Så blir vi sparsamma familjeförsörjare timligt och andligt

Äldste Robert D Hales

i de tolv apostlarnas kvorum

När vi lever sparsamt kan vi försörja oss själva och våra familjer och även följa Frälsarens föredöme och hjälpa och välsigna andra.

Hur välsignade är vi inte som leds av en levande profet! President Thomas S Monson, som växte upp under den stora depressionen, lärde sig att hjälpa andra. Ofta bad hans mor honom gå med mat till nödlidande grannar, och hon gav också hemlösa män tillfälligt arbete i utbyte mot hemlagad mat. Senare, som ung biskop, lärde president J Reuben Clark honom att ”vara snäll mot änkan och ta hand om de fattiga”. (Thomas S Monson, ”En förutseende plan — ett dyrbart löfte”, Nordstjärnan, okt 1986, s 64.) President Monson vakade över 84 änkor och tog hand om dem tills de gick bort. Under årens lopp har hans tjänande bland medlemmar och människor över hela världen blivit utmärkande för honom. Vi är tacksamma för hans exempel. Tack, president Monson.

Bröder och systrar, i likhet med president Monson växer våra barn upp i tider av ekonomisk otrygghet. Precis som våra mor- och farföräldrar och deras föräldrar lärde sig viktiga läxor genom ekonomiska motgångar kan det vi lär oss nu, under våra nuvarande omständigheter, bli till välsignelse för oss och våra efterkommande i framtida generationer.

I dag talar jag till alla dem vars frihet att välja har begränsats genom effekterna av tidigare dåliga val. Jag talar speciellt om val som har lett till orimliga skulder och missbruk av mat, droger, pornografi och andra tankemönster och handlingar som försvagar självkänslan. All denna omåttlighet påverkar oss personligen och försvagar våra familjerelationer. Naturligtvis kan en del skulder, till exempel för utbildning, en anspråkslös bostad eller en enkel bil, kanske vara nödvändiga för att man ska kunna försörja en familj. Men olyckligtvis ådrar vi oss ytterligare skulder när vi inte kan kontrollera våra begär och beroendeframkallande impulser. Och både när det gäller skulder och böjelser är den hoppingivande lösningen densamma — vi måste vända oss till Herren och följa hans bud. Mer än något annat måste vi ha en önskan att förändra vårt liv så att vi kan bryta den onda cirkeln av skulder och våra okontrollerade begär. Jag ber att ni under de närmaste minuterna, och under den här konferensen, ska fyllas av hopp om vår Frälsare Jesus Kristus och finna hjälp i hans återställda evangeliums lärdomar.

Våra svårigheter, till exempel de som vi skapar genom våra egna beslut, är en del av provet här i dödligheten. Låt mig försäkra er att er situation inte är utom räckhåll för vår Frälsares makt. Genom honom kan varje kamp ge oss erfarenhet och tjäna oss till godo. (Se L&F 122:7.) Varje frestelse som vi övervinner är til för att stärka oss, inte förgöra oss. Herren tillåter aldrig att vi frestas över vår förmåga. (Se 1 Kor 10:13.)

Vi måste komma ihåg att motståndaren känner oss utomordentligt väl. Han vet var, när och hur han ska fresta oss. Om vi lyder den Helige Andens maningar kan vi lära oss känna igen motståndarens lockelser. Innan vi faller för en frestelse måste vi lära oss att med orubblig beslutsamhet säga: ”Gå bort ifrån mig, Satan!” (Matt 16:23)

Våra framgångar mäts aldrig efter hur starkt vi blir frestade, utan av hur trofast vi reagerar. Vi måste be om hjälp av vår himmelske Fader och söka efter kraften genom hans Sons Jesu Kristi försoning. Med denna gudomliga hjälp i både timliga och andliga sammanhang kan vi bli sparsamma familjeförsörjare åt oss själva och andra.

Vad är en sparsam familjeförsörjare?

Vi har alla ansvaret att försörja oss själva och vår familj, både timligt och andligt. För att försörja oss på ett sparsamt sätt måste vi praktisera principerna för ett sparsamt leverne: med glädje leva inom våra ramar, vara nöjda med vad vi har, undvika omåttliga skulder och flitigt spara och bereda oss för sämre tiders oförutsedda händelser. När vi lever sparsamt kan vi försörja oss själva och våra familjer och även följa Frälsarens föredöme och hjälpa och välsigna andra.

