Missionärspar: Välsignelser genom offer och tjänande
Er himmelske Fader behöver er. Hans verk, under vår Frälsares Jesu Kristi ledning, behöver det ni på ett unikt sätt är förberedda att ge.
För fyra år sedan talade jag under en generalkonferens om par som verkar som heltidsmissionärer. Det var min bön att ”den Helige Anden [skulle] röra vid era hjärtan … och att en make eller maka [skulle ge] sin partner en lätt knuff och att de [skulle uppleva] ett sanningens ögonblick [— ett avgörande ögonblick]”.1 En syster skrev senare till mig om detta. Hon sade: ”Vi satt i vårt bekväma vardagsrum och gladde oss åt att se konferensen på teve … Det du sade rörde så starkt vid mitt hjärta. Jag såg på min make och han såg på mig. Det ögonblicket förändrade mitt liv för alltid.”
Om ni är, eller snart kommer att vara, gamla nog att gå ut som ett missionärspar, vittnar jag till er denna eftermiddag om de välsignelser som kan förändra ert liv för alltid. Er himmelske Fader behöver er. Hans verk, under vår Frälsares Jesu Kristi ledning, behöver det ni på ett unikt sätt är förberedda att ge. Varje missionserfarenhet kräver tro, offer och tjänande, och dessa följs alltid av en ström av välsignelser.
När vi talar om dessa välsignelser kommer ni helt naturligt att begrunda följande: rädslan, oron för familjen, tveksamheten om lämpligaste sättet att verka och ekonomin.2 Låt mig nämna en sak till, något mycket viktigare och mäktigare — tron. Endast genom vår tro kan vi följa Guds råd: ”Utväljen åt eder i dag vem ni viljen tjäna”3 — ”att tjäna Herren Gud, som skapade eder”4. Och endast genom att vår tro prövas kan vi få de underbara välsignelser vi vill ha åt oss själva och åt vår familj. ”Ty om det icke finnes någon tro ibland människobarnen, kan Gud icke göra något under ibland dem. Därför uppenbarade han sig icke förrän efter deras tro.”5
Låt mig dela med mig av några av de underbara välsignelser som jag läst om i brev eller hört talats om under de senaste fyra åren. Ett ödmjukt par från Idaho kuvade sin rädsla med tro när Herren kallade dem till Ryssland. De skrev följande i ett brev där de accepterade kallelsen: ”Ingen kunde ha föreställt sig att vi skulle kallas till detta. Vi vet inte hur vi ska lära oss språket eller kunna hjälpa någon, men trots att vi accepterar kallelsen med stor bävan, och endast genom tro, är vi övertygade om att Herren och hans profet vet bättre än vi var vi bör verka.” Tio månader senare välkomnade templet i Stockholm 30 medlemmar från en liten gren i Ryssland som leddes av detta par från Idaho, som bara kunde knapphändig ryska. Skrifterna lär oss: ”Gud [har] berett ett medel, så att människan genom tro må kunna göra stora under.”6 Därför utför Guds barn hans verk: ”Att tron må tilltaga på jorden … så att fullheten av mitt evangelium må kungöras av de svaga och ringa till världens ändar.”7
Ett annat par mötte familjens oro med tro. En trofast syster skrev: ”Det var inte svårt att fatta beslutet att gå på mission. Men min nittioåriga mor var mycket orolig inför vårt beslut att lämna henne. Hon hämtade stor tröst från uttalandet att våra familjer skulle välsignas när vi verkar.” En trofast broder uttryckte liknande oro över att lämna sina åldrande föräldrar, men hans far svarade: ”Använd inte din mor och mig som en ursäkt för att inte gå på mission med din fru. Be om saken och följ Andens maning.”
När en tidigare generation missionärer kallades att lämna sina familjer gav Herren följande uppmuntran: ”Om de vilja göra detta med saktmod i hjärtat … så giver jag, Herren, dem det löftet, att jag skall försörja deras familjer.”8
Oron för familjen är naturligtvis äkta och får inte förbises. Men vi kan inte möta utmaningarna i vår familj utan Herrens välsignelser, och när vi gör uppoffringar för att verka som missionärspar på heltid strömmar dessa välsignelser över oss. Ett par oroade sig till exempel över att fara ifrån sin yngsta dotter som inte längre var aktiv i kyrkan. Hennes trofasta far skrev: ”Vi bad ständigt för henne och fastade regelbundet. Men så viskade Anden till mig under generalkonferensen: ’Om du är villig att verka behöver du inte oroa dig för din dotter längre.’ Så vi samtalade med vår biskop. Veckan efter det att vi fick vår kallelse berättade hon och hennes pojkvän att de förlovat sig. Innan vi åkte till Afrika hade vi bröllop hemma. [Sedan samlade vi familjen och] höll familjeråd … Jag vittnade om Herren och Joseph Smith … och sade att jag ville ge dem alla en fars välsignelse. Jag började med den äldsta sonen och sedan hans hustru, ner till den yngsta … [inklusive vår nye svärson].”
