Tjänande
Var uppmärksam på sätt att välsigna andra genom till synes enkla tjänstvilliga handlingar.
President David O McKay citerade en gång Abraham Lincoln: ”Allt som jag är eller hoppas att bli, kan jag tacka min änglalika mor för.”1 Det beskriver mycket väl vad jag anser om min egen mor. Viola Jean Goates Snow, allmänt kallad Jeanie, föddes 1929 och dog strax efter sin 60-årsdag 1989. Hon undervisade mig och hon uppmuntrade mig. Hon övertygade mig verkligen om att jag kunde åstadkomma vad jag än ville. Hon uppfostrade mig också. Som mina egna söner säger om sin mor: ”Hon var fenomenal på att få en att känna sig skyldig.” Mamma var en underbar mor, en utmärkt förebild och knappt en dag går utan att jag tänker på henne och saknar henne.
Några år innan hon gick bort fick hon diagnosen cancer, en sjukdom hon modigt kämpade emot. Som familj upptäckte vi märkligt nog att cancer är en sjukdom som föder kärlek. Den skänker tillfällen att reparera relationer, ta farväl och uttrycka kärlek. Några veckor innan min mors bortgång samtalade vi i vardagsrummet i mitt barndomshem. Mamma hade god smak och tyckte om fina saker. Hon längtade också efter att resa, men vår familj levde på en blygsam budget och dessa drömmar gick inte i uppfyllelse. Med detta i åtanke frågade jag mamma om hon ångrade något. Jag förväntade mig helt och hållet att hon skulle säga att hon alltid hade velat ha ett större, vackrare hem, eller kanske sorgset säga att hon aldrig hann resa någonstans. Hon begrundade min fråga ett ögonblick och svarade sedan enkelt: ”Jag önskar att jag hade tjänat andra mer.”
Jag chockades av hennes svar. Mamma hade alltid sagt ja till ämbeten i kyrkan. Hon verkade i församlingen som president för Hjälpföreningen, lärare i Söndagsskolan, besökslärare och i Primär. Som barn levererade vi alltid grytor, sylt och konserverad frukt till grannar och medlemmar i församlingen. När jag påminde henne om allt detta höll hon fast vid det hon sagt. ”Jag kunde ha gjort mer”, var allt hon sade. Mamma levde ett oklanderligt och rikt liv. Hon var älskad av familj och vänner. Hon uträttade mycket under ett liv som ofta var hårt och som avbröts i förtid av sjukdom. Trots allt detta var hennes största ånger att hon inte hade tjänat andra mer. Jag tvivlar inte på att min mors jordiska offer har accepterats av Herren och att han har välkomnat henne hem. Men varför var detta det hon hade främst i tankarna bara några dagar innan hon gick bort? Vad innebär tjänande och varför är det så viktigt i Jesu Kristi evangelium?
För det första har vi befallts att tjäna varandra. Det första budet är att älska Gud. ”Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.”2
Vi visar vår kärlek när vi hjälper och tjänar varandra.
President Gordon B Hinckley har sagt: ”Ingen kan vara en sann sista dagars helig som är en dålig nästa, som inte sträcker sig ut till och hjälper andra. Det är en väsentlig del av evangeliet att vi gör detta. Mina bröder och systrar, vi får inte fylla vårt liv med själviskhet.”3
Frälsaren undervisade sina lärjungar om denna viktiga princip i Matteusevangeliet:
”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka?
Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig?
Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?
Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”4
Detta slags tjänande innebär att vi osjälviskt ger av oss själva utan tanke på personlig vinning eller belöning. Det är att ge vid behov, inte när det lämpar sig. Vi kanske inte alltid lägger märke till ett tillfälle att tjäna, eftersom det är mänskligt att bekymra sig över sina egna önskningar och behov. Vi måste stå emot sådana tendenser och söka efter tillfällen att tjäna. När vi besöker dem som lider av sjukdom, förlust av nära och kära eller annan sorg, räcker det inte att helt enkelt säga: ”Ring mig om du behöver något.” Var istället uppmärksam på sätt att välsigna andra genom till synes enkla tjänstvilliga handlingar. Det är bättre att utföra små obetydliga tjänster än att inte göra något alls.
