”För mina får på bete”

Silvia H Allred

Första rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap

Genom våra regelbundna månatliga besök hos våra systrar kan vi knyta band av kärlek, vänskap och tillit.

Jag känner mig ödmjuk över tillfället att stå här framför er och berätta vad jag känner. Jag är en mycket vanlig kvinna, obetydlig med världens mått mätt, men Herren har i sin stora nåd alltid välsignat mig med unika möjligheter och med en mycket dyrbar gåva: Jag har fått gåvan att veta att detta evangelium är sant och likaså att Jesus Kristus och hans försoningsoffer är verkliga. Jag har känt den Helige Andens inflytande ända sedan jag var fjorton år och lyssnade på missionärerna och läste Mormons bok för första gången. Mitt vittnesbörd brinner alltjämt i hjärtat och min tro är orubblig. Denna gåva av tro och vittnesbörd har storligen välsignat mitt liv.

I dag står jag mitt ibland de bästa och dyrbaraste kvinnorna i världen, och jag känner tyngden av det stora ansvar som vilar på mig just nu. Jag har bett, studerat och begrundat skrifterna i sökandet efter inspiration för att kunna säga det som Herren vill att jag ska säga till er vid det här tillfället.

Som presidentskap för Hjälpföreningen har vi studerat och begrundat Hjälpföreningens historia och syfte — denna unika organisation som organiserades på ett gudomligt sätt av en Guds profet för att betjäna och välsigna kyrkans kvinnor. Detta inspirerade ursprung kom som svar på de kärleksfulla önskemål som kvinnorna hade på den tiden. Hjälpföreningen organiserades med två mycket klara syften: Att hjälpa fattiga och att frälsa själar.¹

Syster Beck nämnde att en sak som kyrkans kvinnor kan och bör vara bra på är att tjäna.

Fundera över den princip som lärs ut i Johannes 21:15–17. Herren frågade Petrus: ”Älskar du mig?” Petrus svarade: ”Du vet att jag har dig kär.” Och Herren sade: ”För mina lamm på bete.” För andra gången frågade Herren: ”Älskar du mig?” Petrus svarade återigen: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Herren sade till Petrus: ”Var en herde för mina får.” För tredje gången frågade Herren: ”Har du mig kär?” Petrus svarade: ”Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete.”

Som Kristi lärjungar förkunnar också vi att vi älskar honom. Hur gör vi då för att föra hans får på bete?

Ett sätt för Hjälpföreningens systrar är att gå ut på besök. ”Syftet med besöksverksamheten är att bygga upp sådana relationer till varje syster som präglas av omtanke och att erbjuda hjälp, tröst och vänskap.”² För att uppfylla dessa syften bör besökslärarna:

Besöka varje tilldelad syster i hemmet regelbundet (i hennes hem där så är möjligt).
Ta reda på ”de andliga och timliga behoven hos systern och hennes familj”.
”Erbjuda lämplig hjälp.”
”Ge andlig undervisning genom ett månatligt budskap.”³

Herren har välsignat kvinnan med gudomliga egenskaper som kärlek, medlidande, vänlighet och barmhärtighet. Genom våra månatliga besök som besökslärare kan vi välsigna varje syster när vi sträcker oss utåt i kärlek och vänlighet och delar med oss av vårt medlidande och vår barmhärtighet. Vilka våra omständigheter än är har vi alla möjlighet att lyfta och stärka andra.

Jag har bott i många länder i Central- och Sydamerika, och i Karibien och Spanien. Jag har sett kvinnor utföra sina besök trofast genom att gå korta och långa sträckor, eller genom att åka buss, tunnelbana eller tåg. Min vän Ana var en ung mamma i Costa Rica som trofast gjorde sina besök varje månad. Ofta tog hon sig dit gående i häftigt regn. Trettio år senare, nu som mormor, är hon fortfarande en trofast besökslärare. Hon har välsignat så många människor.

Genom våra regelbundna månatliga besök hos våra systrar kan vi knyta band av kärlek, vänskap och tillit. Om vi lyssnar på Andens maningar ökar vi vår medvetenhet om andras behov. Om vi handlar efter dessa gudomliga maningar kan vi vara till välsignelse för behövande. Men vi måste vara villiga att ge av våra medel och av vår tid. Det sanna måttet på vårt liv är inte hur mycket vi får, utan hur mycket vi ger. Besöksverksamheten ger oss möjlighet att ge medan vi tar hand om varandras fysiska, andliga och känslomässiga behov.

När jag bodde i Dominikanska republiken besökte jag en syster som just hade kommit hem från sjukhuset efter att ha fött sitt tredje barn. Jag blev förvånad över hur pigg och lugn hon såg ut. Hennes andra två barn var fortfarande så små! När vi hade pratat några minuter berättade hon hur lugn hon kände sig eftersom systrarna i Hjälpföreningen hade lovat att komma och hjälpa henne varje dag under några dagar framöver. Hon kände sig älskad.

