Rikare gåva finns väl ej än vänner som på Kristus tror
Gud känner sina barns behov och han utför ofta sitt arbete genom oss och manar oss att hjälpa varandra.
För några veckor sedan deltog min make och jag i en tempelsession. När vi gick in hälsades vi av en tempeltjänare, en kär vän från vår församling. Den hälsningen var början på en härlig upplevelse för oss. Vi träffade och betjänades av fler människor vi kände än någonsin förut: vänner från tidigare församlingar, vänner från samhället, män och kvinnor vi tjänat med i olika kallelser. Den sista jag träffade var en ung kvinna som jag inte kände igen. Hon var förtjusande och när hon började tala kom jag genast ihåg vem hon var: Robin, en av de unga kvinnorna i min laurelklass när jag först var Unga kvinnors president. När vi pratades vid och utbytte minnen och händelser, berättade hon för mig hur mycket den tiden betytt för henne. Jag kände likadant.
Jag lämnade templet uppfylld av all denna vänlighet, medveten om att vänner varit mycket viktiga för mig i livet. Herren har vidrört min ande många gånger och oftast har han nått mig genom en väns hand.
För trettioåtta år sedan den här månaden reste Dean och jag som nygifta till staten New Mexico för att besöka mina föräldrar. Medan vi var där tog min far med oss på en dagstur upp i bergen i statens norra del. På eftermiddagen träffade vi på en bil vid vägen som fått punktering. Föraren berättade för min far att hans reservdäck också var punkterat och att han behövde skjuts till närmaste stad för att få däcket lagat. Min far såg att mannens familj satt i bilen och sade till honom: ”Du kommer aldrig att hinna fram och tillbaka innan det blir mörkt. Men jag ser att det är samma storlek på dina däck som på mina. Ta mitt reservdäck och nästa gång du kommer till Albuquerque kan du återlämna däcket.”
Främlingen, chockad av erbjudandet, sade: ”Men du känner mig ju inte ens.”
Pappas svar var typiskt för honom: ”Men du är en ärlig man, eller hur? Du kommer ju tillbaka med däcket.”
Några veckor senare frågade jag min pappa om däcket. Han berättade att det hade lämnats tillbaka.
Min far, nu 89 år gammal, är lika hjälpsam som vanligt. De flesta i hans ålder får mat levererad till sig, men min pappa kör ut mat till de ”gamla”. Han besöker ofta vänner som är sjuka eller döende. Han tar med sig motorsågen för att hjälpa rotaryklubben under deras årliga städdag. Min pappas liv och gärningar får mig att tänka på president Packers ord: Han är ”aktiv i evangeliet”. (”De gyllene åren”, Liahona, maj 2003, s 82) Han är, som det står i psalmen, en av de goda människor som visar innerlig kärlek, och därigenom berikas både givaren och mottagaren. (Se ”Each Life That Touches Ours for Good” [”Tack för de goda människor”], Hymns, nr 293.) Min far förstår vad det innebär att vara en vän.
Vi i Hjälpföreningens presidentskap hör ibland kvinnor säga att de inte känner sig älskade av Herren. Men de skulle kanske känna hans kärlek mer om de sökte hans hand i de kärlekshandlingar som visas dem av människor. Det kan vara en medlem i deras gren eller församling, en granne, eller också en främling som är till välsignelse för dem och visar kristlig kärlek. Äldste Henry B Eyring lärde oss: ”Du har kallats att representera Frälsaren. När du vittnar blir din röst hans röst, när du lyfter andra blir dina händer hans händer.” (”Var värdig det kall du har fått”, Liahona, nov 2002, s 76) Om vi kan lyfta andra i Kristi namn, kan vi också lyftas av andra.
En hemlärare jag känner gick trofast på besök varje månad hos en äldre änka. Men det var inte bara ett besök, för varje höst gjorde han i ordning systerns luftkonditionering och kollade värmepannan inför vintern. Var det Guds kärlek eller hemlärarens kärlek? Naturligtvis båda två.
”Rikare gåva finns väl ej
än vänner som på Kristus tror,
vänner som går i Jesu spår,
vänner som skänker kärlek stor.”
(Hymns, nr 293)
Jag har välsignats i hela mitt liv av vänner som på Kristus tror — från mina ungdomsvänner, till de många människor som välsignat vår familj i alla de församlingar vi bott i. Deras tro och hängivenhet mot Jesu Kristi evangelium, deras tjänande, deras kloka och stillsamma undervisning, har berikat vårt liv. Några av mina vänner är mycket annorlunda än jag. Vi kommer inte alltid överens. Vi till och med irriterar varandra. Men vänskapen tillåter sådana skillnader — den välkomnar dem till och med. Jag älskar att besöka stavar där människor har olika bakgrund, varierande åldrar och kultur.
