2005
Vänlighetens dygd
Maj 2005


Vänlighetens dygd

Vänlighet är ett celestialt livs innersta väsen. En kristuslik person behandlar andra med vänlighet.

För många år sedan när jag kallades som biskop ville jag att vi som biskopsråd skulle besöka dem som var mindre aktiva i kyrkan, för att se om det var något vi kunde göra för att de skulle få evangeliets välsignelser i sitt liv.

En dag besökte vi en man i femtioårsåldern som var en respekterad mekaniker. Han berättade för mig att sista gången han gick till kyrkan var han en ung pojke. Något hade hänt den dagen. Han hade ställt till besvär i klassen och varit bråkigare än vanligt varpå hans lärare blev arg, tog ut honom i korridoren och sade åt honom att aldrig komma tillbaka.

Och det gjorde han inte.

Jag tyckte det var anmärkningsvärt att ett ovänligt ord som yttrats för mer än fyra årtionden sedan kunde ha haft en sådan djup inverkan. Men det hade det. Och till följd av det hade mannen aldrig gått tillbaka till kyrkan. Och inte heller hans hustru och barn.

Jag bad om ursäkt och uttryckte min sorg över att han blivit behandlad på det sättet. Jag sade till honom att det var beklagligt att ett hastigt ord yttrat för så länge sedan hade haft till följd att hans familj blivit utestängd från välsignelserna som kommer av att troget gå till kyrkan.

”Efter fyrtio år”, sade jag till honom, ”är det verkligen på tiden att kyrkan ställer saken till rätta”.

Jag gjorde mitt bästa för att göra det. Jag försäkrade honom att vi välkomnade och behövde honom. Det gladde mig när den här mannen och hans familj till sist återvände till kyrkan och blev starka och trofasta medlemmar. Den här gode brodern blev dessutom en mycket effektiv hemlärare, för han förstod hur något så litet som ett ovänligt ord kan påverka hela ens liv och kanske även nästa liv.

Vänlighet är storhetens kärna och den fundamentala egenskapen hos de ädlaste männen och kvinnorna jag har känt. Vänlighet är nyckeln som öppnar dörrar och skapar vänner. Den får hjärtat att vekna och formar relationer som består livet igenom.

Vänliga ord lyfter inte bara vår ande när de yttras. Vi minns dem under många år framöver. En dag när jag gick på universitetet gratulerade en sju år äldre man mig för min prestation under en amerikansk fotbollsmatch. Han inte bara berömde hur bra jag spelat i matchen, men han hade också märkt att jag visat god sportsmannaanda. Fastän det här samtalet ägde rum för mer än 60 år sedan, och fastän det är osannolikt att personen som berömde mig minns detta, kommer jag fortfarande ihåg de vänliga ord som Gordon B Hinckley yttrade den dagen, han som senare skulle bli kyrkans president.

Omtänksamhet och vänlighet är oskiljaktigt sammanlänkade med president Hinckley. När min far dog 1963 var president Hinckley den första personen som kom hem till oss. Jag glömmer aldrig hans vänlighet. Han gav min mor en välsignelse och lovade, bland annat, att hon ännu hade mycket att se fram emot och att livet skulle vara ljuvt för henne. Dessa ord tröstade både henne och mig och jag glömmer aldrig hans vänlighet.

Vänlighet är ett celestialt livs innersta väsen. En kristuslik person behandlar andra med vänlighet. Vänlighet bör genomsyra alla våra ord och gärningar i vårt arbete, på skolan, i kyrkan och särskilt i vårt hem.

Jesus, vår Frälsare, personifierade vänlighet och medkänsla. Han botade de sjuka. Han ägnade större delen av sitt liv åt att hjälpa en enskild eller många. Han talade kärleksfullt med den samaritiska kvinna som så många såg ned på. Han bad sina lärjungar att låta barnen komma till honom. Han var vänlig mot alla som syndade, och fördömde endast synden, inte syndaren. Vänligt lät han tusentals nephiter komma fram för att känna märkena efter spikarna i hans händer och fötter. Dock finner vi hans största vänlighetsgärning i försoningsoffret som befriade oss alla från dödens inverkan, och från syndens inverkan på villkor att vi omvänder oss.

