, för över 44 år sedan, i oktober 1963, stod jag i talarstolen i tabernaklet, nyligen inröstad som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Vid det tillfället nämnde jag en liten skylt jag sett på en annan talarstol. Texten lydde: ”Må den som står i denna talarstol vara ödmjuk.” Jag försäkrar er att jag kände mig ödmjuk över kallet till de tolv då. Men när jag står i den här talarstolen i dag, talar jag till er ur ödmjukhetens absoluta djup. Jag känner intensivt hur beroende jag är av Herren. Jag söker ödmjukt Andens ledning då jag ska meddela er mitt hjärtas känslor.
För bara två månader sedan sade vi farväl till vår käre vän och ledare Gordon B Hinckley, den femtonde presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, en enastående ambassadör för sanningen till hela världen och älskad av alla. Vi saknar honom. Mer än 53 000 män, kvinnor och barn besökte den vackra Hall of the Prophets i just denna byggnad för att ta ett sista farväl av denne Herrens jätte som nu hör till historien.
I och med president Hinckleys bortgång upplöstes första presidentskapet. President Eyring och jag, som var rådgivare till president Hinckley, återvände till våra platser i de tolv apostlarnas kvorum, och det kvorumet blev kyrkans presiderande råd.
Lördagen den 2 februari 2008 hölls begravningsgudstjänsten för president Hinckley i detta storslagna konferens-center – en byggnad som alltid kommer att stå som ett monument över hans framsynthet och vision. Under begravningen gavs vackra och kärleksfulla hyllningar till denne gudsman.
Följande dag samlades alla 14 ordinerade apostlar som levde på jorden i ett övre rum i templet Salt Lake City. Vi möttes i en anda av fasta och bön. Under denna högtidliga och heliga församling omorganiserades första presidentskapet enligt en väl etablerad procedur, efter det mönster som Herren själv upprättat.
Kyrkans medlemmar världen runt samlades i går till en högtidlig församling. Ni höjde era händer till stöd för den åtgärd som vidtogs i nyss nämnda möte i templet. Då era händer sträcktes mot himlen vidrördes mitt hjärta. Jag kände er kärlek och ert stöd, liksom er hängivenhet mot Herren.
Jag vet utom varje tvivel, mina bröder och systrar, att Gud lever. Jag betygar för er att detta är hans verk. Jag vittnar likaså om att vår Frälsare Jesus Kristus står i ledningen för denna kyrka, som bär hans namn. Jag vet att den ljuvligaste känslan i livet är att känna hans maningar då han leder oss i främjandet av sitt verk. Jag kände dessa maningar som ung biskop då jag leddes till de hem där det fanns andliga – och kanske timliga – behov. Jag kände dem åter som missionspresident i Toronto i Canada i arbetet med underbara missionärer som var ett levande vittne och vittnesbörd för världen om att detta verk är gudomligt och att vi leds av en profet. Jag har känt dem då jag verkat i de tolv och i första presidentskapet och nu som kyrkans president. Jag vittnar om att vi var och en kan känna Herrens inspiration då vi lever värdigt och strävar att tjäna honom.
Jag är starkt medveten om de 15 män som gått före mig som kyrkans president. Många av dem har jag känt personligen. Jag har haft välsignelsen och förmånen att tjäna tre av dem som rådgivare. Jag är tacksam för den bestående arvedel som dessa femton män efterlämnar. Jag har den säkra vissheten, som jag är övertygad om att också de hade, att Gud leder sin profet. Min innerliga bön är att jag ska kunna fortsätta vara ett värdigt redskap i hans hand för att föra detta stora verk vidare och uppfylla det oerhörda ansvar som åtföljer presidentens ämbete.
Jag tackar Herren för underbara rådgivare. President Henry B Eyring och president Dieter F Uchtdorf är män med stor förmåga och djup insikt. De är rådgivare i ordets sanna bemärkelse. Jag värderar deras omdöme. Jag tror att de förberetts av Herren för den ställning de nu innehar. Jag älskar medlemmarna i de tolv apostlarnas kvorum och värdesätter mitt umgänge med dem. Också de är hängivna Herrens verk och verkar endast för att tjäna honom. Jag ser fram emot att tjäna tillsammans med äldste Christofferson, som nu har kallats till det kvorumet och som ni understött. Också han har förberetts för den ställning han kallats till. Det har också varit en glädje att verka tillsammans med medlemmarna i de sjuttios kvorum och med presiderande biskopsrådet. Nya medlemmar i de sjuttios kvorum har kallats och inröstades i går, och jag ser fram emot att få samarbeta med dem i Mästarens verk.
