Osjälviskt tjänande
Vår Frälsare lär oss att följa honom genom att göra de uppoffringar som behövs för att kunna ägna vårt liv åt att osjälviskt tjäna andra.
Vår Frälsare ägnade hela sitt liv åt osjälviskt tjänande. Han lärde att vi alla bör följa honom genom att förneka oss själviska intressen för att kunna tjäna andra.
”Om någon vill följa mig”, sade han, ”skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.
Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.” (Matt 16:24–25; se också Matt 10:39.)
I.
Som grupp är sista dagars heliga unika i att följa den undervisningen — unika vad gäller osjälviskt tjänande.
Varje år skickar tiotusentals sista dagars heliga in sina papper för att verka som heltidsmissionärer. Äldre par lägger åt sidan pensionstidens avkoppling, hemmets bekvämlighet och det kärleksfulla umgänget med barn och barnbarn och åker ut för att tjäna främmande människor på okända platser. Unga män och kvinnor skjuter upp arbete och utbildning och gör sig tillgängliga att verka närhelst de blir kallade. Hundratusentals trofasta medlemmar deltar i det osjälviska tjänande vi kallar ”tempeltjänst”, som inte har något annat syfte än att älska och tjäna våra medmänniskor, levande och döda. Samma osjälviska tjänande utförs av stora skaror ämbetsmän och lärare i våra stavar och församlingar och grenar. Ingen får någon ersättning världsligt sett, men alla är djupt engagerade i att tjäna sina medmänniskor på ett kristuslikt sätt.
Det är inte lätt att ge upp egna prioriteter och önskemål. För många år sedan kände en ny missionär i England sig frustrerad och missmodig. Han skrev hem och berättade att han tyckte att han slösade bort sin tid. Hans far svarade: ”Glöm dig själv och börja arbeta.”1 Den unge äldsten Gordon B Hinckley gick ner på knä och ingick förbund med Herren om att han skulle försöka glömma sig själv och helt gå upp i att tjäna Herren.2 Många år senare, som Herrens mogne tjänare, sade äldste Hinckley: ”Den som lever endast för sig själv, han vissnar och dör, medan den som glömmer sig själv och tjänar andra växer och blomstrar i det här livet och i evigheten.”3
I januari i år undervisade president Thomas S Monson studenterna vid Brigham Young-universitetet om att studietiden bör inkludera ”den andliga förberedelsen”, i vilken ingår att tjäna andra. ”En kärleksfull inställning kännetecknade Mästarens mission”, sade president Monson. ”Han gav syn åt de blinda, ben åt de lama och liv åt de döda. När vi står inför vår Mästare kanske vi inte tillfrågas: ’Hur många ämbeten hade du’, utan snarare: ’Hur många människor hjälpte du?’ I verkligheten”, sade president Monson som avslutning, ”kan man inte älska Herren förrän man tjänar honom genom att tjäna hans folk.”4
Ett vanligt exempel på att ägna sig helhjärtat åt att tjäna andra — och detta är inte unikt för de sista dagars heliga — är de uppoffringar föräldrar gör för sina barn. Mödrar genomgår lidande och får avstå från egna prioriteringar och bekvämligheter för att bära på och uppfostra varje barn. Fäder anpassar sina liv och prioriteringar för att försörja en familj. Klyftan mellan dem som är och som inte är villiga att göra detta ökar i världen idag. En i vår familj hörde nyligen ett ungt par som under en flygresa berättade att de valde att skaffa sig hund i stället för barn. ”Det är mindre besvär med hundar”, förklarade de. ”Hundar säger inte emot och vi behöver aldrig ge dem utegångsförbud.”
Vi gläder oss åt att så många gifta sista dagars heliga tillhör den osjälviska grupp människor som är villiga att ge upp egna prioriteringar och tjäna Herren genom att bära på och uppfostra de barn som vår himmelske Fader överlämnar i deras vård. Vi gläder oss också åt dem som tar hand om handikappade familjemedlemmar och åldrande föräldrar. Ingen som tjänar på detta sätt frågar: ”Vad har jag för fördel av det?” Allt detta kräver att den egna bekvämligheten läggs åt sidan för osjälviskt tjänande. Allt detta utgör en motsats till ryktbarhet, rikedom och andra omedelbara tillfredsställelser som är det världsliga sättet för så många i vår tid.
De sista dagars heliga är på ett unikt sätt villiga att offra. Genom att ta del av sakramentet varje vecka betygar vi vår villighet att tjäna Herren och våra medmänniskor. I heliga tempelförrättningar ingår vi förbund om att offra och helga vår tid och vår förmåga för andras välfärd.
II.
