Vår Faders plan — stor nog för alla hans barn
Även om vår resa är fylld av vedermödor, är resans mål härligt.
Livet på jorden kan vara en besvärlig resa, men resans mål är i sanning härligt. Kristus gav uttryck för detta i sina ord till lärjungarna: ”Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.”1
Jag har två målsättningar i eftermiddag: För det första att tala om några av trons stötestenar och för det andra att beskriva hur vår himmelske Faders plan är stor nog för alla hans barn.
Under de gångna två åren har vi i Förenta staterna och runtom i världen sett en dramatisk ökning av diskussioner om vår tro och lära. Det är ingenting nytt, det har hänt periodvis i kyrkans historia.
År 1863 gick den engelske romanförfattaren Charles Dickens ombord på passagerarfartyget Amazon som skulle gå till New York. Hans avsikt var att göra ett reportage om sista dagars heliga som emigrerade för att bygga upp kyrkan i den amerikanska västern. Tusentals omvända hade redan emigrerat och i synnerhet brittisk press hade skrivit mycket om dem och om deras tro. Det mesta av det som skrevs var ofördelaktigt.
”Jag gick ombord på deras fartyg”, skrev Dickens, ”för att vittna mot dem om de förtjänade det, vilket jag var övertygad om att de gjorde, men fann till min förvåning att de inte förtjänade det.”2
Efter att ha iakttagit de omvända och gått runt och pratat med dem var Dickens imponerad och beskrev dessa omvända, de flesta av dem arbetare, och sade att de ”i sin samhällsställning, var blomman av det engelska folket”.3
Det har funnits två motsägande beskrivningar av kyrkan. Å ena sidan har man i allmänhet skrivit välvilligt om rättfärdiga medlemmar och deras sätt att leva. De som personligen känner sista dagars heliga eller har möjlighet att iaktta dem på nära håll har samma uppfattning som Charles Dickens beskrev för nästan 150 år sedan.
Tack vare återställelsens upplyftande lära gläder sig medlemmar åt evangeliet och finner glädje och tillfredsställelse i kyrkan. Man ser välvilligt på oss när vi lever efter läran i Jesu Kristi återställda evangelium. När medlemmar inte lever efter läran kan detta vara en stötesten för dem som inte tillhör kyrkan.4
Till skillnad från de välvilliga beskrivningarna av rättfärdiga medlemmar har beskrivningar av kyrkan och dess lära ofta varit osanna, orättvisa och skarpt kritiska. Det bör sägas att somliga beskrivningar av kristenheten i allmänhet också har varit skarpt kritiska.5
Denna inställning till vår lära kommer inte som en överraskning. I Läran och förbunden säger Herren att somliga ska ”höja sina röster och förbanna Gud”6 och att somliga ”vänder sina hjärtan från mig för människobudens skull”.7
Bussreklam i London nyligen visar den polarisering som råder i fråga om religion i allmänhet. Några ateister, agnostiker och icke-troende betalade för att få stora affischer uppsatta på de stora röda dubbeldäckarna, med texten: ”Det finns nog ingen Gud. Så sluta oroa dig och njut av livet.” Motsatt reklam som kristna lät sätta upp hävdade: ”Det finns definitivt en Gud”, följt av upplyftande budskap.8
Icke-troende har svårt att acceptera undren i Gamla och Nya testamentet och Frälsarens jungfrufödsel och uppståndelse. De ser på dessa händelser med samma skepsis som de ser på att Gud Fadern och Jesus Kristus visade sig för profeten Joseph Smith. De är inte mottagliga för att det kan finnas en himmelsk plan som ett högsta väsende presiderar över. De har inte tro.9
Min huvudsakliga omsorg gäller de hedervärda människorna på jorden som är mottagliga för religiös tro men som har avskräckts eller förvirrats av felaktiga lärdomar. Till exempel, med avseende på läran att det fortfarande finns uppenbarelse har goda människor varit säkra på att kyrkan inte kan vara sann eftersom de har fått lära sig, och därför tror, att himlen är stängd och att det inte kommer ytterligare uppenbarelse, skrifter eller kungörelser från himlen. Låt mig få betona att den här vitt utbredda uppfattningen inte är skriftenlig, men den är en stötesten för somliga.10
Nyligen i en bästsäljare använde författaren som sin huvudanalogi det intressanta faktum att alla européer i århundraden trodde att alla svanar var vita. Det var inte förrän man upptäckte Australien som man upptäckte att det finns svanar av annan färg. Författaren använder den här analogin för att förklara händelser som ägt rum men var oväntade.11 Då jag tänkte på analogin insåg jag att många har vägrat att på allvar undersöka kyrkan därför att de tror att det inte kan finnas uppenbarelse i den här tidsutdelningen. En omvänd till kyrkan som nu verkar som missionspresident beskriver hur svårt det här var för honom när han undersökte kyrkan. Han sade: ”Jag hade i hela mitt liv fått höra att det aldrig mera kommer att finnas apostlar och profeter här på jorden. Att acceptera Joseph Smith som profet blev därför en stor stötesten.” Men han säger att när han bad fick han ”ett vittnesbörd om att evangeliet verkligen hade blivit återställt till jorden och att Joseph Smith var en Guds profet”.12
För många av dem som är mottagliga för religiös tro finns det en fråga som har varit särskilt svår. De har haft svårt att få den riktiga läran att vi har en kärleksfull Fader i himlen att gå i ihop med den oriktiga läran att en stor del av mänskligheten skulle vara dömd till evigt helvete.
