Gud hjälper den trofaste prästadömsbäraren
Budskapet kan komma som ord till ditt sinne eller en känsla, eller båda. Men det … ger dig trygghet och ledning i det du måste göra.
I kväll tänker jag på en pojke någonstans i världen. Han undrar om han kan göra det som krävs av honom som prästadömsbärare. Jag oroade mig för det när jag var omkring 13 eller 14 år.
Jag växte upp utanför Utah, där det bara fanns en liten gren som träffades i mitt hem. Sedan flyttade min familj till en plats där det fanns stavar och stora församlingar, och kvorum med pojkar som alla verkade veta så mycket mer än jag om vad en prästadömsbärare gör. I den församlingen hade man ett komplicerat system för utdelning av sakramentet. Jag var nästan säker på att jag skulle göra fel när det blev min tur att dela ut eller förbereda sakramentet.
I rädsla och desperation minns jag att jag gick ut ur kapellet för att få vara ensam. Jag var orolig. Jag bad om hjälp och om vetskap att jag inte skulle misslyckas med att tjäna Gud i hans prästadöme.
Det har gått många år sedan dess. Jag har haft melkisedekska prästadömet i över femtio år. Men de senaste dagarna har jag bett, med samma vädjan, om hjälp och förvissning att jag inte ska svika det kall som kommit till mig att verka i första presidentskapet. Andra verkar ha mycket större förmåga och vara mycket bättre förberedda. Men när jag bad den här gången, tyckte jag mig känna samma svar som sändes till mig utanför Yalecrest församlings kapell för länge sedan. Det är samma svar du kan förvänta dig när du ställs inför ett kall att verka i prästadömet och som verkar överstiga din förmåga.
Budskapet kan komma som ord till ditt sinne eller en känsla, eller båda. Men det innehåller minst tre saker som ger dig trygghet och ledning i det du måste göra i detta till synes överväldigande ämbete.
För det första: Förvissningen kommer från ditt minne av de gånger din himmelske Fader hjälpt dig genom faror och svårigheter. Så har det varit för mig under de senaste dagarna.
När jag var pojke samlades en stor skara arga människor framför vårt hem i New Jersey. Min mamma kom ut och mötte mig där jag stod ensam mitt ibland människor som jag tyckte såg mycket farliga ut.. Jag hörde inte vad hon sade, men efter några minuter gick de lugnt sin väg. Jag minns fortfarande att jag hade sett ett underverk.
Jag har ett färskare minne av hur jag fick i uppdrag av första presidentskapet att stå inför en skara arga människor som plötsligt och oförklarligt vidrördes av en anda av lugn och försoning. Jag hade sänts för att tala till ledare för kyrkorna i Förenta staterna och präster från dessa kyrkor som hade träffats i Minneapolis för att bemöta konkurrensen mellan kyrkorna.
När jag anlände fick jag veta att jag var en av talarna. Jag skulle tala om: Varför behövs det en återställelse av den sanna kyrkan genom Joseph Smith? Jag hade i sista minuten satts in som ersättare för äldste Maxwell.
När jag kom fram kvällen före mötena och såg programmet ringde jag president Hinckley. Jag talade om att mötena skulle ta tre dagar, att många tal skulle hållas samtidigt, att besökarna kunde välja vilket tal de skulle lyssna på. Jag sade till honom att för att vara fullkomligt ärlig, så var jag rädd att ingen skulle komma till mitt andra tal och att jag då kunde komma hem snabbare. Jag frågade vad han tyckte jag skulle göra. Han sade: ”Gör vad du tror är bäst.”
Jag bad hela natten. När det nästan var morgon var jag säker på att jag inte borde tala om återställelsen och säga att ”detta är vad vi tror hände Joseph Smith och varför”, utan: ”Detta är vad som hände Joseph Smith och detta är skälet till att Herren handlade så.” Under natten fick jag ingen förvissning om resultatet, bara tydlig ledning — gå vidare.
Till min förvåning köade prästerna för att få prata med mig efter det första talet. Varenda en berättade ungefär samma sak för mig. Var och en av dem hade träffat en medlem i kyrkan som de beundrade. Många av dem sade att de bodde i ett samhälle där stavspresidenten hade hjälpt inte bara sina medlemmar utan ett helt samhälle efter en katastrof. De bad mig hälsa och tacka människor jag inte bara inte kände utan också som jag inte trodde jag någonsin skulle träffa.
Mot slutet av de tre dagarna kom fler och fler för att höra budskapet om evangeliets återställelse och om Jesu Kristi sanna kyrka, inte för att de trodde på budskapet utan för att de sett godhet i människors liv — återställelsens frukter.