Mina besökslärare var alltid de första som kom för att träffa mig och ta med sig mat efter det att jag kommit hem med vart och ett av mina nyfödda barn i San José i Costa Rica.

President Boyd K Packer sade att tjänandet i Hjälpföreningen stärker och helgar varje syster, och han har rått oss att ”ge Hjälpföreningens arbete företräde framför allt umgänge och andra klubbar och sällskap av liknande slag”.⁴

Besöksverksamheten är också mycket effektiv när det gäller att behålla och aktivera medlemmar. En ung ensamstående syster berättade följande:

”När jag läste budskapet från första presidentskapet i Ensign påmindes jag om min uppgift som besökslärare. Min kamrat var en god vän till mig men det verkade aldrig som om våra tidsscheman passade ihop. Den morgonen bestämde jag mig för att bara ringa till våra systrar och bestämma en tid. Jag hoppades att det skulle fungera för min kamrat. Tråkigt nog hade min kamrat inte möjlighet att följa med. Jag frågade några rumskamrater om de kunde följa med, men ingen kunde. Jag visste att det inte var idealiskt att gå ut på besök ensam och övervägde om jag skulle ringa återbud, men så bestämde jag mig för att det var bättre att göra besöken ensam än att låta ännu en månad passera utan att ha besökt våra systrar.

Jag kom till Alejandras hem och gick nervöst fram till hennes dörr. Jag visste inte om jag skulle känna igen henne. Hon hade varit mycket vänlig på telefonen så jag trodde att det var en viss syster som jag hade sett i kyrkan. Alejandra hälsade mig välkommen med en varm kram och ett stort leende. Det var ett nytt ansikte! Under vårt samtal berättade Alejandra att hon ville börja gå i kyrkan igen och att hon hade hoppats få något slags besök under de senaste månaderna. Hon sade att detta var första gången som hon någonsin hade fått besök av en besökslärare. Vi pratade om några evangelieprinciper och om vårt intryck av månadens budskap. Hon bestämde sig för att komma till kyrkan den veckan. Och visst kom hon. (Hon tog till och med med sig sin pojkvän!)

Sedan dess har Alejandra och jag blivit goda vänner. Jag är inte längre hennes besökslärare, men vi träffas mycket oftare än en gång i månaden. Alejandra kommer till kyrkan och familjens hemafton regelbundet och är med i institutet.

Jag har ett starkare vittnesbörd om besöksverksamheten nu än någonsin tidigare. Jag är tacksam för den Helige Andens vägledning och hans milda maning som ledde mig till en så vänlig och kärleksfull vän som Alejandra. Vi blev båda lika stärkta av denna upplevelse, och vi behövde den för vår andliga utveckling.”⁵

När en herde visar omsorg kan många av dem som gått vilse bli hittade. De kan tacka ja till en inbjudan att återvända till fållan.

I Moroni 6:4 uppmanas vi att komma ihåg och ge näring åt dem som döpts in i Kristi kyrka.

De månatliga evangeliebudskap vi ger under dessa besök stärker tron och vittnesbördet. Givare och mottagare uppbyggs båda när de berättar för varandra om insikter och personliga upplevelser medan de diskuterar evangelieprinciper, skrifterna och våra profeters lärdomar.

En annan välsignelse är den nära vänskap och uppbyggelse som äger rum mellan de två systrar som går ut som kamrater i detta ärende. Vi lär av varandra och lär oss älska varandra medan vi tjänar tillsammans.

Vi kan och bör kunna tjäna andra på ett meningsfullt sätt. Vi har evangeliets perspektiv i vårt liv. Vi får gudomliga maningar som uppmuntrar oss att göra gott. Låt oss göra våra besök mer givande. Vi kan ge timlig och andlig näring. Vi kan och bör visa förståelse och ha förmåga att undervisa om läran. Vi kan avhjälpa andlig hunger och föra fåren på bete. Att föra fåren på bete kan innebära att vi stärker och ger näring åt nya medlemmar, mindre aktiva eller kanske helt aktiva medlemmar.

Vårt tjänande bör vara osjälviskt, göras i det tysta, och göras villigt, med hjärtat fyllt av kärlek till Gud och till hans barn. Det måste finnas ett uppriktigt intresse av att ta hand om flocken, av att inbjuda dem att komma till Kristus.

Det är min bön att vi i större utsträckning bestämmer oss för att sträcka ut våra armar i kärlek och omsorg för att välsigna, hjälpa och stärka varandra medan vi utför våra besök med ett villigt och glatt hjärta. I Jesu Kristi namn, amen.