”Fallen soldat!”
En ansvarskänsla för andra utgör kärnan i trofast tjänande inom prästadömet.
Jag är tacksam över förmånen och välsignelsen att få tala till Guds prästadöme. Mitt ändamål i kväll är att hjälpa er vara djärva och frimodiga när ni tjänar i prästadömet.
Ni behöver vara djärva och frimodiga eftersom ni har tagit värvning i Herrens armé i denna sista tidsutdelning. Det här är ingen fredens tid. Det har varit så ända sedan Satan organiserade sina krafter mot vår himmelske Faders plan i föruttillvaron. Vi känner inte till detaljerna i den striden. Men vi känner till ett resultat. Satan och hans efterföljare kastades ner till jorden. Och striden har fortsatt alltsedan Adam och Eva skapades. Vi har sett den bli värre. Och skrifterna antyder att striden kommer att bli våldsammare och antalet andliga offer på Herrens sida kommer att stiga.
Nästan alla har sett ett slagfält på film eller läst om det i en bok. Mitt i explosionernas dån och soldaternas skrik hörs ropet: ”Fallen soldat!”
När det ropet ljuder, skyndar sig trofasta vapenbröder mot platsen ljudet kom ifrån. Ännu en soldat eller läkare ignorerar faran och skyndar sig till den sårade. Och den fallne vet att hjälp är på väg. Trots faran kommer någon att hukande springa eller krypa fram för att ge skydd och hjälp i tid. Det här gäller alla män som förenats i ett svårt och farligt uppdrag som de är fast beslutna att genomföra till vilket pris som helst. Uppteckningar om sådana grupper är fyllda med berättelser om lojala män som var fast beslutna att ingen skulle överges.
Här följer en berättelse från en officiell källa.1 Under kriget i Somalia i oktober 1993 fick två kommandosoldater från Förenta staternas armé veta att två andra helikoptrar i närheten av dem hade skjutits ner. De två kommandosoldaterna som befann sig i relativ säkerhet i luften, hörde på radion att inga markstyrkor fanns som kunde undsätta en av de nerskjutna besättningarna. Allt fler fiendesoldater närmade sig nedslagsplatsen.
De två männen i luften erbjöd sig att gå ner till marken (ordet de använde var att ”rycka in”) för att försvara sina allvarligt sårade kamrater. Deras begäran nekades eftersom situationen var så riskfylld. De frågade en gång till. Återigen nekades de tillstånd. Först efter tredje begäran fick de komma ner på marken.
Beväpnade med enbart handvapen kämpade de sig fram till den havererade helikoptern och den skadade besättningen. De tog sig genom intensiv vapeneld när fienden omringade haveriplatsen. De drog ut de skadade ur vrakspillrorna. De ställde sig i ytterlinjen runt de skadade och placerade sig därmed i det mest utsatta läget. De skyddade sina kamrater tills ammunitionen tog slut och de sköts till döds. Deras djärvhet och deras offer räddade livet på en pilot som annars skulle ha dött.
De belönades efter döden med Hedersmedaljen, deras lands högsta utmärkelse, för tapperhet inför en beväpnad fiende. Hedersomnämnandet konstaterar att de gjorde mer än vad plikten krävde.
Men jag undrar om de tänkte så när de tog sig fram till de nerskjutna flygarna. I sin lojalitet kände de sig skyldiga att stå bredvid sina medsoldater, oavsett utgången. Modet att handla och deras osjälviska tjänande kom av känslan att de hade ansvar för sina kamraters liv, lycka och säkerhet.
En sådan ansvarskänsla för andra utgör kärnan i trofast tjänande inom prästadömet. Våra kamrater såras i den andliga striden runt omkring oss. De människor vi kallats att tjäna och skydda från ondska såras också. Andliga sår är inte lätta att se, utom genom inspirerade ögon. Men biskopar, grenspresidenter och missionspresidenter som sitter framför Frälsarens lärjungar kan se de sårade och såren.
Det har hänt under årens lopp och överallt i världen. Jag minns att jag som biskop lade märke till en ung prästadömsbärares ansikte och hållning och att tanken kom så klart att den tycktes hörbar: ”Jag behöver tala med honom — snart. Någonting håller på att hända. Han behöver hjälp!”
Jag sköt aldrig upp ett sådant intryck för jag visste att syndens sår ofta inte är kännbara i början hos den som blivit skadad. Satan verkar ibland spruta in något som bedövar den andliga smärtan medan han tillfogar skadan. Om inget snart sker för att påbörja omvändelsen kan såret bli värre och större.
Därför går du till verket, som prästadömsbärare med ansvar för några av vår himmelske Faders barns andliga överlevnad, utan att vänta på ropet: ”Fallen soldat!” Kanske inte ens en god vän, andra ledare eller föräldrar ser det som du ser.