Profeten Joseph Smith var ett föredöme i vänlighet mot alla i sitt liv, både gamla och unga. Ett barn som behandlades vänligt av profeten berättar följande:

”Min äldre bror och jag var på väg till skolan, som låg nära byggnaden som kallades Josephs tegelaffär. Det hade regnat under föregående dag vilket gjort marken lerig, speciellt längs den gatan. Min bror Wallace och jag fastnade i leran med båda fötterna och kunde inte komma loss, och på barns vis började vi gråta för vi trodde att vi fastnat för gott. Men när jag tittade upp såg jag en kärleksfull vän till oss barn, profeten Joseph Smith, komma emot oss. Han lyckades snart få upp oss på högre och torrare mark. Sedan böjde han sig ned och torkade bort gyttjan på våra skor, tog upp näsduken ur fickan och torkade av våra tårade ansikten. Han talade vänligt och uppmuntrande till oss, och vi var glada när vi gick till skolan.”1

Det finns ingen ersättning för vänlighet i hemmet. Den läxan lärde jag av min far. Han lyssnade alltid till min mors råd. Till följd av detta blev han en bättre, klokare och vänligare man.

Jag har försökt följa min fars exempel och lyssna till min hustrus synpunkter. Jag värdesätter hennes åsikter. När min hustru till exempel börjar en mening med dessa ord: ”Jag tror kanske du borde …” ger jag henne genast min uppmärksamhet och börjar söka i minnet efter något jag har gjort fel. Oftast har jag i tanken formulerat en storslagen ursäkt redan innan min hustru talat färdigt.

Skämt åsido, min hustru är verkligen ett föredöme när det gäller vänlighet, mildhet och medkänsla. Och hennes insikter, råd och stöd har varit ovärderliga för mig. Tack vare henne är jag också en bättre, klokare och vänligare person.

Saker du säger, tonfallet i din röst, om dina ord är arga eller lugna, alla dessa saker märks av dina barn och av andra. De ser och lär från oss både de vänliga och ovänliga saker vi säger eller gör. Inget avslöjar vårt sanna jag tydligare än hur vi behandlar varandra hemma.

Jag undrar ofta varför somliga tycker att de måste uttala sig kritiskt om andra. Jag antar att det blir till en vana, och det faller sig så naturligt att de ofta inte ens tänker på det. De kritiserar allt och alla: sättet varpå syster Jones leder sången, sättet varpå broder Smith håller en lektion eller sköter sin trädgård.

Även när vi tror att våra kritiska kommentarer inte orsakar någon skada, så gör de ofta det. Det får mig att tänka på en pojke som gav ett donationskuvert till biskopen och sade att det var till honom. Biskopen, som såg detta som ett undervisningstillfälle, förklarade för pojken att han skulle markera på donationstalongen om det var tionde, fasteoffer eller något annat. Pojken insisterade på att pengarna var till biskopen själv. När biskopen frågade varför svarade pojken: ”Därför att pappa säger att du är en av de fattigaste biskoparna vi någonsin haft.”

Kyrkan är inte ett ställe där fullkomliga människor samlas för att säga felfria saker, tänka felfria tankar eller ha felfria känslor. Kyrkan är en plats där ofullkomliga människor samlas för att uppmuntra, stödja och tjäna varandra, allt eftersom vi strävar framåt på vår väg tillbaka till vår himmelske Fader.

Ingen av oss färdas på samma väg genom det här livet. Ingen färdas i samma takt. Frestelser som besvärar din broder kanske inte berör dig alls. Starka sidor du äger kan verka omöjliga för en annan.

Se aldrig ner på dem som är mindre fullkomliga än vad du är. Bli aldrig upprörd över att någon inte kan sy lika bra som du, inte kan kasta lika bra som du, inte kan ro eller gallra lika bra som du.