När jag bett de senaste kvällarna kom dessa och andra minnen tillbaka med en förvissning som liknar denna: ”Har jag inte alltid sett efter dig? Tänk på alla gånger jag lett dig till vatten där du funnit ro. Kom ihåg de gånger när jag dukat ett bord åt dig i dina ovänners åsyn. Kom ihåg, och frukta inget ont.” (Se Ps 23.)
Till er nya diakoner vill jag säga: Kom ihåg. Han har alltid tagit hand om er, ända från barndomen. Till er nya kvorumpresidenter: Kom ihåg. Till er fäder med barn som bereder er bekymmer: Kom ihåg och frukta inget ont. Det som är omöjligt för er är möjligt med Guds hjälp då du utför hans arbete. Och även när ni var mycket små och under åren därefter, har han med sin kraft och sin Ande gått framför er och varit på er högra och vänstra sida, när ni tjänade honom. (Se L&F 84:88.) Ni kan vara förvissade om att Gud kommer att vaka över er om ni ber om det med tro. Det vet jag.
Den andra delen av budskapet du får ta emot då du ber om hjälp när du ställs inför en svår uppgift kom till mig tidigt på fredagsmorgonen. Jag bad, som du kommer att be, på grund av en känsla av överväldigande otillräcklighet. Svaret kom tydligt och mycket direkt och faktiskt som en tillrättavisning när jag bad. ”Glöm dig själv — börja be för de människor du ska betjäna.” Det inbjuder den Helige Anden på ett underbart sätt, det kan jag vittna om.
Men var förberedd på att glömma bort tiden då du ber. Du kommer att älska de människor du ska betjäna. Du lär känna deras och deras familjers behov, förhoppningar och smärta. Och när du ber vidgas cirkeln mer än du kan föreställa dig, kanske bortom ditt kvorum eller din familj till dem de älskar över hela världen. När du glömmer dig själv för att be för andra når tjänandets anda ditt hjärta. Det förändrar då inte bara det sätt du tjänar på utan också ditt hjärta. Det sker därför att Fadern och hans älskade Son, som du är kallad att tjäna, känner och älskar så många människor som ditt tjänande kommer att beröra, oavsett hur begränsat till några få du tycker det är.
Det tredje och slutliga budskapet som du kan vara uppmärksam på när du ber om hjälp i ett svårt prästadömsämbete är följande — jag fick också detta — att gå till verket. Du har fått prästadömets kraft för att välsigna andra. Och detta kräver alltid att man gör någonting, vanligtvis någonting som är svårt. Så du kan vänta dig att få, förutom Guds försäkran om hjälp och befallningen att glömma bort dig själv, den Helige Andens tydliga maning att gå ut och göra någonting som är till välsignelse för andra. Det kan vara något så enkelt som att i bönens anda besöka någon eller en familj som du har fått i uppgift att tjäna. För en far kan det vara att tillrättavisa ett av sina barn.
Oavsett om du ska tillrättvisa eller undervisa om Jesu Kristi evangelium så gör du det bättre om du kommer ihåg hur framgång ser ut. Du ska hjälpa din himmelske Fader och hans Son, Jesus Kristus, att möjliggöra evigt liv för dem du tjänar. För att åstadkomma detta måste Anden föra in ett vittnesbörd i deras hjärta. Och detta vittnesbörd måste leda dem att välja att lyda Guds bud, oavsett vilka stormar eller frestelser de kan komma att möta.
Med detta i åtanke kommer Anden att vägleda din undervisning och dina tillrättavisningar med prästadömets kraft. Du kommer att bevara din renhet så att du kan undervisa med Anden. Du ber om att Anden ska tala om för dig när du ska tillrättavisa och hur du ska tillrättavisa och hur du kan visa större kärlek. (Se L&F 121:43–44.) Det du gör i ditt prästadömsämbete kan bedömas efter hur väl det hjälpte någon att få ett vittnesbörd om sanningen i sitt liv och i sitt hjärta, tillräckligt mycket för att försoningen ska träda i kraft och fortsätta verka.
Du kan få en förvissning i ditt tjänande. Du kan glömma dig själv och börja att be för och älska dem som du ska tjäna. Och du kan välja vad du ska göra och mäta framgången i den grad det förändrar deras hjärta som du tjänar.
Men det kommer aldrig att vara lätt för dig eller för dem som du betjänar. Det ligger alltid en smärta i tjänandet och i den omvändelse som är nödvändig för att få försoningen att förändra deras hjärta. Det ligger i linje med vad du är kallad att göra. Begrunda Frälsaren, i vars tjänst du är. Fanns det en tid i hans jordiska liv då det var lätt för honom? Var det han bad sina lärjungar om lätt att utföra? Varför ska det då någonsin vara lätt att vara i hans tjänst eller att vara hans lärjunge?
