Sen till vrede
Må Herren välsigna och inspirera er att vandra utan vrede.
Mina älskade bröder, var ni än är, här i konferenscentret eller i en av kyrkans salar långt bort på andra sidan havet, så förunderligt det är att vi kan tala i detta konferenscenter och att ni kan höra vad vi säger ända borta i Kapstaden i Sydafrika.
Jag har ikväll valt att tala om ämnet vrede. Jag inser att detta är lite ovanligt, men jag tror att det ligger rätt i tiden.
Ett ordspråk i Gamla testamentet lyder: ”Bättre en tålmodig man än en hjälte, bättre styra sitt sinne än inta en stad.” (Ords 16:32)
Det är när vår vrede upptänds som problem uppstår. Den ilska som råder på våra motorvägar är ett motbjudande uttryck för vrede. Jag vågar påstå att de flesta som sitter inspärrade i våra fängelser är där därför att de gjorde någonting då de var arga. I sin vrede svor de och tappade kontrollen över sig själva och fruktansvärda ting följde, till och med mord. Dessa stunder av ilska åtföljdes av många ångerfulla år.
Det berättas följande om Charles W Penrose. Som nyomvänd till kyrkan verkade han som missionär i England i ungefär elva år. När han blev avlöst sålde han en del av sina tillhörigheter för att betala sin resa till Sion. En del heliga som iakttog honom sade att han tog av kyrkans egendom.
Detta gjorde honom så arg att han gick upp på övervåningen i sin bostad och skrev dessa verser, vilka ni känner till. (Se Karen Lynn Davidson, Our Latter-day Hymns: The Stories and the Messages [1988], s 323.)
Vårda dina känslor, broder,
sök att forma rätt din själ!
Och låt vishet alltid tala,
alltid råda till ditt väl.
Vårda dina känslor, broder,
om blott lugn inom dig finns,
råder alltid frid och glädje,
större seger aldrig vinns …
Vårda dina känslor, broder!
Döm ej ovän eller vän.
Fastän skulden talar, glöm ej,
att ditt ord må höras än.
Lyss till skälen förr’n du dömer,
sök att taga i försvar.
Då allt orent, snart du glömmer,
blott det goda dröjer kvar.
Vårda dina känslor, broder,
sök att forma rätt din själ!
Och låt vishet alltid tala,
alltid råda till ditt väl.
(”Vårda dina känslor broder”, Hymner, nr 289)
För många år sedan arbetade jag för ett av våra järnvägsbolag. En dag strövade en växlare planlöst omkring på plattformen. Jag bad honom att flytta en vagn till ett annat spår. Han exploderade. Han kastade sin mössa på marken, hoppade upp och ner på den och svor som en berusad sjöman. Jag stod där och skrattade åt hans barnsliga uppträdande. När han hörde att jag skrattade började han skratta åt sin egen dumhet. Därefter klättrade han lugnt upp på växelloket, körde över det till den tomma vagnen och flyttade den till ett tomt spår.
Jag tänkte på en vers i Predikaren: ”Var inte snar till vrede, ty vrede bor i dårars bröst.” (Pred 7:10)
Vrede är upphov till en hel mängd onda handlingar.
Jag klippte ut en berättelse från morgontidningen som mynnade ut i följande påstående:
”Mer än hälften av de amerikaner som kunde ha firat sin 25:e bröllopsdag efter år 2000 var skilda, separerade, änkor eller änklingar innan de nådde fram till denna milstolpe.” (Sam Roberts, ”Most U.S. Marriages Don’t Get to Silver”, Deseret Morning News, 20 sep 2007, s A1)
Dödsfall ligger naturligtvis utom parternas kontroll, men skilsmässa och separation gör inte det.
Skilsmässa är alltför ofta en av vredens bittra frukter. En man och kvinna blir kära i varandra, som de uttrycker det, var och en är underbar i den andras ögon, de känner ingen romantisk dragning till någon annan, de anstränger sin ekonomi för att köpa en diamantring, de gifter sig. Allt är underbart — det vill säga, en tid. Därefter leder små obetydliga handlingar till kritik. Små fel uppförstoras till våldsamma virvlar av klandersjuka. De glider isär, de separerar och skiljer sig sedan i agg och bitterhet.
