Vårt mest framträdande kännetecken
Guds prästadöme … är lika oumbärligt för Guds sanna kyrka som det är unikt för den.
För nära 70 år sedan ställde president David O McKay, som då verkade som rådgivare i kyrkans första presidentskap, denna fråga till dem som samlats till en generalkonferens: ”Om var och en [av er] just nu blev ombedda att i en enda mening fastslå … det mest framträdande kännetecknet för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, vad skulle ni då svara?
Mitt svar”, sade han, ”skulle bli … den gudagivna myndigheten genom direkt uppenbarelse”.1
Denna gudomliga myndighet är naturligtvis det heliga prästadömet.
President Gordon B Hinckley tillade sitt vittnesbörd, när han sade: ”[Prästadömet] är en delegering av gudomlig myndighet, som skiljer sig från alla andra krafter och befogenheter på jorden … Det är den enda myndighet på jorden som når bortom dödens förlåt … Utan den skulle det bara kunna finnas en kyrka till namnet, [en kyrka] som saknade myndighet att handha det som hör Gud till.”2
För bara fyra veckor sedan sade president James E Faust till BYU- eleverna på ett andligt möte: ”[Prästadömet] aktiverar och styr kyrkans hela verksamhet. Utan prästadömets nycklar och myndighet skulle det inte finnas någon kyrka.”3
Jag börjar i kväll med dessa tre korta citat (vilka skulle kunna utökas med många fler) för att särskilt betona en enda punkt: Att Guds prästadöme, med dess nycklar, dess förordningar, dess gudomliga ursprung och förmåga att i himlen binda det som är bundet på jorden, är lika oumbärligt för Guds sanna kyrka som det är unikt för den, och att utan det, skulle det inte finnas någon Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Detta jubileumsår, när vi firar 200-årsminnet av profeten Joseph Smiths födelse och 175-årsminnet av kyrkans organiserande, vill jag tillägga mitt vittnesbörd om — och uttrycka min eviga tacksamhet för — återställelsen av det heliga prästadömet, denna heliga förmån, denna oöverträffade gåva, och den roll det har i vårt liv på båda sidor om förlåten.
Prästadömets viktiga funktion vid sammanlänkandet av tid och evighet tydliggjordes av Frälsaren när han inrättade sin kyrka under sin jordiska verksamhet. Han sade till Petrus, sin ledande apostel: ”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.”4 Sex dagar senare tog han Petrus, Jakob och Johannes med sig upp på ett berg där han förvandlades i härlighet inför dem. Sedan visade sig profeter från tidigare hushållningar i härlighet, bland andra Mose och Elia5, och förlänade de olika nycklar och den myndighet var och en innehade.
Tyvärr blev dessa apostlar snart dödade eller på annat sätt borttagna från jorden, och då tog de sina prästadömsnycklar med sig vilket ledde till mer än 1 400 års avsaknad av prästadömet och gudomlig myndighet bland människornas barn. Men en del av det nutida under och den underbara berättelse vi firar i kväll är att samma himmelska budbärare återvände i vår tid och återställde samma myndighet som de innehade till välsignelse för hela mänskligheten.
I maj 1829, medan Joseph Smith översatte Mormons bok, kom han till ett ställe där det talades om dopet. Han tog upp frågan med sin skrivare, Oliver Cowdery, och de två bad innerligt till Herren om det. Oliver skrev: ”Våra själar utgöts i mäktig bön för att få veta hur vi skulle kunna få dopets och den Helige Andens välsignelser … Vi sökte ivrigt efter … det heliga prästadömets myndighet och fullmakten att förvalta detsamma.”6
Som svar på denna mäktiga bön kom Johannes Döparen och återställde aronska prästadömets nycklar och myndighet, som våra unga män som samlats här i kväll har tilldelats. Några veckor senare återvände Petrus, Jakob och Johannes för att återställa melkisedekska prästadömets nycklar och myndighet, däribland apostlaämbetets nycklar. När sedan ett tempel hade byggts, till vilket andra himmelska budbärare skulle kunna komma, så inträffade den 3 april 1836 en nutida motsvarighet till det som hände på förklaringsberget, en del av något som president Hinckley en gång kallade ”Kirtlands störtflod” av uppenbarelser, vari Frälsaren själv samt ännu en gång Mose, Elia och Elias visade sig i härlighet för profeten Joseph Smith och Oliver Cowdery, och förlänade dem nycklar och myndighet från sina respektive hushållningar. Detta besök avslutades sedan med det kraftfulla tillkännagivandet: ”Därför hava denna utdelnings nycklar överlämnats i edra händer.”7
Inte att undra på att profeten Joseph inbegrep detta i de kortfattade och välformulerade trosartiklarna: ”Vi tror att en man för att predika evangeliet och betjäna i dess förordningar måste kallas av Gud genom profetia och handpåläggning av dem som har myndighet.”8 För att handla med gudomlig myndighet krävs uppenbarligen mer än bara en överenskommelse mellan människor. Den kan inte frambringas genom teologisk utbildning eller genom ett uppdrag från församlingen. Nej, i Guds bemyndigade verk måste det finnas en kraft som är större än den som redan innehas av människorna i kyrkbänkarna, eller på gatorna eller på seminarierna — ett faktum som många uppriktiga religiösa sökare förstod och öppet erkände i generationer före återställelsen.