Orsaken till detta antyds av orden ”ett förkrossat hjärta”, som vi undervisats så väl om idag. Skrifterna talar ibland om hur människors hjärtan mjuknar, men oftast kan man beskriva det tillstånd som vi söker för oss själva och för dem vi betjänar som ett ”förkrossat hjärta”. Det kan hjälpa oss att acceptera att vår kallelse att tjäna och den omvändelse vi behöver och söker inte är lätt. Och det hjälper oss att bättre förstå varför vittnesbördet behöver sjunka in i hjärtat hos vårt folk. Tron på att Jesus Kristus sonade deras synder måste sjunka in i deras hjärta — deras förkrossade hjärta.
Låt oss ikväll tillsammans besluta oss för vad vi ska göra. Vi ställs alla, oavsett vårt ämbete, inför uppgifter som ligger utöver vår förmåga. Det gäller både er och mig. Detta visar sig i det enkla faktum att framgång är att överföra ett vittnesbörd till en människas hjärta. Vi kan inte få detta att ske. Inte ens Gud tvingar det på någon.
Så för att vi ska ha framgång måste de människor vi betjänar acceptera Andens vittnesbörd i sitt hjärta. Anden är redo. Men många är inte redo att inbjuda Anden. Vår uppgift, vilket ligger inom vår förmåga, är att inbjuda Anden i vårt liv så att de människor vi betjänar vill ha Andens frukter i sitt liv — de frukter som de ser att vi har.
Låt mig ge några förslag på vad vi kan välja att göra, eller inte göra. En del saker vi gör inbjuder Anden. Andra får Anden att dra sig undan. Ni har själva upplevt detta.
Ingen prästadömsbärare som vill få framgång är oförsiktig med vart hans blickar vandrar. Att välja att se på bilder som framkallar lusta får Anden att dra sig undan. Ni har blivit varnade av äldste Clayton idag och många gånger tidigare för farorna med Internet och media och de pornografiska bilder de visar. Men sedeslöshet är nu så vanligt att vardagen kräver medveten disciplin — ett medvetet val att att inte dröja kvar vid bilder som kan ge oss känslor som är anstötliga för Anden.
Vi måste vara lika noga med vad vi säger. Vi kan inte hoppas på att tala för Herren om vi inte är noga med vårt ordval. Vulgaritet och svordomar sårar Anden. Precis som sedeslöshet tycks vulgaritet och svordomar bli allt vanligare. Det brukade förr bara vara på vissa platser och inom vissa grupper som man hörde Herrens namn missbrukas, vulgära ord och rå humor. Nu tycks det finnas överallt och är för många socialt acceptabelt där det tidigare inte var det.
Du kan — och måste — besluta dig för att förändra vad du själv säger även när du inte kan styra vad andra säger. Men jag vet av egen erfarenhet att också i sådana hemska situationer kan du räkna med Guds hjälp. För många år sedan verkade jag som flygofficer i två år tillsammans med en marinöverste, en arméöverste och en härdad kommendörkapten. De hade lärt sig att tala i krig och fred på ett sätt som störde mig och som jag visste var stötande för den Helige Anden. Jag verkade som distriktsmissionär på den tiden och försökte på kvällarna finna och undervisa människor under den Helige Andens inflytande. Det var mycket svårt. Jag var bara löjtnant. De var mina överordnade. Jag kunde inte styra vad de sade. Men jag bad om hjälp. Jag vet inte hur Gud gjorde det, men deras språk förändrades gradvis. Långsamt försvann svordomarna och därefter vulgariteten. Bara när de drack sprit återvände det, men det var på kvällarna, så jag brukade gå därifrån och utföra missionsarbete.
Du kan få sådana minnen som uppehåller din tro när livet får dig att hamna i svåra situationer. Gud hjälper den trofaste prästadömsbäraren som beslutar sig för att inte se på och inte säga något ont, inte ens i en ogudaktig värld. Det blir inte lätt. Det är det aldrig. Men både du och jag kan få detta löfte uppfyllt: ”Pryd alltid dina tankar med dygd. Då skall du hava ett frimodigt medvetande inför Gud och prästadömets lära skall falla över din själ som himmelens dagg.” (L&F 121:45)
Jag vittnar om att jag vet att du och jag bär Guds prästadöme och att han besvarar våra böner med en ljuvlig förvissning och hjälp att tjäna honom bättre. Detta lovar jag och vittnar om i Jesu Kristi namn, amen.