De sista dagars heliga är också kända för sin skicklighet att samarbeta vid gemensamma insatser. De mormonpionjärer som koloniserade mellanvästern grundade vår hedervärda tradition av osjälvisk samverkan för det gemensamma bästa. En följd av denna tradition är dagens ”Helping Hands”-projekt i många länder.5 I nyligen hållna val har många sista dagars heliga förenat sig med andra likatänkande i försvar av äktenskapet. För några har det tjänandet inneburit stora uppoffringar och bestående eget lidande.
Våra medlemmars religiösa tro och tjänande i kyrkan har lärt dem att arbeta i gemensamma insatser till nytta för samhället. Tack vare detta är det arbete som sista dagars heliga frivilligt utför mycket eftertraktat inom utbildning, kommuner, välgörande ändamål och oräkneliga andra projekt som kräver stor skicklighet vid gemensamma insatser och osjälviska uppoffringar av tid och medel.
En del säger att våra medlemmars villighet att göra uppoffringar och deras färdigheter vid gemensamma insatser är en produkt av vår kyrkas effektiva organisation eller vad skeptikerna felaktigt kallar ”blind lydnad”. Ingendera förklaring stämmer. Ingen efterhärmning av vår organisation eller tillämpning av blind lydnad skulle kunna få samma resultat som denna kyrka eller insatser från dess medlemmar. Vår villighet att offra och våra färdigheter vid gemensamma insatser kommer av vår tro på Herren Jesus Kristus, av våra ledares inspirerade lärdomar och av de åtaganden och de förbund vi medvetet ingår.
III.
Tyvärr tycks en del medlemmar i kyrkan avstå från att osjälviskt tjäna andra och i stället välja att fastslå sina prioriteringar efter världens normer och värderingar. Jesus varnade oss för att Satan har begärt att få sålla oss som vete (se Luk 22:31; 3 Nephi 18:18), vilket betyder att göra oss lika ordinära som alla omkring oss. Men Jesus lärde att vi som följer honom bör vara betydelsefulla och unika, ”jordens salt” (Matt 5:13) och ”världens ljus” och lysa för alla människor. (Matt 5:14, 16; 3 Nephi 18:24)
Vi tjänar inte vår Frälsare väl om vi fruktar människor mer än Gud. Han tillrättavisade en del ledare i sin återupprättade kyrka för att de eftersträvade världens beröm och hade sina sinnen mer uppfyllda av jordiska ting än med det som hör Herren till. (Se L&F 30:2; 58:39.) Denna tuktan påminner oss om att vi är kallade att upprätta Herrens normer, inte följa världens. Äldste John A Widtsoe förkunnade: ”Vi kan inte gå som andra människor, inte tala som andra eller handla som andra, ty en annorlunda uppgift, en annan skyldighet och ett annat ansvar har lagts på oss, och vi måste göra oss skickade [för det].”6 Detta faktum gäller varje trendigt uppträdande, inklusive oanständig klädsel. Som en klok vän sade: ”Du kan inte vara en livräddare om du ser ut som alla de andra simmarna på stranden.”7
De som är uppfyllda med att försöka rädda sitt liv genom att eftersträva världens beröm förkastar i själva verket Frälsarens försäkran om att det enda sättet att rädda vårt eviga liv är att älska varandra och engagera sig helhjärtat åt tjänande.
C S Lewis förklarade det som Frälsaren lärde: ”I samma ögonblick som man över huvud taget har ett jag finns det en möjlighet att sätta det egna jaget främst — att vilja bli medelpunkten — ja att själv bli Gud. Det var satans synd — och det var den synd han lockade mänskligheten till. Det finns de som tror att människans syndafall hade något med sexualiteten att göra, men det är ett misstag … Vad satan slog i våra gamla förfäder var tron att de kunde ’bliva såsom Gud’ — att de kunde vara sig själva nog som om de skapat sig själva — att de kunde vara sina egna herrar — själva uppfinna något slags lycka utan Gud, lösgjorda från Gud. Och från detta hopplösa försök härstammar … den långa fruktansvärda historien om hur människan sökt finna något annat än Gud som skulle göra henne lycklig.”8
En självisk person är mer intresserad av att behaga människor — särskilt sig själv — än att behaga Gud. Hon ser endast till sina egna behov och önskemål. Hon ”går sin egen väg och efter sin egen guds avbild, vars avbild är lik världens”. (L&F 1:16) En sådan person blir avstängd från Guds förbundslöften (L&F 1:15) och från den jordiska vänskap och hjälp vi alla behöver i dessa tumultartade tider. Om vi däremot älskar och tjänar varandra som Frälsaren lärde, kommer vi att förbli sammankopplade med våra förbund och med våra egna vänner.
IV.
Vi lever i en tid när uppoffringar absolut inte är modernt längre, när de yttre krafter som lärde våra förfäder behovet av ett osjälviskt gemensamt tjänande har försvagats. Någon har kallat detta ”jag-generationen” — en självisk tid när alla tycks ställa sig frågan: ”Vad tjänar jag på det?” Även de som borde veta bättre tycks anstränga sig att vinna beröm från dem som hånar och driver gäck från ”den stora och rymliga byggnaden”, den som i synen definierades som världens högmod. (Se 1 Nephi 8:26–28; 11:35–36.)
Den världsliga ambitionen i vår tid är att få något för ingenting. Den gamla girighetens djävul visar sitt ansikte i kravet på rättigheter: Jag har rätt till det här eller det där på grund av den jag är — en son eller en dotter, en medborgare, ett offer eller en medlem i någon annan grupp. Kravet på rättigheter är i allmänhet själviskt. Det kräver mycket och ger litet eller inget. Själva tänkesättet får oss att sträva efter att värdera oss själva högre än alla omkring oss. Detta skiljer oss från det gudomliga, rättvisa mönstret för belöning, att när man får någon välsignelse från Gud, så sker detta genom lydnad mot den lag på vilken den välsignelsen är baserad. (Se L&F 130:21.)
Effekterna av girighet och kravet på rättigheter är tydliga i en del företagschefers bonus på många miljoner dollar. Men det finns många fler exempel än dessa. Girighet och synen på rättigheter har också gett näring åt det allmänt utbredda obekymrade lånandet och den orimliga konsumtionen bakom de ekonomiska kriser som hotar att uppsluka världen.
Hasardspelandet är ännu ett exempel på girighet och själviskhet. Spelaren äventyrar minsta möjliga belopp i hopp om en enorm vinst, i form av pengar som tas från andra. Oavsett hur det maskeras, att få något för ingenting är tvärt emot evangeliets skördelag: ”Det människan sår skall hon också skörda.” (Gal 6:7; se också 2 Kor 9:6.)
Världens värderingar lär oss felaktigt att ”det bara handlar om mig”. Denna fördärvliga inställning åstadkommer ingen förändring och ingen utveckling. Den är motsatsen till evig utveckling mot den bestämmelse Gud har fastställt i sin underbara plan för sina barn. Planen i Jesu Kristi evangelium höjer oss över våra själviska begär och lär oss att det här livet enbart handlar om vad vi kan bli.
Ett stort exempel på osjälviskt tjänande är den framlidna Moder Teresa av Calcutta. Det löfte hon avlagt motiverade henne och hennes medarbetare till ”helhjärtad gratishjälp till de fattigaste av fattiga”.9 Hon lärde att ”en sak kommer alltid att tillförsäkra oss himlen — de kärleksfulla och vänliga gärningar som vi har fyllt våra liv med”.10 ”Vi kan inte göra stora ting”, fortsatte Moder Teresa, ”bara små ting med mycket kärlek”.11 När denna underbara katolska tjänarinna dog, sände första presidentskapet ett kondoleansbrev som löd: ”Hennes liv, som var fyllt av osjälviskt tjänande, är en inspirationskälla för hela världen, och hennes kristliga handlingar kommer att stå som ett minnesmärke för kommande generationer.”12 Detta är vad Frälsaren kallade att ge sitt liv åt att tjäna andra.
Var och en av oss bör tillämpa den principen när det gäller vår inställning till att komma till kyrkan. En del säger: ”Jag lärde mig inte något idag” eller ”Ingen var vänlig mot mig” eller ”Jag blev sårad” eller ”Kyrkan fyller inte mina behov”. Alla dessa uttalanden är självcentrerade och alla hämmar andlig utveckling.
Tvärt emot detta skrev en vis vän:
”För många år sedan ändrade jag min inställning till att komma till kyrkan. Nu kommer jag inte längre till kyrkan för min egen skull, utan jag tänker på andra. Jag är noga med att hälsa på personer som sitter för sig själva, och att välkomna besökare … samt att frivilligt åta mig uppgifter …
Kort sagt, jag går till kyrkan varje vecka i avsikt att vara aktiv, inte passiv, och att ha en positiv inverkan på människors liv. Följaktligen är det mycket trevligare och mer meningsfullt att närvara vid kyrkans möten.”13
Allt det här visar på den eviga principen att vi är lyckligare och nöjdare när vi handlar och tjänar med tanke på vad vi kan ge och inte med tanke på vad vi kan få.
Vår Frälsare lär oss att följa honom genom att göra de uppoffringar som behövs för att kunna ägna vårt liv åt att osjälviskt tjäna andra. Om vi gör det, lovar han oss evigt liv, ”den största av alla Guds gåvor” (L&F 14:7), äran och glädjen att få leva i Gud Faderns och hans Sons Jesu Kristi närhet. Jag vittnar om dem och om deras underbara frälsningsplan för sina barn, i Jesu Kristi namn, amen.