Jag upplever just nu en alldeles särskild dimension av systerskap och vänskap när jag verkar tillsammans med systrarna Parkin och Pingree och de andra kvinnorna i biorganisationernas presidentskap. De är goda kvinnor. O, vad jag älskar dem. Efter tre år tillsammans känner mina kära systrar i presidentskapet mig väl. De känner min tro och mitt vittnesbörd, men de känner också till min osäkerhet och mina bekymmer. De vet att jag inte är mig riktigt lik när jag är trött efter en lång utbildningsresa. Men jag känner deras kärlek och tålamod och vet att de fortfarande tror det allra bästa om mig. Deras vittnesbörd och böner bygger upp mig. Deras skratt lyser upp min dag. Vi är systrar i varje avseende.
Jag har haft liknande upplevelser med min egen familj. En av mina yngre systrar har kämpat med cancer de senaste månaderna. Vi bor inte nära varandra, men telefonen för henne närmare. Vi har pratat om kärlek, böner, minnen och ömsinta vittnesbörd under den här svåra tiden för henne. Mina systrar är mina högt värderade vänner. Det är också mina bröder, min kära make, mina barn och mina barnbarn (hur högljudda de än är).
Under återställelsens tidiga år flyttade nya medlemmar samman för att skapa ett ”Sion”. Sion var både en plats och ett ändamål — en anda. Vi samlas inte längre på det sättet. Våra grenar och församlingar är nu vårt Sion. Men de genomsyras endast av Sions anda när medlemmarna bryr sig om varandra. Tråkigt nog hör vi ibland talas om kvinnor och män som sårats och stöts bort av andra medlemmar i kyrkan. Om du befinner dig på endera sidan av detta dilemma — den som sårat eller den som blivit sårad — så sök att bli förlåten, erkänn din egen del i problemet. Kom ihåg Kristi uppmaning: ”Jag säger eder: Varen ett, ty om I icke ären ett, ären I icke mina.” (L&F 38:27)
Jag hade nyligen tillfälle att tala med en kvinna som frågade mig om Joseph Smith. Hon var tydligt skeptisk rörande hans kallelse och mission. När jag talade kom Herrens ord till Oliver Cowdery till mig: ”Bistå troget min tjänare Joseph.” (L&F 6:18) Jag hoppas att det den dagen, och i varje ögonblick av mitt liv, kan sägas om mig: ”Hon bistod troget Joseph.” Jag vill vara hans vän.
Joseph Smith var en god vän till många människor. Han sade: ”Vänskap är en av de stora fundamentala principerna i mormonismen. [Den är avsedd] att revolutionera och kultivera världen och få krig och stridigheter att upphöra och människor att bliva vänner och bröder.” (Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 272)
Men han visste att vänskap är mer än ett abstrakt begrepp. Han hörde en dag att en broders hus blivit nerbränt av fiender. När kyrkans medlemmar uttryckte sin sorg över detta, tog profeten fram pengar ur sin ficka och sade: ”Jag känner mig ledsen nog att ge den här brodern fem dollar. Hur pass ledsna … känner ni er för hans skull?” (Hyrum L Andrus och Helen Mae Andrus, sammanst av They Knew the Prophet [1974], s 150.)
Har vi samma känsla för vänskap som profeten Joseph hade? Omsätter vi våra goda känslor i handling? Gud känner sina barns behov och han utför ofta sitt arbete genom oss och manar oss att hjälpa varandra. När vi följer sådana maningar vandrar vi på helig mark, för vi får tillfälle att hjälpa Gud besvara böner.
Bröder och systrar, om vi är profeten Josephs vänner, då är vi också Frälsarens vänner. Lever vi så att vårt liv förkunnar vår hängivenhet mot Frälsarens namn? (Se Hymns, nr 293.) Det gjorde Joseph Smith, och i år, när vi hedrar mannen som inledde tidernas fullhets utdelning, borde vi inte bara minnas hans vänskap med mänskligheten utan också hans vänskap och hängivenhet gentemot Herren. Profeten sade: ”Jag ska försöka vara nöjd med min lott eftersom jag vet att Gud är min vän. Han är min tröst.” (The Personal Writings of Joseph Smith, sammanst av Dean C Jessee [1984], s 239; standardiserad stavning och kommatering.)
Det borde stå klart för oss att det som är allra viktigast för oss är att vara vän med vår himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus. Frälsaren har kärleksfullt sagt till oss: ”Jag kallar eder vänner, ty I ären mina vänner.” (L&F 93:45) Hans största önskan är att föra oss, sina bröder och systrar, tillbaka till vår Fader. Och vägen är klar och tydlig: utveckla Kristi egenskaper och utmärkande drag så mycket vi kan. Håll hans bud och utför hans verk och hans vilja.
När jag tänker tillbaka på den dagen då jag träffade så många jag älskade i templet, så vill jag tänka mig att vi kan bli lika välsignade i vårt dagliga liv. Jag kände en kärlek som var en glimt av Kristi rena kärlek — den kärlek som vårt hjärta borde vara fyllt av. Jag kan se församlingar och grenar där vänner i alla åldrar och med olika bakgrunder står enade och formar sitt liv efter Jesu Kristi lärdomar.
Jag bär vittnesbörd idag om att Kristus lever. Jag är tacksam för honom. Jag ber att jag alltid må vara hans vän och att jag därigenom också är er vän. I Jesu Kristi namn, amen.