Detta kretslopp upprepas om och om igen i tusentals fall. Det är tragiskt, och, som jag har sagt, i de flesta fall är det en av vredens bittra frukter.
Jag tänker på mitt eget äktenskap. Min eviga följeslagerska gick bort för tre och ett halvt år sedan. Men vi levde tillsammans i 67 år. Jag kan inte minnas att jag någonsin grälade med henne. Hon reste tillsammans med mig och talade på varje kontinent och vädjade om utövande av återhållsamhet, vänlighet och kärlek.
En liten publikation som jag fick ta del av för några år sedan innehöll följande:
En gång kom en man som förtalats av en tidning till Edward Everett Hale och frågade vad han skulle göra åt det. Everett sade: ”Gör ingenting! Hälften av dem som köpt tidningen såg aldrig artikeln. Hälften av dem som såg den läste den inte. Hälften av dem som läste den förstod den inte. Hälften av dem som förstod den trodde inte på den. Hälften av dem som trodde på den har hur som helst inget inflytande.” (”Sunny Side of the Street”, nov 1989; se också Zig Ziglar, Staying Up, Up, Up in a Down, Down World [2000], s 174)
Så många av oss rör upp himmel och jord för sådant som är oviktigt. Vi blir så lätt förolämpade. Lycklig är den som kan skaka av sig av andras sårande kommentarer och gå vidare.
Fiendskap, om den ligger och gror, kan bli en allvarlig sjukdom. Liksom en smärtsam sjukdom kan den tilltvinga sig all vår tid och uppmärksamhet. Guy de Maupassant har skrivit en intressant novell som illustrerar detta.
Den handlar om en mäster Hauchecome som på torgdagen begav sig till staden. Han hade reumatism och när han stapplade fram fick han syn på en bit snöre på marken framför sig. Han tog upp det och stoppade det omsorgsfullt i fickan. Hans fiende, sadelmakaren, såg detta.
Samtidigt fick borgmästaren veta att någon hade förlorat en börs med pengar. Det antogs att det som Hauchecome hade plockat upp var börsen och han beskylldes för att ha tagit den. Han bedyrade med hetta sin oskuld. En genomsökning av hans kläder ledde bara till att snörbiten hittades, men skvallret mot honom hade gjort honom så sårad att han blev besatt av det. Varthelst han gick besvärade han människor med att berätta om detta. Han blev till sådant besvär att människor tog avstånd ifrån honom. Detta fyllde honom med avsky.
”Hans sinne blev allt svagare och i slutet av december blev han sängliggande.
Han gick bort i början av januari och i sin dödskamp bedyrade han sin oskuld och mumlade om och om igen:
’En bit snöre, en bit snöre. Se, här är den, [herr borgmästare].’” (Se ”The Piece of String”, http://www.online- literature.com/Maupassant/270/.)
Det berättas om en man som blev intervjuad av reportrar på sin födelsedag. Han hade nått hög ålder. De frågade honom hur han hade gjort.
Han svarade: ”När min hustru och jag gifte oss så bestämde vi oss för att om vi någonsin började gräla så skulle en av oss lämna huset. Jag tillskriver min höga ålder det faktum att jag fått så mycket frisk luft under mitt liv som gift.”
Vrede kan vara berättigad i vissa fall. I skrifterna berättas det att Jesus körde ut dem som växlade pengar från templet och sade: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” (Matt 21:13) Men till och med detta sades mer som en tillrättavisning än som ett utbrott av okontrollerad ilska.
Nu, mina kära bröder, som avslutning vädjar jag till er att kontrollera ert humör, att anlägga ett leende i ert ansikte, vilket kommer att sudda ut ilskan. Uttryck er med ord av kärlek och frid, uppskattning och respekt. Om ni gör det kommer ni aldrig att ångra er. Era äktenskap och familjerelationer bevaras. Ni blir mycket lyckligare. Ni uträttar mer gott. Ni upplever en känsla av frid som är underbar.
Må Herren välsigna och inspirera er att vandra utan vrede, utan bitterhet av något slag, så att ni istället må visa andra vänskap, uppskattning och kärlek. Detta är min enkla bön, i Jesu Kristi namn, amen.