När vi överväger att gå på mission tillsammans är detta ett lämpligt sätt att engagera vår familj. Under familjeråd kan vi ge våra barn möjlighet att uttrycka sitt stöd, erbjuda särskild hjälp vi kan behöva och få prästadömsvälsignelser som hjälper dem medan vi är borta. När så är lämpligt kan vi få prästadömsvälsignelser från dem också. När den trofaste fadern i denna berättelse välsignade sin familj kände hans svärson den Helige Andens inflytande. Fadern skrev: ”Under slutet av vårt första år började [vår svärsons] hjärta vekna gentemot kyrkan. Strax innan vi kom hem från vår mission besökte han och vår dotter oss. I hans resväska hade han packat ner sina första söndagskläder. De gick till kyrkan med oss och han döptes när vi kom hem. Ett år senare beseglades de i templet.”9
Fastän denna berättelse är unik stämmer dess princip in på alla som säger till Herren: ”Jag går vart du kallar mig, Herre kär.”10 Jag vittnar om att när vi sätter vår lit till Herren så hittar han rätt missionärstillfälle för oss. Han är den som sade: ”Om någon vill tjäna mig … skall min Fader ära honom.”11
När par världen över begrundar sina missionstillfällen har många en stor önskan att verka men saknar tillgängliga medel. Om det stämmer in på er, så kom ihåg att det rätta missionskallet kanske inte är till ett land långt borta med ett konstigt namn. Er rätta kallelse kan finnas inom er stav eller ert område. ”Er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta.”12 Rådgör med er familj och er biskop eller grenspresident. När Herrens tjänare blir insatta i er situation kommer ni att kunna få del av de eviga välsignelserna som kommer av att verka som heltidsmissionär.
Om ni inte kan verka som missionärer på grund av extrema omständigheter, överväg att ge ett ekonomiskt bidrag så att någon annan kan åka. Ert rimliga ekonomiska offer kommer inte endast att välsigna andra missionärer och dem de tjänar, det kommer också att välsigna er och er familj.
Låt mig nu tala direkt till dig som inte hade möjlighet att verka som missionär i din ungdom. Kanske har du under åren som gått känt dig nedtyngd av ånger eller känslor av otillräcklighet på grund av att du inte fick tillfälle att verka som missionär och växa när du var yngre. Mitt råd till dig är: Se framåt, inte tillbaka. Börja förbereda dig idag för att gå på mission tillsammans med din maka! Spara lite pengar varje månad. Studera skrifterna. Acceptera kallelser i kyrkan. Be om att få känna Herrens kärlek till andra och hans kärlek och förtroende för dig. Du kan en dag få alla välsignelser som kommer av att verka som missionär!
Och vilka fantastiska välsignelser de är! Efter att ha varit gift i 51 år fick jag frågan: ”Om du kunde återuppleva något i ditt liv, vad skulle det vara?” Jag tvekade inte: ”Tiden när min hustru och jag verkade tillsammans i Herrens stora missionsarbete.” Det ett annat missionärspar sade stämmer in på min hustru och mig: ”Vårt beslut att gå på mission gav oss ny energi, nya känslor, nya vänner, nya platser och nya utmaningar. Det förde oss närmare varandra som man och hustru, vi hade ett gemensamt mål och arbetade verkligen tillsammans. Och bäst av allt, det förde med sig ny andlig tillväxt istället för andlig pension.” Bröder och systrar, låt oss inte pensionera oss andligen.
Låt mig nu ge biskopar och grenspresidenter runt om i världen en uppmaning. Under de kommande sex månaderna: vill ni se över om ni kan rekommendera ett eller flera missionärspar utöver de som redan planerar att verka som missionärer. Er största resurs för att möta denna uppmaning är de äldre medlemmarna i er församling som redan har verkat som missionärer. I min församling sammankallade en inspirerad biskop till ett särskilt möte för tänkbara och återvända missionärspar. När vi bar vårt vittnesbörd om offer och tjänande vittnade Anden för oss alla att ett kall till verket verkligen är ett kall att lära känna hur stora Herrens välsignelser kan vara.
