Bra, bättre, bäst
Vi måste avstå från en del bra saker för att välja de som är bättre eller bäst eftersom detta utvecklar tro på Herren Jesus Kristus och stärker vår familj.
De flesta av oss har mer att göra än vi någonsin hinner med. Som familjeförsörjare, som föräldrar, som medtjänare och medlemmar i kyrkan, måste vi fatta många beslut om vad vi ska göra med vår tid och andra resurser.
I.
Vi bör först inse det faktum, att något är bra räcker inte för att man ska göra det. Antalet bra saker vi kan göra är många fler än vi hinner utföra. En del saker är bättre än bra, och det är dessa saker som bör prioriteras i vårt liv.
Jesus undervisade Marta om denna princip. Medan hon var ”helt upptagen med allt det som skulle ställas i ordning” (Luk 10:40), satt hennes syster Maria ”vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord” (v 39). När Marta klagade över att hennes syster hade lämnat henne ensam att sköta allting berömde Jesus Marta för det hon gjorde (v 41), men undervisade henne om att ”bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne (v 42).” Det var berömvärt att Marta ”gjorde sig bekymmer och oroade sig för så mycket” (se v 41), men det var nödvändigare att lära sig evangeliet från Läromästaren. Skrifterna undervisar även på andra ställen om att en del saker är mer välsignade än andra. (Se Apg 20:35; Alma 32:14–15.)
En upplevelse jag hade som barn väckte tanken att en del val är bra men att andra är bättre. Jag bodde på en bondgård i två år. Vi åkte sällan till staden. Vi köpte våra julklappar via Sears Roebucks postorderkatalog. Jag kunde titta i katalogen i timmar. För familjerna som bodde på landet på den tiden var katalogen som vår tids köpcenter eller Internet.
Det sätt som de visade upp sina varor i katalogen på etsade sig fast i mitt sinne. Det fanns tre nivåer av kvalitet: bra, bättre och bäst. Ta herrskor till exempel. En del skor märktes med bra (1,84 dollar), andra med bättre (2,98 dollar) och andra med bäst (3,45 dollar).1
När vi överväger olika val bör vi komma ihåg att det inte räcker att något är bra. Andra val är bättre, och ytterligare andra är bäst. Även om ett visst val kan kosta mer, kan dess mycket högre värde göra att det är det bästa valet av alla.
Tänk på hur vi använder vår tid i de val vi gör när det gäller att se på TV, spela videospel, surfa på Internet eller läsa böcker och tidskrifter. Det är naturligtvis bra att se på sund underhållning eller skaffa sig intressant information. Men en del av detta är inte värt den del av vårt liv vi ger upp för att uppnå det. En del saker är bättre och andra är bäst. När Herren bad oss att söka efter kunskap sade han: ”Söken i de allra bästa böcker efter visdom.” (L&F 88:118; kursivering tillagd.)
II.
En del av våra viktigaste val gäller familjeaktiviteter. Många familjeförsörjare oroar sig över att deras arbete ger dem för lite tid med familjen. Det finns inget enkelt sätt att lösa striden om prioriteringar. Men jag har aldrig hört talas om en man som sett tillbaka på sitt arbetsliv och sagt: ”Jag tillbringade inte tillräckligt med tid på kontoret.”
När vi väljer hur vi ska tillbringa tid tillsammans som familj bör vi tänka efter så att vi inte bara använder vår tillgängliga tid till att göra sådant som är bra och glömmer att använda en del av tiden till det som är bättre eller bäst. En vän tog sin unga familj på ett antal semesterresor under sommaren, bland annat till minnesvärda historiska platser. I slutet av sommaren frågade han sin tonårsson vilka av dessa bra sommaraktiviteter han tyckte bäst om. Fadern lärde sig mycket av svaret, liksom de som han berättade om det för. ”Det jag gillade bäst den här sommaren”, svarade pojken, ”var natten du och jag låg på gräsmattan och tittade på stjärnorna och pratade med varandra.” Storslagna familjeaktiviteter kan vara bra för barnen, men de är inte alltid bättre än att få vara ensam med en kärleksfull förälder.
Den tid som barn och föräldrar avsätter för bra aktiviteter som privatlektioner, lagsporter och andra skol- och klubbaktiviteter måste också noggrant regleras. Annars blir barnen överbokade och föräldrarna utslitna och frustrerade. Föräldrar bör ta initiativet till att avsätta tid till familjebön, skriftstudier, hemafton och andra dyrbara tillfällen till att tillbringa tid tillsammans och enskilt med barnen som binder samman familjen och gör att barnens värderingar inriktas på saker av evigt värde. Föräldrar bör undervisa om evangeliets prioriteringar genom det de gör tillsammans med sina barn.
Familjeexperter har varnat oss för det de kallar ”överbokade barn”. I den senaste generationen har barnen mycket mer att göra och familjerna tillbringar mycket mindre tid tillsammans. Denna oroväckande trend har många beståndsdelar, och det rapporteras bland annat att tiden som används till organiserade sportaktiviteter har fördubblats, men att barnens fritid har minskat med tolv timmar i veckan och att utomhuslek har minskat med 50 procent.2
Antalet som rapporterar att ”hela familjen vanligtvis äter middag tillsammans” har minskat med 33 procent. Det här är det som är allra mest oroväckande eftersom tiden en familj tillbringar tillsammans över matbordet är den starkaste indikatorn för barns prestationer i skolan och psykologiska anpassning.3 Familjens måltider har också visat sig vara ett starkt skydd mot att barn börjar röka, dricka eller använda droger.4 Det finns inspirerad visdom i följande råd till alla föräldrar: Det som era barn vill ha till middag är er.
President Gordon B Hinckley har vädjat till oss att ”vi måste arbeta på vårt ansvar som föräldrar som om allt i livet beror på det, för allt i livet beror faktiskt på det”. Han fortsatte:
”Jag ber särskilt er män att stanna upp och utvärdera er själva som män och fäder och familjeöverhuvuden. Be om vägledning, om hjälp, om direktiv, och låt sedan Andens viskningar vägleda er i detta viktigaste av alla ansvar, för följderna av ert ledarskap i hemmet är eviga.”5
Första presidentskapet har bett föräldrar att ”göra sitt allra bästa för att undervisa och uppfostra sina barn i evangelieprinciper … Hemmet är grunden till ett rättfärdigt liv, och inget annat kan ta dess plats … i att fullgöra detta gudagivna ansvar.” Första presidentskapet har förkunnat att ”hur värdiga och lämpliga andra krav och aktiviteter än må vara, får de inte tillåtas ersätta de gudomligt tilldelade ansvar som endast föräldrar och familjer kan fullgöra på rätt sätt”.6
III.
Kyrkans ledare bör inse att kyrkans möten och aktiviteter kan bli för komplexa och betungande om en församling eller stav försöker få medlemmarna att göra allt som är bra och möjligt i våra många program i kyrkan. Prioriteringar måste göras även där.
Medlemmarna i de tolvs kvorum har betonat vikten av att utöva inspirerat omdöme i vad gäller kyrkans program och aktiviteter. Äldste L Tom Perry undervisade om den här principen i vårt första världsomfattande ledarutbildningsmöte 2003. När äldste Richard G Scott gav råd till samma ledare 2004 sade han: ”Anpassa era aktiviteter till lokala förhållanden och resurser … Se till att de grundläggande behoven fylls, men överdriv inte er strävan att skapa så många tillfällen till att göra gott att det viktigaste blir ogjort … Kom ihåg, förstora inte det arbete som ska göras — förenkla det.”7
Under en generalkonferens förra året varnade äldste M Russell Ballard för förfallet av familjeförhållanden som kan uppstå när vi tillbringar för mycket tid med föga givande aktiviteter med låg andlig behållning. Han varnade för att vi komplicerar vårt tjänande i kyrkan ”med onödiga tillägg som tar upp för mycket tid, kostar för mycket pengar och tar för mycket energi … Påbudet att ära våra ämbeten är inte en befallning att utbrodera och komplicera dem. Att vara nytänkande betyder inte nödvändigtvis att vidareutveckla, mycket ofta betyder det snarare att förenkla … Det som är av största vikt vad gäller våra ansvar i kyrkan”, sade han, ”är inte den statistik som rapporteras eller mötena som hålls, utan om var och en av dessa människor — som vi betjänat en i taget liksom Frälsaren gjorde — har blivit upplyft och stärkt och slutligen förändrats.”8
Stavspresidentskap och biskopsråd behöver utöva sin myndighet till att gallra ut alla onödiga och ineffektiva tidsbördor som ibland krävs av medlemmarna i deras stav eller församling. Kyrkans program bör inriktas på det som är bäst (mest givande) för att uppnå deras tilldelade syften utan att i onödan göra anspråk på den tid familjen behöver för sina ”gudomligt tilldelade ansvar”.
