Var vid gott mod
Var vid gott mod. Framtiden är lika strålande som er tro.
Mina kära bröder och systrar, jag älskar er. Jag känner mig ödmjuk inför tillfället att tala till er, men jag är tacksam över att få göra det.
Sedan förra gången vi träffades på en generalkonferens för sex månader sedan har det funnits fortsatta tecken på att världens omständigheter inte är alldeles som vi skulle önska. Den globala ekonomin som för sex månader sedan verkade svikta tycks ha gjort en störtdykning, och i många veckor nu har de ekonomiska utsikterna verkat bistra. Dessutom fortsätter samhällsmoralen att dala medan de som försöker säkra fotfästet ofta förhånas och ibland får utstå demonstrationer och förföljelser. Krig, naturkatastrofer och personliga misslyckanden fortsätter att inträffa.
Man kunde lätt bli modfälld och cynisk inför framtiden — till och med rädd inför vad som kan komma — om vi tillät oss att bara uppehålla oss vid det som är fel i världen och i våra liv. Men idag vill jag vända våra tankar och vår inställning bort från bekymren omkring oss och i stället fokusera på våra välsignelser som medlemmar i kyrkan. Aposteln Paulus förkunnade: ”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.”1
Ingen av oss går igenom det här livet utan problem och svårigheter — och ibland tragedier och olyckor. När allt kommer omkring är vi ju här för att lära och växa genom sådana händelser i livet. Vi vet att det finns tillfällen när vi lider, när vi sörjer och när vi är förkrossade. Men vi har fått höra att ”Adam föll för att människorna skulle kunna bli till, och människorna är till för att de skall kunna ha glädje.”2
Hur kan vi känna glädje i livet trots allt vi får utstå? Återigen ur skrifterna: ”Var därför vid gott mod och frukta inte, ty jag, Herren, är med er och skall stå vid er sida.”3
Kyrkans historia i denna tidernas fullhets utdelning överflödar av människor som har kämpat och ändå förblivit trofasta och vid gott mod när de placerat Jesu Kristi evangelium i centrum av sitt liv. Den inställningen hjälper oss igenom vad som än kommer i vår väg. Den tar inte bort bekymren från oss, men gör att vi kan möta våra svårigheter utan att blinka och utgå med segern.
Alltför många att nämna är alla de som ställts inför svårigheter och ändå stått fast och vunnit seger tack vare sin tro på evangeliet och på Frälsaren, som gav dem den styrka de behövde. Den här morgonen vill jag emellertid återge tre sådana exempel.
Först vill jag från min egen familj nämna ett rörande exempel som alltid varit till inspiration för mig.
Min mormors föräldrar Gibson och Cecilia Sharp Condie bodde i Clackmannan i Skottland. Deras familjer arbetade med kolbrytning. De hade fred med omvärlden, var omgivna av släktingar och vänner och hade ganska bekväma bostäder i ett land som de älskade. Så lyssnade de till budskapet från missionärer för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och blev ända in i själen omvända. De hörde kallelsen att samlas till Sion och visste att de måste lyda den kallelsen.
Omkring 1848 sålde de vad de ägde och förberedde sig för den farofyllda resan över den mäktiga Atlanten. Med fem små barn steg de ombord på ett segelfartyg med alla sina världsliga ägodelar i en liten koffert. De färdades 500 mil tvärs över vattnet — åtta långa, tröttsamma veckor på ett förrädiskt hav. De vakade och väntade, maten var lika usel som vattnet, och det fanns ingen hjälp att få utom den som fanns ombord på det lilla skeppet.
Mitt under den här prövningen blev en av deras unga söner sjuk. Där fanns inga läkare, ingen affär där de kunde köpa medicin för att lindra hans lidande. De vakade, de bad, de väntade och de grät allteftersom hans tillstånd dag för dag försämrades. När hans ögon till sist slöts i döden upplevde de en hjärtslitande sorg. Och för att göra sorgen värre, måste havets lagar åtlydas. Svept i segelduk med en järntyngd överlämnades den lilla kroppen till en våt grav. När de seglade vidare visste endast föräldrarna vilket förkrossande slag deras hjärta fick utstå.4 Men med en tro född av djup övertygelse om sanningen och deras kärlek till Herren gick Gibson och Cecilia vidare. De fann tröst i Herrens ord: ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.”5
Jag är djupt tacksam för förfäder som hade tro nog att lämna härd och hem och fara till Sion, som gjorde uppoffringar som jag själv knappt kan ana. Jag tackar min himmelske Fader för det föredöme av tro, mod och beslutsamhet som Gibson och Cecilia Sharp Condie är för mig och alla sina efterkommande.
Därnäst vill jag tala om en mild, trosviss man som förkroppsligade den frid och glädje som Jesu Kristi evangelium kan föra in i ens liv.
