Trots allt vi förmår göra
Vi har som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka valt att inte vara vanliga män och kvinnor.
Jag har hört att ingen någonsin dött medan de höll tal på en generalkonferens. Om det skulle råka hända i dag, ber jag verkligen om ursäkt.
Medan jag gjorde min militärtjänst i Argentina läste jag en bok vars författare jag har glömt namnet på. Han skrev: ”Jag väljer att inte vara någon vanlig människa. Det är min rätt att vara någon utöver det vanliga, om jag kan.”
Att vara någon utöver det vanliga innebär att vara framgångsrik, unik och enastående.
Dessa meningar står fortfarande skrivna i mitt sinne och hjärta. Min uppfattning var och är att vi som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka har valt att inte vara vanliga män och kvinnor. De sista orden, ”om jag kan”, fick mig att tänka att det inte räcker att enbart bli döpt och konfirmerad. Vi måste uppfylla och hedra löftet vi gav Herren den där minnesvärda dagen.
Lehi undervisade sin son Jakob om följande: ”Därför äro människorna fria enligt köttet, och allt som är passande för dem, är givet åt dem. De äro fria att välja frihet och evigt liv genom den stora medlingen för alla människor eller att välja fångenskap och död förmedelst djävulens fångenskap och makt, ty han strävar efter att göra alla människor olyckliga, liksom han själv är.” (2 Nephi 2:27)
Utan tvivel är det frihet och evigt liv som vi strävar efter. Vi bävar vid blotta tanken på att dö och bli djävulens fångar.
Nephi sade klart och tydligt vad vi bör göra. Han sade: ”… ty vi veta, att trots allt vad vi förmå göra så är det dock av nåd vi äro frälsta.” (2 Nephi 25:23)
Jag tror att det första vi måste tänka på när det gäller att göra ”allt vi förmår”, är att omvända oss från våra synder. Vi kommer aldrig att kunna förverkliga våra inneboende gudomliga möjligheter om vi förblir i våra synder.
Jag har kära minnen av den dag jag döptes som åttaåring. Dopet förrättades i Liniers gren, i det första möteshus som kyrkan byggde i Sydamerika. Efter mitt dop, då jag var på väg hem med min familj, började min äldste bror att brottas med mig, som han ofta gjorde. Jag utbrast: ”Rör mig inte, jag får inte synda!” Allteftersom dagarna gick insåg jag att det var omöjligt för mig att förbli syndfri under resten av mitt liv.
Det är svårt att bära det lidande som andra vållar oss, men den verkliga plågan i livet är att drabbas av de självförvållade följderna av våra egna brister och synder.
Det finns bara ett sätt att bli av med detta lidande. Och det är genom uppriktig omvändelse. Jag lärde mig att om jag kan bära fram ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande till Herren och känna sorg efter Guds vilja över mina synder och ödmjuka mig och ångra mina felsteg, att han då genom sin undergörande försoning kan utplåna dessa synder, att han då inte kommer ihåg dem mer.
I sin berömda bok Martin Fierro skriver den argentinske poeten José Hernández:
En människa förlorar mycket
som hon senare ibland finner.
Men det är min plikt att berätta för dig,
och det bör du minnas:
Förlorar du din känsla av skam,
får du den aldrig tillbaka.
(La Vuelta de Martín Fierro, del 2 av Martín Fierro [1879], sång 32; tvåspråkig red, översättn. C E Ward [1967], s 493)
Om vi inte känner den sorg efter Guds vilja som är följden av våra synder och orättfärdiga handlingar, är det omöjligt för oss att stanna kvar på den väg som framstående människor går.
En annan viktig princip att minnas när det gäller att göra ”allt vi förmår”, är att söka och utveckla de möjligheter som ett liv i evangeliet ständigt erbjuder samt erkänna för oss själva att Herren har gett oss allt vi har. Han är upphovet till allt gott i vårt liv.
Något annat som måste vara vår ständiga plikt är att göra allt vi förmår för att dela med oss av lyckans evangelium åt hela mänskligheten.
För en tid sedan fick jag ett brev från broder Rafael Pérez Cisneros från Galicien i Spanien där han berättade om sin omvändelse. I brevet stod bland annat följande:
”Jag hade inget begrepp om livets mening eller vad en familj verkligen är. När jag slutligen lät missionärerna komma hem till mig, sade jag åt dem: ’Framför ert budskap, men jag säger redan nu att ingenting kan få mig att byta religion.’ Vid detta första tillfälle lyssnade min hustru och mina barn uppmärksamt. Det kändes som om jag stod utanför gruppen. Jag blev rädd och utan att tänka gick jag till mitt sovrum. Jag stängde dörren och började be ur djupet av min själ på ett sätt som jag aldrig tidigare hade gjort. ’Fader, om det är sant att dessa unga män är dina lärjungar och har kommit för att hjälpa oss, låt mig då få veta det.’ I samma ögonblick började jag gråta som ett litet barn. Tårarna flödade och jag kände en glädje som jag aldrig någonsin tidigare hade känt. Jag var helt innesluten i en sfär av glädje och lycka som trängde in i min själ. Jag förstod att Gud besvarade min bön.
Hela min familj blev döpt och vi välsignades med att få beseglas i templet i Schweiz. Jag var den lyckligaste mannen i världen.”
Jag tycker att den här berättelsen bör motivera oss att göra ”allt vi förmår” för att dela med oss av de glädjerika välsignelser vi får av att leva efter lyckans evangelium.
Den sista principen jag vill ta upp är att vi bör göra ”allt vi förmår” ända till slutet av vår jordiska prövotid. Vi har utan tvekan levande föredömen som president Gordon B Hinckley och många andra män och kvinnor som fortsätter att tjäna trofast i en ålder då andra kanske anser detta vara obekvämt.
Då jag var president för Spanienmissionen Bilbao var jag imponerad av de kvaliteter som medlemmar och missionärer hade som jag träffade, som förde verket framåt med stor förmåga och kärlek, liksom många andra trofasta medlemmar av kyrkan i andra delar av världen. Jag uttrycker min uppriktiga aktning och beundran för dem alla.
Herren sade: ”Jag … fröjdar mig över att ära dem som tjäna mig i rättfärdighet och sanning intill änden. Deras belöning skall bliva stor och deras härlighet evig.” (L&F 76:5–6)
Må vi alltid bevara Nephis ord i vårt sinne och hjärta: ”Vakna upp, min själ! Digna ej längre i synd! … min själ skall fröjda sig i dig, min Gud, min frälsnings klippa.” (2 Nephi 4:28, 30)
Det är min ödmjuka bön att Herren ska välsigna oss att göra ”allt vi förmår” på denna stig ”utöver det vanliga” som vi valt att gå och vilken jag vittnar om är sann, i Jesu Kristi namn, amen.