En ljuvlig anda av enighet råder bland generalauktoriteterna. Herren har förkunnat: ”Om I icke ären ett, ären I icke mina”1. Vi ska fortsätta vara enade i ett syfte – nämligen i att främja Herrens verk.
Jag vill tacka min himmelske Fader för de oräkneliga välsignelser han givit mig. Jag kan säga liksom Nephi fordom att jag är född av goda föräldrar, vilkas egna föräldrar och förfäder samlades in ifrån Sverige, Skottland och England av hängivna missionärer. När dessa missionärer bar sitt enkla vittnesbörd vidrörde de mina förfäders hjärta och ande. Efter att ha anslutit sig till kyrkan tog sig dessa ädla män, kvinnor och barn till Stora Saltsjödalen. Många var de prövningar och sorger de mötte längs vägen.
På våren 1848 lämnade min mors förfäder, Charles Stewart Miller och Mary McGowan Miller, som blivit medlemmar i sitt hemland Skottland, sitt hem i Rutherglen i Skottland, och for till S:t Louis i Missouri tillsammans med en grupp heliga. De kom fram 1849. Ett av deras elva barn, Margaret, blev min gammelmormor.
Medan familjen var i S:t Louis och arbetade för att få ihop pengar till resan till Saltsjödalen svepte en koleraepidemi över området och lämnade efter sig död och sorg. Familjen Miller blev hårt drabbad. Inom loppet av två veckor dukade fyra familjemedlemmar under. Den första, den 22 juni 1849, var 18-årige William. Fem dagar senare dog Margaret McGowan Miller, min anmoder och familjens mor. Två dagar senare gick 15-årige Archibald bort och fem dagar efter hans död dukade Charles Stewart Miller, familjefadern, under. De överlevande barnen var nu föräldralösa, däribland min gammelmormor Margaret, som då var 13 år gammal.
På grund av de många dödsfallen i området fanns inte kistor att få till något pris till begravningen av avlidna familjemedlemmar. De äldre överlevande pojkarna tog isär familjens oxinhägnad för att tillverka kistor till de familjemedlemmar som gått bort.
Det står inte mycket om de återstående nio barnen Millers sorger och kamp då de fortsatte att arbeta och spara till resan som deras föräldrar och bröder aldrig skulle få göra. Vi vet att de lämnade S:t Louis på våren 1850 med fyra oxar och en vagn och till sist kom fram till Saltsjödalen samma år.
Andra bland mina förfäder utstod liknande prövningar. Men genom allt detta förblev deras vittnesbörd orubbligt och fast. Av dem alla har jag fått en arvedel av total hängivenhet mot Jesu Kristi evangelium. Tack vare dessa trofasta själar står jag framför er i dag.
Jag tackar min Fader i himlen för min ljuva livskamrat Frances. I oktober kommer hon och jag att fira 60 underbara års äktenskap. Fastän mitt tjänande i kyrkan började i tidig ålder har hon inte klagat en enda gång när jag gått hemifrån till möten eller för att fullgöra andra uppgifter. I många år förde mina uppdrag som medlem av de tolv mig ofta bort från Salt Lake City – ibland fem veckor i taget – och hon lämnades ensam med våra små barn och vårt hem. Från den tid när jag kallades som biskop vid 22 års ålder har vi sällan haft lyxen att sitta tillsammans under ett kyrkans möte. Jag kunde inte ha önskat mig en mer lojal, kärleksfull och förstående livskamrat.
Jag tackar min himmelske Fader för våra tre barn och deras livskamrater, för åtta underbara barnbarn och fyra vackra barnbarns barn.
Det är svårt för mig att finna ord att förmedla till er, mina bröder och systrar, den uppskattning jag känner för de liv ni lever, för det goda ni gör, för de vittnesbörd ni bär. Ni tjänar varandra villigt. Ni är hängivna Jesu Kristi evangelium.
Under mer än 44 år som generalauktoritet har jag haft tillfälle att färdas över hela världen. Ett av mina största glädjeämnen har varit att komma samman med er medlemmar, varhelst ni är – att känna er ande och er kärlek. Jag ser fram emot många fler sådana tillfällen.
Under resan längs livets väg skördas en del offer. Några viker av från de vägskyltar som pekar mot evigt liv, bara för att upptäcka att omvägen till sist leder till en återvändsgränd. Likgiltighet, vårdslöshet, själviskhet och synd kräver sin tribut i människoliv.