Du kanske är den ende som genom inspiration hör varningsropet. Andra kanske tycker, som du också kan frestas göra, att ”problemet jag tyckte jag såg kanske bara är inbillning. Vad har jag för rätt att döma en annan? Det är inte mitt ansvar. Jag tänker vänta tills han ber om hjälp.”
Endast en bemyndigad domare i Israel har fått makten och ansvaret att bekräfta att det finns en allvarlig skada, att undersöka den, och sedan under Guds inspiration föreskriva den behandling som behövs för att läkning ska ske. Trots detta är du förbunden att hjälpa ett andligt skadat Guds barn. Du har ansvaret att vara så djärv och frimodig att du inte vänder dig bort.
Jag behöver förklara, så gott jag kan, åtminstone två saker. För det första, varför har du ansvaret att hjälpa din sårade vän? Och för det andra, hur tar du hand om det ansvaret ?
För det första har du ingått förbund, och det klargjordes för dig att när du accepterade förtroendet från Gud att bära prästadömet, accepterade du ansvaret för det du gör eller inte gör för andras frälsning, hur svårt och farligt det än verkar för dig.
Det finns oräkneliga exempel på prästadömsbärare som axlat detta allvarliga ansvar, något som du och jag också måste göra. Så här beskriver Jakob i Mormons bok sitt heliga ansvar när han under svåra omständigheter gav hjälp: ”Se, mina älskade bröder, enligt det ansvar som Gud har ålagt mig att med allvar ära mitt ämbete, och så att jag kan rena mina kläder från era synder, kommer jag, Jakob, till templet i dag för att för er förkunna Guds ord.”2
Nu kanske du protesterar och säger att Jakob var profet och att du inte är det. Men oavsett vilket ämbete du har i prästadömet för det med sig skyldigheten att ”lyfta upp händerna som hänger ned och styrka de matta knäna”3 hos dem runt omkring dig. Du är Herrens tjänare som ingått förbund att enligt bästa förmåga hjälpa andra på det sätt som han skulle göra.
Din stora möjlighet och ditt ansvar beskrivs i Predikaren:
”Bättre två än en, ty de får god lön för sin strävan.
Om de faller, kan den ene resa upp den andre. Men ve den ensamme! Om han faller, finns det inte någon som kan resa upp honom.”4
Av detta kan du förstå de sanna och allvarsamma orden från Joseph Smith: ”Endast dårar vilja gäckas med människans själ.”5 Det var Jakobs tro att en fallen mans eller kvinnas lidande, som han kunde ha hjälpt och inte hjälpte, skulle bli hans egen vånda. Din lycka och lyckan hos dem som du kallats att tjäna som prästadömsbärare hör ihop.
Nu kommer vi till frågan hur du bäst kan hjälpa dem som du kallats att tjäna och rädda. Det beror på dina förmågor och din prästadömsrelation till personen som är i andlig fara. Låt mig beskriva tre exempel som du kan använda dig av i ditt tjänande i prästadömet.
Låt oss börja med när du som oerfaren juniorkamrat, som lärare i aronska prästadömet, fått uppdraget att tillsammans med en erfaren kamrat besöka en ung familj. Innan du förbereder dig för besöket ber du om styrka och inspiration för att förstå deras behov och veta hur du kan hjälpa dem. Om möjligt ber du den bönen tillsammans med din kamrat och nämner dem vid namn som ni ska besöka. När ni ber ökar er kärlek till dem personligen och till Gud. Du och din kamrat kommer överens om vad ni hoppas utföra. Ni gör upp en plan för vad ni tänker göra.
Oavsett planen observerar och lyssnar du med stor intensitet och ödmjukhet under besöket. Du är ung och oerfaren. Men Herren är fullkomligt medveten om deras andliga tillstånd och behov. Han älskar dem. Och eftersom du vet att han sänder dig att handla i hans ställe, kan du ha tro på att du kan se deras behov och vad du kan göra för att uppfylla din plikt att hjälpa dem. Du får veta det när du besöker dem, ansikte mot ansikte, i deras hem. Det är orsaken till att du har fått denna prästadömsplikt i Läran och förbunden: ”Besök varje medlems hem och förmana dem att be högt och i det fördolda samt att sköta alla familjeplikter.”6
Och sedan har du fått en uppgift till som kräver ännu större urskillning:
”Lärarens plikt är att alltid vaka över kyrkan och att vara med och styrka dem,
och se till att det inte finns någon ondska i kyrkan, inte heller någon inbördes hårdhet, inte heller lögner, förtal eller skvaller,
samt se till att kyrkan ofta kommer tillsammans och även se till att alla medlemmarna gör sin plikt.”7
Du och din kamrat kommer sällan att få inspiration om hur noggrant de lever upp till denna norm. Men jag kan lova dig av egen erfarenhet att du kommer att få gåvan att veta vad som står bra till med dem. Och när du vet det kan du uppmuntra dem. Det finns ännu ett löfte jag kan ge: Du och din kamrat får genom inspiration veta vilka förändringar de kan göra för att påbörja den andliga läkning de behöver. Det ni uppmanas göra för att påverka deras liv innehåller nästan säkert några av de viktigaste förändringarna som Herren vill att de ska göra.