Vi är alla barn till vår himmelske Fader. Och vi har alla samma mål: att lära oss älska honom av hela vårt hjärta, av hela vår själ, av hela vårt förstånd och av hela vår kraft och att älska vår nästa som oss själva.2

Ett sätt varpå ni kan mäta ert värde i Guds rike är att ställa frågan: ”Hur bra är jag på att hjälpa andra nå sin potential? Stöder jag andra i kyrkan eller kritiserar jag dem?”

När du kritiserar andra försvagas kyrkan. När du bygger upp andra bygger du upp Guds rike. Liksom vår himmelske Fader är vänlig, bör också vi vara vänliga mot andra.

Äldste James E Talmage, en man ihågkommen för sina lärdomar, visade stor vänlighet mot en grannfamilj i nöd. Han kände dem inte. Innan han kallades till apostel blev han som ung far medveten om att grannarna led svårt. Den stora familjen hade drabbats av den fruktade sjukdomen difteri. Det spelade ingen roll att de inte var medlemmar i kyrkan, det var hans vänlighet och kärlek som fick honom att handla. Hjälpföreningen letade förtvivlat efter personer som kunde hjälpa familjen, men ingen ville göra det eftersom sjukdomen var så smittsam.

När James kom dit fann han att ett av de små barnen redan dött och att två andra barn led svåra plågor. Han började genast arbeta, städade det smutsiga hemmet, gjorde i ordning den lilla kroppen för begravning, tvättade och tog hand om de andra sjuka barnen, och detta upptog hela dagen. Han återvände nästa morgon och fann att ännu ett barn hade dött under natten. Ett tredje barn led fortfarande mycket svåra plågor. Han skrev i sin dagbok: ”Hon klängde sig runt halsen på mig, hostade ofta baciller rätt i ansiktet på mig och mina kläder … men jag kunde inte lägga henne ifrån mig. Under den sista halvtimmen innan hon dog gick jag omkring och bar på den lilla varelsen i mina armar. Hon dog i plågor klockan 10.” De tre barnen har gått bort inom ett dygn. Han hjälpte sedan familjen att arrangera begravningen och talade under gravfästningen.3 Detta gjorde han för en familj han inte kände. Vilket stort exempel på kristuslik vänlighet!

När vi är fyllda av vänlighet är vi inte benägna att döma. Frälsaren lärde: ”Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna”.4 Han lärde också att ”med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er.”5

”Men”, frågar ni, ”tänk om folk är oförskämda?”

Älska dem.

”Och om de är irriterande?”

Älska dem.

”Men tänk om de förolämpar mig? Då måste jag väl få göra något?”

Älska dem.

”Egensinniga?”

Svaret är detsamma. Var vänliga. Älska dem.

Varför? I skrifterna lärde Judas: ”Sådana som tvivlar skall ni vara barmhärtiga mot.”6

Vem kan säga vilket vidsträckt inflytande vi skulle ha om vi bara vore vänliga?

Mina bröder och systrar, Jesu Kristi evangelium sträcker sig bortom jordelivet. Vårt arbete här är blott en skugga av de större och ofattbara ting som ska äga rum.

Himlarna öppnade sig för profeten Joseph Smith. Han såg den levande Guden och hans Son Jesus Kristus.

I våra dagar vandrar en profet, president Gordon B Hinckley, på jorden och ger oss vägledning för vår tid.

Eftersom vår himmelske Fader älskar oss, bör också vi älska hans barn.

Må vi vara föredömen i vänlighet. Må vi alltid leva upp till Frälsarens ord: ”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.”7 Om dessa sanningar bär jag vittne i Jesu Kristi heliga namn, amen.

Slutnoter

  1. Margarette McIntire Burgess, i Juvenile Instructor, 15 jan 1892, s 66–67.

  2. Se Mar 12:30–31.

  3. Se The Talmage Story: Life of James E. Talmage—Educator, Scientist, Apostle, John R Talmage, (1972), s 112–114.

  4. Luk 6:37.

  5. Matt 7:2.

  6. Jud 1:22.

  7. Joh 13:35.

Skriv ut