Vi håller på med ett stort arbete och kan inte komma
Vi kan inte och får inte tillåta oss att avledas från vår heliga plikt. Vi kan inte och får inte tappa koncentrationen på det som betyder mest.
Mina kära bröder, jag har under några månader vetat vilket budskap jag vill ge er idag. Under tiden har jag sökt efter en berättelse som skulle kunna illustrera vad jag vill säga. Jag sökte efter en berättelse om jordbruk. Jag sökte efter en berättelse om djur. Till äldste Scotts ära sökte jag efter en berättelse om kärnkraftsteknik, och till president Monsons ära en om att föda upp duvor.
Till slut var det en berättelse som återkom gång på gång — en berättelse som jag haft inpräntad i mitt minne under många, många år. Den handlar inte om jordbruk, djur, kärnteknik eller duvor. Ni kan nog gissa vad den handlar om — flygning. Jag kallar den ”Berättelsen om glödlampan”.
Berättelsen om glödlampan, eller om att glömma det som betyder mest
En mörk decemberkväll för 36 år sedan störtade ett Lockheed 1011 jumbojet i Floridas Everglades, ett träskområde, och dödade över 100 människor. Den här hemska olyckan var en av de mest dödsbringande katastroferna i Förenta staternas historia.
Det egendomliga med den här olyckan är att alla flygplanets väsentliga delar och system fungerade perfekt — planet kunde lätt ha landat i säkerhet i Miami, som var destinationen och låg bara lite mer än tre mil därifrån.
Men vid den sista inflygningen lade besättningen märke till att en grön lampa inte hade tänts — ett ljus som indikerar att landningsställen i nosen har fällts ut som de ska. Piloterna avbröt inflygningen, ställde in planet så att det avvaktande kretsade över det nattsvarta Everglades och riktade i stället uppmärksamheten på att söka efter felet.
De blev så upptagna med sitt sökande att de inte märkte att planet gradvis sjönk mot det mörka träsket nedanför. När någon slutligen märkte vad som höll på att hända var det för sent att undvika katastrofen.
Efter olyckan försökte utredare få fram orsaken. Landningsstället hade faktiskt fällts ut på rätt sätt. Planet var maskinellt i perfekt tillstånd. Allt fungerade som det skulle — allt utom en sak: En enda utbränd glödlampa. Denna lilla lampa — knappt värd en krona — satte igång det händelseförlopp som till sist ledde till att över 100 människor led en tragisk död.
Naturligtvis orsakade inte den trasiga lampan olyckan. Den skedde för att besättningens fokus var inställt på något som för ögonblicket verkade vara betydelsefullt — medan de inte såg det som betydde mest.
Inrikta dig på det som betyder mest
Tendensen att fokusera på det betydelselösa på bekostnad av det viktiga är det inte bara piloter som har, utan alla människor. Vi är alla i farozonen. Bilföraren som koncentrerar sig på vägen har långt större chanser att komma fram dit han ska utan olyckor, än den förare som koncentrerar sig på att skicka meddelanden på sin mobiltelefon.
Vi vet vad som betyder mest i livet — Kristi ljus lär alla människor det. Vi som trofasta sista dagars heliga har den Helige Anden som vår ”ständige ledsagare” så att han kan lära oss det som är av evigt värde. Jag kan tänka mig att vilken prästadömsbärare som helst som hör min röst idag, om han blev ombedd att förbereda ett tal över ämnet ”det som betyder mest”, skulle klara det galant. Vår svaghet består i att vi inte samordnar våra handlingar med vårt samvete.
Stanna upp en stund och granska ditt hjärta och dina tankar. Koncentrerar du dig på det som betyder mest? Hur du tillbringar dina lugna stunder kan ge en viktig ledtråd. Vart går dina tankar när stressen och jäktet inför en deadline försvinner? Är dina tankar och ditt hjärta inriktade på de kortlivade flyktiga ting som endast betyder något för stunden, eller är ditt hjärta inriktat på det som betyder mest?
Vilket agg går du omkring och hyser? Vilka ursäkter klamrar du dig fast vid som hindrar dig från att vara den gode make, far, son och prästadömsbärare som du borde vara? Vad är det som avleder dig från att utföra dina plikter eller hindrar dig från att ära din kallelse med större flit?
