Vittnesbörd

Äldste Dallin H Oaks

i de tolv apostlarnas kvorum

Kunskap uppmuntrar till lydnad och lydnad ökar kunskapen.

Bild

Elder Dallin H. Oaks

Ett vittnesbörd om evangeliet är ett personligt vittne som den Helige Anden bär till vår själ om att vissa fakta av evig betydelse är sanna och att vi vet att de är sanna. Dessa fakta är bland annat gudomens natur och vår relation till dess tre medlemmar, försoningens verkan och återställelsens realitet.

Ett vittnesbörd om evangeliet är inte en reseskildring, en hälsobeskrivning eller ett uttryck av kärlek till familjen. Det är ingen predikan. President Kimball lärde att så snart vi börjar predika för andra så slutar vi bära vårt vittnesbörd.¹

I.

Olika frågor uppstår när vi hör andra bära sitt vittnesbörd eller när vi överväger att bära vårt eget.

Under ett vittnesbördsmöte säger en medlem: ”Jag vet att Fadern och Sonen visade sig för profeten Joseph Smith.” En besökare undrar: ”Vad menar han när han säger att han vet det?”
En ung man som förbereder sig för sin mission undrar om hans vittnesbörd är starkt nog för att han ska kunna verka som missionär.
En ung person lyssnar till en förälders eller lärares vittnesbörd. Hur hjälper ett sådant vittnesbörd personen som hör det?

II.

Vad menar vi när vi vittnar och säger att vi vet att evangeliet är sant? Jämför denna slags kunskap med ”jag vet att det är kallt utomhus” eller ”jag vet att jag älskar min fru”. Det är tre olika slags kunskap som vi lär oss om på olika sätt. Kunskap om utomhustemperaturen kan verifieras med vetenskapliga metoder. Kunskapen om att vi älskar vår maka är personlig och subjektiv. Den kan inte bevisas med vetenskapliga metoder, men är ändå viktig. Föreställningen att all viktig kunskap grundar sig på vetenskapliga bevis är helt enkelt inte sann.

Det finns ”bevis” på evangeliets sanningar (se till exempel Ps 19:2; Helaman 8:24), men vetenskapliga metoder kan inte frambringa andlig kunskap. Jesus undervisade om detta när Simon Petrus vittnade om att han var Kristus: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.” (Matt 16:17) Aposteln Paulus förklarade detta. I ett brev till de heliga i Korint sade han att ”ingen [vet] vad som är i Gud utom Guds Ande”. (1 Kor 2:11; se också Joh 14:17.)

I motsats till detta vet vi vad som finns i människan genom människans handlingssätt, och ”en oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.” (1 Kor 2:14)

Mormons bok lär att Gud uppenbarar sanningen om andliga ting för oss genom den Helige Andens kraft. (Se Moroni 10:4–5.) I nutida uppenbarelse lovar Gud oss att vi ska ”erhålla kunskap” genom att han förkunnar det för oss i vårt ”förstånd och hjärta genom den Helige Anden”. (L&F 8:1–2)

Något av det bästa med vår himmelske Faders plan för sina barn är att var och en av oss personligen kan veta att planen är sann. Denna uppenbarade kunskap kommer inte från böcker, genom vetenskapliga metoder eller från intellektuella funderingar. Liksom aposteln Petrus får vi den kunskapen direkt från vår himmelske Fader genom den Helige Andens vittnesbörd.

När vi lär oss om andliga sanningar genom andliga metoder kan vi vara lika säkra på den kunskapen som akademiker eller forskare är på andra typer av kunskap som de skaffat sig genom andra metoder.

Profeten Joseph Smith gav oss ett underbart exempel på detta. När han förföljdes för att han berättade för andra om sin syn liknade han sina erfarenheter med aposteln Paulus, som förlöjligades och förtalades när han försvarade sig inför kung Agrippa. (Se Apg 26.) ”Allt detta tillintetgjorde dock ej synens verklighet”, sade Joseph. ”Han hade sett en syn, han visste det och ingen förföljelse kunde förändra den saken … Så var det med mig”, fortsatte Joseph. ”Jag hade förvisso sett ett ljus, och mitt i det ljuset såg jag två personer, och de talade förvisso till mig … Jag hade sett en syn. Jag visste det och jag visste, att Gud visste det och jag kunde icke förneka det, ej heller vågade jag göra det.” (JS skrifter 2:24–25)

III.