Jag har hört talas om en stavspresident som startade en missionärsklass för äldre par för att inspirera tänkbara missionärspar och förbereda dem för verket. Prästadömsledare — när ni under bön söker uppmuntra heltidsmissionärsverksamhet — kom då ihåg att när ett par kallas bidrar de inte endast till att föra Herrens verk framåt runt om i världen, de planterar också ett tjänandets frö i sin egen familj som kommer att blomstra under kommande generationer. Jag kommer alltid att vara tacksam för mina föräldrars inflytande, för att de verkade som missionärspar i England och var ett föredöme för sina efterkommande.
Nu till er par som kan gå på mission: Vänta inte på att er biskop ska kalla in er för att tala om en mission! Gå till honom. Tala om för honom hur ni känner det. När det gäller missionsarbete så förväntar Herren sig att vi uttrycker vår villighet att verka. När vi gör det kan vi lita på att samma Ande som manar oss att gå på mission kommer att inspirera en profet att ge oss rätt kallelse.
Och det finns så många kallelser! Ni kan kallas att predika evangeliet för dem som söker sanningen, inklusive ungdomar inom kyrkans utbildningsverksamhet, ni kan verka inom välfärds- och humanitärtjänsten, i tempel, i släktforskningscentrer, på missionskontor och historiska platser — kallelser som gör att ni ”blir era medmänniskor till allra största nytta och främjar hans ära, som är er Herre”.13
Se på följande exempel: Ett par i Indien hjälpte en skola för blinda barn att bygga toaletter och anskaffa skrivmaskiner för blindskrift. Ett par i Hawaii hjälpte en liten gren med 20 medlemmar att växa till 200 och förberedde 70 medlemmar att besöka templet tillsammans. Ett par i Peru samlade in medicin och julklappsleksaker till 550 barn i ett barnhem. Ett par i Kambodja undervisade i Institutet och ledde en gren, som efter endast tio månader växte till 180 medlemmar. Ett par i Ryssland hjälpte lokala bönder att få en 11 gånger större skörd potatis än de statliga odlingarna, medan ett par i Filippinerna hjälpte nästan 700 undernärda familjer att lära sig föda upp kaniner och odla grönsaker. Ett par i Pennsylvania i USA hjälpte 60 personer av vilka hälften inte var medlemmar att hitta sina förfäder. Ett par i Ghana arbetade med att borra och bygga om brunnar som gav vatten till 190 000 människor i byar och flyktingläger.
Oavsett om varje mission ger lika påtagliga resultat för det mänskliga ögat så ger alla som verkar ett oskattbart bidrag i Herrens ögon, för de visar barmhärtighet och hjälper andra. Missionärspar är en förebild och exempel på styrka för heltidsmissionärer och prästadöms- och biorganisationsledare runt om i världen. Jag är tacksam för alla dessa och tusentals andra som verkar på så många olika sätt och använder miljontals timmar till att hjälpa sin nästa.
Mina bröder och systrar, om ni har känt er manade att verka på detta sätt, oavsett hur stilla denna maning var, så uppskjut inte ert tjänande. Dagen har kommit för er att förbereda er, att kallas, att uppoffra. Dagen har kommit för er att dela med er av era gåvor och talanger, och dagen har kommit för att Guds välsignelser ska utgjutas över er och er familj. ”Det finns ett ständigt behov av fler missionärspar”, har president Hinckley sagt.14 Allteftersom verket rullar framåt ökar detta behov. Låt oss, i våra rikaste år av erfarenhet, mognad, visdom och framför allt tro, möta detta behov på ett sätt som endast vi kan.
Vi, framför alla andra, är särskilt förberedda för detta. Vi kan se tillbaka på vårt liv och se den godhet vår Fader i himlen och hans Son Jesus Kristus har visat oss och vår familj. Som en trofast broder uttryckte det: ”Min hustru och jag vill åka på fem heltidsmissioner — en för varje underbart barn som Gud välsignade oss med!” Oavsett vilka välsignelser vi personligen har fått så vittnar jag om att vi alla har fått den största välsignelsen: ”Ty så älskade Gud [vår himmelske Fader] världen att han utgav sin enfödde Son”15 och hans Son Jesus Kristus ”älskar världen så högt, att han lägger ned sitt eget liv”.16 Jag bär mitt särskilda vittnesbörd om att hans försoningsoffer är det yttersta tecknet på denna kärlek.
Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är det vårt största privilegium att återgälda hans kärlek genom offer och tjänande och göra anspråk på hans heliga löfte: ”Den som giver sitt liv i min tjänst för mitt namns skull skall finna det åter, ja, evigt liv.”17 Att vi må göra detta är min innerliga bön, i Jesu Kristi namn, amen.