Ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande
De som har ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande är villiga att göra allt Gud ber dem göra.
Jag älskar äldste Joseph B Wirthlin! Poeten Rudyard Kipling skrev följande ord 1897 som varnade det Brittiska imperiet för stolthet:
Stridens larm och rop dör bort,
stridsmän och kungar till sist ger sig av.
Men än står ditt forna offer kvar,
du som ödmjukt och förkrossat hjärta bar.
(Se ”God of Our Fathers, Known of Old”, Hymns, nr 80.)
När Kipling skrev om ett förkrossat hjärta som ett ”forna offer” kanske han hade i åtanke kung Davids ord i 51:a psalmen: ”Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta (v 19).” Davids ord visar att även på Gamla testamentets tid förstod Herrens folk att de måste ge sitt hjärta till Gud, att enbart brännoffer inte var nog.
Alla de föreskrivna offren under Moses tidsutdelning pekade symboliskt på Messias försoningsoffer. Han var den ende som kunde försona den syndiga människan med Gud. Amulek lärde: ”Se, detta är lagens hela betydelse, och allt pekar på detta stora och sista offer … Guds Son.” (Alma 34:14)
Efter sin uppståndelse förkunnade Jesus Kristus för folket i den nya världen:
”Edra offer och brännoffer skola vara avskaffade, ty jag vill ej antaga några av [dem] …
I skolen offra ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande till offer åt mig. Den som kommer till mig med ett förkrossat hjärta … skall jag döpa med eld och den Helige Anden.” (3 Nephi 9:19–20)
Vad menas med ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande? Och varför betraktas de som ett offer?
Liksom i allt annat är Frälsarens liv det fullkomliga exemplet: Fastän Jesus från Nasaret var fullständigt syndfri vandrade han genom livet med ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande, vilket han visade genom att underkasta sig Faderns vilja. ”Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig.” (Joh 6:38) Till sina lärjungar sade han: ”Lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat.” (Matt 11:29) Och när tiden kom för att betala det yttersta offer som försoningen innebar, vek Kristus inte undan för den bittra kalken utan underkastade sig helt och hållet sin Faders vilja.
Frälsarens fullkomliga underkastelse under den Evige Fadern är själva kärnan i ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande. Genom Kristi exempel ser vi att ett förkrossat hjärta är ett av gudaskapets eviga attribut. När vårt hjärta är förkrossat är det fullständigt öppet för Guds Ande och vi inser hur beroende vi är av honom i fråga om allt vi har och allt vi är. Det som krävs av oss är att vi offrar vår stolthet i alla dess former. Som mjuk lera i händerna på en skicklig krukmakare kan de som har ett förkrossat hjärta formas och danas i Mästarens händer.
Ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande är också förutsättningar för omvändelse. Lehi lärde:
”Därför kommer återlösningen i och genom den helige Messias …
Se, han offrar sig, ett offer för synd för att fullborda lagen för alla dem som hava ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande, och för ingen annan kan lagen fullbordas.” (2 Nephi 2:6–7)
När vi syndar och vill bli förlåtna, betyder ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande att vi upplever ”en sorg efter Guds vilja” som leder till omvändelse. (2 Kor 7:10) Detta händer när vår önskan att bli ren från synden är så genomgripande att vårt hjärta värker av sorg och vi längtar efter att känna frid gentemot vår Fader i himlen. De som har ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande är villiga att utan motstånd och bitterhet göra allt Gud ber dem göra. Vi slutar upp med att göra saker och ting på vårt eget sätt och lär oss göra dem på Guds sätt istället. I detta tillstånd av underkastelse kan försoningen börja verka och sann omvändelse äga rum. De ångerfulla upplever då den Helige Andens helgande kraft, som fyller dem med samvetsfrid och glädje över försoningen med Gud. Det är en härlig förening av gudomliga egenskaper när samme Gud som lär oss att vandra med ett förkrossat hjärta också inbjuder oss att glädjas och vara vid gott mod.
När vi har fått förlåtelse för våra synder tjänar ett förkrossat hjärta som en gudomlig sköld mot frestelse. Nephi bad: ”Måtte helvetets portar ständigt hållas tillslutna för mig, alldenstund mitt hjärta är förkrossat och min ande är ångerfull.” (2 Nephi 4:32) Konung Benjamin lärde sitt folk att om de alltid levde i djup ödmjukhet, kunde de ”alltid vara glada och fyllas med Guds kärlek och alltid hava edra synders förlåtelse”. (Mosiah 4:12) När vårt hjärta vänds mot Herren förlorar världens lockelser helt enkelt sin glans.
Men det finns ännu en dimension i fråga om det förkrossade hjärtat och det är vår djupa tacksamhet över Kristi lidande för vår skull. I Getsemane ”nedsteg [Frälsaren] under allt” (L&F 88:6) när han påtog sig varje människas syndabörda. På Golgata ”utgav [han] sitt liv i döden” (Jes 53:12) och hans stora hjärta bokstavligen brast av hans allomfattande kärlek till Guds barn. När vi minns Frälsaren och hans lidande, brister vårt hjärta också i tacksamhet för den Smorde.
När vi offrar allt som vi har och allt som vi är åt Herren så fyller han vårt hjärta med frid. Han kommer att ”förbinda dem som har ett förkrossat hjärta” (Jes 61:1) och välsigna vårt liv med Guds kärlek som är ”smakligare än allt som är sött … ja, renare än allt som är rent.” (Alma 32:42) Om detta vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen.