Tionde — ett bud även för de utblottade
Utmärkande för de trofasta från begynnelsen har alltid varit sanna offer.
I Charles Dickens tidlösa julberättelse hoppades Bob Cratchit på att få fira juldagen tillsammans med familjen. ”’Om det passar Er, sade han till sin arbetsgivare Scrooge.
’Det passar inte alls’, sade Scrooge, ’och det är inte rättvist. Om jag minskade er avlöning med en halv krona, skulle ni känna er illa behandlad …
Men’, sade Scrooge, ’ni tycker inte att jag blir illa behandlad när jag betalar en hel dagslön utan att få något arbete i utbyte’.
Bokhållaren sade att det bara hände en gång om året.
’En usel förevändning för att stjäla ur någons ficka varje tjugofemte december!’ sade Scrooge.”1
Det passar aldrig Scrooge — liksom inte för någon självisk person eller den ”naturliga människan” — att offra något.
Den naturliga människan har en tendens att bara tänka på sig själv. Hon sätter inte bara sig själv i första rummet, utan sätter sällan, om någonsin, någon i andra rummet, inte ens Gud. Offer faller sig inte naturligt för den naturliga människan. Hon har ett osläckligt begär efter mer. Hennes så kallade behov tycks alltid överskrida hennes inkomst så att hon aldrig får ”nog”, precis som det var för girigbuken Scrooge.
Eftersom den naturliga människan tenderar att samla på sig eller konsumera allting, gav Herren i sin visdom det forna Israel befallningen att offra inte den sistfödda och klenaste i hjorden, utan den förstfödda — inte skörderesterna, utan den första frukten. (Se 5 Mos 26:2; Mosiah 2:3; Moses 5:5.) Utmärkande för de trofasta från begynnelsen har alltid varit sanna offer.
Bland dem som inte offrar finns två ytterligheter: den ena är den rike frossaren som inte vill, den andra är den utblottade som tror att han inte kan. Men hur kan man be någon som svälter att äta mindre? Finns det en fattigdom som är så svår att offer inte kan förväntas, eller en familj som är så nödlidande att tiondebetalning inte kan förväntas?
Herren använder ofta extremfall i sin undervisning för att belysa en princip. Berättelsen om änkan i Sarefat är ett exempel på hur extrem fattigdom används till att undervisa om läran att barmhärtigheten inte kan beröva offer något, lika litet som den kan beröva rättvisan något. I själva verket är det äkta måttet på offer inte så mycket vad man offrar, utan vad man uppoffrar för att kunna ge. (Se Mark 12:43.) Tron sätts inte lika hårt på prov när skåpet är fullt, som när det är tomt. Krisen danar inte vår karaktär i dessa avgörande ögonblick, utan uppenbarar den. Krisen är provet.
Änkan i Sarefat levde på profeten Elias tid, genom vars ord Herren lät en torka komma över landet som varade i tre och ett halvt år. (Se Luk 4:25.) Hungersnöden blev så svår att många till slut var nära döden. Det är den situation änkan befinner sig i.
Herren säger till Elia: ”Stig upp och gå till Sarefat … Se, jag har befallt en änka där att ge dig att äta.” (1 Kung 17:9) Det är intressant att Elia inte blir befalld att gå till Sarefat förrän änkan och hennes son är nära döden. Det är i detta ytterst svåra ögonblick — då de är nära att svälta ihjäl — som hennes tro kommer att sättas på prov.
När han kom in i staden såg han henne samla ved.
”Då ropade han till henne: ’Hämta lite vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka.’
När hon gick för att hämta det, ropade han efter henne: ’Tag också med dig en bit bröd åt mig.’
Men hon svarade: ’Så sant HERREN, din Gud, lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och litet olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och skall nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi skall äta det och sedan dö’ (v 10–12).”
En näve mjöl var verkligen inte mycket, kanske bara nog för en portion, vilket gör Elias svar intressant: Lyssna: ”Då sade Elia till henne: ’Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka åt mig’ (v 13, kursivering tillagd).”
Låter inte det själviskt, så säg, att be inte bara om den första utan förmodligen också den enda biten? Lärde inte våra föräldrar oss att låta andra gå före, framför allt att en gentleman ska låta damen gå före, för att nu inte tala om en svältande änka? Hennes val — ska hon äta eller ska hon offra sin sista måltid och påskynda döden? Kanske offrar hon sin egen mat, men kan hon offra maten som är avsedd för hennes svältande son?
