Ta emot råd av dem som är tyngda av år

Äldste Stephen B Oveson

i de sjuttios kvorum

Må vi få ökad insikt om och större uppskattning av vittnesbördets kraft, särskilt vittnesbörd som bärs av människor [som är tyngda av år].

Mina kära bröder och systrar, när vi nu bereder oss att lyssna till president Gordon B Hinckleys avslutande ord i slutet av denna härliga konferens, hoppas jag innerligt att vi alla känner vilken välsignelse det är att från Herrens profeter och apostlar ha fått visdomsord och maningar som, om vi följer dem, hjälper oss komma allt närmare vår Frälsare. Vi borde vara särskilt tacksamma att leva i en tid när våra ledare i kyrkan, fastän många har nått hög ålder, fortsätter ta emot uppenbarelse och inspiration som dag för dag för riket framåt.

Som ung man fick jag skriftligen en mycket stark uppmaning att vara en trofast och lydig son, så att jag, när jag blev äldre och behövde råd, skulle gå till mina föräldrar fastän de var ”tyngda av ålder” och av dem få visdom, tröst och råd. Min far gick bort för över tjugo år sedan efter att ha varit ett stort föredöme och en källa till visdom för mig i hela mitt liv, och vi lade min 101-åriga mor till vila bredvid hennes eviga livskamrat förra måndagen. Strax innan hon fyllde 100 år bekräftade hon sitt livslånga vittnesbörd med dessa ord: ”Evangeliet är ett sätt att leva. Det är en del av planen att hjälpa oss undgå bitterhet. Mer än någonsin tror jag att det här livet är gott, men att nästa blir bättre.” (”Growing Old Graciously: Lessons from a Centenarian”, Religious Educator 5, nr 1 [2004]: s 11)

Min mor sade ofta till mig att hon bad för mig och vår familj varje dag. När hon kom allt närmare slöjan blev hennes böner alltmer innerliga och meningsfyllda. Båda mina föräldrar, liksom mina svärföräldrar, uthärdade eller uthärdar till slutet på rättfärdiga stigar och lämnar efter sig ett arv av trofast hängivenhet som alla deras efterkommande kan följa.

President Ezra Taft Benson säger följande i januarinumret 1990 av Liahona: ”Herren känner och älskar de äldre bland sitt folk. Det har alltid varit så, och på dem har han lagt många av sina största ansvar. I olika tidshushållningar har han lett sitt folk genom profeter som var till åren komna. Han har behövt ålderns visdom och erfarenhet, inspirerad ledning genom dem som i många år visat sig trogna hans evangelium.” (Se ”Till de äldre i kyrkan”, s 3.)

De här orden har fått mig att tänka på de storslagna predikningar, välsignelser, vittnesbörd och maningar som profeter och apostlar genom tiderna lämnat oss, särskilt då de själva blivit gamla eller berett sig att lämna denna värld. En del av dessa avskedsord är bland våra mest läsvärda och citerade skriftställen. Till exempel: I Moses 6:57 säger Enok: ”Lär därför dina barn, att alla människor överallt måste omvända sig, annars kunna de ej på något sätt ärva Guds rike, ty inget orent kan dväljas … i hans närhet.” Dessa evangeliets grundläggande principer har lärts ut ända från Adams och Evas tid och fördes vidare från generation till generation, som skrifterna berättar, gång på gång.

Josef som såldes till Egypten efterlämnade dessa råd till Israels folk: ”Jag dör, men Gud skall se till er och föra er upp från det här landet till det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.” (1 Mos 50:24)

Generationer senare, då Josefs profetia höll på att gå i uppfyllelse, gav Mose sin välsignelse till alla Israels stammar och överlämnade ledarskapets mantel till Josua, som ledde folket tillbaka till det utlovade landet. När hans dagar närmade sig slutet, gav Josua oss de odödliga orden: ”Välj i dag vem ni vill tjäna … Men jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren.” (Jos 24:15)

Senare profeter, som Jeremia, Jesaja och Malaki, lämnade outplånliga vittnesbörd under sin verksamhetstid, där de profeterade om den kommande Messias och hans obegränsade försoning.

Vi finner ett liknande mönster i Mormons bok i det sätt den betonar de sista talen från Nephi, Jakob och konung Benjamin — vars mäktiga predikan förändrade en hel nations hjärtan — för att inte nämna Abinadis mäktiga ord, vilken talade djärvt i fullt medvetande om att hans dagar var räknade: ”Lären dem, att återlösningen sker genom Kristus, som är den sanne Evige Fadern.” (Mosiah 16:15) Listan kan utökas med Alma och hans son Alma, liksom Helaman, Helamans son, som gav dessa ovärderliga råd till sina söner: ”Och nu, mina söner! Kommen ihåg, att det är på vår Återlösares klippa, hans, som är Kristus, Guds Son, som I måsten lägga eder grundval … en säker grundval på vilken människorna, om de bygga därpå, icke kunna misslyckas.” (Helaman 5:12)

De här och de andra profeterna i Mormons bok, däribland Mormon själv, skrev för vår tid i vetskapen om att vi skulle behöva deras kunskap och visdom till hjälp i dessa svåra tider. Själva Mormons bok slutar med den ojämförliga uppmaningen från Moroni, Mormons son, då han säger oss: ”Ja, kommen till Kristus och varden fullkomnade i honom och förneken eder all ogudaktighet, och om I förneken eder all ogudaktighet och älsken Gud av all eder makt, själ och styrka, då är hans nåd eder nog.” (Moroni 10:32)

Vi har liknande ”sista vittnesbörd” i Nya testamentet, såsom Paulus storslagna ord: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron” (2 Tim 4:7), där han betygar att han hållit ut till slutet.

Vi ges stor insikt om den mäktige senioraposteln Petrus tillväxt genom hans ord: ”Klä er i ödmjukhet mot varandra. Ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne.” (1 Pet 5:5–6)

Och den störste av alla att lära av är den uppståndne Herren själv, då han gav sina apostlar och efterföljare uppdraget: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” (Matt 28:19–20)

Vilken rikedom av övertygelse och kunskap dessa skrifter tillsammans ger oss. Kan man finna en gemensam tråd av inspiration som går genom dem alla? Jag tror den är lätt igenkännlig:

Att Kristus, Guds Son, lever och är vår Återlösare och Frälsare.
Att vi bör följa honom och visa vår kärlek till honom genom att minnas honom och ödmjukt hålla hans bud.
Att vi genom hans försoning kan omvända oss och bli renade.
Att vi är hans förbundsfolk och alltid bör hålla de förbund vi ingått.
Att vi behöver sprida hans evangelium över hela världen.
Att vi bör ha tro, omvända oss, döpas, ta emot den Helige Anden och uthärda till änden.

I vår tid upprepar återställelsens profeter gång på gång samma principer. I John Taylors lärdomar läser vi att ”som Människoson uthärdade han allt som det var möjligt för kött och blod att uthärda. Som Guds Son triumferade han över allt, och uppsteg för att för evigt befinna sig på Guds högra sida.” (Kyrkans presidenters lärdomar: John Taylor, s 43)

Ett av mina favoritcitat är från president Spencer W Kimball:

”Till dessa mäktiga forna mäns och apostlars vittnesbörd — dessa våra bröder i samme Mästares tjänst — lägger jag mitt eget vittnesbörd. Jag vet att Jesus Kristus är den levande Gudens Son och att han korsfästes för världens synder.

Han är min vän, min Frälsare, min Herre, min Gud.

Av allt mitt hjärta ber jag att kyrkans medlemmar må … få en evig arvedel med honom i celestial härlighet.” (”An Eternal Hope in Christ”, Ensign, nov 1978, s 73)

Vår profet i dag, president Gordon B Hinckley, fortsätter att leda oss med sin mäktiga övertygelse, som han förkunnade vid ett tal nyligen under en stavskonferens: ”Jag har ett vittnesbörd, verkligt, brinnande och levande, om detta verks äkthet. Jag vet att Gud vår evige Fader lever och att Jesus är Kristus, min Frälsare och min Återlösare. Det är han som är överhuvudet för denna kyrka. Min hela önskan är att jag ska gå framåt med detta verk på det sätt som han vill att det ska gå framåt.” (”Inspirerande tankar”, Liahona, okt 2003, s 5)

Profeten Joseph Smith sammanfattar vittnesbörden från alla de forna och nutida apostlarna och profeterna med de odödliga orden:

”Nu, efter de många vittnesbörd, som äro avgivna om honom, är detta det sista vittnesbördet, vilket vi giva om honom: Han lever.

Ty vi sågo honom på Guds högra sida och vi hörde rösten som vittnade, att han är Faderns Enfödde.” (L&F 76:22–23)

Jag tillägga mitt eget enkla vittnesbörd om sannfärdigheten i tidigare nämnda vittnesbörd. Jag vet att vår himmelske Fader bokstavligen är våra andars Fader och att Jesus Kristus är vår Frälsare, vår Återlösare, vår Herre och, när vi gör det han befaller oss, även vår vän. (Se Joh 15:14.) När vi studerar skrifterna, må vi då få ökad insikt om och större uppskattning av vittnesbördets kraft, särskilt när vittnesbörd bärs av människor med stor visdom och i hög ålder, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.