Hans tjänare profeterna
Mästaren talar till oss genom sin profet.
Under min uppväxt i det lilla samhället Spring City ute på landet i Utah, hade jag varje sommar möjlighet att vara ensam med min far och valla får i två veckor i bergskedjan Manti-LaSal. Vid ett tillfälle låg dimman så tjock i området att man inte kunde se handen framför sig, och kvällen närmade sig.
Min far föreslog att jag skulle återvända till lägret. Han skulle komma om en liten stund. Jag minns att jag undrade hur jag skulle kunna hitta lägret i dimman. Min far svarade bara: ”Ge hästen fria tyglar så tar han dig till lägret.” Jag följde hans råd, lossade greppet om tyglarna och uppmanade hästen att bege sig tillbaka. Då och då blev jag träffad i ansiktet av en lågt hängande kvist som jag inte kunde se, eller skrubbade benet mot ett träd. Till sist stannade hästen upp och jag kunde se konturerna av lägret.
Ibland kan vi kanske inte alltid genast urskilja den väg vi vill ta, men visdomen hos dem som gått före oss, tillsammans med dem som fortfarande finns hos oss, blir våra vägvisare om vi ger dem tyglarna.
”Förstår du vad du läser?” frågade Filippus en som flitigt läste i skrifterna.
Svaret kom i form av en fråga: ”Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?”1
Svaren på de här utforskande frågorna kommer från profeterna genom svunna tider, som undervisade om vikten av att forska i skrifterna och som lovade: ”Den som bevarar mina ord, skall inte bli bedragen.”2
I varje tidsutdelning har Herren befallt profeterna att ”de skulle förkunna detta för världen, och allt detta för att det skulle kunna fullbordas”.3 Läran och Förbunden kapitel 1 utgör Herrens förord till lärdomarna, förbunden och buden som givits i denna tidernas fullhets utdelning. Verserna 37–38 är särskilt anmärkningsvärda:
”Utforska dessa bud, ty de är sanna och trovärdiga, och de profetior och löften som finns i dem skall alla fullbordas.
Vad jag, Herren, har talat, det har jag talat, och jag ursäktar mig inte. Och även om himlarna och jorden förgås, skall mina ord inte förgås utan skall alla uppfyllas, antingen genom min egen röst eller genom mina tjänares röst, ty det är detsamma.”
Det är rösterna av sju av Herrens tjänare som jag talar om idag. I mars 1970 påbörjades något jag länge hoppats på och önskat — att kunna vara till tjänst för Herrens utvalda tjänare. Från allra första början gavs tillfällen att ha direkt kontakt med bröderna i de tolvs kvorum, och därefter med medlemmar i första presidentskapet, i nästan fyrtio år. Det var under dessa formbara år som en förståelse för ”mina ord [skall] inte förgås utan skall alla uppfyllas”, började växa i mitt hjärta.
Viktiga förmaningar har getts under gångna generalkonferenser, och kommer att fortsätta att förklaras av dem som besitter gångna tiders visdom, vilket får våra hjärtan att brinna inom oss. Det är när vi följer sådana råd som vi måste vara starka, aldrig ge upp samt hålla ut intill änden.
Låt mig dela med mig av vägledning och råd som dessa Guds profeter givit. Det var till exempel president Joseph Fielding Smith som ofta citerade de ord som står i Psaltarens tjugofjärde kapitel där en fråga ställdes, ett svar gavs och en välsignelse utlovades till de trofasta.
Frågan: ”Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom?”
Svaret: ”Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som inte vänder sin själ till lögn och inte svär falskt.”