Elia förstod läran om att välsignelser kommer efter det att vår tro har satts på prov. (Se Ether 12:6; L&F 132:5.) Han var inte självisk. Som Herrens tjänare hade Elia kommit för att ge och inte för att ta. Berättelsen fortsätter:
”’Men laga först [förstlingen] till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son.
Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut, och olja skall inte fattas i kannan fram till den dag då HERREN låter det regna på jorden.’
Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv och han och hennes husfolk.
Mjölet i krukan tog inte slut, och olja fattades inte i kannan enligt det ord som HERREN hade talat genom Elia (v 13–16, kursivering tillagd).”
Ett av skälen till att Herren belyser lärdomar med ytterst extrema fall är för att utesluta undanflykter. Om Herren förväntar sig av till och med den fattigaste änka att hon ska ge sina kopparmynt, hur är det då med dem som inte tycker att det passar dem — eller att det är lätt — att offra.
Ingen biskop, ingen missionär, bör någonsin tveka eller sakna tron att undervisa de fattiga om tiondelagen. Uppfattningen ”de har inte råd” bör ersättas med ”de har inte råd att inte betala”.
Något av det första en biskop måste göra för att hjälpa de behövande är att be dem börja betala tionde. Om en utblottad familj står inför beslutet att betala sitt tionde eller äta, ska de liksom änkan betala sitt tionde. Biskopen kan hjälpa dem med mat och andra förnödenheter tills de blir oberoende.
I oktober 1998 ödelade orkanen Mitch många delar av Mellanamerika. President Gordon B Hinckley var djupt orolig för katastrofens många offer. Många av dem hade förlorat allt — mat, kläder och tillhörigheter. Han besökte de heliga i städerna San Pedro Sula och Tegucigalpa i Honduras och Managua i Nicaragua. Och denna nutida profets budskap i varje stad liknade den kärleksfulle profeten Elias budskap till en svältande änka: offra och lyd tiondelagen.
Men hur kan man be någon som är utblottad att offra? President Hinckley visste att de mat- och klädleveranser de fick skulle hjälpa dem att överleva krisen, men hans omsorg och kärlek sträckte sig mycket längre än så. Hur viktig humanitär hjälp än må vara, visste han att det viktigaste biståndet kommer från Herren och inte från människor. Profeten ville hjälpa dem att öppna himlens fönster, som Herren lovat i Malakis bok. (Se Mal 3:10; Mosiah 2:24.)
President Hinckley lärde dem att om de betalade sitt tionde skulle de alltid ha mat på bordet, alltid ha kläder på kroppen och alltid ha tak över huvudet.
När man serverar en måltid är det mycket lättare att redan från början sätta fram en extra tallrik, än det är att finna mat till en eftersläntrare som kommer först när maten redan har serverats. Är det inte på samma sätt i själva verket lättare att ge Herren förstlingen eller den första frukten, än det är att hoppas att det ska finnas nog med ”rester” åt honom? Eftersom det är han som står för kalaset, borde inte han vara vår Hedersgäst, den vi serverar först?
Min kärleksfulla mor, Evelyn Robbins, undervisade mig om tiondelagen när jag var fyra år. Hon gav mig en tom förbandslåda i plåt med tättslutande lock. Hon lärde mig att förvara mina småslantar i burken och sedan att ta med mig den till biskopen. Jag är evigt tacksam mot henne, tacksam för den där förbandslådan och för de välsignelser jag har fått av att betala tionde.
I Dickens julberättelse bättrade sig Scrooge — han var inte längre den han en gång varit. På liknande sätt är detta ”omvändelsens evangelium”. Om Anden manar oss att mer till fullo lyda offerlagen, må vi då i dag börja bättra oss.
Jag är så tacksam mot Frälsaren, som var det fullkomliga exemplet på lydnad genom offer, som offrade sig själv till ”offer för synd” och blev, som Lehi sade, ”förstlingen, tillhörande Gud”. (2 Nephi 2:7, 9; kursivering tillagd) Jag bär vittnesbörd om honom och om dessa hans lärdomar, i Jesu Kristi namn, amen.