En förändring till det bättre kan ske för alla. Genom åren har vi vädjat till de mindre aktiva, de sårade, de kritiska, överträdarna – att komma tillbaka. ”Kom tillbaka och njut måltiden vid Herrens bord och smaka återigen de ljuvliga och mättande frukterna av gemenskap med de heliga”2.
I det egna samvetets dolda gömmor ligger andan, beslutsamheten att kasta av sig den gamla människan och uppnå sin sanna potential. I den andan utfärdar vi återigen denna innerliga inbjudan: Kom tillbaka. Vi sträcker oss ut mot dig med Kristi rena kärlek och uttrycker vår önskan att hjälpa dig och välkomna dig till full gemenskap. Till dem som är sårade i anden eller som har svårigheter eller är rädda säger vi: Låt oss lyfta dig och uppmuntra dig och stilla din fruktan. Ta bokstavligt Herrens inbjudan: till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt”3.
Det sades om Frälsaren att han ”gick omkring och gjorde gott … ty Gud var med honom”.4 Må vi följa detta fullkomliga föredöme. Under denna ibland farofyllda resa genom jordelivet, må också vi följa det råd från aposteln Paulus som hjälper oss vara trygga och på rätt kurs: ”Allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant”5.
Jag vill uppmuntra kyrkans medlemmar var de än är att visa godhet och respekt mot alla människor överallt. Den värld vi lever i är fylld av olikheter. Vi kan och bör visa respekt mot dem vilkas tro är annorlunda än vår.
Må vi också visa godhet och kärlek inom vår egen familj. Våra hem ska vara mer än tillflyktsorter. De bör också vara platser där Guds Ande kan bo, där stormarna hejdas vid dörren, där kärleken råder och friden bor.
Världen kan ibland vara en skrämmande plats att leva i. Samhällets moraliska väv tycks rämna med skrämmande hastighet. Ingen – ung eller gammal eller däremellan – slipper undan påverkan av sådant som kan dra oss neråt och förgöra oss. Särskilt våra ungdomar, våra dyrbara ungdomar, ställs inför frestelser som vi knappt kan förstå. Motståndaren och hans skaror tycks arbeta utan uppehåll för att förgöra oss.
Vi är inbegripna i ett krig mot synden, bröder och systrar, men vi behöver inte förtvivla. Det är ett krig vi kan och ska vinna. Vår Fader i himlen har gett oss de redskap vi behöver för att göra detta. Han står vid rodret. Vi har ingenting att frukta. Han är ljusets Gud. Han är hoppets Gud. Jag vittnar om att han älskar oss – var och en.
Jordelivet är en prövotid, en tid då vi måste visa oss värdiga att återvända till vår himmelske Faders närhet. För att bli prövade måste vi ibland ställas inför utmaningar och svårigheter. Ibland tycks det inte finnas något ljus i slutet av tunneln – ingen gryning som ersätter nattens mörker. Vi känner oss omgivna av krossade hjärtan, besvikelser över drömmar som gått i kras och förtvivlan över svikna förhoppningar. Vi instämmer i Bibelns vädjan: ”Finns då ingen balsam i Gilead?”6 Vi är benägna att se vår egen olycka genom pessimismens förvrängande prisma. Vi känner oss övergivna, förkrossade, ensamma. Om du befinner dig i denna situation så vädjar jag till dig att vända dig till vår himmelske Fader i tro. Han lyfter dig och leder dig. Han tar inte alltid bort dina prövningar, men han tröstar och leder dig med kärlek genom vilken storm du än ställs inför.
Av allt hjärta och med själens innerlighet höjer jag min röst i vittnesbörd i dag som särskilt vittne och förkunnar att Gud lever. Jesus är hans Son, Faderns Enfödde i köttet. Han är vår Återlösare, han är vår Medlare inför Fadern. Han älskar oss med en kärlek vi inte helt kan förstå, och eftersom han älskar oss gav han sitt liv för oss. Min tacksamhet mot honom går inte att uttrycka i ord.
Jag nedkallar hans välsignelser över er, mina älskade bröder och systrar, i era hem, i ert arbete, när ni tjänar varandra och när ni tjänar Herren. Tillsammans ska vi gå framåt och utföra hans verk.
Jag förpliktar mitt liv, mina krafter – allt jag har att erbjuda – till att tjäna honom och leda hans kyrkas angelägenheter i enlighet med hans vilja och genom hans inspiration, och jag gör det i hans heliga namn – ja, Jesu Kristi namn – Amen.