Ibland är det som avleder oss inte något dåligt i sig självt. Ibland får det oss till och med att må bra.
Det går att låta även bra saker gå till överdrift. Ett exempel kan vara en far, farfar eller morfar som lägger ner timmar på att söka efter sina förfäder eller lägga upp en blogg, medan han försummar eller undviker att tillbringa betydelsefull tid med sina egna barn och barnbarn. Ett annat exempel kan vara en trädgårdsmästare som tillbringar hela dagarna med att dra upp ogräs ur marken medan han inte bryr sig om det andliga ogräs som hotar att kväva hans själ.
Till och med en del program i kyrkan kan avleda våra tankar om vi går till ytterlighet med dem och låter dem dominera vår tid och vår uppmärksamhet på bekostnad av det som betyder mest. Vi behöver ha balans i livet.
När vi verkligen älskar vår himmelske Fader och hans barn visar vi denna kärlek genom våra handlingar. Vi förlåter varandra och söker efter att göra gott, ty ”vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus”.1 Vi ”tar oss an föräldralösa barn och änkor i deras nöd”, och vi håller oss ”obesmittade av världens syndiga leverne”.2
Mina kära bröder i prästadömet, vi lever i de sista dagarna. Jesu Kristi evangelium är återupprättat på jorden. Guds prästadömes nycklar är återgivna till människan. Vi lever i en tid av förväntan och förberedelse, anförtrodd oss av Gud för att bereda oss själva, våra familjer, vår värld för den nalkande gryningen — den dag ”när [befallningen] ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då … Herren själv [skall] stiga ner från himlen”3 och inleda sin tusenåriga regering.
Vi har anförtrotts det heliga prästadömet och ålagts ansvaret, makten och rättigheten att verka som vår himmelske Konungs ombud.
Det är detta som betyder mest. Det är detta som har evigt värde och som förtjänar vår uppmärksamhet.
Vi kan inte och får inte tillåta oss att avledas från vår heliga plikt. Vi kan inte och får inte tappa koncentrationen på det som betyder mest.
Nehemja
Nehemja i Gamla testamentet är ett bra exempel på någon som behåller koncentrationen och engagemanget för en viktig uppgift. Nehemja var en israelit som levde som landsflyktig i Babylon och tjänade som munskänk åt kungen. En dag frågade kungen Nehemja varför han såg så bedrövad ut. Nehemja svarade: ”Skulle jag inte se bedrövad ut, när den stad där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?”4
När kungen hörde detta veknade hans hjärta, och han gav Nehemja rätt att återvända till Jerusalem och bygga upp staden igen. Men alla gladde sig inte åt det. Faktum är att flera ståthållare som bodde i närheten av Jerusalem ”tog mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barns väl”.5 Dessa män blev förbittrade och mycket rasande och hånade judarna.6
Oförskräckt lät Nehemja sig inte distraheras av motståndet. I stället samlade han sina resurser och sin arbetskraft och gick vidare med att bygga upp staden, ”ty folket arbetade helhjärtat”.7
Efterhand som stadens murar höjde sig, ökade emellertid motståndet. Nehemjas fiender hotade, sammangaddade sig och hånade honom. Deras hotelser var mycket verkliga, och de trakasserade dem så mycket att Nehemja sade: ”De ville alla skrämma oss”.8 Trots faran och det ständiga hotet av invasion gick arbetet framåt. Det var en påfrestande tid för alla byggarna hade ”svärdet bundet vid höften medan de arbetade”.9
Efterhand som arbetet fortsatte blev Nehemjas fiender alltmer desperata. Fyra gånger bönföll de honom att lämna stadens trygghet och träffa dem, under förevändning att de ville klara upp konflikten, men Nehemja visste att deras avsikt var att göra honom illa. Varje gång de bad honom komma, svarade han på samma sätt: ”Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma.”10
Vilket utomordentligt svar! Med detta tydliga och orubbliga mål i hjärta och sinne, med denna fasta föresats, höjde sig Jerusalems murar tills de byggts upp igen, otroligt nog på bara 52 dagar.11
Nehemja vägrade att låta bristande koncentration hindra honom från att göra det som Herren ville att han skulle göra.