Men låt mig varna alla familjer. Anta att kyrkans ledare minskar tiden som tas upp av möten och aktiviteter i kyrkan för att ge mer tid till familjer att vara tillsammans. Syftet med detta uppnås inte om enskilda familjemedlemmar — särskilt föräldrar — inte ivrigt verkar för att öka tiden med familjen och enskild tid med barnen. Lagsporter och tekniska leksaker som videospel och Internet tar redan för mycket av våra barns och ungdomars tid. Det är inte bättre att surfa på Internet än att tjäna Herren eller stärka familjen. En del unga män och kvinnor hoppar över kyrkans aktiviteter eller väljer bort familjeaktiviteter för att de spelar med i ett fotbollslag eller föredrar andra nöjen. En del ungdomar roar sig till döds — en andlig död.
En del av tiden som används till tid enskilt med barn och till familjen är bättre och det finns andra som är bäst. Vi måste avstå från en del bra saker för att välja de som är bättre eller bäst eftersom detta utvecklar tro på Herren Jesus Kristus och stärker vår familj.
IV.
Låt mig ge några exempel på sådant som är bra, bättre och bäst:
Det är bra att tillhöra vår himmelske Faders sanna kyrka och hålla alla hans bud och utföra alla våra plikter. Men för att detta ska falla under kategorin ”bäst” måste det göras i kärlek och utan högmod. Vi bör, som vi sjunger i den härliga psalmen, ”kröna vårt goda med broderskap”,9 genom att visa kärlek och omtanke mot alla vars liv vi påverkar.
Jag säger till våra hundratusentals hemlärare och besökslärare att det är bra att besöka våra tilldelade familjer, det är bättre att ha korta besök då vi undervisar om lärdomar och principer, och det bästa av allt är om vi kan påverka deras liv till det bättre. Samma utmaning gäller de många möten vi håller — det är bra att hålla ett möte, bättre att undervisa om en princip, men bäst att faktiskt förbättra liv som ett resultat av mötet.
När vi nu närmar oss 2008 och en ny lektionskurs i melkisedekska prästadömets kvorum och Hjälpföreningen vill jag återigen nämna hur vi bör använda handledningen Kyrkans presidenters lärdomar. Många år av inspirerat arbete har resulterat i 2008 års upplaga med lärdomar av Joseph Smith, profeten som grundade vår tidsutdelning. Det är en milstolpe bland kyrkans böcker. Tidigare har en del lärare endast kortfattat nämnt kapitlet i Kyrkans presidenters lärdomar och sedan ersatt det med en lektion de själva har valt. Det kanske var en bra lektion, men det är inte acceptabelt att göra så. En lärare i evangeliet har kallats att undervisa ämnet som specificeras i det tilldelade inspirerade materialet. Det bästa en lärare kan göra med Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith är att välja ut och citera från profetens ord principer som särskilt uppfyller klassmedlemmarnas behov och sedan leda en klassdiskussion om hur de kan tillämpa dessa principer i sitt liv.
Jag vittnar om vår himmelske Fader, vars barn vi är och vars plan är utformad för att hjälpa oss uppnå ”evigt liv … den största av alla Guds gåvor”. (L&F 14:7; se också L&F 76:51–59.) Jag vittnar om Jesus Kristus, vars försoning gör detta möjligt. Och jag vittnar om att vi leds av profeter, vår president Gordon B Hinckley och hans rådgivare, i Jesu Kristi namn, amen.