Det var en viktig fråga för min farfars farfar Phineas Wolcott Cook. Han föddes 1820 i Connecticut i Förenta staterna. I sin dagbok skriver han att han hade slutit förbund med Herren om att tjäna honom om han fann den rätta vägen. Han gick i många kyrkor och i en av dem blev han ombedd att ”vittna och gå med i kyrkan och vara en kristen”. Han svarade att han ”inte visste vilken han skulle gå med i, det fanns så många”. Han fortsatte att undersöka flera kyrkor. En lära var särskilt viktig för honom. Han förklarade: ”Ibland klandrade de mig därför att jag önskade en frikostigare frälsning för den mänskliga familjen. Jag kunde inte tro att Herren hade skapat en del för att bli frälst och en stor del för att bli fördömd i all evighet.”13 På grund av den läran lät han sitt namn strykas från medlemslistan i en protestantisk kyrka. När sista dagars heliga-missionärer 1844 undervisade honom om den sanna läran om frälsningsplanen, lät han döpa sig.
Phineas tro på Herrens kärleksfulla nåd och på hans lycksalighetsplan har också funnits hos många hedervärda män och kvinnor, även då läran i de kyrkor de tillhörde var dyster och glädjelös.
Den anglikanske kyrkoledaren och lärde Frederick Farrar, författare till Jesu lif i forskningens ljus, beklagade i sina predikningar i Westminster Abbey att det som de protestantiska kyrkorna i allmänhet lärde med avseende på helvetet var oriktigt. Han hävdade att en definition av helvetet som inbegrep oändlig pina och evig fördömelse var följden av översättningsfel från hebreiskan och grekiskan till engelskan i King James Bible. Farrar framhöll också att de överväldigande bevisen för en kärleksfull himmelsk Fader Bibeln igenom var ytterligare bevis för att de definitioner av helvete och fördömelse som används i den engelska översättningen var oriktiga.14
I sin dikt ”In Memoriam” gav Lord Tennyson uttryck för sin innerliga uppfattning efter att ha framhållit att ”ändå med hopp förtröstar vi att ondskan en dag god skall bli”. Han fortsatte:
Att ingenting är meningslöst,
att inget liv till spillo öds
och blir i nattens mörker kvar,
när Gud sitt verk fullbordat har.15
På den tiden när Joseph Smith fick uppenbarelser och grundade kyrkan lärde de allra flesta kyrkor att Frälsarens försoning inte skulle skänka frälsning till större delen av människosläktet. Den allmänna uppfattningen var att ett fåtal skulle bli frälsta och den överväldigande majoriteten bli dömd till oändliga kval av fasansfull och outsäglig intensitet.16 Den underbara lära som uppenbarades för profeten Joseph visade en frälsningsplan för oss som är tillämplig på hela människosläktet, även på dem som inte får höra talas om Kristus här i livet, på barn som dör innan de har nått ansvarighetsålder och på dem som saknar förstånd.17
Efter döden lever rättfärdiga andar i ett övergående tillstånd som kallas paradis. Alma den yngre undervisade om att paradiset är ett ”vilotillstånd, ett fridstillstånd där de [rättfärdiga] skall vila sig från alla sina besvärligheter och från all möda och sorg”.18 De ogudaktiga andarna vistas i ett andefängelse, ibland kallat ”helvete”.19 Det beskrivs som en hemsk plats, en mörk plats där de som fruktar ”Guds vredes brinnande förbittring” förblir till uppståndelsen.20 Men tack vare Jesu Kristi försoning kommer alla andar som har välsignats med att få födas till slut att uppstå, kropp och ande ska återförenas och de får ärva ett rikes härlighet som överträffar vår tillvaro här på jorden.21 De enda undantagen är de som likt Satan och hans änglar medvetet gör uppror mot Gud.22 Vid uppståndelsen ska andefängelset eller helvetet lämna ifrån sig sina fångna andar. Jesus kom till världen ”för att korsfästas för världen, och för att bära världens synder, och för att heliggöra världen och för att rena den från all orättfärdighet”.23
