”För själar till mig”
Missionärerna kommer att fortsätta göra allt de kan, men vore det inte mycket bättre om du och jag tog på oss ett arbete som med rätta är vårt?
För många år sedan körde jag längs University Avenue nära mynningen till Provo Canyon och jag såg att trafiken började sakta ner lite längre fram. Där fanns polisbilar med blinkande ljus, en brandbil och andra räddningsbilar som hade blockerat vägen till Provo Canyon. Först kände jag mig irriterad eftersom vi antagligen skulle få sitta stilla där länge. Men jag var också nyfiken — vad var orsaken till all uppståndelse?
När jag tittade upp mot bergsväggen längs Provo Canyons östra sida såg jag några män som klättrade. Jag förmodade att de tillhörde räddningsmanskapet. Vad var det de klättrade till? Efter ett tag såg jag vad det var. På något sätt hade en tacka, ett vilsegånget får, klättrat 8 meter uppför bergsväggen och fastnat där. Det var ingen bergsget, bara en vit tacka som kommit bort från en herdes flock.
Eftersom jag inget annat hade för mig granskade jag bergsväggen för att se var fåret hade klättrat upp. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur hon kommit dit. Men där var hon, och all uppståndelse framför mig var inriktad på att rädda henne. Jag vet fortfarande inte hur det slutade eftersom polisen fick igång trafiken igen.
När jag körde iväg var det en sak som bekymrade mig. Räddningsmanskapet menade säkert väl, men hur skulle tackan bete sig när de närmade sig henne? Jag är säker på att de funderat ut hur de skulle lugna henne — kanske skjuta en pil med lugnande medel från nära håll så de kunde fånga henne innan hon föll. Jag visste inte vad de skulle göra, men jag vet lite om hur djur beter sig när de känner sig hotade av främlingar, och därför oroade jag mig för om det var möjligt att rädda fåret. Och sedan undrade jag: ”Var befann sig fåraherden?” Han hade ju bästa chansen att närma sig tackan utan att göra henne rädd. Fåraherdens lugna röst och hjälpsamma hand var precis det som situationen krävde, men han saknades.
Som medlemmar i kyrkan saknas vi ibland där vi behövs, liksom fåraherden. Begrunda ett ögonblick president Monsons ord till de nyligen kallade missionspresidenterna under seminariet för nya missionspresidenter 2008. Han sade: ”Det finns inget som kan ersätta medlemsinriktade proselyteringsprogram. Dörrknackning ersätter det inte. Gyllene frågor ersätter det inte. Ett medlemsinriktat program är nyckeln till framgång och det fungerar varje gång vi använder det.” (”Motivating Missionaries,” 22 jun 2008, s 8)
Med den insikten är medlemsmissionärerna — ni och jag — fåraherdarna, och heltidsmissionärerna är räddningsmanskapet. De försöker uträtta något som är nästan omöjligt för dem att göra på egen hand. Visst kommer heltidsmissionärerna att fortsätta göra allt de kan, men vore det inte mycket bättre om du och jag tog på oss ett arbete som med rätta är vårt och som vi är bättre på, eftersom vi personligen känner dem som gått vilse och behöver räddas?
Jag vill inrikta mig på tre uppmaningar till kyrkans medlemmar från Läran och förbunden. De uppmanar oss att inte vara frånvarande när vänner, grannar och släktingar behöver vår hjälp. Detta inbegriper också dem som gått på avvägar, de mindre aktiva. Vi borde alla försöka bli bättre medlemsmissionärer.