Vi kommer inte
Jag blir uppmuntrad och inspirerad av dagens alla prästadömsbärare som har liknande hjärta och sinne. Precis som Nehemja älskar ni Herren och strävar efter att ära det prästadöme ni bär. Herren älskar er och är medveten om era hjärtans renhet och om ståndaktigheten i er beslutsamhet. Han välsignar er för er plikttrohet, leder er på er stig och använder era gåvor och talanger till att bygga upp sitt rike här på jorden.
Men alla är inte som Nehemja. Det finns utrymme för bättring.
Jag undrar, mina kära bröder i prästadömet, vad som skulle kunna uppnås om vi alla, som folket i Nehemja, skulle ”arbeta helhjärtat”. Jag undrar vad som skulle kunna åstadkommas om vi lade ”bort det barnsliga”12 och med liv och lust hängav oss åt att bli värdiga och sanna prästadömsbärare, ombud för Herren Jesus Kristus.
Tänk för ett ögonblick på vad som skulle kunna åstadkommas i vårt eget liv, i vårt yrkesliv, i vår familj, i våra församlingar och grenar. Tänk på hur Guds rike skulle kunna utvecklas över hela jorden. Tänk på hur världen skulle kunna förändras för gott om varje man som bär Guds prästadöme skulle kavla upp ärmarna och leva upp till sin sanna potential, omvänd i djupet av sin själ, en sann och trofast man, fast besluten att bygga upp Guds rike.
Det är lätt att bli distraherad — att fokusera på en utbränd glödlampa eller ovänliga människors oartiga handlingar, oavsett deras motiv. Men tänk på den kraft vi skulle ha som enskilda och som prästadömets grupp om vi, som respons på varje frestelse att tappa koncentrationen eller sänka våra normer — Guds normer — svarade: ”Vi håller på med ett stort arbete och kan inte komma.”
Vi lever i en tid av stora utmaningar och stora möjligheter. Herren söker efter män som Nehemja — trofasta bröder som uppfyller prästadömets ed och förbund. Han vill engagera osvikliga själar som flitigt ägnar sig åt att bygga upp Guds rike — de som, när de stöter på motstånd och frestelser, i sina hjärtan säger: ”Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma.”
När de ställs inför prövningar och lidanden svarar de: ”Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma.”
När de utsätts för åtlöje och klander svarar de: ”Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma.”
Vår himmelske Fader söker efter personer som vägrar låta det obetydliga hindra dem i deras strävan efter det eviga. Han söker efter personer som inte låter bekvämlighetens behag eller motståndarens fällor avleda dem från det arbete han har tilldelat dem att utföra. Han söker efter personer vars handlingar bekräftar deras ord — de som med övertygelse säger: ”Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma.”
Jag bär högtidligt vittnesbörd om att Gud lever och att han tänker på var och en av oss. Han sträcker ut sin hand och uppehåller dem som står upp och bär prästadömet med heder, ty i dessa sista dagar har han ett stort arbete för oss att utföra.
Det här evangeliet kommer inte från någon människa. Kyrkans lärdomar är inte någons gissning om innebörden av forntida skrifter. Det är himmelsk sanning som Gud själv uppenbarat. Jag vittnar om att Joseph Smith såg vad han sade att han såg. Han såg verkligen in i himlarna och talade med Gud Fadern och Sonen och med änglar.
Jag bär vittne om att vår himmelske Fader talar till dem som söker honom i ande och i sanning. Jag har med mina egna ögon bevittnat och vittnar med glädje om att Gud talar genom sin profet, siare och uppenbarare i våra dagar, ja, Thomas S Monson.
Mina kära bröder, liksom Nehemja har vi ett stort arbete att utföra. Vi står och tittar mot vår tidsålders horisont. Det är min innerliga bön att vi, trots frestelser, aldrig ska sänka våra normer, att vi inte, trots det som distraherar oss — oavsett vad som orsakar det — ska tappa vårt fokus på det som betyder mest, att vi ska stå fasta i våra beslut och tillsammans, skuldra mot skuldra, när vi modigt höjer fanan, Herren Jesu Kristi fana.
Jag ber att vi kan vara värdiga den allsmäktige Gudens heliga prästadöme och som en man lyfta upp våra huvuden och med fast röst förklara för världen: ”Vi håller på med ett stort arbete och kan inte komma.” I Jesu Kristi heliga namn, amen.