Av det ringa
Som Herren Jesu Kristi lärjungar har vi ansvaret att ta hand om och tjäna våra bröder och systrar.
Mabuhay från det förtjusande och underbara folket på Filippinerna.
En av de äldsta och djupaste frågorna som ställts under jordens historia ställdes, intressant nog, av Kain som svar på Guds fråga strax efter det att han dödat sin bror Abel: ”Skall jag hålla reda på min bror?”1 Denna fråga förtjänar allvarlig begrundan av dem som söker att göra Herrens vilja. Ett av svaren finns i Almas lärdomar:
“I … åstunden att inkomma i Guds hjord och kallas hans folk samt äro villiga att bära varandras bördor, på det de må vara lätta,
Ja … I ären villiga att sörja med dem som sörja, samt trösta dem som behöva tröst.”2
Som Herren Jesu Kristi lärjungar har vi ansvaret att ta hand om och tjäna våra bröder och systrar. När Jesus Kristus återgav liknelsen om den barmhärtige samariten, kom inte bara hans fiender på skam. En stor tankeställare gavs också till dem som strävar efter att följa honom. Vi måste utvidga vår inflytelsekrets. Vi bör tjäna andra oberoende av ras, hudfärg, ställning eller relationer. När allt kommer omkring åtföljdes inte budet att ”hjälpa de svaga, upplyfta de slappnande händerna och styrka de matta knäna”3 av några undantag.
Många tror att tjänandet, om det ska vara betydelsefullt, måste bestå av utförliga planer och en organiserad kommitté. Även om många av dessa värdefulla projekt är till hjälp, har mycket av det tjänande som behövs i dagens värld att göra med våra dagliga relationer med varandra. Oftast finner vi sådana tillfällen inom vårt eget hem, grannskap eller vår församling.
Följande råd gavs av den bedräglige Onkel Tumskruv till hans brorson Malört i C S Lewis bok Helvetets brevskola och beskriver en ofta förekommande sjuka bland oss idag: ”Hur du än bär dig åt kommer det alltid att finns både lite vänlighet och lite elakhet i din patients själ. Det bästa du kan göra är att vända hans elakhet mot de närmaste grannarna som han träffar varje dag och skicka ut hans vänlighet till avlägsna platser, till människor han inte känner. På så sätt blir elakheten fullständigt verklig och vänligheten till största delen inbillad.”4
Orden från en älskad psalm beskriver den perfekta lösningen:
Har jag gjort något gott på vår jord idag
har jag tröstat den som fällt en tår?
Har jag glatt någon vän, visat kärlek till dem?
Har jag gjort allt vad jag förmår?
Så vakna upp och gör något mer
än drömma om din boning i höjd!
Nöjsamt är att göra gott, en glädje utan mått,
och ditt hjärta fylls utan fröjd.5
Följande händelser som jag fått förmånen att bevittna har lärt mig hur enkla handlingar av tjänande kan hjälpa oss och dem vi tillåts påverka. Vår himmelske Fader placerar kärleksfulla personer vid viktiga korsvägar så att vi inte ensamma ska behöva famla omkring i mörkret. Dessa män och kvinnor hjälper oss genom föredöme och med tålamod och kärlek. Jag har upplevt detta.
Jag minns ett särskilt viktigt vägskäl — beslutet att gå ut som heltidsmissionär. Jag stod vid det vägskälet mycket, mycket länge. När jag försökte besluta mig åt vilket håll jag skulle gå kom min familj, mina vänner och prästadömsledare fram för att ta mig vid handen. De uppmuntrade mig och sporrade mig och uppsände oräkneliga böner för min skull. Min syster som var heltidsmissionär skrev till mig regelbundet och gav aldrig upp.
Även idag bärs jag omkring på goda mäns och kvinnors axlar. Jag misstänker att det är så för oss alla. I viss utsträckning är vi alla beroende av varandra för att kunna återvända till vårt himmelska hem.
Att dela med sig av evangeliets budskap är ett av de bästa sätten att tjäna dem som inte tillhör vår tro. Jag minns en upplevelse i barndomen med en person som jag ska kalla farbror Fred.
När jag var sex år gammal var farbror Fred min värsta mardröm. Han var vår granne och han var alltid berusad. Ett av hans käraste nöjen var att kasta sten på vårt hus.
Eftersom min mamma var en utmärkt kokerska hade vi ofta besök av ensamstående medlemmar från vår lilla gren. En dag när farbror Fred var nykter blev dessa medlemmar vän med honom och inbjöd honom till vårt hem. Denna utveckling skrämde mig. Nu var han inte längre bara utanför vårt hem utan inne i det. Detta skedde flera gånger tills de slutligen fick farbror Fred att gå med på att lyssna på missionärerna. Han accepterade evangeliet och döptes. Han gick ut som heltidsmissionär, återvände med heder, skaffade sig en utbildning och gifte sig i templet. Han är nu en rättfärdig make, far och prästadömsledare. När jag ser på farbror Fred idag är det svårt att föreställa sig att han en gång var upphovet till en liten sexårig pojkes mardrömmar. Må vi alltid vara uppmärksamma på möjligheter att dela med oss av evangeliet.
Min mor var ett stort föredöme i att hjälpa andra genom att ge dem en puff i rätt riktning. Hon lärde oss många viktiga läxor. Den lärdom som påverkat mig längst i mitt liv var hennes önskan att hjälpa alla behövande som besökte oss. Jag ogillade att se så många av dem ta med sig vår mat, våra kläder och även våra pengar. Eftersom jag var ung och vi var fattiga tyckte jag inte om det jag såg. Hur kunde hon ge till andra när vår egen familj inte hade så det räckte? Var det fel att uppfylla våra egna behov först? Förtjänade vi inte att ha det bättre?
I åratal kämpade jag med dessa frågor. Mycket senare i livet insåg jag äntligen det som min mor lärde oss. Även när hon kämpade med ett förlamande handikapp så slutade hon inte upp med att ge till de behövande.
”Bliven därför icke trötta av att göra gott, ty I läggen grundvalen till ett stort verk, och av det ringa kommer det som är stort.”6 Det behövs inga spektakulära händelser för att vi ska kunna tjäna andra. Oftast är det de enkla och dagliga gärningarna som skänker tröst, uppbyggelse, uppmuntran, stöd och ett leende på läpparna.
Må vi alltid finna möjligheter att tjäna är min bön i Jesu Kristi namn, amen.