Ihärdighet

President James E Faust

andre rådgivare i första presidentskapet

Den är ihärdig som fortsätter när han stöter på motstånd, som inte ger upp även om andra säger: ”Det går inte.”

Jag vill välkomna bröderna som kallats och inröstats denna eftermiddag som medlemmar av sjuttios första och andra kvorum. Alla är de män med tro, förmåga och hängivenhet och vi försäkrar er att de i alla avseenden är värdiga att inneha dessa ämbeten.

Mina kära bröder i prästadömets världsomspännande brödraskap, vi berömmer er för er trofasthet och er hängivenhet till Herrens verk. Vi tackar er för ert engagemang och ert trogna tjänande. Ni bidrar i hög grad till kyrkans styrka.

Det är underbart att vara på detta möte med alla er som bär aronska prästadömet. När jag var i er ålder brukade jag undra: ”Vad är min plats i världen och hur ska jag finna den?” På den tiden var väl mitt enda fasta mål att verka som missionär. När min missionskallelse kom, verkade jag, och min mission blev den polstjärna som vägledde mig till annan eftersträvansvärd verksamhet i mitt liv. En av de viktiga saker jag lärde mig var att om jag var trofast och ihärdig i mina kyrkliga kallelser, öppnade Herren vägen för mig och vägledde mig till andra möjligheter och välsignelser, fler än jag hade kunnat drömma om.

Det här kan alla ni unga män lära er som missionärer. En ung man berättade nyligen för mig hur mycket han hade lärt sig av att vara ihärdig som missionär. Av hans erfarenheter väljer jag något av det ni kan lära er, som för med sig möjligheter och välsignelser:

Hur man planerar och använder tiden väl.
Vikten av hårt arbete — att man skördar vad man sår.
Ledarförmåga.
Social förmåga.
Värdet av evangeliestudier.
Respekt för auktoritet.
Vikten av bön.
Ödmjukhet och tillit till Herren.¹

När jag gick på Granite High School i Salt Lake City på 1930-talet hade jag kamrater som utmärkte sig i idrott, teater, musik och retorik. Några av dem hade framgång senare i livet, men alltför många av dessa begåvade och duktiga unga människor var inte ihärdiga och kunde inte förverkliga sina inneboende möjligheter. Å andra sidan fanns det många mindre framträdande män och kvinnor på samma skola som arbetade flitigt och ihärdigt och fortsatte sin utbildning och blev framstående läkare, ingenjörer, lärare, advokater, vetenskapsmän, affärsmän, hantverkare, elektriker, rörmokare och egenföretagare.

Framgångsrik blir man vanligtvis genom ihärdigt arbete och genom att inte bli missmodig när man råkar i svårigheter. Paul Harvey, en berömd nyhetskommentator och författare, har sagt: ”Någon dag hoppas jag få njuta så pass av det världen kallar framgång att någon frågar mig: ’Vad är hemligheten bakom din framgång?’ Då ska jag svara: ’Jag reser mig upp varje gång jag ramlar omkull.’”²

Ett framstående exempel på ihärdighet är Marie Curie som arbetade tillsammans med sin make, den franske fysikern Pierre Curie ”i ett gammalt övergivet läckande skjul utan medel och utan uppmuntran eller hjälp utifrån. De försökte isolera radium ur pechblände, en lågvärdig uranmalm. Och när deras 487:e försök hade misslyckats sade Pierre förtvivlat: ’Det kommer aldrig att gå. Kanske om hundra år, men inte under min livstid.’ Marie såg på honom beslutsamt och sade: ’Det är synd om det ska ta hundra år, men jag tänker inte sluta arbeta på det så länge jag lever!’”³ Hon lyckades så småningom och cancerpatienter har haft stor nytta av hennes ihärdighet.

Den är ihärdig som fortsätter när han stöter på motstånd, som inte ger upp även om andra säger: ”Det går inte.” År 1864 skickade första presidentskapet apostlarna Ezra T Benson och Lorenzo Snow tillsammans med äldsterna Alma Smith och William W Cluff som missionärer till de hawaiiska öarna. Från Honolulu färdades de med båt till den lilla hamnen i Lahaina. När de närmade sig revet gick bränningarna höga och båten drogs med av en kraftig dyning som drev den 50 meter mot land och satte den i en vågdal mellan två enorma vågor. När nästa dyning kom kantrade båten i det skummande havet.

Människorna på stranden åkte ut med en livbåt och drog upp tre av bröderna som simmade i närheten av den kantrade båten. Men de såg inte broder Snow. Hawaiianer som var vana vid bränningarna simmade åt alla håll för att finna honom. Så småningom kände en av dem något i vattnet, och de drog upp broder Snow till ytan. Hans kropp var stel och han såg död ut när de tog upp honom i båten.

Äldste Smith och äldste Cluff lade broder Snows kropp över knäna och gav honom tyst en välsignelse och bad att Herren skulle låta honom få leva så att han kunde återvända till sin familj och sitt hem. När de kom till stranden bar de broder Snow till några stora tomma tunnor som låg där. De lade honom på mage på en av dem och rullade honom fram och tillbaka för att få ut det vatten han svalt.

När äldsterna hade kämpat med honom en stund utan några livstecken, sade de kringstående att man inte kunde göra mer för honom Men de beslutsamma äldsterna gav inte upp. De bad på nytt, med en stilla förtröstan om att Herren skulle höra och besvara deras böner.