För att vara sparsamma familjeförsörjare måste vi hålla det mest grundläggande budet: ”Du skall inte ha begär.” (2 Mos 20:17) Vår värld är fylld av känslor av att man är berättigad till något. En del av oss känner sig besvärade, skamsna och mindre värdefulla om vår familj inte har allting som grannarna har. Följden blir att vi sätter oss i skuld för att köpa sådant som vi inte har råd med — och sådant som vi egentligen inte behöver. När vi gör det blir vi fattiga, både timligt och andligt. Vi ger bort en del av vår dyrbara, ovärderliga handlingsfrihet och försätter oss i självpåtagen träldom. Pengar som kunde ha använts till att ta hand om oss själva och andra måste nu användas till att betala våra skulder. Vad som återstår är ofta bara tillräckligt för att täcka de mest grundläggande fysiska behoven. Att leva på existensminimum gör oss deprimerade, vårt egenvärde påverkas och våra relationer till familj, vänner, grannar och Herren försämras. Vi har inte tid, kraft eller intresse av att söka efter andliga ting.

Hur undviker och övervinner vi då skuldsättningsmönstret och böjelsen för timliga, världsliga ting? Låt mig dela med mig av två läxor jag lärt mig om att leva sparsamt och som kan vara till hjälp för var och en av oss. De här lärdomarna, jämte många andra viktiga läxor i mitt liv, lärde jag mig av min hustru och eviga livskamrat. De här insikterna fick jag vid två tillfällen under vårt äktenskap — bägge två när jag ville köpa en speciell present till henne.

Den första läxan lärde jag mig när vi var nygifta och hade mycket litet pengar. Jag låg vid flygvapnet och vi hade inte kunnat fira jul tillsammans. Jag var på uppdrag utomlands. När jag kom hem såg jag en vacker klänning i ett skyltfönster och sade till min hustru att om hon tyckte om den, då skulle vi köpa den. Mary gick in i affärens omklädningshytt. Efter en stund kom biträdet ut, strök förbi mig och hängde tillbaka klänningen på sin plats i fönstret. När vi lämnade affären frågade jag: ”Vad hände?” Hon svarade: ”Det var en vacker klänning, men vi har inte råd!” De orden gick rakt in i mitt hjärta. Jag har lärt mig att de tre mest kärleksfulla orden är: ”Jag älskar dig” och att de fyra mest omtänksamma orden till dem vi älskar är: ”Vi har inte råd.”

Den andra läxan lärde jag mig flera år senare, när vi hade större ekonomisk trygghet. Vår bröllopsdag närmade sig och jag ville köpa en finare kappa till Mary för att visa min kärlek och uppskattning för våra många lyckliga år tillsammans. När jag frågade vad hon tyckte om kappan som jag hade i åtanke, svarade hon med ord som än en gång genomträngde mitt hjärta och sinne. ”När skulle jag ha på mig den?” frågade hon. (Vid den tiden var hon Hjälpföreningens president i församlingen och hjälpte till att sörja för familjer i nöd.)

Sedan lärde jag mig en oförglömlig läxa av henne. Hon såg mig i ögonen och frågade vänligt: ”Köper du den här åt mig eller åt dig?” Med andra ord frågade hon: ”Är avsikten med den här presenten att visa din kärlek till mig eller att visa mig att du är en duktig familjeförsörjare eller att visa världen att du lyckats?” Jag begrundade hennes fråga och insåg att jag tänkte mindre på henne och vår familj och mer på mig själv.

Sedan hade vi ett allvarligt livsförändrande samtal om att leva sparsamt, och vi kom överens om att våra pengar skulle komma till mer nytta om vi betalade av på vårt huslån och bidrog mer till våra barns utbildningsfond.

De här två lärdomarna är själva kärnan i ett sparsamt leverne. När vi står inför val att köpa, konsumera eller engagera oss i världsliga ting och aktiviteter, behöver vi alla lära oss att säga till varandra: ”Vi har inte råd, även om vi vill det!” eller ”Vi har råd, men vi behöver det inte — och vill egentligen inte ens ha det!”

Det ligger en lika viktig princip bakom de här lärdomarna: Vi kan lära oss mycket av att kommunicera med våra män och hustrur. När vi rådslår och samarbetar i familjeråd kan vi hjälpa varandra att bli sparsammare familjeförsörjare och lära våra barn att också leva sparsamt.

Grunden för ett sparsamt leverne är tiondelagen. Det främsta syftet med den lagen är att hjälpa oss utveckla tro på vår himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus. Tiondet hjälper oss att övervinna vårt begär efter sådant som hör till den här världen och att villigt göra uppoffringar för andra. Tiondet är en underbart rättvis lag, för oavsett hur rika eller fattiga vi är så betalar vi allesammans samma årliga tiondel av vår inkomst (se L&F 119:4), och vi kommer allesammans att få så stora välsignelser det inte finns plats nog att ta emot dem”. (Se JST Malachi 3:10.)

Förutom vårt tionde bör vi också föregå med gott exempel genom att betala fasteoffer. Det minsta fasteoffer vi bör ge är kostnaden för de två på varandra följande måltider som vi avstår från när vi fastar varje månad. Genom att inte äta de här två målen närmar vi oss Herren i ödmjukhet och bön, och vi deltar också i ett anonymt givande för att välsigna våra bröder och systrar över hela världen.

Ett annat viktigt sätt att hjälpa våra barn att lära sig bli sparsamma familjeförsörjare är att som familj göra upp en budget. Vi bör regelbundet gå igenom vår familjs inkomst-, besparings- och utgiftsplan när vi har våra familjeråd. Det här kommer att lära våra barn att inse skillnaden mellan önskemål och behov och att planera på sikt för en meningsfull användning av familjens tillgångar.

När våra pojkar var små hade vi ett familjeråd och satte upp som mål att ha en ”drömsemester” på Coloradofloden. När någon av oss ville köpa något under året som följde brukade vi fråga varandra: ”Vill vi verkligen köpa detta nu, eller vill vi vänta och ta vår drömsemester senare?” Det blev en underbart lärorik erfarenhet om att leva sparsamt. Genom att inte tillfredsställa våra omedelbara önskemål skaffade vi oss den ännu mer önskvärda belöningen av samhörighet i familjen och underbara minnen för kommande år.

När vi vill uppleva eller äga något som påverkar oss och våra tillgångar, kanske vi bör fråga oss själva: ”Ger det temporär behållning eller kommer det att få evigt värde och evig betydelse?” Att sanningsenligt besvara dessa frågor kan hjälpa oss att hålla oss ifrån onödiga skulder och andra missbruksbeteenden.

När vi strävar efter att övervinna skulder och beroendeframkallande beteenden bör vi minnas att beroendet är vad den naturliga människan kräver och det kan aldrig tillfredsställas. Det är en omättlig aptit. När vi är beroende söker vi efter de världsliga ägodelar eller fysiska välbehag som tycks locka oss. Men som Guds barn bör vår djupaste hunger och det som vi borde söka efter vara det som bara Gud kan ge — hans kärlek, hans känsla av värde, hans trygghet, hans tillit, hans hopp om framtiden och förvissningen om hans kärlek, vilket ger oss evig glädje.

Vi måste mer än något annat vilja göra vår himmelske Faders vilja och sparsamt sörja för oss själva och andra. Vi måste i likhet med kung Lamoni kunna säga: ”Jag [skall] överge alla mina synder för att lära känna dig.” (Alma 22:18) Då kan vi komma till honom med fast beslutsamhet och lova honom: ”Jag ska göra allt som krävs.” Genom bön, fasta, samt lydnad mot buden, prästadömets välsignelser och hans försoningsoffer känner vi hans kärlek och kraft i vårt liv. Vi får ta emot hans andliga ledning och styrka genom den Helige Andens maningar. Endast genom vår Herres försoning kan vi uppnå en mäktig förändring i hjärtat (se Mosiah 5:2; Alma 5:14) och uppleva en mäktig förändring i vårt beroendeframkallande beteende.

Med all den kärlek jag har inom mig, och med Frälsarens kärlek genom mig, inbjuder jag er att komma till honom och höra hans ord: ”Ge därför inte ut pengar på det som inte har något värde, lägg inte heller ned arbete på sådant som inte kan tillfredsställa. Hörsamma mig flitigt och kom ihåg de ord som jag har talat. Och kom till Israels Helige och mätta er med det som inte förgås och inte heller kan fördärvas.” (2 Nephi 9:51)

Jag vittnar om att aptiten att äga världsliga ting endast kan övervinnas genom att man vänder sig till Herren. Missbrukets hunger kan endast ersättas av vår kärlek till honom. Han står redo att hjälpa oss alla. ”Frukta inte”, sade han, ”ty ni är mina, och jag har övervunnit världen”. (L&F 50:41)

Jag bär mitt särskilda vittnesbörd om att han genom försoningen har övervunnit allting. Må var och en av oss också övervinna världsliga frestelser genom att komma till honom och genom att bli sparsamma familjeförsörjare, både timligt och andligt, för oss själva och andra, är min ödmjuka bön, i Jesu Kristi namn, amen.