Frälsaren sade: ”Låt inte era hjärtan oroas … I min Faders hus finns många rum … Jag går bort för att bereda plats åt er.”24 En koncis sammanfattning ges i Mose bok: ”Ty se, detta är mitt verk och min härlighet — att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.”25
Med tanke på allt som Frälsaren har genomlidit för mänskligheten är det inte förvånande att när han talade om de dåvarande kyrkorna i den första synen, han då sade åt Joseph ”att inte ansluta sig till någon av dem, ty de hade alla gått vilse”.26 Frälsaren inledde därefter återställelsen av sin sanna lära med avseende på frälsningsplanen och andra frälsande principer såsom Kristi lära.27
Men trots de betydelsefulla skillnaderna mellan vår och andra kyrkors lära är vår hållning gentemot dem att avstå från kritik. De gör mycket gott. De är till välsignelse för mänskligheten. Många hjälper sina medlemmar att lära sig om Frälsaren och hans lära.
En journalist på Washington Post besökte ett av våra möten i Nigeria. Journalisten intervjuade en ny medlem och berättade om hans omvändelse. Journalisten skriver:
”Han sade att han hoppade av en stadsbuss och gick in i sista dagars heligas byggnad … Han tyckte genast om det han hörde där inne [i kapellet], särskilt att ingen predikade att människor av annan tro kommer till helvetet.”28 Det är vad många omvända till kyrkan har sagt sedan den grundades.
Våra ledare har alltid gett oss rådet ”att leva med respekt och uppskattning för dem som inte har samma tro som vi. Det finns så stora behov av hövlighet och ömsesidig respekt bland människor med olika tro och livsfilosofi.”29
Och det är lika viktigt att vi är kärleksfulla och vänliga mot medlemmar av vår egen tro, oavsett deras grad av engagemang eller aktivitet. Frälsaren har klargjort att vi inte ska döma varandra,30 i synnerhet inte medlemmar av vår egen familj. Det är vår skyldighet att älska dem och undervisa dem och aldrig ge upp. Herren har gett frälsningen ”fritt åt alla människor”, men har ”befallt sitt folk att de skall förmå alla människor att omvända sig”.31
Vårt hjärtas önskan är naturligtvis inte bara att få frälsning och odödlighet, utan också att uppnå evigt liv tillsammans med vår familj hos en kärleksfull himmelsk Fader och hos vår Frälsare i det celestiala riket. Vi kan endast uppnå evigt liv genom lydnad mot evangeliets lagar och förordningar.32 Frälsaren sade: ”Ty om ni håller mina bud skall ni få motta hans fullhet och förhärligas i mig.”33
De tidiga europeiska omvända till kyrkan som Dickens träffade på fartyget Amazon hade övervunnit många stötestenar. De hade ett vittnesbörd om att uppenbarelse kommer från himlen och att det återigen fanns profeter och apostlar på jorden. De trodde på Jesu Kristi återställda evangelium.
De insåg nu det upphöjda mål som väntade dem. De fruktade inte den mödosamma resa de företog sig och slutmålet var egentligen inte Saltsjödalen. Deras verkliga mål var paradiset, följt av upphöjelse i det celestiala riket.
Det är därför som sista dagars heliga nu liksom då sjunger sista versen av ”Kom, kom Guds folk” med tro och förväntan:
Och om vi dö, förr’n resans mål vi nå,
ske alltså, vi fått ro.
Fria från sorg och möda skola då
vi hos Gud gå att bo.34
En kärleksfull himmelsk Fader har gett en vittomfattande och barmhärtig plan för sina barn ”som frälser de levande, återlöser de döda, befriar de fördömda, och förhärligar alla som omvänder sig”.35 Även om vår resa är fylld av vedermödor, är resans mål härligt.
Jag gläder mig åt den stora frälsningsplan som är stor nog för alla vår himmelske Faders barn. Jag kan inte med ord uttrycka min tacksamhet för Jesu Kristi försoning. Jag vittnar om honom i Jesu Kristi namn, amen.