Om din kamrat känner sig manad att uppmana dem till ändring, observera då hur han gör det. Du kommer säkert att bli förvånad över det som Anden leder honom till att säga. Det kommer att finnas kärlek i hans röst. Han finner ett sätt att binda den behövliga förändringen till en åtföljande välsignelse. Om det är fadern eller modern som behöver göra en förändring, kanske han påpekar hur det skulle leda till lycka för barnen. Han beskriver förändringen som att gå från olycka till något som är bättre och tryggare.
Du kanske tycker att ditt bidrag under besöket var litet, men det kan vara mäktigare än du trodde var möjligt. Du visar i ansikte och uppträdande att du bryr dig om människorna. De ser att din kärlek till dem och Herren gör dig oförskräckt. Och du blir frimodig nog att bära ditt vittnesbörd om sanningen. Ditt ödmjuka, enkla och kanske kortfattade vittnesbörd kanske kan beröra en persons hjärta lättare än din mer erfarne kamrats vittnesbörd. Jag har sett det hända.
Vad du än uträttar under det här prästadömsbesöket kommer din önskan att gå till folket för att Herren ska hjälpa dem att föra med sig åtminstone två välsignelser. För det första kommer du att känna Guds kärlek till människorna du besöker. Och för det andra kommer du att känna Frälsarens tacksamhet för din önskan att ge den hjälp Frälsaren visste att de behövde.
Han skickade dig till dem tack vare att han litade på att du skulle känna dig ansvarig att mana dem att komma till honom och lyckan.
När du blir lite äldre finns det en annan möjlighet som kommer till dig i ditt prästadömstjänande. Du kommer att lära känna dina kvorummedlemmar väl. Ni kanske har spelat basket, fotboll eller deltagit i andra ungdomsaktiviteter och tjänandeprojekt tillsammans. Du blir nära vän med en del av dem.
Du vet när de är glada och när de känner sig nere. Ingen av er har kanske ledarämbeten i kvorumet. Men du känner ansvar för din medbroder i prästadömet. Han kanske anförtror dig att han börjar bryta ett bud som du vet kommer att skada honom andligt. Han kanske ber om ditt råd eftersom han litar på dig.
Jag kan säga av egen erfarenhet att om du kan hjälpa honom bort från en farlig stig kommer du aldrig att glömma glädjen du fick av att vara hans verkliga vän. Om du inte lyckas, lovar jag att när han upplever vånda och sorg, vilket han kommer att göra, då upplever du hans smärta som om det var din egen. Men om du försökte hjälpa honom är du fortfarande hans vän. Och faktum är att under många år kommer han att prata med dig om de goda ting som kunde ha hänt och hur tacksam han är att du brydde dig tillräckligt mycket om honom för att försöka hjälpa till. Du tröstar honom då och inbjuder honom igen, som du gjorde i ungdomen, att komma tillbaka till glädjen som försoningen fortfarande kan ge honom.
Senare i livet blir du far — en prästadömsfar. Det du har lärt dig i ditt tjänande i prästadömet när du hjälpte andra att undvika sorgen och välja lyckan ger dig den kraft du behöver och önskar. Åratal av ansvar för människosjälar förbereder dig för att hjälpa och beskydda din familj, som du kommer att älska mer än du kan föreställa dig i din ungdom. Du kommer att veta hur du ska leda dem med prästadömets kraft till tryggheten.
Min bön är att du ska uppleva glädje i ditt prästadömstjänande under hela livet och för evigt. Jag ber att du ska utveckla samma mod och kärlek till din himmelske Faders barn som den som ledde Mosiahs söner att vädja om möjligheten att möta död och fara för att förkunna evangeliet för ett förhärdat folk. Deras önskan och mod kom sig av att de kände ansvar för att dessa främlingar, som stod i fara för evigt elände, skulle uppnå evig glädje.8
Må vi dela Jehovas önskan, när han i föruttillvaron bad att få stiga ner från härlighetens himlar för att betjäna oss, och ge sitt liv för oss. Han bad sin Fader: ”Sänd mig.”9
Jag vittnar om att du har kallats av Gud och att du har sänts för att betjäna hans barn. Han vill inte att någon överges. President Monson innehar prästadömets nycklar för hela jorden. Gud kommer att ge dig inspiration och styrka att klara av ditt uppdrag att hjälpa hans barn att finna vägen till den lycka som möjliggjordes genom Jesu Kristi försoning. Jag vittnar så för dig, i Jesu Kristi heliga namn, amen.