Det var Joseph Smiths vittnesbörd. Hur är det med vårt? Hur kan vi få kunskap om och vittna om att det han sade var sant? Hur får man det vi kallar ett vittnesbörd?

Det första steget mot att få någon slags kunskap är att verkligen önska att få veta. Nästa steg när det gäller andlig kunskap är att fråga Gud i innerlig bön. En nutida uppenbarelse lyder:

”Om du beder skall du få uppenbarelse på uppenbarelse, kunskap på kunskap, att du må lära känna hemligheterna och de fridgivande tingen – det som bringar glädje och evigt liv.” (L&F 42:61)

Alma skrev följande om hur han gjorde det: ”Se, jag har fastat och bett många dagar, att jag själv måtte få kunskap om dessa sanningar, och nu vet jag för min egen del, att de äro sanna, ty Herren Gud har uppenbarat dem för mig genom sin Helige Ande.” (Alma 5:46)

När vi önskar och söker bör vi komma ihåg att man inte kan få ett vittnesbörd genom att vara passiv. För att få det måste vi göra någonting. Jesus lärde: ”Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.” (Joh 7:17)

Ett annat sätt att söka ett vittnesbörd verkar otroligt när man jämför det med sätten att få annan kunskap. Vi får eller stärker vårt vittnesbörd genom att bära det. En person menade till och med att vissa vittnesbörd är lättare att få när man ställer sig upp och bär dem än när man knäböjer och ber om dem.

Ett personligt vittnesbörd är grunden för vår tro. Därför är det som vi måste göra för att få, stärka och behålla ett vittnesbörd av yttersta vikt för vårt andliga liv. Förutom det vi redan nämnt behöver vi ta del av sakramentet varje vecka (se L&F 59:9) för att vara berättigade det dyrbara löftet att vi ”alltid må hava hans Ande hos [oss]”. (L&F 20:77) Denne ande är förstås källan till vårt vittnesbörd.

IV.

De som har ett vittnesbörd om det återställda evangeliet har också ansvaret att dela med sig av det. Mormons bok lär att vi ska ”stå såsom vittnen om Gud under alla tider och i allting och överallt var [vi är]”. (Mosiah 18:9)

En av de djupaste lärdomarna om sambandet mellan vittnesbördets gåva och ansvaret att bära det finns i Läran och förbundens 46:e kapitel. Uppenbarelsen beskriver olika andliga gåvor:

”Åt några är det genom den Helige Anden givet att veta, att Jesus Kristus är Guds Son, och att han blev korsfäst för världens synder.

Åt andra är det givet att tro på deras ord, att också de må hava evigt liv, om de förbliva trofasta.” (v 13–14; se också Joh 20:29.)

De som har gåvan att veta har ett uppenbart ansvar att bära vittnesbörd så att de som har gåvan att tro på deras ord också kan få evigt liv.

Det har aldrig funnits ett större behov för oss att kungöra vår tro, i enskilda samtal och offentligt. (Se L&F 60:2.) Vissa hävdar att de är ateister, men många är öppna för ytterligare sanningar om Gud. För dem som uppriktigt söker behöver vi bekräfta Gud Faderns existens, vår Herre och Frälsare Jesu Kristi gudomliga mission och återställelsens realitet. Vi måste modigt dela med oss av vårt vittnesbörd om Jesus. Var och en av oss har många tillfällen att berätta om vår andliga övertygelse för vänner och grannar, arbetskamrater och bekanta. Vi bör använda oss av dessa tillfällen till att uttrycka vår kärlek till vår Frälsare, vårt vittnesbörd om hans gudomliga mission och vår beslutsamhet att tjäna honom.² Våra barn behöver också höra oss bära vårt vittnesbörd ofta. Vi bör också stärka våra barn genom att uppmuntra dem att mäta sina framgångar i tillväxten av sitt vittnesbörd och inte bara genom de utmärkelser de får genom stipendier, idrott eller andra skolaktiviteter.

V.