För det andra har vi en skyldighet som medlemmar i kyrkan att ta emot kallelser att verka i uppbyggandet av Guds rike på jorden. När vi verkar i våra olika ämbeten är vi till välsignelse för andra. Missionärsarbetet förändrar liv då människor lär sig om Jesu Kristi evangelium och får ett vittnesbörd om dess sanning. Genom det heliga verket som utförs i templet välsignar vi dem som har gått före oss. Genom tjänande i evangeliet får vi privilegiet att undervisa andra, stärka ungdomen och välsigna små barn när de lär sig om evangeliets enkla sanningar. När vi tjänar i kyrkan lär vi oss att ge av oss själva och hjälpa andra.
President Spencer W Kimball, ett stort exempel på tjänande, sade: ”Gud lägger märke till oss, och han vakar över oss. Men det är vanligen genom någon annan som han tillgodoser våra behov. Därför är det viktigt att vi tjänar varandra i riket.”5 Men ansvaret som kommer av att tjäna i kyrkan frigör oss inte från vårt ansvar att tjäna vår familj och vår nästa. President Kimball sade också: ”Ingen av oss bör bli så upptagen i sina formella kyrkliga uppgifter att det inte finns något utrymme över för ett försynt kristet tjänande av vår nästa.”6
Slutligen har vi ett ansvar att tjäna i vårt samhälle. Vi bör sträva efter att förbättra vårt bostadsområde, våra skolor, våra städer och våra byar. Jag berömmer dem bland oss som, oavsett sin politiska ställning, arbetar inom kommun, landsting och statsförvaltning för att förbättra vårt liv. Likaså berömmer jag dem som frivilligt ger av sin tid och sina resurser för att stödja värdiga ändamål i samhället och välgörenhet, vilket välsignar andra och gör världen till en bättre plats. Min farfar lärde mig när jag var riktigt ung: ”Det vi gör i det allmännas tjänst är hyran vi betalar för vår plats på jorden.”
Tjänande kräver att vi är osjälviska, delar med oss och är givmilda. Min hustru och jag lärde oss något viktigt när vi verkade i Afrika. Vi fick i uppdrag att besöka en distriktskonferens i Jinja i Uganda. Tidigt på lördagsmorgonen innan vårt möte började tog vi tillfället i akt att besöka ett nytt kapell som byggts i området. När vi kom till byggnaden hälsades vi av en ung pojke på tre eller fyra år. Han hade kommit till kyrkans tomt för att se vad som var på gång. Syster Snow tyckte om hans breda leende, stack ner handen i handväskan och gav honom en godisbit med papper om. Han blev jätteglad.
Vi gick runt i kapellet i några minuter innan vi återvände utomhus. Vi möttes av över ett dussin leende barn, som alla ville träffa den nya godistanten.
Phyllis var mycket ledsen eftersom hon hade gett sin sista godisbit till pojken. Hon visade med handrörelser för barnen att hon inte hade några fler. Den lille pojken som först hälsat på oss gav då tillbaka godisbiten till syster Snow och gestikulerade att hon skulle ta av papperet. Phyllis gjorde det med tungt hjärta eftersom hon väntade sig att pojken skulle stoppa in godisbiten i munnen mitt framför sina avundsjuka vänner.
Till vår stora förvåning gick han istället runt till var och en av sina vänner, som alla stack ut tungan och fick slicka på godisbiten. Den lille pojken fortsatte runt i ringen, slickade själv på godisbiten ibland, tills den var slut.
Man kan tycka att hans sätt att dela med sig var ohygieniskt, men ingen kan säga något negativt om hans exempel. Att vara osjälvisk, att dela med sig och att vara givmild är grundläggande för tjänande. Det här barnet visste det.
Det är mitt hopp och min bön att vi alla kan tjäna bättre. Om vi inte tjänar andra kan vi inte uppnå fullheten av det återställda evangeliets förmåner och välsignelser. I Jesu Kristi namn, amen.