I kapitel 88, vers 81 i Läran och förbunden står det: ”Det tillkommer var och en som har blivit varnad att varna sin nästa.” Jag har haft förmånen att resa till många av kyrkans stavar för att uppmuntra tillväxten och utvecklingen av församlingsmissioner. Det har varit en mycket givande och andlig upplevelse. Jag har på mina resor upptäckt, vilket en färsk enkät bekräftar, att över halva befolkningen i Förenta staterna och Kanada känner till mycket lite eller inget alls om vår religion och trosåskådning. Jag är säker på att procenttalet är mycket högre i andra delar av världen. Samma enkät visade också att när icke-medlemmar under en längre tid umgås med trofasta medlemmar i kyrkan eller kommer i kontakt med tydlig och exakt information om kyrkans trosuppfattningar och lärdomar, får de en öppnare och positivare inställning.
Kyrkan har över 50 000 heltidsmissionärer som verkar runt om i världen. Predika mitt evangelium har hjälpt dem bli de bästa lärare i Jesu Kristi evangelium som vi någonsin haft i kyrkans historia. Men tyvärr använder de flesta heltidsmissionärerna mer tid till att försöka finna intresserade personer istället för att undervisa dem. Jag ser våra heltidsmissionärer som en otillräckligt använd undervisningsresurs. Om du och jag arbetade mer på att finna kontakter åt heltidsmissionärerna så att de kunde använda mer tid till att undervisa människorna vi hittar, skulle stora saker hända. Vi går miste om en gyllene möjlighet för tillväxt i kyrkan när vi väntar på att våra heltidsmissionärer ska varna våra medmänniskor istället för att vi gör det.
Vi borde ”med stort allvar” (L&F 123:14) föra evangeliets ljus till dem som letar efter de svar som finns i frälsningsplanen. Många är bekymrade över sina familjer. Andra letar efter trygghet i en värld med skiftande värderingar. Vi har möjligheten att ge dem hopp och mod och inbjuda dem att komma till oss och ta emot Jesu Kristi evangelium. Herrens evangelium finns på jorden och kan välsigna dem i livet här och i de kommande evigheterna.
Evangeliet grundar sig på vår Herre och Frälsares försoning. Försoningen ger kraft att tvätta bort synder, att bota och att skänka evigt liv. Försoningens alla oskattbara välsignelser kan bara ges till dem som efterlever evangeliets principer och tar emot dess förordningar — tro på Jesus Kristus, omvändelse, dop, mottagande av den Helige Andens gåva, och uthållighet intill änden. Vårt stora missionsbudskap till världen är att alla människor inbjuds att bli undsatta och att gå in i den gode herdens, ja, Jesu Kristi fålla.
Vårt missionsbudskap stärks genom kunskapen om återställelsen. Vi vet att Gud talar till sina profeter idag, liksom han gjorde i forna dagar. Vi vet också att hans evangelium administreras med det återställda prästadömets kraft och myndighet. Inget annat budskap är så evigt väsentligt för alla som lever på jorden idag. Vi behöver alla förkunna det här budskapet för andra med kraft och övertygelse. Det är den Helige Andens stilla och milda röst som vittnar genom oss om återställelsens under, men först måste vi öppna vår mun och vittna. Vi måste varna våra medmänniskor.
Det här leder mig till det andra skriftstället jag vill läsa för er från Läran och Förbunden. Medan vers 81 i kapitel 88 lär oss att missionsarbete blir vårt ansvar så snart vi själva blivit varnade, lär oss verserna 7–10 i kapitel 33 att vi måste öppna vår mun.
Den som har lärt sig kapitel 4 i Läran och förbunden utantill kan inte hysa minsta tvivel om att Herren talar om missionsarbete i vers 7. ”Ja, sannerligen, sannerligen säger jag er, att fältet har redan vitnat till skörd. Svinga därför era skäror och skörda av all er förmåga, allt ert förstånd och all er styrka.”
Sedan kommer uppmaningen — tre gånger — att öppna vår mun:
”Öppna era munnar och de skall fyllas, och ni skall bli liksom Nephi i forna dagar, som färdades från Jerusalem ut i vildmarken.
Ja, öppna era munnar och håll inte tillbaka, och många kärvar skall lastas på era ryggar, ty se, jag är med er.