Löftet: ”Han skall få välsignelse från Herren och rättfärdighet av sin frälsnings Gud.”4
President Harold B Lee uppmanade oss under en generalkonferens att ge akt på de ord och befallningar som Herren ger genom sin profet: ”Ni kanske inte tycker om det som kommer från kyrkans auktoriteter. Det kanske motsäger era politiska åsikter … [eller] er sociala övertygelse. Det kanske kolliderar med något i ert sällskapsliv. Men om [vi] lyssnar till dessa ting, som om de kom från Herrens egen mun, med tålamod och tro, finns löftet att … ’Herren Gud skall skingra mörkrets makter framför er och låta himlarna skälva för er skull och sitt namns förhärligande’.”5
Före sin bortgång i december 1973 talade president Lee till en grupp av kyrkans anställda och deras familjer och ställde, efter att ha berättat om kyrkans välfärdsprograms historia, den här frågan: ”Tror ni att dessa profeter visste vad de talade om?” Senare i samma tal, beträffande brödernas råd att vara på sin vakt mot den tillåtande attityd som invaderade hemmet genom olämplig litteratur och television, frågade han: ”Är ni så nära bröderna att ni inte tänker på dem som profeter utan som män som bara gissar [att sådana råd] kan vara goda?”6
President Spencer W Kimball var den som i sina böcker försåg oss med de tröstande orden att det finns ett förlåtelsens under och att Gud kommer att förlåta. I ett annat sammanhang, gällande de oförutsedda utmaningar som vi kanske möter, varnade president Kimball oss för att om vi var och en fick makten att ändra på livsavgörande ögonblick, skulle vi då ha ändrat på de händelser i fängelset i Carthage som resulterade i profeten Joseph Smiths död? Och än viktigare, med sådan okontrollerad makt, vad skulle vi ha gjort i det avgörande ögonblicket i Getsemane där orden ”men ske inte min vilja utan din” uttalades?7
Varje morgon på första presidentskapets möte turas bröderna om att be. Jag tyckte alltid om att lyssna på president Ezra Taft Bensons böner. Hans böner var nästan helt och hållet uttryck för tacksamhet, snarare än böner om välsignelser. Angående Ännu ett Jesu Kristi testamente upprepade president Benson profeten Joseph Smiths ord ”att Mormons bok var den mest felfria boken av alla på jorden och vår religions slutsten samt att en människa kommer närmare Gud genom att följa dess lärosatser än genom någon annan bok”.8 Han uppmanade oss att följa Frälsaren som sade: ”Vänd er till mig och håll ut intill änden, och ni skall få leva, ty den som håller ut intill änden skall jag ge evigt liv.”9
Under president Howard W Hunters niomånadersperiod som president för kyrkan blev vi alla förtjusta i hans naturliga godhet. Han inbjöd alla kyrkans medlemmar att:
”Ägna än mer uppmärksamhet åt Herren Jesu Kristi liv och föredöme, särskilt den kärlek, det hopp och den medkänsla han visade …
Sätta Herrens tempel som den viktigaste symbolen för sitt medlemskap och den gudomliga platsen för sina heligaste förbund. Det är mitt hjärtas djupaste önskan att varje medlem i kyrkan skall bli värdig att besöka templet.”10
President Gordon B Hinckley sade: ”Jag har inte talat ansikte mot ansikte med alla profeterna i denna tidsutdelning. Jag kände inte profeten Joseph Smith; jag hörde heller aldrig honom tala. [Men] min farfar, som bodde i Nauvoo som ung, hörde honom och vittnade om hans gudomliga kallelse som denna tidshushållnings stora profet.”11
President Hinckley vittnade om den första synen, när den unge Joseph Smith gick för att be i en lund och fick sitt svar genom gudomlig uppenbarelse från både Fadern och Sonen.
President Hinckleys glöd för att bygga tempel och det heliga verk som utförs i dem är en ledstjärna som var och en av oss kan följa.
Vår käre profet president Thomas S Monson har åter betonat det som det första presidentskapet innerligt önskade när de år 1839 gav den vägledning som vi även idag ständigt borde efterleva: ”På er flit, er uthållighet och trofasthet, riktigheten i de läror ni förkunnar, de moraliska riktlinjer som ni befrämjar och utövar … beror människosläktets öde.”12
Det är president Monson som vi understödjer som profet, siare och uppenbarare och som verkar som änkornas, de faderlösas och allas befriare som är i nöd. Han har i sitt liv sannerligen visat exempel på Mästarens levnadssätt och en uppriktig önskan att alltid befinnas vara i hans tjänst. Det är president Monson som är Herrens språkrör och vars råd och vägledning vi uppmanas att följa. I en mycket påtaglig bemärkelse talar Mästaren till oss genom sin profet. Jag vet och har upptecknat, på möten där bröderna har samlats, att detta är sant.
Som en som har blivit undervisad vid levande profeters fötter och av dessa sista dagars vittnen som jag har känt och älskat, vittnar jag sanningsenligt, att när medlemmar i denna kyrka ger akt på de ord och bud som Herren gav till profeterna i skrifterna, och följer Herrens profet idag, förstår vi fullständigare att ”Herren, Herren gör ingenting utan att ha uppenbarat sin hemlighet för sina tjänare profeterna”.13
Om de här sanningarna och om att Gud är i himlen, att Jesus är Kristus och om denna Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga — som har profeter, siare och uppenbarare att leda oss — vittnar jag högtidligt i Jesu Kristi heliga namn, amen.