Sent en kväll bland Stillahavsöarna gled en liten båt tyst in till en kaj vid den råhuggna piren. Två polynesiska kvinnor hjälpte Meli Mulipola ur båten och ledde honom till den upptrampade stigen som ledde till byvägen. Kvinnorna förundrades över de strålande stjärnor som blinkade på midnattshimlen. Månskenet belyste deras väg. Men Meli Mulipola kunde inte uppskatta naturens skönhet — månen, stjärnorna, skyn — för han var blind.
Broder Mulipolas syn hade varit normal fram till en ödesdiger dag när han arbetade på en ananasplantage, när ljuset plötsligt vändes i mörker och dagen blev till evig natt. Han var deprimerad och nedslagen tills han hörde Jesu Kristi evangeliums glada nyheter. Han inrättade sitt liv efter kyrkans lärdomar och än en gång kände han hopp och glädje.
Broder Mulipola och hans nära och kära hade rest långt när de fått bud om att en som bar Guds prästadöme besökte Stilla havets öar. Han önskade en välsignelse, och jag hade förmånen, tillsammans med en annan som bar melkisedekska prästadömet, att ge honom den välsignelsen. När vi var färdiga märkte jag att tårar strömmade ur hans oseende ögon, rann nerför hans bruna kinder och till sist droppade ner på hans traditionella folkdräkt. Han föll på knä och bad: ”O Gud, du vet att jag är blind. Dina tjänare har välsignat mig så att min syn ska återvända. Vare sig jag i din visdom får se ljuset eller jag ska se mörker i alla mitt livs dagar, är jag evigt tacksam för ditt evangeliums sanning som jag nu ser och som är ljuset i mitt liv.”
Han ställde sig upp och tackade oss leende för att ha gett honom välsignelsen. Sedan försvann han bort i nattens stillhet. Tyst kom han, tyst gick han sin väg. Men hans närvaro ska jag aldrig glömma. Jag begrundade Mästarens budskap: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”6
Mina bröder och systrar, vi har alla det ljuset i vårt liv. Vi har inte lämnats att vandra ensamma, hur mörk vår stig än är.
Jag älskar de ord som skrevs av M Louise Haskins:
Jag sade till en man vid porten till det nya året:
”Ge mig ett ljus, så att jag tryggt kan träda ut i det okända!”
Och han svarade:
”Gå ut i mörkret och lägg din hand i Guds hand.
Det blir för dig bättre än ljus och tryggare än en välkänd väg.”7
Som mitt sista exempel tar jag en som var ståndaktig och till sist vann seger trots överväldigande svårigheter. Det hela började i Ostpreussen efter andra världskriget.
Omkring mars 1946, mindre än ett år efter kriget, utsågs Ezra Taft Benson, dåvarande medlem i de tolv apostlarnas kvorum, att åtföljd av Frederick W Babbel göra en rundtur i Europa efter kriget med det uttalade syftet att söka upp de heliga, ta reda på deras behov och få fram hjälp till dem. Äldste Benson och broder Babbel återgav senare, med hjälp av ett vittnesbörd de hört, en medlems upplevelser. Hon befann sig i ett område som inte längre kontrollerades av den regering hon levt under.
Hon och hennes make hade levt ett idylliskt liv i Ostpreussen. Så kom det andra stora världskriget de upplevde under sin livstid. Hennes älskade unge make dödades under de sista dagarna av strider i deras hemland. Hon lämnades att ensam ta hand om deras fyra barn.
Ockupationsmakterna bestämde att tyskarna i Ostpreussen måste ta sig till Västtyskland och söka sig ett nytt hem. Kvinnan var tyska, så hon tvingades ge sig av. Resan var på över 150 mil, och hon hade inget annat färdsätt än att gå. Hon fick bara ta med sig de förnödenheter som fick plats i hennes lilla vagn med trähjul. Förutom sina barn och några få ägodelar tog hon med sig sin starka tro på Gud och evangeliet så som det uppenbarats till profeten i de sista dagarna, Joseph Smith.
Hon och hennes barn började vandra på sensommaren. Eftersom hon varken ägde mat eller pengar var hon tvungen att samla in vad hon kunde få tag i på åkrarna och i skogarna längs vägen. Hon utsattes ständigt för faror genom panikslagna flyktingar och plundrande trupper.
Allteftersom dagarna blev veckor och veckorna månader, sjönk temperaturen ner under noll. Varje dag snubblade hon fram över den frusna marken med det minsta barnet, sin baby, i famnen. Hennes tre andra barn kämpade sig fram bakom henne. Det äldsta barnet, sju år, drog den lilla vagnen som innehöll deras tillhörigheter. De hade trasig säckväv virad runt fötterna som enda skydd, för skorna hade för länge sedan trasats sönder. Tunna, slitna jackor täckte deras tunna, trasiga kläder, det enda skyddet mot kylan.