De kände sig manade att göra någonting som var rätt ovanligt för den tiden. En av dem satte munnen mot broder Snows mun i ett försök att fylla hans lungor med luft och började blåsa in och suga ut luft, för att imitera det vanliga sättet att andas. De turades om och fortsatte ihärdigt tills de hade lyckats fylla hans lungor med luft. Ett ögonblick senare såg de svaga tecken på att livet återvände. ”Ögat blinkade lätt — det hade varit öppet och livlöst — det rosslade svagt i halsen. Det var de första tecknen på ny livskraft. Tecknen blev allt tydligare, tills han var vid fullt medvetande.” Tack vare deras ihärdighet och en barmhärtig försyn överlevde alla fyra av Herrens missionärer och kunde fullgöra sin mission.⁴

Äldste Snow blev senare kyrkans president. Medan han innehade det ämbetet stabiliserade han kyrkans ekonomi genom att uppmana medlemmarna att ge sitt tionde och sina offergåvor.

Ni bröder tycker säkert att det är intressant att veta att den Alma Smith som nämns i berättelsen är den pojke som sköts i höften vid Haun’s Mill och vars höftled och höftskål förstördes. Hans mor behandlade det hemska såret med balsam, och hon inspirerades att låta honom ligga på mage i fem veckor. Elastiskt brosk ersatte led och skål så att han inte bara kunde leva ett normalt liv, utan också verka som missionär på Hawaii samt tjäna kyrkan livet ut.⁵

Våra nutida profeter är alla exempel på beslutsamhet genom prästadömet och genom bön och arbete. Joseph Smiths ihärdighet möjliggjorde alltings återställelse. Under hela sitt liv utsattes han för åtlöje och förakt — ända från den dag han för första gången skildrade den första synen för en predikant i en ledande kyrka. Men han vacklade aldrig och han efterlämnade oss sitt orubbliga vittnesbörd:

”Jag hade förvisso sett ett ljus, och mitt i det ljuset såg jag två personer, och de talade förvisso till mig. Trots att man hatade och förföljde mig, emedan jag sade, att jag hade haft en syn, var det dock sant … Jag hade sett en syn. Jag visste det och jag visste, att Gud visste det och jag kunde icke förneka det, ej heller vågade jag göra det.”⁶

Brigham Youngs liv kännetecknades av ihärdighet. Han var alltid trofast och beslutsam. Efter Joseph Smiths död hade han den bestämda avsikten att föra 60 000 personer bort från bekväma hus och bördiga ägor till en karg vildmark. Denna stora folkvandring var olik allt annat i modern historia. De kom i vagnar, till fots, och de drog handkärror. Han och hans anhängare fick öknen att blomstra som en lilja.

Vid den första presskonferensen när president Gordon B Hinckley presenterades för media som kyrkans president, frågade man honom vad han skulle inrikta sig på. Han svarade: ”Gå framåt. Ja, vårt tema ska vara att fortsätta det stora verk som befrämjats av våra föregångare.”⁷ Det är ett storslaget tema för oss alla. Vi måste fortsätta och hålla ut intill slutet.

En av de stora saker president Hinckley åstadkommit under sin ämbetstid är att han varit utomordentligt ihärdig i att bygga tempel. Sedan han blev kyrkans president har 87 tempel invigts, återinvigts eller tillkännagetts. Detta enastående resultat i fråga om tempelbyggande är utan motstycke i världshistorien. Templen har stor inverkan i det godas tjänst och blir till allt större välsignelse för världen. President George Q Cannon sade: ”Varje grundsten som läggs till ett tempel, och varje tempel som fullbordas enligt de regler som Herren uppenbarat för sitt heliga prästadöme, minskar Satans makt på jorden och ökar Guds makt och gudaktigheten, sätter himlarna i mäktig rörelse för vår skull, nedkallar de eviga Gudarnas välsignelser över oss samt deras välsignelser som vistas i deras närvaro.”⁸

Var och en av oss bör verka trofast och flitigt i våra prästadömskallelser tills våra dagars slut. Någon kanske undrar: ”Hur länge måste jag vara hemlärare?” Mitt svar är att hemundervisning är en prästadömskallelse. Det är vår förmån att få verka som hemlärare så länge vår biskop och våra prästadömsledare känner att vi är i stånd att göra det. Somliga av oss kände broder George L Nelson, en framstående advokat i Salt Lake City, som verkade som biskop, stavspresident och patriark. Han var helt och hållet engagerad i kyrkan. Han var hemlärare vid 100 års ålder. Vid den åldern sade han: ”Jag tycker om att vara hemlärare. Jag hoppas att alltid få vara hemlärare”⁹.Han dog vid 101 års ålder och var trofast intill slutet.

Herren kräver av dem som vill bli döpta in i kyrkan att de är ”beslutna att tjäna honom intill änden”¹⁰.Vid 94 års ålder sade president Joseph Fielding Smith: ”Jag har i hela mitt liv strävat efter att sätta min kallelse i det prästadömet högt och hoppas att kunna hålla ut intill änden här i livet och få njuta av samvaron med de trofasta i livet efter detta.”¹¹ Herren sade att om vi vill vara hans lärjungar måste vi förbli i hans ord.¹² Herren har välsignat kyrkan och dess medlemmar på många påfallande sätt på grund av deras trofasthet och ihärdighet. Jag bär vittnesbörd om prästadömets heliga verk, i Jesu Kristi namn, amen.