Ja, öppna era munnar och de skall fyllas, och säg: Omvänd er, omvänd er, och bered Herrens väg och gör hans stigar raka, ty himmelriket är nära” (v 8–10).
Vad skulle var och en av oss säga om vi måste öppna munnen tre gånger? Jag skulle vilja komma med ett förslag. Först och främst bör vi betyga vår tro på Jesus Kristus och hans försoning. Hans återlösningsgärning är till välsignelse för hela människosläktet med odödlighetens gåva och möjligheten att få del av Guds största gåva till människan — evigt liv.
Den andra gången vi öppnar munnen borde vi med egna ord berätta om den första synen — det vill säga vår kunskap om en nästan femtonårig pojke som begav sig till en skogsdunge och efter uppriktig och ödmjuk bön fick se himlen öppna sig. Efter århundraden av förvirring uppenbarades gudomens sanna natur och Guds sanna lärdomar för världen.
Låt oss den tredje gången vi öppnar munnen vittna om Mormons bok, ännu ett Jesu Kristi testamente. Mormons bok kompletterar bibeln och ger oss större insikt om lärdomarna i vår Frälsares evangelium. Mormons bok är ett klart bevis på att Joseph Smith verkligen är en Guds profet. Om Mormons bok är sann, så återställdes prästadömet. Om Mormons bok är sann, då återställde Joseph Smith Jesu Kristi Kyrka i kraft av detta prästadöme.
Jag har just avslutat Almas bok i min nuvarande läsning av Mormons Bok. I slutet av Almas stora tal till kyrkan i Zarahemla, sade han:
”Ty vilken herde bland er som har många får vakar inte över dem, så att vargarna inte kommer in och uppslukar hans flock? Och se, om en varg kommer in i hans flock jagar han då inte bort den? Jo, och till sist dräper han den, om han kan.
Och nu säger jag er att den gode herden kallar på er, och om ni hörsammar hans röst för han er in i sin hjord och ni är hans får. Och han befaller er att inte låta några glupska vargar komma in bland er för att ni inte skall bli förgjorda.” (Alma 5:59–60)
Frälsaren är den gode herden och vi är alla kallade att utföra hans arbete. Tackan som fastnade på bergsväggen bredvid mynningen till Provo Canyon samt Almas ord påminner mig om frågan som Frälsaren ställde i Lukas femtonde kapitel: ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?” (v 4).
Vanligtvis när jag tänker på att valla får tänker jag på kravet, eller förvaltarskapet som fåraherden har att göra allt han kan för alla sina får. Men den här upplevelsen påminde mig om att det handlade om liknelsen om det återfunna fåret och mina tankar gick till den farliga situation den vilsegångna tackan befann sig i, helt ensam och oförmögen att vare sig ta ett enda steg uppför eller vända sig om för att gå ner igen. Så panikslagen och hopplös hon måste ha känt sig, fullständigt ur stånd att hjälpa sig själv, ett enda steg från en säker katastrof.
Det är viktigt att vi alla begrundar hur det känns att vara vilsekommen, och vad det betyder att vara en ”andlig” fåraherde som lämnar de nittionio för att leta rätt på den som är vilse. Sådana fåraherdar kan behöva hjälp från ett räddningsmanskap, men de finns där, de saknas inte och de klättrar vid manskapets sida för att undsätta dem som har oändligt värde i Guds ögon, för de är hans barn. Sådana fåraherdar hörsammar den slutliga uppmaningen att vara en medlemsmissionär, som jag vill läsa om i Läran och förbunden:
”Och om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, och endast förde en enda själ till mig, hur stor skall då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!
Och om nu er glädje blir stor över en enda själ som ni har fört till mig i min Faders rike, hur stor blir då inte er glädje om ni för många själar till mig!” (L&F 18:15–16)
Som det också står i detta skriftställe får sådana fåraherdar uppleva outsäglig glädje. Detta vittnar jag om, i Jesu Kristi namn, amen.