Snart kom snön, och dagarna och nätterna blev rena mardrömmen. På kvällarna försökte hon och hennes barn hitta något slags skydd — en lada eller ett skjul — och tryckte sig mot varandra för att hålla värmen, med några tunna filtar från vagnen över sig.
Hela tiden försökte hon skaka av sig rädslan för att de skulle gå under innan de nådde fram.
Och så en morgon hände det otänkbara. När hon vaknade kände hon en isande kyla i hjärtat. Hennes treåriga dotter var kall och stel, och hon insåg att döden tagit barnet. Fastän hon var överväldigad av sorg visste hon att hon måste ta de andra barnen och gå vidare. Men först använde hon det enda redskap hon hade — en sked — för att gräva en grav i den frusna marken åt sitt lilla, dyrbara barn.
Döden skulle emellertid bli hennes följeslagare gång på gång under resan. Hennes sjuårige son dog, av hunger eller kylan eller båda. Återigen var skeden hennes enda spade, och återigen grävde hon timma efter timma för att försiktigt kunna lägga hans jordiska kropp i marken. Därnäst dog hennes femårige son, och igen använde hon sin sked som spade.
Hennes förtvivlan var överväldigande. Hon hade nu bara sin baby kvar, och den stackars flickan höll på att tyna bort. Till sist, just när hon nådde resans mål, dog barnet i hennes famn. Skeden var nu borta, så timme efter timme grävde hon en grav i den frusna jorden med bara fingrarna. Hennes sorg var outhärdlig. Hur skulle hon kunna böja knä i snön bredvid sitt sista barns grav? Hon hade förlorat sin man och alla sina barn. Hon hade gett upp alla jordiska ägodelar, sitt hem och till och med sitt hemland.
I denna stund av oerhörd sorg och fullständig förvirring kände hon att hennes hjärta bokstavligen höll på att brista. I förtvivlan övervägde hon att ta sitt eget liv, som så många av hennes landsmän gjorde. Så lätt det vore att hoppa från en bro i närheten, tänkte hon, eller kasta sig framför ett annalkande tåg.
Men medan dessa tankar ansatte henne sade något inom henne: ”Gå ned på knä och be.” Hon ignorerade maningen tills hon inte kunde motstå den längre. Hon knäböjde och bad mer innerligt än hon gjort i hela sitt liv:
”Käre himmelske Fader, jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta. Jag har ingenting kvar — utom min tro på dig. Jag känner, Fader, mitt i min själs ödslighet, en överväldigande tacksamhet för din Sons, Jesu Kristi försoningsoffer. Jag kan inte beskriva min kärlek till honom. Jag vet att tack vare hans lidande och död ska jag leva igen med min familj. Tack vare att han bröt dödens bojor ska jag få se mina barn igen och få glädjen att fostra dem. Fastän jag just nu inte önskar leva, ska jag göra det, så att vi må återförenas som familj och tillsammans återvända till dig.”
När hon slutligen nådde resmålet Karlsruhe i Tyskland var hon utmärglad. Broder Babbel sade att hennes ansikte var grålila, hennes ögon röda och svullna, hennes leder utstående. Hon var bokstavligen i ett långt framskridet stadium av svält. Vid ett möte i kyrkan kort därefter bar hon ett brinnande vittnesbörd och sade att av alla stackars människor i hennes härjade land var hon en av de lyckligaste eftersom hon visste att Gud lever, att Jesus är Kristus och att han dog och uppstod så att vi ska kunna leva igen. Hon betygade att hon visste att om hon fortsatte vara trofast och trogen till slutet, skulle hon återförenas med dem hon förlorat och skulle bli frälst i Guds celestiala rike.8
I den heliga skriften står det: ”Se, de rättfärdiga, Israels Heliges heliga, de som har trott på [honom], de som har uthärdat världens kors … de skall ärva Guds rike … och deras glädje skall vara fullkomlig för evigt.”9
Jag vittnar för er om att våra utlovade välsignelser är omätliga. Stormar må hopa sig, regn må ösa ner över oss, men vår kunskap om evangeliet och vår kärlek till vår himmelske Fader och vår Frälsare ska trösta och uppehålla oss och bringa glädje till våra hjärtan då vi vandrar rättrådigt och håller buden. Det finns inget i hela världen som kan besegra oss.
Mina älskade bröder och systrar, var inte rädda. Var vid gott mod. Framtiden är lika strålande som er tro.
Jag förkunnar att Gud lever och att han hör och besvarar våra böner. Hans Son Jesus Kristus är vår Frälsare och vår Återlösare. Himlens välsignelser väntar oss. I Jesu Kristi namn, amen.