Det är sant att många på den tiden inte ville att deras präster skulle påstå sig inneha någon gudomlig myndighet, men de flesta längtade efter ett prästadöme som godkänts av Gud och var frustrerade eftersom de inte visste vart de skulle vända sig för att finna den.9 I denna anda bör återställelsen av prästadömet som skedde genom uppenbarelse till Joseph Smith ha lindrat århundraden av ångest hos dem som kände vad den ryktbare Charles Wesley hade modet att säga. Vid den kyrkliga brytningen med sin ännu ryktbarare bror John på grund av den senares beslut att ordinera utan myndighet därtill, skrev Charles med ett leende:
Så lätt det är att någon till biskop göra
genom mäns och kvinnors nycker:
Wesley har lagt sina händer på Coke,
men vem lade händerna på honom?10
Som svar på denna tankeväckande fråga kan vi i Jesu Kristi återställda kyrka följa linjen av prästadömsmyndighet från den nyaste diakonen i f örsamlingen, till biskopen som presiderar över honom och till profeten som presiderar över oss alla. Denna prästadömslinje går tillbaka i en obruten kedja till himmelska budbärare som kom från Guds Son själv med denna enastående gåva från himlen.
Och vi behöver ju dess välsignelser — som kyrka och som enskilda och familjer i kyrkan. Ett exempel bara:
Jag talade förut om Kirtlandtiden i kyrkans historia. Åren 1836 och 1837 var de svåraste år som denna unga kyrka någonsin upplevt — ekonomiskt, politiskt och internt. Mitt under dessa påfrestningar fick Joseph Smith den märkliga profetiska maningen att skicka några av sina dugligaste män (till slut hela de tolv apostlarnas kvorum) utomlands på mission. Det var ett modigt, inspirerat steg, ett som till slut skulle rädda kyrkan från den tidens faror, men till en början innebar det stora bördor för de heliga — smärtsam för dem som gav sig av och kanske ännu mer smärtsam för dem som stannade hemma.
Jag citerar äldste Robert B Thompson:
”Dagen för äldsternas avfärd till England var kommen, och jag stannade till vid broder [Heber C] Kimballs hem för att ta reda på när han skulle ge sig av [på sin resa], eftersom jag tänkte göra sällskap med honom 30 till 50 mil för att sedan fortsätta till Canada och arbeta där.
Dörren stod på glänt. Jag gick in och greps av den syn jag fick se. Jag kunde ha dragit mig tillbaka, i tron att jag trängde mig på, men jag stod som fastnitad på stället. Fadern utgöt sin själ till … Gud, i vädjan om att … han som bryr sig om sparvarna och föder korparna skulle sörja för hans hustrus och de små barnens behov i hans frånvaro. Sedan lade han, i likhet med patriarkerna och i kraft av sitt ämbete, sina händer på vars och ens huvud och gav dem en fars välsignelse … och anförtrodde dem i Guds vård och hägn, medan han skulle vara upptagen med att predika evangeliet i ett främmande land. Medan han gav dem välsignelserna drunknade nästan hans röst i deras snyftningar som stod omkring honom och som på sitt ungdomliga sätt försökte vara starka men som hade svårt att vara det … Han fortsatte, men han var alldeles för rörd för att kunna göra det på vanligt sätt … Han måste stanna upp då och då, medan … stora tårar rullade nerför kinderna, ett tecken på vad han kände i sitt hjärta. Jag kunde själv inte hålla tårarna tillbaka”, sade broder Thompson. ”Mot min vilja grät jag och blandade mina tårar med deras. Samtidigt kände jag mig tacksam för att jag fick förmånen att betrakta en sådan scen.”11
Denna scen har utspelats på ett eller annat sätt tusen gånger, hundra tusen gånger, i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga — i samband med rädsla, behov, kallelse, fara, sjukdom, olycka och död. Jag har varit med vid sådana tillfällen. Jag har sett Guds kraft uppenbaras i mitt hem och i mina ämbeten. Jag har sett det onda tillrättavisas och elementen styras. Jag vet vad det betyder att få berg av svårigheter att flyttas och hotfulla Röda hav att dela sig. Jag vet vad det betyder att mordängeln går örbi”.12 Att ha fått myndighet och ha fått utöva makten i det heliga prästadömet efter Guds Sons sätt13 är den största välsignelse för mig och för min familj som jag någonsin kunnat hoppas på i den här världen. Och detta är till slut innebörden av prästadömet i dagliga ordalag — dess ojämförliga, oändliga, oföränderliga förmåga att välsigna.
Med tacksamhet för sådana välsignelser förenar jag mig med er och en kör av levande och döda, och sjunger detta jubileumsår: ”Pris åt den man som av Herren blev utvald!”14 Han samtalade också med Adam, Gabriel, Mose och Moroni, Elia, Elias, Petrus, Jakob och Johannes, Johannes Döparen och många andra.15 Han blev i sanning ”smord till profet genom Frälsarens ord”.16 Må vi, unga och gamla, pojkar och män, fäder och söner, vårda det prästadöme som återställdes genom honom, de prästadömets nycklar och förordningar som är enda sättet varigenom gudaktighetens kraft uppenbaras och utan vilka den inte kan uppenbaras.17 Jag vittnar om att prästadömet är återställt och om det oumbärliga ”framträdande kännetecknet” på Guds sanna kyrka, som det alltid har varit, i hans namn vars prästadöme det är, ja, Herren Jesu Kristi namn, amen.