Vi lever i en tid när en del förvränger trosbekännelserna hos dem de kallar mormoner och till och med förtalar oss på grund av detta. När vi ställs inför sådana förvrängningar är det vårt ansvar att klargöra vår lära och det vi tror på. Vi bör berätta vad vi tror på istället för att låta andra få slutordet och förvränga det. Vid sådana tillfällen behöver vi bära vårt vittnesbörd, vilket kan göras enskilt till en bekant eller offentligt i en liten eller stor grupp. När vi vittnar om det vi vet bör vi alltid följa uppmaningen att tala ”med saktmodighet och ödmjukhet”. (L&F 38:41) Vi bör aldrig vara överlägsna, skarpa eller nedlåtande. Som aposteln Paulus lärde, bör vi tala om sanningen i kärlek. (Se Ef 4:15.) Vem som helst kan förkasta vårt vittnesbörd, men ingen kan motbevisa det.

VI.

Som avslutning vill jag hänvisa till sambandet mellan lydnad och kunskap. Medlemmar som har ett vittnesbörd och som handlar efter det under vägledning av kyrkans ledare anklagas ibland för att lyda blint.

Naturligtvis har vi ledare, och naturligtvis är vi skyldiga att följa deras beslut och vägledning vad gäller kyrkans verksamhet och utförandet av nödvändiga prästadömsförrättningar. Men när det handlar om att lära sig och känna till evangeliets sanningar – vårt personliga vittnesbörd – har vi var och en direktkontakt med Gud vår evige Fader och hans Son Jesus Kristus genom den Helige Andens mäktiga vittne. Det är det våra kritiker inte förstår. De är förbryllade över att vi kan vara eniga i att följa våra ledare och ändå vara oberoende vad gäller personlig kunskap.

Kanske kan en del av förbryllelsen som vissa känner klargöras genom det faktum att var och en av oss har två olika förbindelser med Gud. Den ena förbindelsen är att kyrkan leds genom vår profet och andra ledare. Den kanalen, som handlar om lära, förordningar och bud, resulterar i lydnad. Vi har också en kanal genom vårt personliga vittnesbörd, vilken leder direkt till Gud. Den har att göra med hans existens, vår relation till honom och sanningen i hans återställda evangelium. Den förbindelsen resulterar i kunskap. Dessa två förbindelser stärker varandra. Kunskap uppmuntrar till lydnad (se 5 Mos 5:27; Moses 5:11) och lydnad ökar kunskapen. (Se Joh 7:17; L&F 93:1.)

Vi handlar alla efter, eller lyder, vår kunskap. Oavsett om det handlar om vetenskap eller religion lyder vi inte blint när vi handlar efter kunskap som är relaterad till vår handling. En vetenskapsman tar emot och handlar efter erkända rapporter om innehållet i eller villkoren för ett visst experiment. När det handlar om religion är en troendes kunskapskälla andlig, men principen är densamma. Vad gäller de sista dagars heliga, när den Helige Anden vittnar för vår själ om sanningen i det återställda evangeliet och kallelsen av en nutida profet, så är vårt beslut att följa dessa lärdomar inte blind lydnad.

När vi vittnar måste vi alltid undvika arrogans och stolthet. Vi bör minnas hur ett folk i Mormons bok tillrättavisades som var så stolta över de stora ting Gud hade givit dem att de angrep sin nästa. (Se MB Jakob 2:20.) Jakob sade att detta var ”vederstyggligt för honom, som skapat allt kött” eftersom ”en person är lika mycket värd i hans ögon som en annan”. (MB Jakob 2:21) Senare varnade Alma oss: ”I skolen ej anse en person högre än en annan, en människa skall icke tro sig stå över en annan.” (Mosiah 23:7)

Jag avslutar med mitt vittnesbörd. Jag vet att vi har en himmelsk Fader, vars plan för oss till jorden och ger oss villkoren och målet för vår eviga färd. Jag vet att vi har en Frälsare, Jesus Kristus, vars undervisning klargör planen och vars försoning skänker oss förvissningen om odödlighet och möjligheten till evigt liv. Jag vet att Fadern och Sonen visade sig för profeten Joseph Smith för att återställa evangeliets fullhet i dessa sista dagar. Och jag vet att vi i dag leds av en profet, president Thomas S Monson, som bär nycklarna till att bemyndiga prästadömsbärare att utföra de förrättningar som fastställts för vårt framåtskridande mot evigt liv. I Jesu Kristi namn, amen.